tag:blogger.com,1999:blog-60845799387264468372012-02-16T18:07:42.115-08:00Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.comBlogger1671100tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-35090718011260535102011-09-26T14:24:00.000-07:002011-09-26T15:12:07.996-07:00Satt och bläddrade i en bok av Wilfrid Stinissen som jag har haft i min ägo ett bra tag, men ännu inte läst. "Störst av allt är kärleken" heter den visst. Det har varit så mycket på sistone och jag har inte hunnit med att vare sig läsa eller skriva så mycket som jag skulle önska. I sådana skeden av livet är man tacksam för den högst jordnära stunden på toaletten som naturen påbjuder varje människa. Och man är ju inte dummare än att man vet att maxa tillvaron så gott det går, så jag har en vana av att se till att det alltid finns dasslitteratur till hands...när det beger sig, så att säga.<div><br /></div><div>Så igår slog jag upp upp den på måfå där jag satt på min tron av porslin. Mina ögon då på på den här fantastiska dikten av Dietrich Bonhoeffer. Han är en man som har betytt väldigt mycket för väldigt många människor, speciellt genom sin bok "Efterföljelse". Han gjorde ett enormt avtryck med sitt liv och kom att betala ett högt pris för sin tro. Han var en verklig troshjälte, men så här skrev han i fängelset några månader innan sin avrättning.</div><div><br /></div><div>"Vem är jag? Man säger mig ofta att jag träder ut från min cell, lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott.</div><div><br /></div><div>Vem är jag? Man säger mig ofta, jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.</div><div><br /></div><div>Vem är jag? Man säger mig även att olyckans dagar jag bär oberörd, leende, stolt som vore jag van att segra.</div><div><br /></div><div>Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg, blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme, skakad av vrede vid självsvåld och ringaste kränkning, rubbad av jämvikt i väntan på stora ting, vanmäktigt ängslig för vänner på ändlöst avstånd, tom och för trött för att bedja, tänka och skapa, matt och beredd att nu ta avsked av allt?</div><div><br /></div><div>Vem av de båda? Är jag idag den ene, i morgon den andre? Är jag bägge i ett? En hycklare inför de andra och för mig själv en föraktlig gnällande vekling? Eller liknar den som jag är, en vikande här, slagen av fruktan när segern redan är vunnen?</div><div><br /></div><div>Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. VEM JAG ÄN ÄR, DU KÄNNER MIG. DIN ÄR JAG, GUD!"</div><div><br /></div><div>Och jag tänker som så; troshjältar - finns de egentligen? Existerar de i verkligheten eller bara i våra fantasier? Jag tror att de finns, jag <i>vet</i> att de finns, men kanske inte så som vi har föreställt oss dem. Alla kämpar, var och en på sin front. Trons goda kamp är just det - en kamp. Och där kommer ingen av oss undan, inte om vi vill vandra i hans fotspår som svettades blod för vår skull. </div><div><br /></div><div>När jag lägger huvudet på kudden för att somna för natten ska jag tänka på dessa ord: "Vem jag än är, du känner mig. Din är jag, Gud!" Det är, när allt kommer omkring, allt jag verkligen behöver veta.</div><div><br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-3509071801126053510?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-23233706459924551832011-09-07T15:04:00.001-07:002011-09-07T15:59:01.848-07:00Ikväll kan jag höra mitt hjärta tänka. Ibland går det ett tag mellan varven, och så har det varit nu. Hjärtat säger ungefär samma sak som det alltid brukar säga när jag tar mig tid att lyssna, att vi inte kommer undan med mindre än att vi älskar. Det är ingen lätt väg att vandra, kärlekens väg, men det är den enda framkomliga vägen. I varje fall för den som vill följa efter Jesu, Han som ÄR kärlek.<div><br /></div><div>Den är hiskeligt smal, så snäv att jag ofta fastnar. Jag breder ut mig och det väller över till både höger och vänster. Jag har rätt, men jag blir inte lyckligare för det. Jesus låter mig hållas ett litet tag, och det gör Han bara för att Han är så god, så enormt barmhärtig. Jag önskar mig en motorväg, men Han har tydligen bestämt att jag ska vandra på en stig som bara är nätt och jämnt framkomlig. Jag klarar det aldrig utan Hans hjälp, men det gör inte så mycket. Det verkar som att det är just så Han vill ha det.</div><div><br /></div><div>Stig och Marina och barnen kom vid 20.30 för att hämta Ida, och sedan lekte vi italiensk storfamilj fastän att det bara var en helt vanlig onsdagskväll. Vi åt pasta med köttfärssås tills det nästan rann ur öronen på oss, och jag hade kokat alldeles för mycket spagetti. Vi hade ingen parmesanost och jag glömde att sätta in vitlöksbrödet i ugnen. Men det gjorde inget för vi hade det så väldigt bra i alla fall. När de hade åkt hem lade vi barnen och städade köket, och sedan lyssnade vi på Kentucky Rose. Det var ungefär hundra år sedan sist, och jag grät av glädje när jag tänkte på att jag får dela mitt liv med en man som är så väldigt lik Kentucky Rose. Ikväll var en väldigt bra kväll, en sådan som man önskar att man kunde lägga i kopieringsmaskinen och uppleva om och om igen...</div><div><br /></div><div><br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-2323370645992455183?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-89211171820833988962011-08-31T15:29:00.000-07:002011-09-05T15:09:14.055-07:00Härom dagen tappade jag min telefon, min vita fyra, rätt ner i vattenklosetten. "Plums" lät det - varken mer eller mindre. Man kan tycka att det borde låta mer när man tappar något som är så dyrbart, att en fadäs av den digniteten skulle ge upphov till ett mindre fyrverkeri. När något som är så dyrt av misstag hamnar i toaletten borde vattnets ytspänningen förstå och göra motstånd. Man kan tycka att naturen på något sätt borde protestera mot den här typen av dubbelklantskallig kapitalförstöring. Men ett ynka "plums" var alltså allt hon gav ifrån sig, den delen av moder jord som huserar i vår toalett.<div> <br /></div><div> Innan jag hinner hejda mig så ser jag min hand göra saker som den normalt sett inte gör. Som att gräva i toaletter, för att nämna ett exempel. Sedan sköljer jag av telefonen under rinnande vatten allt medan jag mässar "skit, skit, skit" mellan sammanbitna käkar. Jag torkar den lilla dyrgripen frenetiskt med fållen på min tunika. "Hallå" ropar jag tre gånger på raken in i luren samtidigt som jag pressar den mot örat så hårt jag bara kan. Det är samma lur som fem sekunder tidigare låg i toaletten som jag nu håller väldigt, väldigt nära munnen. Någonstans så förstår jag att det här inte kommer att sluta väl. </div><div> <br /></div><div>Jag hör min svärmors röst, svag och prasslig och som om hon var väldigt långt borta, kanske på Nya Zealand eller Fiji-öarna fastän hon befinner sig i utkanten av Uppsala. Sedan försvinner ljudet helt, och jag inser att katastrofen är ett faktum: Jag har dräpt min I-phone på ovärdigast tänkbara sätt. Adam har fått på sig byxorna nu, men han hade inte hunnit spola. Och ja, jag inser att det där sista kanske var mer än du egentligen ville veta.</div><div> <br /></div><div>Dagen efter händer något märkligt. Eftersom att jag vägrar att acceptera att I-phone+vatten= 0 så bär jag med mig den i väskan hela dagen. Signalen funkar, jag hör ju att folk ringer mig men jag hör absolut ingenting tillbaka. Jag svarar ändå i hopp om att den kanske ska börja fungera, och utöver det så använder jag den som sms-maskin. Men så helt plötsligt så hör jag Louises röst i andra änden, klar och tydlig som aldrig förr. Jag blir chockad och överlycklig och skriker "halleluja, halleluja" rätt ut i bilen. Sedan förklarar jag för min vän att det vi upplever just nu, det är inget mindre än ett elektroniskt mirakel. Jag vill ringa Steve Jobs och berätta, men jag har inte hans telefonnummer. Telefonen fungerar perfekt resten av dagen...</div><div> <br /></div><div>...för att sedan vara fullständigt livlös nästa morgon. Jag trycker och klämmer på alla knappar och öppningar jag kan hitta, men min I-phone vill inte leva längre. Väl uppe på kontoret öppnar jag upp mig för mina kollegor och berättar om det fruktansvärda som har inträffat. Ingen verkar vara det minsta chockad över att det som hänt, och förvåningen lyser med sin frånvaro i deras ögon. Jag förstår att detta att jag skulle komma att ha ihjäl min telefon på något sätt var väntat.</div><div> <br /></div><div>Men jag vill så gärna att den ska fungera, och överväger en kort sekund om jag inte ändå skulle ta och knata upp till Stybbe och be honom lägga sina läkande teknik-händer på min telefon. Han är hela företagets it-diakon, och har utfört många under av just det slag som jag nu är i behov av. Villigt och glatt svarar han på alla våra data-och telefonrelaterade frågor, den ena dummare än den andra (och nu talar jag förstås i första hand för mig själv...och kanske lite för Sara också). Men det vore inte rättvist att be Stybbe meka med min telefon, inte precis efter att jag har avslöjat att den just var i toaletten och vände. Kanske om vi hade haft latexhandskar att tillgå här på kontoret, men när vi nu inte har det...nej, det hade varit att begära lite väl mycket.</div><div> <br /></div><div>Idag ordnade Paul en ny telefon till mig, och jag lovar mig själv att vårda den ömt. Jag ska inte tappa den i toaletten, inte glömma den i passkontrollen eller tappa den från hög höjd. Sedan ska jag se till att skaffa någon typ av skyddande skal för att undvika att det här händer igen. Kanhända så tar jag också och investerar i en packe latexhandskar när jag ändå är i farten. Kartongen skulle kunna stå någonstans i närheten av Stybbes skrivbord - om olyckan mot all förmodan skulle vara framme igen, menar jag...</div><div> <br /></div><div> <br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8921117182083398896?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-89141998333863429462011-08-25T13:28:00.000-07:002011-08-25T15:17:35.601-07:00Idag så var vi på tygmässa i Stockholm. Vi hittade så många vackra tyger, och jag såg så många skägg.<div> <br /></div><div>På lunchrestaurangen fastnade min blick på mannen vid bordet intill. Närmare 50, spensligt byggd, överkam med begynnande måne. Han konverserar livligt med sina forskarkollegor genom hela lunchen. Jag tror i alla fall att de var forskare för de såg alla så rysligt intelligenta ut, som att de var något stort på spåren. Men det som verkligen fångar min uppmärksamhet är mannens skägg. Egentligen så var det inte så anmärkningsvärt långt. Jag har sett många män med mycket längre skägg än hans - ta bara t.ex. alla talibaner i Afghanistan. Deras skägg är helt klart längre. Det som är så häpnadsväckande i just det här fallet volymen, själva massan av hår. Ansiktshår.</div><div> <br /></div><div>Så när jag sitter där och petar i mig min örtslungade potatis så kan jag inte låta bli att stirra. Jag vet att det är ett otyg, men min blick vandrar motvilligt, nästan tvångsmässigt, till mannen och hans skägg. Det är så tätt, så tätt, och när han äter står det nästan vågrätt ut i luften, lite som en tjock limpmacka direkt utsprungen ur ansiktet. Jag är helt fascinerad. Han tuggar intensivt, och den massiva hårbollen på hakan rör sig i takt med käkarna. Jag sneglar på kvinnan som sitter bredvid och försöker utröna om det kanske fläktar lite i hennes hår när hennes granne tuggar så målmedvetet och samtidigt har ett så stort skägg, men det gör det inte. I alla fall inte vad jag kan se. </div><div> <br /></div><div>Sara märker att jag har fått stirr. Hon lutar sig mot mig och frågar vad jag tror skulle hända om han skulle råka spilla sås i sitt skägg. Hur tror jag att han skulle få rent allra längst in, i själva skäggets hjärta, om det råkade rinna sås där? Jag ryser till och drar handen över min egen haka, och svarar att jag inte vet. Sedan skäms jag lite över att vi är så omogna, och försöker istället styra över mitt fokus på min potatis som har svalnat för länge sedan. Den ligger där på tallriken bland örter och legymer och väntar så tålmodigt på att bli uppäten. Jag får inte göra den besviken.</div><div> <br /></div><div>Sedan tänker jag att det skulle vara svårt för mig om Paul en vacker dag bestämde sig för att odla ut ett sådant massivt skägg. Det skulle vara så trist, för då skulle det kittlas i hela ansiktet och på halsen när vi pussades, ja, kanske ända ner på nyckelbenen om han valde att <i>verkligen </i>spara ut. Vi skulle få sluta pussas, och helt enkelt nöja oss med att hålla handen. Just nu så har han inte den fysiska möjligheten att odla den typen av baffa-skägg, som han själv skulle kalla det, men man vet aldrig vad framtiden bär i sitt sköte. Jag måste prata igenom det här med honom när han kommer hem i kväll.</div><div> <br /></div><div>Jag tycker att skägg är snyggt, men jag har svårt för skägg som vill för mycket. Skägg som först vill ta över hela ansiktet, sedan resten av samhället - skägg som egentligen inte nöjer sig med något mindre än världsherravälde. Det finns något lömskt och hotfullt med sådant.</div><div> <br /></div><div>Sedan fortsätter det hela dagen, och jag ser skägg överallt. Mörkt och ljust, kort och långt, tätt och glest, fint och fult. Och nu, innan klockan har hunnit slå midnatt, så har jag skrivit ett inlägg där ordet "skägg" har förekommit inte mindre än sexton (sjutton om man räknar med överskriften) gånger. Dags att skaffa ett liv, kanske?</div><div> <br /></div><div> <br /><div> <br /></div><div> <br /></div></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8914199833386342946?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-28198892706743623062011-08-22T03:57:00.000-07:002011-08-22T04:27:35.714-07:00 Sitter själv vid matbordet, och häpnar över hur tyst det faktiskt kan vara i det här huset. Det är bara jag, hunden, fåglarna och Gud som är här, och jag måste erkänna att jag njuter av stillheten.<div> <br /></div><div>Idag började barnen i skolan igen, Adam för första gången. Jag var pirrig och och lite stirrig och kände, är han inte lite för liten förskolan? Egentligen? Han hade nya klargröna korviga byxor på sig dagen till ära, och väl i klassrummet så kämpar han tappert med att färglägga sin namnskylt. När han kommer till det andra a:et så vänder han sig om och frågar om inte jag kan göra resten. Det gör jag inte, men vi hjälps åt att välja färg och tillslut så är alla bokstäver ifyllda.</div><div> <br /></div><div>Kan inte låta bli att undra hur det ska gå när de ska börja skriva och räkna, om han tycker att det är besvärligt att färglägga. Det välbekanta orosmolnet gör sig påmint igen, när Adam återigen vänder sig om och kallar på min uppmärksamhet.</div><div> <br /></div><div>Jag böjer mig ner och frågar vad det är, men han bara tittar på mig och blåser en stor spottbubbla. Sedan flinar han, och jag ser att han är fullkomligt obrydd över att hans namnskylt är bristfälligt färglagd, att det tog lite extra tid. Jag inser att han faktiskt inte bekymrar sig över någonting alls; han ägnar inte sin finmotorik en tanke, och han grubblar inte över hur han ska lyckas koncentrera sig. Han är här och nu, på det sätt som bara ett barn kan vara. </div><div> <br /></div><div>Då tänker jag; kan han, så kan jag. Jag ska i alla fall försöka att inte bekymra mig, försöka att vara lite mer som ett barn...</div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-2819889270674362306?