onsdag 4 april 2007

Berättelsen om far, mor, sonen och den kvinnliga koftan

Nu är det en hel vecka sedan vi kom hem ifrån Staterna. Det var fantastiskt att vara där, och jag njöt (nästan) varje sekund jag var där. Men så var det ju de små flickorna. Efter ett tag började man längta så där väldigt efter dem, efter deras små egenheter, deras ljusa gängliga gestaler och efter att höra dem pladdra om allt och inget. Mottagandet vi fick på Arlanda gick inte av för hackor. Jag kände mig nästan skamligt rik när de tre sessorna överföll oss när vi kom ut med våra bagagevagnar i ankomsthallen. Tio dagars frånvaro och längtan mynnade ut i en härdsmälta av glädje och uppdämda känslor, allt inför en publik mestadels bestående av sansade svenskar.

Jag hade ju faktiskt lovat att inte nämna något mer om kräk och magsjuka, men jag känner mig tvingad att bryta detta löfte. En vis man (som förövrigt inte alls är ute i kylan... ) kommenterade ett tidigare inlägg: "Wenn jemand eine Reise tut, hat er immer etwas zu ertählen". Förlåt älskling, men jag kan bara inte låta bli att erzähla om vad som hände på planet hem.

På avresedagens morgon vaknade jag med en klump i magen, en klump liknande den man brukar få när de första värkarna börjar mola inför förlossningen. En slags nu-finns-det ingen-återvändo-klump. Jag sneglar mot Boppe som just tittar upp. En leksakstraktor far igenom luftrummet. "Kast!", skriker han och skrattar sitt allra mest testosteronstinna skratt. Ja, kast på dig själv, tänker jag tyst för mig själv. Pojken är älskvärd, men nästan smärtsamt intensiv, och vi har en tretton timmar lång flygresa framför oss.

Men sedan går dagen så bra! Allt bara flyter på och funkar som det ska. Ett stort glädjeämne är att Boppe äter ordentligt för första gången sedan vi kom, och det bådar ju gott inför hemresan. Ett mätt barn är ju allt som oftast också ett nöjt barn. Vi gör några sista ärenden; tar en Starbucks, äter glass på Ben&Jerrys, och maken får ta ett sista avsked av gurorna på Guitar Center. Sedan styr vi kosan mot flygplatsen. Vi checkar in i lugn och ro utan att behöva betala någon övervikt, och sedan turas vi om att åka rullband med Boppe den återstående tiden(närmare bestämt ca en och en halv timma) innan det är dags att gå ombord. För den som inte vet det så kan jag upplysa om att tiden inte går fort när man jagar en minderårig på rullband inför en fullsatt gate. Vi försökte dock att se det hela som en investering i en förhoppningsvis något lugnare flygresa.

Planet lyfter något försenat klockan 20.30, och vår stackars stolsgranne har panik i blicken. Hon har gjort allt hon kan för att försöka byta plats, dock utan framgång. Planet är fullsatt, och lillkillen är i högform (dvs gapar, ålar och klättrar där han kommer åt). Vid tio-tiden somnar han till slut på en stor flaska välling, till allas vår lättnad.

24.05: Boppe vaknar till, alla andra har just somnat. Han tystas med en andra vällingflaska, och somnar åter om.

02.00: Turbulens. Yrvakna föräldrar tar upp den lille ur stolen . Han hostar, och jag föreslår att vi ska ge honom lite hostmedicin vilket vi också gör. Det är då det händer.

En hel syndaflod av kräk väller ur Boppe, och då menar jag verkligen väller, för att landa i knät på far och son. En hel dags matintag och två halvsmälta flaskor välling ligger nu utspridda över far och son. Sonen gråter och far är vit i synen. Allt far får fram är: "Filten, filten". Mor tvekar ett ögonblick i sin yrvakenhet. Är det verkligen rätt att offra den nyinköpta babyblå chenille-filten (som vi dessutom hade köpt i present till en annan, och därmed bara lånade lite på själva hemresan)? Far och son är ju redan så nerkräkta... Tankemaskineriet går långsammare än vanligt, men till sist offrar hon den ljusblå flätstickade. En andra laddning kommer, och landar tungt i chenillefilten. Anfallet är över lika plötsligt som det började, och nu sitter den lilla familjen tyst, chockad mitt i sin egen krigszon allt medan stanken sprider sig.