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-28423802354033850692011-08-18T15:41:00.000-07:002011-08-18T17:18:56.786-07:00Har just börjat läsa den fantastiska berättelsen om Greg Mortenson, "Tre koppar te". Greg är en renodlad nutidshjälte, som under ett par års tid grundar inte mindre än 55 skolor för mer än 25000 elever. Det hade varit en bedrift som heter duga att göra det i den mer lättillgängliga delen av världen, den som har en fungerande infrastruktur, rinnande vatten och demokrati. Men Greg lyckas utföra detta konststycke i norra Pakistan. Här vill jag pausa och brista ut i en spontan applåd, för man inser allt eftersom man läser att det inte var en enkel resa.<div> <br /></div><div>Det är kanske onödigt att påpeka att Greg Mortenson är en extraordinär person, en man som går "all in", så att säga. Önskar så hett att jag hade lite mer av den varan.</div><div> <br /></div><div>På omslaget, strax under boktiteln, står det en en mening som har fångat min uppmärksamhet. Den syftar till att sammanfatta bokens handling på ett kortfattat, kärnfullt (och kanske till viss del också säljande) sätt, och jag tycker faktiskt att förläggaren, eller författaren eller vem det nu var som kläckte meningen, lyckas väl med sina föresatser.</div><div> <br /></div><div> <br /></div><div>"En ensam mans strävan att främja fred...en skola i taget"</div><div> <br /></div><div>Eftersom att jag har en tendens att vara lite introvert, så kan jag inte låta bli att undra vad det hade stått om boken hade handlat om mig. Till att börja med så hade man fått ändra titeln till "Tre jättelika koppar te om dagen", för jag har kommit att utveckla ett nästintill abnormt förhållande till just te. Varje dag så sätter jag i mig drygt 1.5 liter te, och ofta blir det ännu mer. Om det skulle finnas en te-sekt så skulle jag inte bara vara en en enkel sektmedlem. Jag skulle vara den oomstridda sektledaren som manipulerade mina medlemmar att överge alla andra drycker till förmån för de välsignade bladen som växer på sluttningar världen över. När jag talade om den äkta varan, det må vara Assam, Long Jing eller en riktig hederlig Earl Grey, så skulle min blick bli både glansig och glasartad - precis som hos en sektledare.</div><div> <br /></div><div>Men sedan då, under titeln, vad skulle det stå där? Allt beror ju på hur man ser på saken, men vid en första anblick så kanske inte mitt liv framstår just extraordinärt. Härligt? Absolut. Avundsvärt? På många sätt. Men extraordinärt? Njae... Det är liksom lite för mycket vardag, och för lite framgångssaga över det hela. Det vill säga, om inte något drastiskt skulle hända och vardagsbestyren plötsligt fick lite mer statuspoäng. Då skulle det kunna låta så här...</div><div> <br /></div><div>"En ensam (jag låter ensam stå kvar här även om jag är lyckligt gift, för det låter bättre) kvinnas strävan att besegra tvättberget...en lortig strumpa i taget"</div><div> <br /></div><div>Eller "En ensam kvinnas strävan att hålla sina barn rena och välvårdade...en snorig näsa i taget"</div><div> <br /></div><div>Den här är inte heller dum: "En ensam kvinnas strävan att förse sin familj med lättlagad och ändå hyfsat näringsrik kost...en falukorv i taget"</div><div> <br /></div><div>"En ensam kvinnas strävan att komma i tid till jobbet...en morgon i taget" är också ett alternativ.</div><div> <br /></div><div>Annars så skulle man också kunna skriva "En ensam kvinnas strävan att avvärja bråk i hemmet...ett uppretat syskon i taget"</div><div> <br /></div><div>Jag skulle kunna fortsätta in i det oändliga, men frågan är om någon av dem skulle få önskad effekt, den Greg Mortenson effekt som slutar i ett köp. Skulle den tilltänkta bokköparen känna "wow, <i>hur </i>lyckades hon med det egentligen? Jag betalar 298:- för att få läsa mer om hur hon bar sig åt". Jag avskyr att vara pessimist, men nog är det tveksamt på gränsen till osannolikt. </div><div> <br /></div><div>Så tills vidare så får jag nöja mig med att läsa om Gregs stordåd, och trösta mig med att det med största säkerhet fanns någon som lagade hans mat, tvättade hans strumpor och såg till att han tog ett bad när det behövdes. Kanske en liten mamma, kanske någon som jag... </div><div> <br /></div><div> <br /></div><div> <br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-2842380235403385069?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-31823956995837298202011-08-14T14:29:00.000-07:002011-08-14T16:15:33.870-07:00 Jag längtar efter tystnad och stillhet. Jag längtar efter ordning och rutiner (känns nästan exotiskt avlägset just nu). Jag längtar efter att gå upp på berget och söka Gud. Parallellt med allt detta så längtar jag också efter att titta på TV. Jag skulle vilja se en hel säsong av någon serie i sträck, kvittar nästan vilken, bara jag får vara ifred och titta klart. Jag skulle vilja plöja avsnitt efter avsnitt, och avbryta endast för att gå på dass. Äta skulle jag kunna göra under tiden, kanske någon pizza-slice nedsköljd med lite läsk. <div> <br /></div><div>Självklart så kommer detta aldrig att inträffa. Vi är sex personer på en TV, och i det här sammanhanget så är det först till kvarn som gäller. Innan jag hinner fram till kvarn så är det så mycket annat som ska hinnas med först: här talar jag naturligtvis om mitt husmors-kors. Dessutom så förvärvsarbetar jag, vilket försvårar förverkligandet av mitt TV-maraton ytterligare. Och det är kanske lika bra det, när allt kommer omkring. <br /><div> <br /></div><div>Det är nästan lite beklämmande, att jag känner så här med TV-tittandet. I vanliga fall så brukar jag tveklöst föredra en bok framför burken, tycker att det brukar kännas så tomt när man har suttit och zappat en stund. Kanske är någon slags släng av trötthet efter husbygget som får mig att reagera på det här sättet. Jag tycker att vi säger så - att allt beror på att vi har varit så flitiga och involverade i huset det senaste året. Den bekvämlighetsknarkande soffpotatis som jag håller på att utvecklas till är bara en förvanskad version av mitt sanna, verkliga jag. Eller...? Jo, så måste det vara. </div></div><div> <br /></div><div>Makens liv har tagit en helt annan vändning. I samband med att vi flyttade in så drog han igång med en bibelläsningsplan som går ut på att man läser hela Bibeln på tre månader. Detta innebär i runda slängar att man bör avverka sjutton (17!) kapitel om dagen. För vissa människor (typ munkar, präster, teologistudenter utan egna familjer) så är det kanske inget märkvärdigt med det. Men för en fyrbarnspappa med ett ansvarsfullt jobb och en bara delvis anlagd trädgård så är det en ansenlig mängd bibeltext att plöja. </div><div> <br /></div><div>Tidigare under kvällen så frågar jag lite försiktigt hur det går med bibelläsningsplanen nu när den första månaden snart är till ända. Han svarar med en suck.</div><div> <br /></div><div> - Det går väl sådär, säger han och tittar upp lite förstrött. Just nu så ligger jag tre Moseböcker efter...</div><div> <br /></div><div> Själv så har inte läst en enda Mosebok den senaste månaden, så jag är ändå ohämmat imponerad över hans tilltag - de tre Moseböckerna till trots. Någonstans inom mig så bär jag en liten förhoppning att hans bibelläsningsiver ska smitta av sig på mig. Det måste väl ändå vara ett gott tecken...</div><div> <br /></div><div> <br /></div><div> <br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-3182395699583729820?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-61768534754790987662011-08-13T05:12:00.000-07:002011-08-13T05:36:38.615-07:00Det är med lite lätt darrande hand som jag återvänder hit till bloggen. Jag har inget direkt storslaget på gång, däremot en handfull triviala reflektioner som jag längtar efter att dela med dig, kära läsare. Du ska veta att du är väldigt betydelsefull i min värld. Jag upphör aldrig att förvånas över att intelligenta människor med meningsfulla liv faktiskt lägger tid på att läsa mina inlägg, men det är hur glädjande och smickrande som helst. Att sedan ytterligare någon tar sig tid att kommentera är...dubbelkul! Nu är husbygget i hamn, så nu hoppas jag att allt ska återgå till det normala (i den mån som nu det är normalt). Jag hoppas att du fortfarande finns därute någonstans, du som läser det jag skriver, för det vore väldigt tomt och tråkigt utan dig...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6176853475479098766?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-38631094767915032372010-03-31T14:35:00.000-07:002010-04-01T00:13:40.396-07:00Häromdagen kom dottern hem och delgav oss storögt och högtidligt något som hennes vän hade berättat. Lilla vännens gammelmorfar, som var en gudfruktig man som älskade att spela piano i Guds hus, hade uttalat en önskan: att få dö på sin post vid pianot i kyrkan. Utan just någon större förvaning inträffade sedan just detta. Oväntat och chockartat för alla anhöriga, men ändå - det blev som han önskade. Jag såg spår av skräckblandad förtjusning i Ninnis ögon när hon redogjorde för denna märkliga händelse.<br /><br />Om jag fick välja hur jag skulle vilja dö så skulle jag nog vilja göra en Hanok. Han vandrade så nära Gud att en dag rycktes han helt enkelt upp till himlen, och ingen såg till honom efter den dagen. Den nära gemenskapen med Gud och det faktum att Hanok slapp ifrån själva dödsögonblicket, och det kan jag tycka låter otroligt tilltalande.<br /><br />Men vi är alla så olika. Ta bara till exempel bibliotekarien. Hon kanske helt enkelt skulle föredra att bli överkörd av en bokbuss. För vilken död vore väl mer värdig än den att få sluta sina dagar under ett rullande bibliotek för den som har vigt still liv åt böcker, litteratur och lärdom? För henne skulle scenariot att få ge upp andan under tyngden av litterära storheter som Strindberg, Ferlin och Dostojevskij faktiskt kunna klassas som ett lyckligt slut. Rent hypotetiskt så skulle det i alla fall kunna vara så.<br /><br />För en mjölkbonde däremot, skulle en sådan död troligtvis te sig fullständigt meningslöst. Jag föreställer mig en person som har jobbat med mjölkkor hela sitt vuxna liv. Kanske var det så att han redan som barn lekte bland spiltorna, och helt säkert har han hunnit flaskmata både en och två bortstötta kalvar. Han älskar de här djuren, och han älskar mjölken som de ger. Han vill inte, inte för allt smör i Småland, bli överkörd av någon bokbuss. Nej, tvingas han välja så tänker jag mig att valet tveklöst skulle falla på att frontalkrocka med en mjölkbil. Inte en liten gammaldags med glas flaskor i träbackar, utan en sådan där stor, modern tankbil med blandare på taket som är helt sprängfylld med tusentals och åter tusentals liter näringsrik vit vätska. Att som mjölkbonde få gå in i den sista vilan med bilden på näthinnan av den gigantiska mjölkfontän som bildas när tanken briserar - vore inte det nästan lite vackert? Jag menar; snacka om att "dö med stövlarna på".<br /><br />Men nu är det dags för mig att gå och lägga mig, och imorgon kommer jag förmodligen undra vad som fick mig att posta det här bisarra inlägget.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-3863109476791503237?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com14tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-76164894606940565212010-02-11T01:42:00.000-08:002010-02-11T08:17:04.338-08:00Psalm 23 är förmodligen en av de mest älskade psalmerna i bibeln. Så här lyder 1917 års översättning:<br /><br />"En psalm av David. Herren är min herde, mig skall intet fattas.<br />Han låter mig vla på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.<br />Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.<br />Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.<br />Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.<br />Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag ska åter få bo i Herrens hus evinnerligen."<br /><br />Det är kväll och jag har krypit ned brevid Boppe. Vi ligger på den madrass som tjänar som hans säng i den utrymda garderob som tjänar som hans rum. Vi har bett och sjungit godnattsången, och nu ligger han tyst och stilla brevid mig. Jag kan inte låta bli att fingra lite på hans kind. Den är slät som siden och spänd som på en liten spädgris, världens lenaste måste den vara. Jag har svårt att accceptera att en dag kommer den vara fjunig och finnig, men jag får väl lov att vänja mig. Plötsligt bryts tystnaden, och han börjar mässa. Med klar och tydlig stämma, och med en förskollärares intonation deklamerar han psalm 23 där vi ligger i mörkret. Men det är inte 1917 års översättning, så mycket kan jag säga...<br /><br />"Herren är min herde, mej ska inget fattas.<br />Han låter mej å vila på gröna änglar, han förvandlar mej till vatten så att jag får lugn och ro.<br />Han skär mig på nacken..."<br /><br />Sedan tystnar han. Jag biter mig i läppen, och kväver ett skratt som skulle kunna såra den stolthet han uppenbarligen känner över sin nyvunna färdighet. "Så fint det var", säger jag. "Kan du läsa den igen för mamma?". Visst kan han det. Det blir favorit i repris, världens mest älskade psalm i den översättning där han blir förvandlad till vatten och skuren på nacken, men där han också får vila på gröna änglar. Sedan vänder han på sig, och somnar för natten. Idag ska jag kolla med fröknarna på förskolan vilken översättning de läser.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-7616489460694056521?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com13tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-38172502240467450212010-01-23T21:25:00.000-08:002010-01-23T23:54:46.422-08:00Det ska sägas med en gång: du kanske gör lika bra i att hoppa över det här inlägget. Men det är ett fritt land, så du får gärna läsa vidare om du känner för det. Det här inlägget är terapeutiskt motiverat, men nu har jag åtminstone höjt ett varningens finger för känsliga läsare. För ett tag sedan gick Stefan Svärd, en tongivande kristen profil, ut i tidningen Dagen och berättade om sin omskärelse. När jag såg rubriken så minns jag att jag tänkte att "det där, det var faktiskt mer än jag ville veta". Risken finns att du kommer känna likadant när... eller ska vi säga <em>om </em>du väljer att läsa vidare.<br /><br /><br /><br />Resmage. Vad är resmage för dig? För de allra flesta innebär resmage många, skyndsamma besök till toaletten. Hamrande på hotellrummets enda toadörr som upptas av din rumskamrat. Kanske förknippar du ordet resmage med Immodium, Travello och vätskeersättning. Det gör inte jag.<br /><br /><br /><br />Min resmage uppför sig inte alls så offensivt. Tvärtom, så brukar den anta en mer tillbakadragen approach. Min tarm går i ide i samma stund som jag jag sätter mig på flyget, för att vakna till liv en knapp vecka senare. Varje gång är det så, varenda eviga resa. Eftersom att jag drivs av ett behov av att analysera och kategorisera tillvaron, tänkte jag försöka mig på att dela in min resmage i olika faser. Och jag vet; jag har verkligen valt ett fängslande ämne den här gången.<br /><br />Fas 1: Resan inleds.<br />Långflyg. Stillasittande, i timtal. Vaken när man brukar sova, och sova när man brukar vara vaken. Finn Air serverar frukost mitt i natten, av någon outgtrundlig anledning. Jag äter ändå, för det är så tråkigt att vakna hungrig. Det är då det händer, när natt blir dag och dag blir natt: magen tappar takten och valsen tystnar.<br /><br />Fas 2: Kollegorna börjar undra.<br />Jag vet inte varför det blir så här. En vanlig måndag på jobbet skulle det kännas som ett övertramp att fråga Rosita om hon har gjort sin morgontoalett. Eller att le lite i mjugg och kolla med Sara om det gick bra att tömma tarmen idag. Men när man reser tillsammans (speciellt när det är det är för femtioelfte gången i ordningen) så är det som att något händer. Man tappar vissa spärrar, och den enes resmage blir de andras hjärtefråga. Intresset för den andres träck blir ett sätt att uttrycka omtanke, ett slags kitt som svetsar samman gruppen. Helt plötsligt känns det helt naturligt att ställa de här frågorna. Eftersom att jag är den ende i vårt team som lider av just den här typen av störning, så blir jag det självklara föremålet för allas uppmärksamhet. Ett par dagar in i resan, börjar de komma. Frågorna, alltså. Så här kan det låta:<br /><br />Kollega 1: Du... hur går det med magen? Har du...liksom...ja, du vet...?<br />Jag: Näpp. Inte ännu. Men jag mår bra. Det är bara det att magen inte har vaknat ännu.<br />Kollega 2: Stackars dig, det måste vara superjobbigt. Jag gör det varje dag, det är ingen skillnad alls mot hemma.<br />Jag: Grattis. Så kul för dig. Verkligen. Det löser sig nog snart för mig med, ska du se.<br /><br />Fas 3: Jag börjar tänka på all mat som finns i min mage.<br />Nu har ytterligare en eller ett par dagar passerat revy utan att jag har lyckats lätta på trycket. I det här stadiet brukar jag börja tänka på alla olika maträtter som samsas i min mage. Där ligger sushibitar och stekar, hotellfrukostar och tropiska frukter i en enda salig röra. Jag försöker se det positivt, försöker tänka på det som att kroppen liksom utarmar maten på all tänkbar näring genom att hålla på den så länge. Det skulle kännas mycket värre om det bara hade legat en massa husmanskost där inne och trängts. Jag förundras över hur jag kan uppleva hunger när jag går omkring och bär på så många middagar. Men innerst inne så vet jag att snart måste det ändå ske, det här nedsläppet som alla talar om.<br /><br />Fas 4: Jag börjar känna mig tung.<br />Vid det här laget har jag börjat tänka på mat i laxerande respektive icke laxerande termer. Mat med laxerande egenskaper har ett tveklöst företräde i det här stadiet. I veckan som gick delade jag och Sara på en liten box med färsk frukt. Efter ett tag frågar jag Sara vilken av fruktbitarna hon tror är de mest laxerande effekten av de som är kvar. Sara skakar på huvudet, och pekar sedan på en vit kub med massa små, svarta kärnor i. "Den", säger hon. "Då är den min", kontrar jag. Jag ser spår av medömkan i Saras blick.<br /><br />Fas 5: Jag går och köper en papaya.<br />Papaya är Guds gåva till alla förstoppade människor, och den gör sitt jobb plikttroget och utan större dramatik. Min erfarenhet av papayan är att den har en nästan 100% success rate, så vem bryr sig då om att smaken är en aning fadd. Om Rosita är med hänger hon på till närmsta fruktstånd och hjälper mig att pruta. Samtidigt passar hon på att köpa en påse mangosteen som hon intar under andakt.<br /><br />Fas 6: Örnen har landat.<br />Jag behöver säkert inte förklara närmare. "Örnen har landat" har kommit att bli det kodord med vilket jag meddelar att Operation Bajskorv är över. Alla blir så där jätteglada för min skull, och vi-känslan är på topp. Lättad och lättare är jag nu redo att möta det som återstår av resan.<br /><br />Om du tillhör någon av de som valde att läsa vidare, trots varningstexten i början, så vill jag be om ursäkt om jag har gjort dig illa berörd. Jag hoppas att vi kan gå vidare, och att du ska slippa tänka på mig nästa gång du ser en papaya.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-3817250224046745021?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com13tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-40850179743567100712010-01-10T23:04:00.001-08:002010-01-11T00:05:11.208-08:00Den här veckan är det prelilinära syftet med mitt liv att eliminera textilmonstret som härskar i vår tvättstuga.<br /><br />Vår och vår... det kanske är mer korrekt att skriva <em>min </em>tvättstuga. Just den här frimärkesstora delen av huset är det inga andra familjemedlemmar som gör anspråk på. Men det är ok så länge som jag inte behöver bekymra mig om deklarationen eller ta kontakt med Försäkringskassan. Eller betala räkningar eller serva bilen. Jag kallsvettas av blanketter och mår dåligt av formulär. Tvätt kan vara jobbigt, men det är åtminstone inte ångestframkallande.<br /><br />Slingriga tentackler av lortig textil är på god väg ut genom dörren, och jag vet snart inte var jag ska sätta ner fötterna. Men jag ska hemsöka draken, om det så ska krävas både lans och svärd. Jag är Ivanhoe, den tappre riddaren, i detta rafflande hushållsdrama. Min familj, som snart står helt utan rena kläder, är den sköna Rebecca. De väntar på att jag ska ingripa; ja, de väntar ivrigt och otåligt på rena ombyten. Jag får inte svika dem nu, deras hopp står helt till mig!<br /><br />Fast det förstås; allra bäst bekämpas det här odjuret med vanlig hederlig flit och en hel del Ariel Ultra. Med mig ut i striden har jag min Miele, denna trogna vapendragare som aldrig viker från min sida. Vi har utkämpat många strider tillsammans, och jag bara vet att we can do it. Upp till kamp!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-4085017974356710071?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-57559968716248969982010-01-06T14:11:00.000-08:002010-01-06T14:53:56.187-08:00Kan man gå upp klockan 6.00 på riktigt eller är det ett dåligt skämt? Är klockan verkligen vaken så dags? Tveksamt... Och nästa fråga leder oss osökt till frukosten. Kan man tugga på bröd och svälja the innan klockan har slagit 7.00? Jag fasar inför denna grisotta med varje fiber i min kropp, men det hjälper liksom inte; imorgon börjar skolan igen, och så var det med den saken.<br /><br />Hej, fasta rutiner. Hej då, omoget nattsudd och oanständigt långa sovmornar.<br /><br />Idag slog vi oss ner vid frukostbordet ca 11.30, och ungefär samtidigt ringde mamma och bjöd över oss på lunch. Det skulle bli fläskfilé, och vi var välkomna vid 12.30. Vi älskar mina föräldrar, och vi älskar också fläskfilé så självklart tackade vi ja. När vi slog oss ned vid det dukade bordet i föräldrahemmet försökte jag hitta ett rimligt sätt att förhålla mig till marmeladsmörgåsen som jag just hade svalt. Det slog mig att det bästa var att se den som en entré, ett slags förvriden förrätt, och det funkade faktiskt jättebra. Vi åt denna underbara lunch tills det rimligtvis inte gick att få ner något mer, och frukosten och lunchen samsades sida vid sida i våra magsäckar på ett helt exemplariskt sätt. Lite som ebony and ivory, skulle man kunna säga om man känner för att dra paralleller till en legendarisk popdänga...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-5755996871624896998?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-79449487180680851812009-12-09T23:16:00.000-08:002009-12-10T04:33:19.597-08:00Jag tror på allvar att romantiken är ett underskattat inslag i tillvaron. Jag tror att vi borde tända mer stearinljus, och att fler människor borde dansa tryckare i vardagsrummet när barnen har somnat. Jag tror stenhårt på kraften i att titta varandra djupt i ögonen och att aldrig glömma vad det var man föll för.<br /><br />Visst ska vi vaka över vår allmänbildning , och tacka Gud för att Studiefrämjandet finns. Det är bra att kunna gå runt i sitt hem utan att behöva snubbla över saker, och det är ärbart att vika sin egen tvätt. Att kunna öppna till tvättstugan utan att behöva lägga hela sin tyngd på dörren <em>är </em>något fint. Självklart så ska vi hjälpa våra barn med läxorna, lyssna på dem, pussa på dem och se till att de är hela och rena. Och ingen har väl påstått att det inte är viktigt med en fiberrik kost, eller att räkningar inte är till för att betalas (och då allra helst i tid). Alla vet att det är fult att löka på jobbet, och att man blir glad när man gör sitt bästa. Att vara flitig och inte lat; det är för människan en dyrbara skatt.<br /><br />Men när allt det där är gjort, eller ännu hellre mitt i, så får man inte glömma den älskade. Det är livsfarligt! Bara en idiot skulle sätta ut sitt barn i skogen och sedan önska det lycka till. Alla vet att barnet är beroende, att det behöver omsorg, mat och värme. Alla vet att barnet inte reder sig själv. Det är liksom allmänt känt. Likadant med kärleken, med relationen. Man kan ju inte ta något av det finaste man har, sätta ut det i skogen och sedan lämna det åt dess öde. Ingen har råd att ta kärleken för given.<br /><br />Vi har inte råd att inte stanna upp - det har ingen råd med. Priset blir för högt, vi blir känslomässigt barskrapade och har inte råd att betala vad det kostar.<br /><br />Sanningen är att om vi slutar att titta varandra djupt i ögonen så dör vi.<br /><br />Så låt stearinljuskontot skjuta i höjden och låt oss se det som en investering. Sedan så dansar vi tätt omslingrade när falukorvsångorna har lagt sig; du iförd jeans och din urtvättade t-shirt med yoghurtfläckar - jag, helt täckt i ull och flanell. Eller så snajdar vi om till något lite mer glamouröst, det får du bestämma.<br /><br />Keith Urban, en stor poet med cowboy-boots och slingat hår, sjunger en sång som jag älskar. Den handlar om evig kärlek, om trohet och om att fortsätta att stjäla varandras uppmärksamhet igen och igen och igen. Faktum är att den duger utmärkt att dansa till...<br /><br /><em>Making memories of us</em><br /><br />I'm gonna be here for you, baby<br />I'll be a man of my words<br />Speak the language in a voice that you have never heard<br />I wanna sleep with you forever<br />and I wanna die in your arms<br />In a cabin by a meadow where the wild bees swarm<br /><br />And I'm gonna love you<br />like nobody loves you<br />And I'll earn your trust<br />making memories of us<br /><br />I wanna honour your mother<br />I wanna learn from your pa<br />I wanna steal your attention like a bad outlaw<br />I wanna stand out in a crowd for you<br />A man among men<br />I wanna make your world better than it's ever been<br /><br />We'll follow the rainbow<br />wherever the four winds blow<br />And there'll be a new day<br />coming your way<br /><br />I'm gonna be here for you from now on<br />This you know somehow<br />You've been stretched to the limits<br />but it's allright now<br />I'm gonna make you this promise<br />In this life after this<br />I'm gonna be there to meet you with a warm wet kiss<br />Yes, I am<br /><br />I'm gonna love you<br />like nobody loves you<br />And I'll win your trust<br />making memories of us<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-7944948718068085181?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-28455296105116957052009-12-04T23:33:00.000-08:002009-12-05T00:56:00.042-08:00Det finns vissa strofer som verkar komma nästan tvångsmässigt över människans läppar när speciella händelser inträffar. Orden, själva flosklern, verkar infinna sig vare sig man vill eller inte, ungefär som en julhelg eller sista inlämningsdag för deklaration. Man bara måste få säga just de där orden med just det där tonfallet. Jag vet hur det är.<br /><br />Min privata lilla tvångstanke är att varje gång som någon tänder ett nytt ljus i adventsljusstaken så måste jag säga med undervisande ton:<br /><br />"Vi tänder det (och så säger jag vilket ljus det är man tänder; första, andra, tredje osv.) ljuset i advent".<br /><br />Jag tycker inte ens om att säga så, och jag har faktiskt alltid stört mig på när någon annan gör det. Varför påpeka det uppenbara? Alla ser ju vad som händer. Jag har aldrig kommmit på någon med att sitta och kliar sig i huvudet och febrilt försöka lista ut vad det är som pågår. Vissa saker behöver förklaras och förtydligas, men detta är inteen av dem. Ändå så bara måste jag...<br /><br />Mannen ler översseende. Barnen har slutat att reagera. De undrar inte längre över varför mamma stelnar till och blir lite glansig i blicken. De vet att det här är något som den vuxna kvinnan på andra sidan frukostbordet är av nöd tvungen att kläcka ur sig. Inte för att hon vill, inte för att hon tycker att det är så roligt, utan för att hon helt enkelt måste.<br /><br />Ett annat skede som verkar vara förknippat med en hel del tvång är när moderkakan kommer kommer ut. Då kan man hoppa upp och sätta sig på (fast just då är de flesta av oss inte i stånd att hoppa upp) att barnmorskan kommer att hålla upp den blodiga klumpen mot ljuset och med andakt i rösten utbrista; "Livets träd". Kanske tillägger någon också lite fyndigt att det är en etta med kök, men det är inte självklart. Men att barnmorskan ska säga "livets träd", det bara vet man.<br /><br />Jag har funderat på varför barnmorskorna måste säga så. Får de lönepåslag när de säger "livets träd"? Kompledigt? Eller kanske en extra semesterdag? Jag har ju just fött barn, fått reda på om det är en pojke eller flicka. Jag är just i full färd med att upptäcka om den här lilla röda, älskade, halkiga klumpen har mammas axlar eller pappas händer. Livets träd kunde faktiskt inte, i det läget, intressera mig mindre.<br /><br />Fyra gånger har jag fött barn, tre gånger har barnmorskan sagt "livets träd". Den fjärde gången verkade barnmorskan inte ha något behov av att överhuvudtaget nämna moderkakan. Jag har funderat mycket över varför, som du säkert förstår. Kanske berodde de på att han var man, kanske berodde det på att han var från ett annat land. Kanske hade ingen berättat för honom om lönepåslaget, om kompledigheten eller den där extra semesterdagen. Eller så hade han helt enkelt inga tvångstankar. Jag misstänker att det här är en av många obesvarade frågor som jag kommer att få leva med.<br /><br />Så jag nöjer mig med att konstatera att jag är glad och lycklig över att ha gjort mitt för att dra ner medelåldern på den svenska befolkningen. Och tänk att imorgon så är det söndag igen... Då får jag återigen vältra mig i tvång och tradition. Ännu en gång kommer jag att få lyssna till när min egen röst (inställd på autopilot) förkunnar orden: "Vi tänder det andra ljuset i advent". I just can't wait!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-2845529610511695705?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-68653398318663065042009-11-16T10:11:00.000-08:002009-11-16T22:00:46.978-08:00Vi äter toast med fransk senap, barnen och jag. Smält ost rinner ner på bordet och Marlon gör så gott han kan för att sno åt sig ett obevakat hörn av någon överbliven smörgås. Självklart lyckas han - ikväll igen. Enligt informations-DVD:n "Välkommen valp" (som alla nyblivna hundägare får, och framför vilken vi har suttit som trollbundna) så är det bara 6% av alla svenska hundar som inte får några rester. Till Marlons stora sorg så sorterar han in under dessa sorgliga 6%, men han gör vad han kan för att byta lag. Ninni skruvar lite på sig. Det syns på hela henne att hon har något på hjärtat, att hon vill berätta något men som det inte verkar helt lätt att få fram. Men så rätar hon på sig och sedan säger hon med stort allvar i rösten:<br /><br /><br />"Av sånt där kristet arbete så skulle jag vilja dela ut mat...hjälpa fattiga och så där. Det skulle jag vilja göra när jag blir stor".