Fumliga händer byter om på sonen, som tvättas av efter bästa möjliga förmåga med hjälp av våtservetter och blöta handdukar som flygvärdinnan kommer med. Mor har för ovanlighetens skull varit riktigt organiserad och packat med ordentligt med ombyte till sonen. Men inte till far... "Vad ska jag ta mig till", stönar far och tittar apatiskt ner på sin helt och hållet nedspydda outfit. Jeans och t-shirt skymtar fläckvis fram under det som tycks vara en ocean av maginnehåll. Nu vaknar mor till på allvar och tar kommandot. "Ta av dig t-shirten", säger hon, och sedan hjälps det äkta paret åt med att raka av så mycket som bara går från jeansen. "Men..men vad ska jag ha på mig nu?! Jag har ingen extra tröja med mig," viskar far, och nu är paniken inte långt borta. "Här!", säger mor rådigt samtidigt som hon kränger av sig sin kofta "du får ta min. Den är ganska rymlig och grå med svarta ränder. Inte en kotte kommer se att det är en kvinnokofta". Motvilligt tar far emot koftan ur rådiga mors hand, och tränger på sig låneplagget. När far med viss möda lyckas knäppa sista knappen, ser mor plötsligt hur kvinnlig koftan faktiskt är. Den första knappen knäpps en bra bit nedanför bröstet (det solbrända, håriga), och så tight den är sedan! Nästan som ett lite,t randigt ormskinn... Det är nu det brister för mor. Hon skrattar och skrattar, ett kvävt, plågat skratt som inte skulle gå att undertrycka hur gärna hon än ville. Far har lättare att hålla sig. Han är inte det minsta road av situationen. Han är mest bara...kränkt? Ja, det finns nog faktiskt inget ord som bättre speglar hans uppsyn där och då, än just ordet kränkt. Något senare slår det far att han faktiskt hade en extra tröja i handbagaget. Mor får tillbaka sin kofta, och alla är glada och nöjda (ganska glada och nöjda i alla fall).

När vi mellanlandar i London får jag den stora äran att manuellt skölja igenom allt det otrevliga. Då var det betydligt lättare att hålla sig för skratt. Som genom ett mirakel sov sig våran stolsgranne igenom hela kalabaliken. Hon vaknade till synes utsövd, och kommenterade muntert att vår son hade varit en "good baby". Jag bara log och nickade, och tänkte att hon skulle bara veta vilket drama hon hade gått miste om. Fast mer än något annat liknade det väl egentligen en gammal, hederlig fars.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hade verkligen velat besparat dig denna "soppa" i kabinen som resans "Finale Grande".
Att tro att man kan eliminera Boppes nukleära krafter med en överdos av välling spetsad med hostmedicin, det är som att hälla tändvätska på glödande kol.
Reaktionen blir omedelbar och våldsam.
Det kunde också ha varit ännu värre: ni kunde ha åkt med kommandobolaget SAS och haft nöjet att bli betjänad av en av alla dessa polisiära överåriga "atlantens ruggugglor" som det finns så gott om.
Kan för min inre syn se en av dessa bubuschkor säga några mindre väl valda mästrande ord till dig i nödens stund, varpå någon av dessa aggressionens gener du fått på köpet från en tidigare generation helt plötsligt fått fritt spelrum och det kommit ord och "svar på tal" över dina läppar som du inte trodde vara möjliga.
Så skönt att det inte var SAS. Tänk på det nästa gång ni skall ta med Boppe upp i det blå.
Dont take Scandinavian.

Lallamen sa...

Snälla, snälla, snälla Röst från kylan - börja blogga *ber snällt på mina bara knän*
Visst uppskattar jag Pingus alster och önskar ivrigt varje gång jag öppnar datorn att hon ska ha skrivit något nytt. Men någonstans i glädjebägaren finns ett litet smolk de gånger det inte finns en kommentar från kylrummet. Det är dessa kommentarer som höjer läsningen ytterligare ett par snäpp över fulländningen... Varje gång jag läst färdigt en "rösten från kylan said..." känner jag bara; JAG VILL HA MER.
Bloggosfären väntar på dig.
Med vördnad
Lallamen

Anonym sa...

Få se vad som händer.
Men det är klart att med förväntningar och superlativer som "lallamen" ger uttryck för ökar trycket.
Skall ta mig en ordentlig funderare.

 
gästbok och besöksräknare