<br /><br />Det spritter till lite i hjärtat på mig. Det gör det alltid gör när något av barnen inviger mig i något hemligt, något heligt. Hon kunde ha valt att behålla sina tankar för sig själv, men det gjorde hon inte. Istället berättade hon - för mig, för oss. Inget ristat i sten förstås, ingen eldskrift på väggen. Bara hennes tankar, jag vet, men för mig är de pärlor. Tillfällen som de här får mig att känna mig speciell och utvald. Mamma-utvald, skulle man nog kunna säga (och för den som undrar så har Ninni gett sitt ok atill tt jag skriver om den här lilla episoden på bloggen).<br /><br /><br />Lala tittar storögt på sin fyra år äldre idol. Jag tror på fullaste allvar att hon skulle äta daggmask om hennes storasyster bad henne att göra det (och det är inte uteslutet att storasyster, i en svag stund, faktiskt skulle kunna göra det för att få prov på hur långt lillasysterns lojalitet sträcker sig). Lala dyrkar marken som Ninni går på, och det är Ninni väl medveten om. Lala sköljer ner en lite för stor tugga med en ännu större klunk mjölk. Hon torkar hon av munnen med ovansidan av handen och blottar sin nyvunna glugg. Hon är sex år och ätbar. Sedan förkunnar Lala högtidligt, under det att hon sneglar åt Ninnis håll:<br /><br />"...Och jag ska bli mattant".<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6865339831866306504?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-89291506496045386512009-11-07T03:30:00.000-08:002009-11-07T04:22:18.914-08:00Maken har färdats över de sju haven och kommer inte tillbaka förrän på tisdag morgon. Vårt hem har intagits av diverse baciller, och kommit att förvandla läget till något som skulle kunna liknas vid Stockholms blodbad. Översatt till vår situation, som jag inte vill beskriva som svår med tanke på hur det ser ut i vår värld idag, så skulle det kunna kallas Länna snorbad. En ofräsch men ändå rätt så verklighetsnära bild av vår hemsituation, om jag får säga det själv.<br /><br />Till och med hunden har drabbats av en åkomma, ögoninfektion, och den förväntas jag nu att behandla. Det känns som att det nästan rör sig om någon form av solidaritetshandling, att han liksom gör ALLT för att passa in i flocken. Jag kanske borde bekräfta honom mer än vad jag gör... Då kanske han skulle känna att han duger gott som han är. Då kanske han skulle förstå att ingen tycker att han är häftig bara för att han har ögoninfektion.<br /><br />Som om det inte skulle vara nog med att vi är så svårt förkylda; vi har också slut på toapapper. Jodå, så illa är det. Detta har i sin tur resulterat i att vi får torka oss med bomullsrondeller, och det känns...mjukt. Det enda alternativet till bomullsrondellerna är de blommönstrade servetterna från IKEA som jag tyckte så mycket om att duka med i somras. De ligger i en prydlig hög brevid toastolen i inväntan på att jag ska ta mig i kragen och rulla ner till macken och återställa ordningen.<br /><br />Det här med sommmarservetterna och bomullsrondellerna skulle egentligen aldrig behövt hända om jag bara hade kommit ihåg att säga till min pappa att det saknades. Han har hämtat, skjutsat, väntat och handlat sedan maken for så till den milda grad att nu tror jag att jag vet hur det känns att ha en butler. Han ringde och frågade om jag behövde något, och jag svarade att jag behövde några liter mjök och tunnbröd. Ungefär så. När han kom tillbaka lämpade han av tre fulla matkassar, bland annat inehållande revbensspjäll som jag äääälskar. Det kallar jag kärlek, det - faderskärlek på hög nivå. Butlernivå, skulle man nästan kunna säga.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8929150649604538651?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-6707450220183929342009-11-02T13:10:00.000-08:002009-11-05T15:21:50.267-08:00Ni na ni na ni na naa, ni nannan na ni na<br /><br />Ni na ni na ninni nannan na ninni nannan naa ni naa<br /><br />Nannan naa ni naa<br /><br />Ni na ni nannan na ni nam ninni nannan naa ni naa<br /><br />Ni na ni na ninni nannan na ninni nannan naa ni naa<br /><br />Nannan naa ni naa<br /><br /><br />Dagens boktips:<br /><br />"Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" av Carl-Henric Jaktlund<br /><br />Om du lyckats para ihop ovanstående "Ni na ni na"-text med rätt melodi (det bevisar i så fall att du inte föddes igår eller så är du kanske ifrån Norge), om du är är troende, så bör du läsa Carl-Henrik Jaktlunds bok. Faktum är att man skulle kunna läsa den med stor behållning även om man inte är ett dugg intresserad av kristna frågor av den enkla anledningen att den är så illa välskriven.<br /><br /><br /><br />Överraskande och omväxlande, dödsallvarlig och underhållande. Det här är en väldigt ärlig bok. Ena stunden bränner tårarna under ögonlocken (kanske mest av allt för att igenkänningsfaktorn stundtals blir så hög), och sedan, i nästa stund så skrattar man högt. Författaren är frikostig och bjussar på sonens reflektioner över luggen som inte längre finns; "Men du pappa, du har ju bara panna. Vi får köpa nytt hår till dig, på Ikea". Vilken klassiker!<br /><br /><br /><br />Men mest av allt så blir jag tröstad; tröstad, uppmuntrad och lite lättad på något sätt. Det är alltid lika fantastiskt när någon lyckas sätta ord på saker och ting. Särskilt då på sådant som man själv har vänt och vridit på och skärskådat intill navelskådning, utan att för den skull riktigt lyckas bena ut och än mindre formulera.<br /><br /><br /><br />Jag inser att boken i stora drag handlar om varför så många unga människor "växer upp och bort" från församlingen, som författaren uttrycker det. Men trots att mitt liv inte har tagit vägen bort från församlingen, så kan jag ändå inte bli kvitt känslan att det är mig han skriver om. Han skriver om mitt drygt 20-30 åriga jag som jag upptäckte, inte utan viss förskräckelse. Han skriver om mig just den tid i livet då jag stod med blöjor upp till armbågarna och började upptäcka att det finns något som kallas för gråzoner. Han skriver om någon som plötsligt står där med fler frågor än svar, men som Jesus ändå frivilligt väljer att slå följe med...<br /><br /><br /><br />Jag ska inte paja hela boktipset genom att lägga upp en hel massa lösryckta citat (även om jag har god lust för det finns så många guldkorn). Men ett till citat måste jag få ta med. Så här skriver Carl-Henric:<br /><br /><br /><br />"För några år sedan läste jag en debattartikel av en frustrerad femtiotalist som suckade över sin egen generation, och andra vuxna, som verkar ha förlorat sin första kärlek och lutar sig tillbaka medan de överlåter åt de unga att 'föra väckelsen vidare'. Det finns en osund ungdomskult inom kristenheten var hans slutsats.<br /><br />Jag delar den uppfattningen, men från en annan vinkel. Tänk om en del vuxna tar ett eller flera steg tillbaka av helt andra orsaker än att de fokuserat på materialism, världslighet och bekvämlighet. Tänk om de tagit sina steg tillbaka för att de bär på en skam över vilka de blivit. Eller rättare sagt: Vilka de inte längre är.<br /><br />Tänk om den där ungdomskulten faktiskt, minst lika mycket som att överlämna allt till de unga, handlar om att vuxna känner att de borde vara som de unga.<br /><br />Jag tror att det är så. Somliga behöver utmaningen att vända tillbaka till något man tappat men minst lika många - jag tror fler - behöver snarare uppmanas och utmanas att frimodigt leva ut sin tro där de nu är. Mitt i vuxenlivet.<br /><br />Ungdomsåren är en stor gåva, en möjlighet att tränga nära Gud. Men det blir ett problem om den livsperioden blir en måttståck som innebär ett hinder för att möta och tjäna Gud i andra skeden av livet"<br /><p>Så skönt att inte behöva tråna efter en kristen tidsmaskin som tar en tillbaks till det som var, till känslor som man hade och upplevelser som man gjorde. Tänk att istället få tacka Gud för allt som han har gjort och gett, och tryggt vila i att Han är här och nu. Vår Pappa, universums Herre, är inte rädd för vare sig våra känslor eller vår brist på sådana, och det bästa av allt är Han gärna slår följe med oss. </p><p>Jag antar att det vid det här laget är onödigt att påpeka att årets julklapp är en bok...</p><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-670745022018392934?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-36292802565377849332009-11-01T09:48:00.000-08:002009-11-01T13:55:33.259-08:00Vi delade upp oss idag. Lillen-killen följde med mig hem, hem till värmen och de tända ljusen. Hem till sagostunden och hämt-pizzan som vi plockade upp i Funbo. Flickorna + Debbisen följde med mannen till Fyrishov, badhuset som Gud gl.... Nej, Han glömde det inte, för Han glömmer ingenting. Men ibland får jag känslan av att Han i alla fall inte riktigt prioriterar det.<br /><br />Jag tänker på alla hårbollar i hörnen, på alla uppblötta plåster som guppar runt i den klordränkta böljan. Kylan... Varför är det så kallt på Fyrishov? Vem har bestämt att först så ska människor betala inträde och sedan ska de människorna frysa? Jag fattar inte vitsen. Det är inte så att det är förtvivlat kallt. Men några grader för kallt är det, så pass att kroppen hinner bli fundamentalt nedkyld. Till allt detta kommer alla håriga ryggar och en ljudnivå som är direkt miljöfarlig. Brevid alla flytkuddar borde det hänga sådana där Peltorlurar, för människan har bara ett par öron och öron är ömtåliga saker. Som om bägaren inte redan skulle vara full så blir ett besök på Fyrsihov också en orgie i hudavlagringar och spandex.<br /><br />Spandex är ett praktiskt material som torkar snabbt och som avger minimalt med fibrer. Men måste det verkligen finnas Speedos? Jag skulle vilja uppmana alla män i världen som äger ett par sådana att göra upp med den typen av mörker. Fredsaktivisten drömmer om att samla in alla vapen och skrota eländet. Jag drömmer om att göra ett jättebål av all världens Speedos-badbyxor så att ingen mer behöver se eländet. Håll er anatomi för er själva vetja!<br /><br />Där är de som jag älskar, i kylan, i det våta, i klorstanken och larmet. De är i badhuset, helt enkelt. Här är vi i värmen. Boppen dolar på, och jag plöjer inredningstidningar samtidigt som jag sörplar thé och äter djupfrysta Sandermanskakor. Ytligt sett så är det jobbigaste i mitt liv just nu att hunden har fismage, och att han envisas med att ligga nedanför mina fötter. Man kan fråga sig vari rättvisan finns i en sådan fördelning... Men jag tror att man kommer leta förgäves, för i detta finnes helt enkelt ingen rättvisa. Så jag nöjer mig med att konstatera att livet är inte rättvist, men Gud är god.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-3629280256537784933?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-42591488966925762542009-10-16T04:18:00.000-07:002009-10-16T05:24:46.905-07:00Jag skulle vilja börja med att slå fast att magsjuka borde förbjudas, bannlysas, förjagas tills den inte längre fanns. Den borde, i rättvisans namn, lagstadgas bort som det brott mot de mänskliga rättigheterna som den faktiskt är. Det är en åsikt som jag står för från det allra innersta av mitt väsen. Men nu vet vi ju alla att det förmodligen inte skulle funka, så därför försöker jag se det hela från den positiva sidan (för det är ju alltid smickrande att tänka på sig själv som en positiv varelse). Efter att ha spytt som räven mellan fyra på morgonen till sju på kvällen, efter att ha varit i dödsriket (eller i alla fall nästan) och återvänt igen, så sitter jag återigen här i min favoritfåtölj och upprättar en lista. Jag funderar på vad jag ska kalla den. "Magsjukans lov" skulle vara att ta i, men jag kan ändå sträcka mig till att kalla den för "Magsjukans uppsida". Ja, så får det bli.<br /><br /><br /><br /><span style="font-size:130%;"><em> "Magsjukans uppsida"</em></span><br /><br /><br /><em>När, annars än när man är svårt magsjuk, får man tillfälle att verkligen studera nederdelen av toalettstolen och kanterna längs badrumsgolvet och komma till insikt om att man måste börja städa mer noggrant? Jag har ett liv, jag har fyra barn och en stundtals överaktiv hund. Jag har böcker som jag vill läsa, platser jag vill se och saker som jag vill uppleva. Så för mig blir det självklara svaret: aldrig.</em><br /><br /><em></em><br /><em>När, förutom efter det som jag just har genomlevt, går man ner fyra kilo på mindre än ett dygn? Kanske vid ett triatlon eller något annat vansinnestilltag, men i annat fall måste svaret förmodligen bli: aldrig. Vips (eller vips och vips. Så där jättevipsigt kändes det inte för ett tag sedan) så är jag plötsligt och nästan lustigt nere i den matchvikt som jag hade innan Boppe kom till världen. Rätt kul faktiskt, så här i efterhand.</em><br /><br /><em></em><br /><em>När, förutom i situationer som dessa, får man lust att storstäda hela huset, tvätta allt löstagbart för att tillsist dränka hela världen i handsprit? Mitt svar får återigen bli ett otvetydigt: aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig. Visst kan även jag drabbas av städil. Visst kan jag det, men bara när jag är gravid. Och nu blir det inga fler barn, så just den känslan var något som jag trodde att jag aldrig mer skulle få uppleva. Men så drabbade den mig återigen, som en blixt ifrån klar himmel, som en oväntad men ändå så varmt välkommen gäst. </em><br /><br /><br />Nu hinner jag inte skriva mer, för jag har ungefär arton maskiner tvätt att tvätta. Och när köket har destillerats så ska jag ut och göra vår altan till en mycket bättre plats att vara på. Jag röja bort all gammal bråte, och sedan ska jag plantera ljung. Allt som ett resultat av magsjukans uppsida.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-4259148896692576254?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-41831721459956281282009-10-11T08:31:00.000-07:002009-10-11T09:18:02.858-07:00I senaste numret av Musikermagasinet intervjuas Markus Krunegård, och maken kunde inte låta bli att läsa lite av artikeln högt.<br /><br />"Uppföljaren är nämligen inte en utan två skivor. Den ena heter <em>Prinsen av Peking</em> och den andra heter <em>Lev som en gris, dö som en hund.</em> En given inledning på vårt samtal blir förstås - varför släppa två plattor på en gång? Markus har hunnit få frågan några gånger vid det här laget men säger ändå:<br /> - Jag har egentligen inget bättre svar än "varför inte?". Jag har en kompis som just har tatuerat in en jättebild på trummisen i Mupparna tvärs över hela magen och jag frågade också varför. Och då sa han just det, "varför inte?". Lite så känner jag."<br /><br />Tänk så olika vi är ändå, vi människor. Tänk att tatuera in en stor mupp mitt på magen, visserligen en odödlig och legendarisk sådan, men ändå - en simpel mupp. Och när omgivningen sedan står där och undrande frågar <em>varför</em>, så kontrar man bara med ett enkelt "varför inte?". Det känns så otroligt långt ifrån hur mitt resonemang brukar gå.<br /><br />Kanske komplicerar man saker och ting alldeles för mycket. Kanske borde jag istället för att så ofta ställa frågan "varför?" istället gå över till "varför inte?"-laget... Kanske borde jag också tatuera in en stor mupp på magen. Man skulle ju verkligen kunna följa den, nästan lite som ett husdjur; se den växa och krympa allt eftersom man går upp och ner i vikt. Vi skulle kunna åldras tillsammans, min lilla bläck-mupp och jag. Tänk bara att bli rynkiga och skrynkliga precis samtidigt. Vi skulle faktiskt alltid vara<em> i takt </em>och<em> </em>verkligen kunna <em>förstå</em> varandra så där otroligt väl. Vi skulle verkligen veta hur det <em>känns</em>. Ju mer jag tänker på det, desto mer förnuftig framstår hela grejen, hela den här "varför inte-grejen".<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-4183172145995628128?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-45632050075639599352009-10-04T14:54:00.000-07:002009-10-11T12:53:34.986-07:00Jag tittar skeptiskt på figuren i spegeln. Hur är jag klädd egentligen? Nattskjorta i flanell. Pyjamasbyxor i flanell. Benvärmare. Ullfrottéstrumpor. Och så den där stickade grå koftan i 100% ull med spetsig luva. Inköpt på Zara och stickad på rätan, och dessutom så är den utrustad med två praktiska fickor på magen. Den ser nästan lite sagolik ut, men inte sagolik som i sagolikt vacker. Tyvärr. Tröjan blir liksom spiken i kistan, och helt plötsligt slår det mig:<br /><br />Hjälp! Jag ser ju ut som en vätte...<br /><br />Något måste hända. Jag får se till att ta mig till Lindex eller Twilfit eller något liknande ställe innan det är för sent. Det ska jag verkligen göra, helst redan imorgon. Måste hitta något blankt och formsytt, någon slags halkig nattsärk med smala axelband som kan rädda det lilla som återstår av min kvinnlighet. Jag ryser vid bara tanken, för jag hatar verkligen polyester och jag hatar att frysa. Men jag inser att jag måste. Annars är det bara en tidsfråga innan jag börjar bära tomteluva, och där vill jag inte hamna. Det vill jag verkligen inte.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-4563205007563959935?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-75625267531499060122009-09-30T01:56:00.000-07:002009-09-30T02:07:48.964-07:00Svindyra kurser i personlighetsutveckling och självförverkligande i all ära; när ska vi sluta gå över ån efter vatten? Han som kan oss utan och innan är ju alldeles nära.<br /><br />"Varje männsiska har ett eget innersta rum som ingen annan får tränga in i. Det är där man har stämt träff med Gud. Ingen utom han har insyn, ingen utom han har nyckeln. Vår fullständiga identitet finns bara i Gud. Vi är en osynlig skrift som bara Gud kan tyda. Han är ju författaren."<br /> Ur "Morgonens nåd och nattens trofasthet" av Anders Piltz<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-7562526753149906012?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-89816762450921530832009-09-25T01:18:00.000-07:002009-09-25T05:56:40.373-07:00Det är kvällen före morgonen då jag ska resa bort och vara hemma i en vecka och maken ska vara hemma. Ensam ska han ratta den intressanta kombon barn+valp+jobb, och veckan som ligger framför kommer att bli ett slags gesällprov i livspusslande. Inte för att han inte redan har bevisat att han klarar det galant. Vid det här laget är han proffs på gräsänklingslivet, och han är helt grym på att få det att funka. Morfar kommer att agera privatchaufför åt barnen, och farmor kommer att fylla i med barnvakteri när hon kan och där det behövs. Bless them! Det som kommer att ge de kommande dagarna en ytterligare dimension är utan tvekan valpen. Den icke helt rumsrena valpen, den icke helt färdigfostrade valpen.<br /><br />Jag sneglar på honom i bilen på väg hem. Det är inte så att han ser ledsen ut, och betryckt skulle vara ett alldeles för starkt ord. Men han ser lite blek ut, aningens beklämd faktiskt.<br /><br />Jag tryker honom över armen, och frågar med deltagande i rösten om det inte är så att han skulle behöva åka iväg ikväll och titta på en våldsfilm på bio. Bara få lite luft innan en krävande vecka drar igång, bara få vara i sin egen zon på sina egna villkor som Andreas brukar uttrycka det. Jag tar läggningen själv, det är ändå bara mysigt, fortsätter jag. Jag ska vara borta i flera dagar, och du ska dra hela lasset själv...<br /><br />Han låter mina ord sjunka in, och medger efter ett tag att "jo, det skulle faktiskt vara ganska skönt att få dra iväg en sväng". Valet faller på en Beck-film, den sena föreställningen, och jag tycker mig ana ett litet stråk av lättnad i hans vackra ansikte.<br /><br />Våra barn ser helst att ingen av föräldrarna avviker ifrån flocken. De ser helst att ingen drar iväg på separata upptåg, och har väldigt svårt att förstå vitsen med "egentid". Därför svarar maken lite undvikande när frågorna börjar hagla om vart han ska ta vägen. Efter ett tag kryper det dock fram att han ska se en film efter att han har tankat bilen och gjort sina ärenden. Helt väntat utbryter kaos, och bitter barnagråt studsar mellan väggarna. Pappan förklarar barnen sin kärlek, och försöker få dem att förstå att det är helt normalt att pappor behöver gå på bio ibland. Brandtalet verkar inte nå ända fram, men han åker i alla fall. Väl på väg in mot stan så plingar det till i mobilen. Någon har visst skickat ett SMS:<br /><br />"Bara så du vet så köpte du en enkel biljet till en jobig vecka./NIKKI"<br /><br />Det var ju inte så snällt skrivet. Men hon ångrade sig i säck och aska innan hon lade huvudet på kudden, och häsade förlåt till pappan. Två stavfel lyckades hon också klämma in i en enda liten mening; biljet och jobig. Ändå så stod vi bara där och log när vi läste det arga lilla sms:et, hennes pappa och jag. Motvilligt spred sig krökta små leenden över våra läppar. Vilken slagfärdighet! Hon är bara tio år gammal, och förstår sig på att använda en metafor. Jag tänker inte berätta det för någon, men i hemlighet så kunde jag känna hjärtat svälla därinne. Och det värsta av allt är att jag tror att det var av pur stolthet...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8981676245092153083?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-81064935313568263372009-08-30T13:39:00.000-07:002009-10-11T12:56:31.695-07:00Det finns så många saker att skriva om och berätta som går tillbaks till de två senaste veckorna i mitt liv. För två veckor sedan inleddes en ny era i våra liv: hund-eran. Aldrig trodde jag att ett djur kunde väcka så mycket känslor. Ialla fall inte av den positiva sorten, och i alla fall inte i mig. Marlon är nu 10 veckor gammal, han är ullig och gullig och om han får välja så kissar han helst på storarumsmattan.<br /><br />Varför är det så egentligen? Ett hett tips hade varit att åtminstone välja någon av de mer luggslitna mattorna i vår samling. Men icke. Jag tror inte att storarumsmattan är en äkta matta, men den är i alla fall den av våra mattor som framstår som mest äkta. Jag undrar vad han känner när han pinkar på den. Kan det vara så att det är en lite högtidlig känsla som infinner sig? Ungefär som när man får göra sina behov på en riktigt flådig toalett på en flådig resturang. Ni vet sådana där som har blandare i guldimitation och bänk av marmor, en sådan som har högtalare inne i själva båset. Och när man gör det som man måste så dränks själva ljudet till tonerna av självaste Mozart. I värsta fall är det Kenny G som skvalar (ur högtalarna, vill säga). Men även det kan stundtals uppfattas som rent ut högtidligt.<br /><br />De här veckorna har varit till brädden fulla av hund. När vi inte har rastat Marlon så har vi uppfostrat honom, gosat med honom eller pratat om honom. Och när vi inte har gjort det så har vi hängt över någon av våra nyinköpta hundböcker. Maken har gjort seriösa försök att få tag på DVD-boxen som innehåller alla avsnitt av Mannen som talar med hundar. Skrämmande men sant. Jag antar att det är ungefär lika patetiskt som det låter, men vi har faktiskt haft riktigt kul under tiden.<br /><br />Jag har snöat in på det här med listor på sistone. Därför har jag valt att dela in några av de allra mest minnesvärda ögonblicken sedan Marlons inträde i tre olika kategorier: Mest bisarra ögonblick, Mest förnedrande ögonblick och Mest skrattretande ögonblick.<br /><strong></strong><br /><strong>Mest bisarra ögonblick:</strong> Jag ska just ställa ner matskålen till Marlon när maken hejdar mig.<br /><strong>Maken</strong>: "Vänta! Du ska låtsas som att du äter av hans mat innan du ställer ner den. Säg "Nam nam nam eller något, och håll munnen intill matskålen så att han tror att du äter."<br /><strong>Jag:</strong> "Men...men varför det?", frågar jag olyckligt. Jag har egentligen ingen lust alls att ha mitt ansikte nära den sörjan av uppblött hundmat.<br /><strong>Maken: "</strong>Det är en makthandling som stärker din ställning som flockledare, jag läste om det i en bok. Den säger till hunden att 'jag får äta av din mat men du får inte äta av min. Alltså är jag över dig i flocken'. Något sådant tror jag att det stod..."<br />Jag hejdar mig ett ögonblick och tittar vädjande på mannen jag älskar. Till slut bryter jag tystnaden och frågar (med tydliga spår av skepsis i rösten): "Så jag ska säga nam nam nam?"<br /><strong>Maken: </strong>"Ja, och håll ansiktet nära skålen."<br /><strong>Jag: </strong>"Nam nam nam."<br /><strong>Marlon: </strong>???<br /><strong>Barnen:</strong> !?!?!<br />Vad gör man inte för att stärka sin ställning som flockledare...<br /><br /><strong>Mest förnedrande ögonlick: </strong>Segerstatyetten går i detta fall till när jag lade ut bajsspår (av Marlons bajs, det måste sägas) i det höga gräset. Jag gjorde detta för att få honom att göra sina behov där vi inte behöver jobba så mycket med de gröna påsarna. Jag tänkte att om jag flyttar en del av hans avträde, hans träck, och smetar ut det där ingen människor vistas, så skulle han i fortsättningen göra sin toalett där. Det skulle verkligen innebära förhöjd livskvalité att slippa plocka upp eländet, men dessvärre funkade det inte. Marlon bara tittade på mig med äcklad uppsyn och galopperade sin väg. Han föredrar helt enkelt det kortklippta gräset just intill altankanten. Äkta/halväkta mattor verkar också gå bra...<br /><br /><strong>Mest skrattretande ögonblick: </strong>Vinnaren i denna kategori är den sekvens som utspelar sig dag två. Plötsligt ser jag honom komma älgande över golvet med valpen i famnen, endast iförd kallingar, svarta kostymstrumpor och träskor. Blicken är stel och hållningen lite krum, och det hela är över på bara några sekunder. Från valpen droppar lämningar av det som vi så hemskt gärna vill ska hamna utomhus (och allra helst då i det höga gräset). Han blir stående på gräsmattan, i stort sett oklädd. Hela hans fokus är på den lurvige. Morgonen är vacker, krispig, och solen har just orkat upp. Man behöver inte vara metrolog för att inse att det kommer att bli en väldigt vacker dag. Mitt i allt står en lättklädd man i träskor och tittar på en hund som bajsar. Jag ska för alltid bära med mig mig detta synminne som en dyrbar skatt. Den finns i säkert förvar i min minnesbank. Sådana stunder är inget man tar sig; det är något som blir en givet.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8106493531356826337?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-51842899289717727062009-08-14T15:17:00.000-07:002009-08-14T16:53:55.740-07:00Det här med siffror är svårt. Så har alltid varit för mig och kommer troligtvis att vara så för all framtid (förlåt min negativism). Siffror, oavsett om det nu rör sig om priser, personnummer eller datum, flyr mitt minne som... bara den. Jag har fortfarande inte helt klart för mig om min pappa fyller den 30 eller den 31 (förlåt pappa) och jag kan inte mina barns fyra sista siffror (förlåt barnen). Jag har gjort tappra försök, men utan att lyckas. Och trots att det är jag som nästan alltid handlar här hemma så vet jag inte vad en liter mjölk kostar. Jag tror att det är något ensiffrigt, typ 6, 7, 8 eller 9:-,  men jag vet inte helt säkert. Det är ju lite skrämmande nu när jag trots allt har varit hemmafru i över 12 år. Kanske lider jag av en simpel blockering av något slag. Kanske skulle det gå att råda bot på mitt sifferlösa minne med hjälp av gammal hederlig psykoterapi, vad vet jag. Det kommer vi förmodligen aldrig få reda på för jag har ingen möjlighet att klämma in psykoterapi i mitt liv just nu. Jag får helt enkelt leva med ett svart hål i min hjärna där alla nummer och sifferkombinationer försvinner spårlöst. Det får lov att gå bra i alla fall.<div><br /></div><div>Likväl har jag en kväll som denna valt att klä min sommar i siffror. Bara för att.</div><div><br /></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">2</span> - så många hamstrar har vår husdjurssamling (som under en kort tid var nere på noll     husdjur) utökats med.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">5</span> - så många flaskor med solskyddskräm har jag inhandlat sedan slutet av maj.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">165 </span>- det blir talet om jag räknar ihop faktorsiffrorna på alla solskyddskrämer jag har köpt. Och nej, man kan inte påstå att vi är jättbruna i vår familj.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">0</span> - så många gånger har jag legat inne på förlossningen i sommar. </div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">6</span> - så många krukväxter är jag fostermamma åt fram till maj nästa år. Min vän har gått in i det här med öppna ögon, och vi får se hur många som finns kvar när hon kommer hem. Jag har lovar att göra mitt allra yttersta för att de ska få leva vidare. Alltså växterna.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">4</span> - så många gånger har min telefon varit borttappad mellan perioden juni-augusti.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">0</span> - så många förlag har ringt upp mig och frågat om de får ge ut min nästa bok (som för övrigt ännu inte finns). Fattar inte att det ska vara så trögt.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">100003</span> - ungefär så många blöta pussar har jag fått mig till skänks i sommar. Jag badar i ett hav av tillgivenhet, och jag älskar det. Ibland krusas havet av ett och annat vredesutbrott och en och annan orättvis beskyllning. Då är jag dummast i hela världen, och fattar tydligen INGENTING (ordagrant citat, faktiskt). Men det brukar lägga sig ganska snabbt. Innan jag vet ordet av så är jag bäst i världen igen, och pussregnet strilar i vanlig ordning.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">35</span> - höll på att glömma den magiska siffran! Så många år har jag visst fyllt.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">2 </span>- så många barnkalas anordnade jag idag; ett för 4-åringen och ett för 6-åringen. Tycker själv att det var väldigt simultant gjort av mig.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">23 </span>- vid det klockslaget har våra fyra barn oftast inte hunnit somna i denna ljuva sommartid.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">1 </span>- så många gånger lyckades jag med det omöjliga: att springa vilse i Böda samhälle.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">2 </span>-  så många gånger fick jag be främmande människor om att få låna deras telefonen. "Jag har nämligen sprungit vilse, förstår ni, så jag skulle behöva ringa mina man så att han kan hitta mig...". Slutligen blev jag upphittad, utsjasad och rödmosig, utanför ett bageri i centrala Böda. En ganska förnedrande tillställning, på det hela taget.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-weight: bold;">1</span> - så många valpar blir vi ägare till på måndag. So help us God!</div><div><div><br /></div></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-5184289928971772706?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-66446420027621230232009-07-29T14:37:00.000-07:002009-07-29T15:01:52.473-07:00Storasyster Ninni jagar lillebror Boppe över gräsmattan. Tunna spaghetti-ben hamrar mot marken, fortare och fortare. En rundlagd vällingsäck guppar i otakt i lekens vilda virvlar. Allt är på skoj, och här finns inga onda avsikter. De springer över gräsmattan, men när storasyster hämtar in på lillebrors försprång tar leken plötsligt en annan vändning. Med sin örnblick skymtar han leksakspistolen som sticker upp ur storasysters bakficka. Blotta åsynen av High Chaparall-souveniren måste ha skrämt vettet ur hans 4-åriga själ. Han fryser till is, och vrålar sedan så att det hörs över hela gården:<br /><br />"Jag vill inte dö! Inte än!"<br /><br />Det här bekräftar bara det som vi har misstänkt hela tiden. Familjens lille prins är också familjens största drama queen.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6644642002762123023?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-33503709908995505182009-07-26T02:52:00.000-07:002009-08-14T16:54:24.376-07:00Father I am waiting<br />I need to hear from you<br />Don't know if you’re approving<br />of what I say and do<br />Cause nothing really satisfies<br />like when you speak my name<br />Tell me that you'll never leave<br />and everything will be ok<br /><br />In your presence all fear is gone<br />In you presence<br />In your presence is where I belong<br />In your presence<br /><br />Father I'm returning<br />to things I used to do<br />Cause somewhere on the journey<br />I think I lost hold of the truth<br />Cause nothing really satisfies<br />like when you speak my name<br />So tell me that you'll never leave<br />and everything will be ok<br /><br />Tyvärr så hittar jag inte omslaget, så jag är inte helt säker på om det är killen som sjunger som också har gjort text och musik. Men jag tror tror att det är han som har gjort den, och han heter Jason Upton.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-3350370990899550518?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-61183321891242426792009-07-23T00:23:00.000-07:002009-07-23T17:38:11.140-07:00Vissa dagar känns det som att himlen är gjord av betong. Innerst inne så vet jag att den inte är det, men känslan kan vara nog så påfrestande. Det vill till ett mirakel för att allt ska bli bra igen. En riktig kraftansträngning från Guds sida är vad som krävs för att Han ska få rätsida på min tilltrasslade tillvaro.<br /><br />Men även jag har mina ljusa stunder, små korta glimtar av helig insikt. Tyvärr så är det inget som jag kan berömma mig av, för det skulle ju annars ha suttit ganska gött. Men sanningen är den att allt är på Bästa Vännens initiativ. Kanske ligger det verkliga miraklet i att Han inte ger upp på mig, att Han står ut med all min olydnad, allt trots, all denna likgiltighet.<br /><br />För efter alla dessa år som barn i Huset, efter bibelskola och tonvis av undervisning, slänger jag fortfarande min smutstvätt på golvet med jämna mellanrum. Det borde inte vara så, men det är så i alla fall. Jag sparkar in den i något hörn där jag tänker att Jesus inte ska se den, men Han hittar den alltid. Han har full koll på alla mina gömmor. Jag vet inte hur många gånger Han har gjort det fullständigt klart för mig att Han vill ha ALL min smutstvätt. Oavsett hur lumpen, solkig och rent ut sagt äcklig den är - Han vill ha den! Jag behöver inte ens sortera den först. Det enda Han kräver är att jag kommer med den till Honom.<br /><br />Det är allt jag behöver göra, att komma med den till Honom. Resten tar Han hand om. Jag vet att jag behöver aldrig oroa mig för att fläckarna är för svåra eller att lorten sitter för hårt. Jag vet att Han fixar det.<br /><br />När jag sitter där och väntar på Guds dramatiska ingripande står det plötsligt klart för mig: Vi behöver ingen eldskrift på väggen. Inte egentligen. Allt vi behöver är en glimt av Jesus, en droppe av Hans blod räcker. Så klart strålar Han, så vitt är ljuset som går ut ifrån Honom. Hopplösheten lägger benen på ryggen och flyr, och mörkret har inte en suck. När jag får bada i det ljuset, om så bara för en kort sekund, så står det helt plötsligt klart att himlen inte alls är gjord av betong. Tvärtom, så är himlen faktiskt väldigt nära.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6118332189124242679?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-15081873930113056832009-07-20T16:11:00.000-07:002009-07-21T14:17:23.045-07:00Så har det hänt, att jag har gått och fyllt 35. Eller värsta 35, som jag vill minnas att jag uttryckte det för ca 15 år sedan när Ingela (då 35) stod brevid. Det har Ingela aldrig låtit mig glömma, även om jag är säker på att hon i sitt hjärta har förlåtit mig.<br /><br /><br />Man kan inte bli mer vuxen än 35 år. När man uppnår den åldern slår mognadsbarometern i botten och helt plötsligt går det liksom inte att ta sin vuxenhet till nya nivåer. 36 och 37 må vara äldre, men det är inte på något sätt och vis mognare än 35. På avstånd har trettiofem framstått som nästan lite skrämmande etablerat, som själva motsatsen till allt roligt och spontant. Värsta 35, helt enkelt.<br /><br /><br /><strong>Trettiofem</strong>. Varför inte roa oss med att smaka på det magiska talet på några olika språk? Det tycker jag att vi gör. <strong>Thirty five. </strong>Låter lite överslätande och ursäktande kan jag tycka, som att man lider av en ganska svår släng av åldersnoja. En person som bara högst motvilligt svarar när någon undrar hur gammal hon/han är använder sig med fördel av engelskans motsvarighet till 35. <strong>Fünf und dreizig. </strong>Har en kraftfull och etablerad klang. Här saknas varken kylväska eller påsklämmor, och semestern bokar vi ett år i förväg. Avbeställningsskydd? Jawohl. Selbstverständlich! <strong>Treinta y cinco.</strong> Så heter det om jag inte minns fel ifrån spanskalektioner under gymnasietiden, men förmodligen minns jag fel. Jag minns så chockerande lite ifrån de lektionerna. Lägg sedan till att det var ca 18 år sedan jag gick gymnasiet så minskar chansen att treinta y cinco skulle vara korrekt spanska ytterligare. <strong>Halv fjers. </strong>Jag tänker mig att det är 35 på danska, men det kanske det egentligen inte är.<br /><br /><br />Om trettiofem inte bara är en ålder bland andra åldrar, vad exakt är det då? Trettiofem är ett tillstånd, en fas, ett<em> stadie</em>. Nedan har jag listat några säkra tecken på att jag har förändrats som människa under det senaste året. Vi snackar inte om någon total kursändring, men likväl finns det säkra tecken på att något radiaklt har hänt. <br /><br /><br />För knappt ett år sedan började mina smakfönster att öppnas. Helt plötsligt fann jag att det inte går att leva utan mörk choklad. Mörk choklad med chili. Mörk choklad med havssalt. Mörk choklad med mint. Mörk choklad med ingefära... Listan kan göras ännu längre, men jag har redan varit långrandig. Kontentan är att jag har börjat föredra beska framför sötma. Vart leder det här? Kommer jag att om tio år roffa åt mig de äckliga bitarna i Alladin-asken, de som smakar sprit och som är fyllda med genomskinligt daller? Kommer jag att strunta i trillingnöten och istället sätta i mig de praliner som är inslagna i färgglatt foliepapper (de vidriga med körsbärslikör i). Och när jag har länsat Alladin på det äckligaste han har att erbjuda sneglar jag på klockan och svamlar något om att "nu är det dags att tänka på refrängen" och "tänk vilken fest vi kom på!" Är detta vad som väntar mig? Det är nästan så att man föredra att inget veta.<br /><br /><br />Nästa ålderssymptom är att jag har börjat läsa Bodil Malmsten, och jag gör det med stor behållning. Och det blir värre. Bodil har fått sällskap av inte mindre än två olika nobelpristagare, och det här är verkligen inte likt mig. Jag läser inte nobelpristagare, inte egentligen. Men i år, i detta mitt trettiofemte levnadsår, har jag helt plötsligt upptäckt att jag tycker om att läsa väslkrivna böcker.<br /><br /><br />Jag har blivit känslig för drag. Jag har försökt att ignorera symptomen som trofast har uppträtt så fort jag har vistats i luftkonditionerad miljö; allmän stelhet, värk och en ihållande form av nackspärr. Jag har försökt att förtränga det faktum att jag börjar längta efter halsduk så fort jag sätter mig i en modern bil, men nu har jag äntligen abdikerat. Jag har fyllt trettiofem och har inte längre någon ungdom att förlora. Vad tjänar det till att förneka att man har gått och blivit känslig för drag? Inget alls. Därför har jag inhandlat olika schalar och scarves som jag ser till att ha till hands när jag vet att jag kommer att exponeras för...drag. Scarvesen och schalarna bär jag med viss motvilja. Jag har alltid tyckt att mitt huvud ser så litet ut när jag virar något stort kring nacken. Men jag har landat och mognat som människa. Jag har insett att det är bättre att mitt huvud uppfattas underdimensionerat än att det inte går att vrida på nacken.<br /><br /><br />Nu kanske någon yngre läsare undrar hur det är att vara värsta 35. Är det så illa som det låter? På den frågan måste jag svara nej. Livet är t.o.m. riktigt härligt, och det är inte alls så illa som jag trodde att fylla mogen. Jesus är fortfarande Jesus och jag är fortfarande jag. Sedan underlättar det förstås om man ser till att ha vissa saker till hands, som t.ex. lite chilichoklad, en ullig schal och så gärna också någon bok av Bodil Malmsten.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-1508187393011305683?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-17376679767376564772009-07-04T08:28:00.000-07:002009-07-04T08:47:42.154-07:00Dök in i en bok som jag fick härom dagen, och läste något som var så fantastiskt bra. Just på den sidan som jag slog upp går kärlek en rond mot beundran. Kärlek avgår med en förkrossande seger.<br /><br />"Prästen hade lyft sina knäppta händer mot pannan. Han stödde armbågarna mot knäna. Så såg han upp.<br />- Om tant visste, vad jag beundrar Gunnar - trots allt som har hänt. Jag tänker på honom varje dag, när jag går därhemma i värmen i prästgården. Ett sådant offer som hans har jag inte varit mäktig.<br />Den gamla såg vemodigt ut i rymden.<br />-Du ska inte beundra, min gosse. Ingenting mänskligt håller måttet. Du ska älska istället. Älska får man göra - också det som är brutet och snedvuxet."<br /> Ur "Stengrunden" av Bo Giertz<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-1737667976737656477?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-58262853851424014902009-06-21T23:14:00.000-07:002009-06-23T14:32:10.541-07:00"Tänker du på något speciellt?". Det är maken som undrar, och han tittar på mig med en utforskande blick. "Nej", svarar jag. "Jag är bara ganska stel i nacken".<br /><br />Lite senare slår mig tanken att jag kanske t.o.m. passar i lite stel nacke. Han frågade ju faktiskt om jag tänkte på något speciellt, så jag antar att jag måste se tänkande ut med min min käppraka rygg och huvudet lite vinklat åt vänster. Kanske ser det ut som att jag tänker på något ganska komplicerat. Som att jag håller på att knäcka en mattenöt eller att jag är i full färd med att lösa en komplicerad filosofisk frågeställning. Någon annan kanske tror att jag grunnar på en djupsinnig teologisk lärosats där jag känner att jag verkligen behöver ta ställning. Hela tiden är huvudet lite på sned, lätt framåtlutat. Jag måste erkänna att det är en ganska tilltalande tanke, det här att jag min fysiska åkomma får mig att se mer mentalt aktiv ut...<br /><br />Och varför inte? Folk klär i mustasch och folk klär i glasögon (dock inte jag eftersom att jag har en sådan framträdande näsrygg). Skulle det då inte, rent hypotetiskt, kunna vara så att jag faktiskt klär i nackspärr? Jag tror inte att vi helt kan utesluta den möjligheten.<br /><br />Det är nästan så att jag får lust att fråga maken vad han anser om saken. Men han har redan åkt och det kanske är svårt att avgöra sådant per telefon. Det kan ju vara så att han känner att han behöver slänga ett extra öga och kolla en gång till för att kunna svara helt sanningsenligt, så jag ringer aldrig upp och frågar. Istället tar jag mig en Ipren och lägger mig för att sova med min käppraka rygg och mitt vinklade huvud. Det spänner och sträcker långt ner mellan skulderbladen, men än sen? Om man vill vara fin så får man lida pin.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-5826285385142401490?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-83360670770587403662009-06-19T15:28:00.000-07:002009-07-04T08:49:33.385-07:00Hela familjen sitter i bilen när följande konversation utspelar sig mellan flickan och hennes pappa.<br /><br /><strong>Flickan:</strong> "Mormor har borelia". Hon skrattar till när hon säger det, frustar och harklar sig lite. "Hon sitter på kontoret och boreliar sig", konstaterar flickan vidare.<br /><br /><strong>Pappan:</strong> "Jaha...". Svaret kommer något dröjande. En förklaring till varför flickan skrattar så uppsluppet skulle kunna vara på sin plats.<br /><br /><strong>Flickan:</strong> "Pappa, vad händer när man får borelia?" Hon har slutat skratta nu, och förefaller plötsligt något mera samlad.<br /><br /><strong>Pappan:</strong> "Man kan få hjärhinneinflammation och så", förklarar pappan.<br /><br />Flickan frilansar sedan sommarlovets inträde som oombedd knalle/bagare på gården där vi bor. Entrepenörsgenen som finns bakåt i släkten har slagit ned med full kraft i det lilla flickebarnet. På kort tid har hon skrapat ihop en mindre förmögenhet på sin försäljning av hembakta kladdkakor och avlagda, skabbiga leksaker. Mormor och morfar utsätts för mer försäljningsräder än de andra grannarna, en naturlig följd av att de har visat sig vara köpstarka kunder. Helt plötsligt bryts tystnaden från baksätet. Tankar har tänkts och slutledningar har dragits.<br /><br /><strong>Flickan:</strong> "<em>Jaha,</em> det<em> var därför</em> som mormor betalade 30:- för en bit kladdkaka. Jag sade att hon kunde få den för en tia, men då sade hon att hon ville betala 30:-".<br /><br />Diagnosen är härmed fastställd. Att någon självmant trissar upp priset för en bit kladdkaka långt utöver fastställt marknadsvärde tolkas som ett solklart fall av hjärnhinneinflammation. Stackars mormor som bara ville vara generös...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8336067077058740366?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-21099729935259968412009-06-19T01:45:00.000-07:002009-06-19T02:04:33.578-07:00Man (eller rättare sagt <em>jag) </em>är ju tyvärr ganska flack ibland, och civilkuraget är inte alltid vad det borde vara. Jag kan bara säga att i texten nedan är igenkännings-faktorn plågsamt hög...<br /><br />"Domenica remembered how, some years previously, she had been invited for a picnic by some people who had quite casually mentioned that the rug upon which they were sitting had been lifted from an airline. It had astonished her to think that these people imagined that she would not be shocked, or at least disapproving. She had wanted to say: "But that's theft!" but had lacked the courage to that, and had simply said: "Please pass me another sandwich."<br /> Ur The world according to Bertie av Alexander McCall Smith<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-2109972993525996841?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-46756126069879208462009-06-13T09:02:00.000-07:002009-06-13T10:01:46.340-07:00Det går åt enorma mängder mjölk här hemma sedan sommarlovet började. I torsdags kväll inhandlade jag fyra liter mjölk Jag tänkte att nu tar jag i så att det räcker ett par dagar. Men på fredag kväll, ganska exakt 24 timmar senare, finns där ingen mjölk när jag ska duka fram den. Fyra liter mjölk har uppslukats och är ingenstans att finna i vårt kylskåp.<div><br /></div><div>Jag undrar om mina barn har skaffat sig ett nytt fritidsintresse, om de i det fördolda anordnar mjölkhävartävlingar för alla ungar som bor på gården. Eller tänk, det vore faktiskt ännu värre, tänk om de ställer till med Rave-fester när vi är på jobbet. Vi sådana tillställningar har jag hört att det dricks enorma mängder vatten. Kanske har våra barn gjort en liten försvenskad twist på det hela, så att de hinkar mjölk istället för vatten. Det <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">skulle</span> förstås också kunna vara så att de har tagit bussen in till närmsta samhälle och delat ut mjölk till hemlösa och behövande. Nu har jag aldrig sett till några hemlösa just där, men det kan ändå inte uteslutas.</div><div><br /></div><div>Kanske vore det idé att skaffa sig en egen mjölkko så att man slapp det här eviga släpandet på tunga kassar. Den yttersta tiden närmar sig ju trots allt, och man kan inte leva på bara gurkor och sockerärtor. Jag tänker att den skulle kunna hålla till i hagen som gränsar till våran trädgård. Om den är av en sådan sort som inte gillar regn skulle den få kunna få vara i car porten om det dåliga vädret ser ut att hålla i sig. Där bodde våra vanvårdade kaniner innan de flyttade till andra sidan stan (till vad som för dem måste framstå som kaninhimlen).  Jag tror att kossan skulle kunna trivas riktigt bra där, inklämd mellan vinterdäck, sparkcyklar och allsköns plastleksaker. </div><div><br /></div><div>Inte bara skulle vi alltid ha mjölk på bordet; vi skulle också kunna lära oss att ysta ost och göra vår egen filmjölk. Våra redan långa barn skulle bli ännu längre, och den bistra, yttersta tiden kanske blev något, lite lättare att uthärda. Och inte skulle vi kalla henne för Rosa eller Tindra eller något annat menlöst och intetsägande som kor har hetat i alla tider. Nej, Harmageddon skulle hon heta, vår alldeles egen lilla mjölkko.  Och eftersom att jag redan sköter det mesta av tvätt och inhandling i det här hushållet, så tycker jag att det inte är mer än rätt att någon annan i familjen mockar. Ja, ju mer jag tänker på det... pax att inte mocka.</div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-4675612606987920846?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-50218365580054833202009-06-08T15:08:00.000-07:002009-06-09T14:35:31.981-07:00Det är ganska mycket ole dole doff över mina planteringar, ändå har jag kommit att nästan älska dem. Man ser ingen röd tråd, hur man än letar, utan det mesta faller sig ganska slumpartat och spontant. Lite gullök, några tomatplantor, en ensam liten pensé och några andra blommor som jag inte kan namnet på. I början kunde jag smyga ut flera gånger om dagen för att kolla om det hade kommit några tjuvskott på mina tomatplantor, och ängsligt undra över om min salladstapet någonsin skulle ta sig. Ungefär dubbelt så många gånger besökte jag mina skötebarn i tankarna, och nu har jag bara fått bestämma mig för att inte prata om mina planteringar med alla jag kommer i kontakt med. Det ger ett så ingrott intryck, och jag vill ju så gärna verka aktiv och intressant.<br /><br />Det här med balans har alltid varit svårt för mig, men jag jobbar verkligen på det. Balans är nyttigt, klädsamt, gynnsamt och en enormt lyckad egenskap att ha att dra fram ur rockärmen. Det har jag insett för länge sedan. Ändå är det inget som på något sätt kommer naturligt för mig.<br /><br />När mitt nyvunna trädgårdsintresse började gräva ett allt för djupt hål i plånboken, kom jag på mig själv med att ursäkta och förklara mig själv för... öh...mig själv. Det gick så långt att jag t.o.m. lyckades ge min nya last andliga förteckan. Ett av de tyngre argumenten för att det är o.k. att jag åker till Plantagen flera dagar i veckan (och handlar fröer och sånt) har med den yttersta tiden att göra. Då kommer man inte att få köpa eller sälja om man inte har vilddjurets märke i pannan. Så tro mig; då kommer det minsann inte att vara så livat om man sitter helt i knät på sin närmaste ICA-handlare (om man inte heter Marie då förstås ;-)). I dessa bistra tider kommer jag ändå att stå pall. Jag har minsann lärt mig att driva upp mina egna gurkor och jag vet att tomaterna blir glada när de får gödning en gång i veckan. Så vem vet; mina timmar på Plantagen kommer kanske att betyda skillnaden mellan liv och död, i alla fall på lång sikt. Mina ungar kommer i alla fall aldrig att få skörbjugg.<br /><br />Det är läggdags, och jag har brukat jorden på min altan nästan oavbrutet sedan jag kom hem ifrån jobbet. Jag har frid i sinnet och avsevärda mängder jord under naglarna. När vi ska ta upp kvällens böneämnen och barnen har lättat sina hjärtan, hör jag mig själv säga:<br />"Vi kan väl be för våra växter också, att de ska klara sig och bli riktigt stora och fina...". Jag riktigt hör hur angelägen jag låter. Ingen av barnen reagerar det minsta på kvällens böneämne, så de ber för salladen och smultronplantan och allt det andra. De är vana vid att det går att be för vad som helst, litet som stort. Några dagar tidigare ville Ninni att vi skulle be för att hon brakarfå tandställning och att hon skulle bli rik. Nästa kväll ville Lala att vi skulle be att hennes fröken skulle tycka att hennes frisyr var cool, bara för att ta några exempel.<br /><br />Vi ber, godnattpussas, släcker och säger godnatt. På väg ner i trappen känner jag mig lite kluven. Kan det verkligen vara rätt att jag ber för mina rabarber mitt i en tid av etnisk rensning och AIDS-epedemi? Jag menar, här smälter polarisarna och så lyfter vi upp våran brysselkål i bön. Kan det verkligen vara försvarbart? Jag känner mig förbryllad, och lämnar frågan hängande obesvarad i den svala kvällsluften. Innan jag kryper ner i sängen slänger jag en sista blick på ärtskotten i den stora krukan på altanen. De verkar sova för natten.<br /><br />Jag har fortfarande inte kommit fram till något riktigt vattentätt svar till den här frågeställningen. Jag lutar nog ändå åt att det är o.k. att be för mossiga och relativt oviktiga saker, så länge det inte är det enda som ryms på bönelistan. Här kan det verkligen sitta fint med lite balans.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-5021836558005483320?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-42739192237176045672009-05-28T13:27:00.000-07:002009-05-28T15:17:56.673-07:00Ikväll tänkte jag berätta vad jag sätter på mig när jag ska gå och lägga mig. Det är förmodligen ingen som någonsin har undrat över det här, med det drar ihop sig till läggdags och omdömet börjar som vanligt att svikta. Jag är medveten om att jag har snuddat vid ämnet i ett tidigare inlägg, och att det kanske borde kunna räcka. Men jag tyckte att det var ett så hisnande intressant spår, det här med mina olika nattsärkar. Förlåt mig för att jag inte kunde motstå frestelsen att göra en mer detaljerad uppställning.<br /><br /><br />Jag har flera olika uppsättningar, men favoriten är helt klart den randiga nattskjortan i flanell. Den brukar kombineras med ett par rutiga pyjamasbyxor, också de i flanell. För att undvika kalla fötter så brukar det åka på ett par riktigt ihopfiltade ullfrottéstrumpor just innan sänggåendet. De är så där svampigt omhuldande, och sticks på ett behagligt sätt när man vickar på tårna. Men så är det det här med mina anklar som brukar bli så där stela ock kalla där det bildas en glipa mellan pyjamasbyxan och ullfrottéstrumpan. Den glipan är ett minne blott efter benvärmarens renässans.<br /><br /><br />Jag har ett passionerat förhållande till benvärmare, och har det varit ända sedan jag såg TV-serien Fame (den med Coco, Leroy, Bruno, Danny och de andra) som 10-åring. För mig symboliserar benvärmaren estetisk talang och spontana dansnummer som ingen övat in men som alla inblandade ändå sätter perfekt. Benvärmaren finns där som ett motgift mot den grå vardagstristessen, mot det inrutade och påtvingade. Den säger "If you can dream it you can have it", men det är bara den som verkligen lyssnar som kan höra benvärmaren tala.<br /><br />Vi har så mycket att ta igen, benvärmaren och jag. Under nästan två decennier förnekade jag mig själv att bära detta plagg som jag tycker så innerligt mycket om. Jag var ett offer för den allmänna opinionen som sa att benvärmaren gick i graven när Susanne Lanefeldt slutade knipträna svenska folket. Det var naturligetvis inte sant, och idag vet alla att benvvärmaren är odödlig. Nu har vi återförenats igen, och jag har i dagsläget inte mindre fyra par i min strumplåda. Tre par grå i olika nyanser och tjocklekar och ett par lila. Vi har kommit varandra så nära det sista året, och jag skulle aldrig få för mig att kojsa utan detta komplement från ovan.<br /><br />När jag har satt på mig flanellstassen, ullfrottéstrumporna och benvärmarna så brukar jag toppa med att dra på mig en fleecetröja som fyller 12 år i år. Den köpte jag på Ströget i Köpenhamn när Bell var nyfödd. Vid det här laget ser den ut som något som katten har släpat in, men den fyller sin funktion på ett helt enastående sätt.<br /><br />Bäddningen är en ritual för sig, men för att göra en lång historia kort så kan man säga att jag jobbar ganska mycket med lager på lager. Grunden utgörs av en ullpläd som jag lägger ovanpå lakanet för att den ska alstra värme underifrån . Tack vare den så slipper jag slipper frysa om ryggen. Sedan lägger jag en andra ullpläd över mig för att förvissa mig om att slippa frysa om framsidan av kroppen. För att kapsla in värmen som flanellen, fleecen och ullen ger så drar jag även ett duntäcke över allt sammans. Sist men inte minst så har jag det matlasserade överkastet som fungerar som en slags topping över hela härligheten. Det här överkastet är för mig vad parmesanen är för italienarna ; utan det haltar måltiden. Jag viker det dubbelt och drar upp överkastet ända till hakan tills det täcker allt utom huvudet. Annars fryser jag.<br /><br />En journalist frågade en gång Marilyn Monroe vad hon hade på sig när hon sov. Hennes legendarisk svar på den frågan var: "Chanel nr5". Jag fryser bara jag tänker på det, och gratulerar Marilyn till hennes enastående blodcirkulation.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-4273919223717604567?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com12tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-24060093163873069962009-05-23T13:58:00.000-07:002009-05-24T11:54:26.598-07:00Emanuel Karlsten på Dagen letar sommarbloggare. På bloggen kan man läsa att han redan har lyckats hitta ett "fynd", som han själv uttrycker det. Fyndet i fråga heter Maria Hellgren, en 17-årig gymnasieelev från Göteborg.<br /><br />Jag biter ihop käkarna lite hårdare där jag sitter vid frukostbordet, och spiller ingen tid på det som jag vanligtvis brukar läsa först när jag går in på Dagen.se. Jaktlunds marginalanteckningar får helt enkelt vänta. Måste kolla in det här nya stjärnskottet innan jag gör något annat. Mitt thé kallnar under tiden, något som jag brukar göra allt jag kan för att förhindra. Men idag låter jag det hända. Jag dricker halvvvarmt thé och klämmer i mig tre mackor i rask takt utan att ens känna vad marmeladen smakar. Det är ett stort avsteg ifrån den sedvanliga lördagsliturgin, där just hallon-rabarber marmeladen spelar en framträdande roll. Jag är helt fixerad vid min marmelad, ett av helgens riktigt stora glädjeämnen. Idag är jag helt enkelt för uppjagad för att kunna glädja mig över pålägg.<br /><br />Jag skrollar och läser och finner till min stora... ja, jag vet inte vad.... att hon verkligen skriver bra. Hon <em>har</em> en riktigt skön ton, och jag får lust att läsa mer. Så jag går in på hennes personliga blogg, bara för att finna att den faktiskt är ännu bättre. Jag tittar förstrött ner på mina husmorshänder, och registrerar motvilligt att mina knogar är vita. Inte av nare den här gången, utan av anspänning.<br /><br />"Men så kul för henne att hon får sommarblogga", tvingar jag mig själv tänka. "Verkligen jättekul". Men jag lurar ju ändå ingen, så efter en stunds hycklande ger jag upp och erkänner för mig själv hur avundsjuk jag egentligen är. Sotis på att hon får chansen att göra det som jag så gärna skulle vilja göra. Det är inget stolt ögonblick, men det är åtminstone skönt att slippa låtsas. Det hade varit så mycket lättare om Maria hade varit ett riktigt stolpskott. Då hade det varit enklare för mig att både avfärda och förlåta henne för att det var hon som blev upptäckt och inte jag.<br /><br />Men nu är det ju inte så. Maria är ung, charmig, rolig och begåvad, och jag är säker på att hon kommer att vara en ren fröjd att följa i sommar på bloggen. Jag kommer i alla fall att läsa det hon skriver. Om jag hade vetat hur man länkar till en annan blogg så kanske jag ändå inte hade länkat till henne i det här inlägget, tyvärr. Jag måste få lite tid att läka först. Men kanske i nästa, eller nästnästnästa.<br /><br />Jag känner mig som den korpulente mannen i Telia-reklamen som gick på 4:an för ett bra tag sedan. Han har gått vilse bland granarna och pulsar runt i meterdjup snö. Med ena handen håller han telefonen, och med den andra handen drar han rocken allt tätare omkring sig. Han pustar och stönar, andhämtningen är tung och rösten desperat. "Ni måste hitta mig snart", flåsar han på bredaste skånska. "Jag är en nyckelkompetens på företaget...".<br /><br />Jag kunde inte ha sagt det bättre själv; Ni måste hitta mig snart! Tills det händer så får jag hålla till godo med den ringa men trogna skara läsare den här bloggen har. Om ni bara visste vad ni betyder...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-2406009316387306996?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com15tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-27481654775064474412009-04-22T14:27:00.000-07:002009-06-20T15:01:42.873-07:00Jag har återkommit till den här frågeställningen upprepade gånger på sistone, just det här med näsan och om den växer. Jag skulle kunna sätta en hundring på att min har dragit iväg det senaste året. Det är som att själva skelettet har rest på sig på något sätt, och jag tackar Gud för att jag inte är i behov av glasögon. De skulle ha hängt och dinglat en bra bit ovanför kindbenen, upphöjda på ett ansenligt stycke näsben.<br /><br />Jag är inte ledsen för att min näsa har haft en tillväxtperiod, det är jag faktiskt inte. Man skulle kunna tycka att den borde tagit och bättrat på luktsinnet när den ändå var i farten, men så roligt skulle vi visst inte ha det. Jag kan bara konstatera att om den fortsätter att utbreda sig på det här sättet så kommer det att bli svårt att stänga locket när det blir dags för min jordfästning om en sisådär 60-70 år. Men det kommer ju ändå inte vara mitt problem.<br /><br />Råkade få på en dokumentär om The Jonas Brothers häromdagen. Boppe ville titta på Händige Manny när jag ramlade på denna tyngre version av familjen Von Trapp. Jag hänfördes över det faktum att någon kunde komma på tanken att göra en dokumentär om några unga killar som får snuva. HUR. HAMNADE. VI. HÄR?! Har ett produktionsbolag som nappar på en sådan programidé något existensberättigande? Och den verkligt stora frågan lyder: Finns det inte längre någon gräns för hur ovidkommande ett program får vara, även om det riktar sig till barn i förpuberteten? Det verkar som att jag måste svara nej på den frågan.<br /><br />Kameran sveper över hotellrummet för att slutligen landa på den krullhårige Jona-brothersen. Han sitter på sängkanten med en termometer i munnen och hänger med huvudet en smula. Och jodå, han har temp. Försiktigt tonar en matta av ledsen synthmusik upp sig i bakgrunden som för att liksom undersryka allvaret i situationen. Det<em> jobbiga</em> i det hela. Hur <em>tufft</em> det kan vara för en känd person att vara förkyld.<br /><br />I nästa klipp så är The Jonas Brothers på besök hos näringspolisen. Där får de lära sig att äta en vitaminrik och allsidig kost och att det är viktigt att få i sig grönsaker. Jajjamensan. Kameran sveper över brödraskaran för att fastna på den rakhårige Jona-brothersen med när han pratar med mat i munnen. När toppen av en kokt morot råkar trilla ur munnen för att landa på tallriken så är dokumentärfilmaren där och lyckas banda händelsen. Vårprimörens flykt ut ur den unge sångarens mun är förevigad. Och det måste väl vara just sådana ögonblick som vi har dokumentärfilmare till? Eller?<br /><br />Där gick min gräns. Jag byter kanal och räddas av Nalle Phu och hans vänner som väl aldrig har framträtt i ett mer intelligent ljus. Jag orkar inte med den här fördjupningsuppgiften om kädisar i yngre tonåren. Jag vill inte veta vad de äter eller om de är täppta i näsan. Den här dokumentären får Teletubbies att framstå som tänkare och radiosporten (i all sin plågsamma oduglighet) att verka trollbindande i jämförelse. Get a life, tänkte hon som just har lagt tid och energi på att skiva ett inlägg om sitt växande näsben. Det var mitt bidrag till att skapa en intressantare och mer upplyst värld den här kvällen. Det är inte utan att man rodnar i sin ensamhet när man tänker på det.<br /><br />Jag undrar vem av oss som skulle vinna om vi ställde upp i en tävling som gick ut på att väcka mest intresse hos allmänheten... hm... Mitt näsben vs The Jonas Brothers nästäppa; let the game begin. Det blir 1-0 till The Jonas Brothers. Tveklöst. Till mitt försvar får jag väl lov att påpeka att det bara rör sig om ett litet inlägg på en liten blogg. Jag skulle faktiskt aldrig komma på tanken att göra en Disneyproduktion om min egen näsa.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-2748165477506447441?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-47755733337521075472009-04-07T02:31:00.000-07:002009-04-07T03:38:06.922-07:00Det var en gång en flicka som bodde med sin familj i ett litet vitt hus på den uppländska landsbygden. I det lilla tunna flickebarnet rymdes mer känslor av alla de slag än vad som kan tyckas vara rimligt. En dag tog flickan sin mammas ansikte mellan sina små späda händer, och tittade henne djupt i ögonen. "Livet är inte värt att leva när du inte är här", sade hon. Rösten var lågmäld, men ändå helt stadig. Mamman kunde ha satt alla sina samlade ATP-poäng att solen gjorde halt på himlen i den stunden, så märkvärdig tycktes den.<br /><br />Några veckor senare hittar pappan en lapp på dörren till flickans rum. Föräldrarna och flickan ligger i en tillfällig konflikt, och flickan har förvisats till sitt rum för en stund. Där förväntas hon tänka över sitt liv och sina attityder. Pappan räcker fram lappen till mamman som får ta del av det drastiska budskapet:<br /><br />"Knacka koden på dörren annars så får ni en käftsmäll. Det gäller alla! Alla förutom mamma och pappa för de får en käftsmäll i alla fall och de får ändå inte komma in."<br /><br />Sedan ångrade sig flickan i säck och aska, och ingen käftsmäll utdelades åt något håll. Föräldrarna och flickan förenades i en lång omfamning, och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-4775573333752107547?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-17601943477144966572009-03-31T00:26:00.000-07:002009-04-01T00:40:25.024-07:00För ett tag sedan läste jag Moder Teresas (halvt ofrivilliga?) självbiografi "Kom, var mitt ljus". Boken bygger på breven som utväxlades mellan Moder Teresa och hennes själasörjare från det att hon lämnade Albanien som ung kvinna tills dess att hon dog 1997. Jag har ulkat och snörvlat mig igenom större delen av boken, både tagen och tröstad. Tänk att alla har sin kamp att utkämpa! Inte ens Moder Teresa, som förmodligen måste vara en av de mest respekterade kristna i modern tid, slapp undan.<br /><br />Den här boken kommer du förmodligen aldrig att hitta insprängd bland de övriga kioskvältarna i hyllan på Pressbyrån. Däremot är det en bok att ta fram om man vill bli uppmuntrad, utmanad, tröstad och påmind om vad det är att älska Jesus. "Kom, var mitt ljus" är otroligt magstark, och vissa delar ska jag villigt erkänna att jag inte riktigt begriper mig på. Men jag lämnar det jag inte förstår utan att haka upp mig och plocka isär i all oändlighet. Hennes liv talar så högt, och jag vill bara lyssna. Här kommer några av mina favoritcitat.<br /><br />"VEM ÄR JESUS FÖR MIG?<br />Jesus är Ordet som blivit Kött.<br />Jesus är livets bröd.<br />Jesus är offret som offras för våra synder på korset.<br />Jesus är offergåvan som frambärs i den heliga Mässan för världens och mina synder.<br />Jesus är order - att uttala.<br />Jesus är sanningen - att berätta.<br />Jesus är vägen - att vandra.<br />Jesus är ljuset - som ska tändas.<br />Jesus är livet - att leva.<br />Jesus är kärleken - att älska.<br />Jesus är glädjen - att dela.<br />Jesus är offergåvan - att frambära.<br />Jesus är friden - att ge.<br />Jesus är livets Bröd - att äta.<br />Jesus är den hungrige - att mätta.<br />Jesus är den törstige - vars törst ska släckas.<br />Jesus är den nakne - att kläda.<br />Jesus är den hemlösa - att bjuda in.<br />Jesus är den sjuke - att bota.<br />Jesus är den ensamme - att älska.<br />Jesus är den oönskade - som ska bli önskad.<br />Jesus är den leprasjuke - vars sår ska tvättas.<br />Jesus är tiggaren - som ska få ett leende.<br />Jesus är den druckne - som jag ska lyssna till.<br />Jesus är den utvevcklingsstörde - att beskydda.<br />Jesus är det lilla barnet - att ta i famn.<br />Jesus är den blinde - att leda.<br />Jesus är den stumme - att tala för.<br />Jesus är den handikappade - att gå tillsammans med.<br />Jesus är den drogberoende - att behandla som en vän.<br />Jesus är den prostituerade - att ta ur faran och hjälpa.<br />Jesus är fången - att besöka.<br />Jesus är gamlingen - att betjäna."<br /><br />Moder Teresa berättar från en av sina många dagar i slummen:<br />"För tre dagar sedan plockade vi upp två personer som åts levande av maskar. Korsets kval speglades i deras ansikten. -Så fasansfull fattigdomen är, om man inte är älskad. -Efter att vi hade gjort det bekvämt för dem - ni skulle ha sett förändringen. Den gamle mannen bad om en cigarett och så underbart av Gud - i min väska fanns två paket med de bästa cigaretterna. En rik man gav dem till mig samma morgon på gatan. Gud tänkte på vad denne gamle man längtade efter."<br /><br />Jag undrar i mitt stilla sinne vad jag skulle sagt om någon hade kommit fram till mig på gatan och velat ge mig två paket cigaretter. Förmodligen något i stil med "men så snällt av dig att vilja ge mig dina cigaretter! Men nu är det faktiskt så att jag röker inte, det är ju både dyrt och skadligt för kroppen... bla bla bla... lungcancer... bla bla bla... och sämre kondition.... bla bla bla... och har du förresten hörst talas om Non smoking generation...bla bla bla... och jag är förresten kristen så jag behöver inte den där nikotinkicken för jag är så lycklig och avslappad i alla fall...". I sådana här lägen tänker man att det är ju för väl att alla inte är som jag.<br /><br />När Moder Teresa på äldre dagar började resa runt i världen, i bl.a. Europa och U.S.A., upptäckte hon en för henne ny sorts fattigdom: ensamheten och isoleringen hos välbeställda människor. Hon kallade det för en av de stora sjukdomarna, värre än både tuberkulos och cancer. Så här skrev hon i ett av sina brev:<br />"De var välbeställda människor. De hade allting i sitt hem. Ändå höll de på att dö av ensamhet och längtade ihjäl sig efter att få höra en kärleksfull röst.<br />Hur vet vi att det inte finns någon sådan människa intill vårt hem? Vet vi vilka de är, var de finns? Låt oss leta reda på dem och, när vi hittar dem, älska dem. Sedan när vi älskar dem ska vi tjäna dem.<br />Idag älskar Gud världen så mycket att Han utger er, Han utger mig, till att älska världen, till att vara hans kärlek, hans medlidande. Det är en sådan vacker tanke för oss - och en övertygelse - att ni och jag kan vara den kärleken och det medlidandet.<br />Vet vi vilka våra egna fattiga är? Känner vi vår granne, de fattiga i vårt eget område? Det är så lätt att tala om de fattiga på annat håll. Mycket ofta har vi dem som lider, vi har de ensamma, vi har människorna - gamla, oönskade, eländiga till sinnes - och de finns nära oss och vi känner dem inte ens. Vi har inte ens tid att le mot dem."<br /><br />Slut på citat.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-1760194347714496657?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-90404333715302981732009-03-23T13:57:00.000-07:002009-03-24T14:52:24.912-07:00Jag äter kvällsmat tillsammans med flickorna, och passar samtidigt på att förhöra mig hur det ser ut på läxfronten. Bell konstaterar att det är ungefär samma läxor som det brukar vara, bortsett från att Veckans ord är ersatt av Muntlig framställning.<br /><br />"Jag ska hålla ett föredrag om toaletten", berättar hon. Det rycker lite i ena mungipan, men hon sköljer ner leendet med en klunk mjölk. Sedan fortsätter hon lungt och förklarar hur det kommer sig, det här att hon av alla saker ska hålla en muntlig framställning om just toaletten.<br /><br />"Man ska hålla ett föredrag för klassen om någon uppfinning, vilken som helst, som uppfanns under 1900-talet. Man kunde välja mellan glödlampan, bilen, glödlampan, toaletten...". Hon tystnar och tittar lite tankspritt ut i luften. Hon är 12 år och är alldeles, alldeles underbar. Och så är hon ganska disträ också, men det klär henne på något sätt.<br /><br />"Och du valde toaletten?", fortsätter jag.<br />"Ja, just det", säger hon utan att verka ha något större behov av att utveckla sitt resonemang. Vi sitter tysta en stund medan vi låter det här med toaletten sjunka in i våra medvetanden.<br /><br />"Jag hade absolut valt att berätta om tampongen", kontrar jag efter ett tag. Hon säger ingenting utan tittar bara på mig, och sedan ler hon. Denna gång bryr hon sig inte om att svälja leendet, utan ler fullt ut. Det är ett överseende, nästintill förlåtande leende hon fyrar av. Översatt till ren svenska så tror jag att det betyder något i stil med; "Mamma lilla, du är allt bra skruvad du".Vi pratar inte så mycket mer om det, och jag bryr mig inte om att lägga ut texten för den förbryllade tolvåringen. Men jag menar det jag sade: tampongen <em>är</em> verkligen en storslagen uppfinning.<br /><br />Tänk att med så enkla medel, bara lite bomull och tråd, kunna bereda så många kvinnor så mycket lättnad. I all sin enkelhet är den onekligen genial. Detta trots total avsaknad av allt vad komplicerade elektromagnetiska kretsar och högteknologiska USB-portar heter. Räddning och komfort i fickformat; de ru! Tampongen är ett kapitel för sig, om än ett ofta bortglömt sådant när man pratar om 1900-talets mest viktiga uppfinningar.<br /><br />Jag sänder en tacksamhetens tanke till dig, du som uppfann denna minsta bland sanitetsartiklar. Det är en tacksamhet som är inställd på repeat, ett slags månatlig boomerang. Du gjorde livet lite lättare att leva, och för det ska du ha stort tack. Kanske finns det dagar när du känner att du inte får den uppskattning som du borde få. Kanske finns det stunder när du brottas med missunnsamhet mot Edison och de andra killarna som figurerar i historieböckerna.<br /><br />" Än jag då?", kanske du tänker. Sedan kanske du ångrar att du inte uppfann något annat, något lite mera rumsrent och könsneutralt, som penicillinet eller värktabletten. För även om en och annan man skulle kunna komma att nyttja tampongen vid en riktigt kraftig näsblödning eller så, så utgör han ändå bara undantaget som bekräftar regeln. Tampongen är och förblir kvinnans egendom, och något mer än en sista utväg blir den aldrig för mannen.<br /><br />När detta faktum sjunker in i ditt medvetande är det som om luften går ur dig. Som luften rymmer ur en punkterad ballong pyser den lilla yrkesstolthet som fanns kvar ut. Pfzzz, säger det, och sedan kommer tankarna i en strid ström som du omöjligt kan stoppa."Varför uppfinna överhuvudtaget? Varför tog jag inte och bara skrev en riktig kioskvältare när jag ändå var igång? Eller en sån' där riktig monsterhit, som 'Waterloo' eller 'Mamma Mia'? Varför gjorde jag inte det istället?!". Jag ser framför mig hur grämelsen har slagit sina smutsiga klor i dig, och jag ser att det gör ont. Det sista jag vill är att sparka på den som redan ligger, men någon måste ändå säga sanningen, och det verkar vara jag: Om Björn och Benny hade uppfunnit tampongen hade de aldrig missat det här med royalties...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-9040433371530298173?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-34875649946093750142009-03-12T02:20:00.000-07:002009-03-16T00:23:57.936-07:00Redan på ett tidigt stadium märkte jag att det var något som inte stämde. Det var så genomskinligt, så uppenbart, detta faktum att datorn har något emot mig. Mig personligen, alltså. Om jag bara kunde förstå varför...<br /><br />Jag är ju en fredlig människa med fredliga avsikter. Jag har aldrig vandaliserat en datasal eller dränkt en server i grisblod (även om jag medger att jag kan ha lekt med tanken). Jag har aldrig programmerat ett virus, eller roat mig med att avsiktligt radera allt som finns på hårddisken. Vad har jag då gjort för att gång på gång drabbas av detta illmariga, elektroniska godtycke?<br /><br />Mitt mejl raderades just, för tredje gången i rad under loppet av några timmar. Allt jag ville göra var att skicka iväg det. Allt jag ville var att göra mitt jobb. Jag vet inte vad jag gjort för att få datorn att behandla mig så orättvist. Det är som att vilka tangenter jag än trycker på, så verkar datorn ha bestämt sig för att missuppfatta mig.<br /><br />Det började illa med Oil Panic, för att bli ännu lite värre med Winter Games, Summer Games och de andra gamesen. När jag inte trodde att det kunde bli så mycket tråkigare drog min älskade bror igång en svårartad övertalningskampanj. Han förklarade för pappa på sitt eget lilla (manipulativa) vis att vi borde få en ny dator. Inte bara <em>borde</em> vi få en; vi <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">behövde</span> verkligen ha en (VIC 120, tror jag att det var) för att inte hamna efter i utvecklingen. Den var ju så förtvivlat mycket bättre och mer allsidig än 64:an. Pappa gav med sig, men på ett villkor: vi skulle först gå en datakurs.<br /><br />Men vänta lite. Vad hände här? "<em>Vi</em> behöver en ny dator?" Vilka vi?! Jag var den sista personen på jordens yta som ville ha en ny dator. Jag ville spela tvärflöjt. Jag ville ligga platt fall på gräsmattan och stirra upp i det väldiga lövverket och hänge mig åt dagdrömmar. Jag ville låta döpa mig. Jag ville sitta på mitt rum i självvald ensamhet och lyssna på Barry Manilow och bara låta tårarna komma om de kände för det. Vissa sällsynta dagar när jag eftersträvade mer drag under galoscherna ville jag ta bussen till turkaffären på Hulta torg . Där köpte jag torkad frukt tillsammans med mina underbara, lika underliga vänner. Men aldrig, aldrig, överhuvudtaget aldrig någonsin, önskade jag mig en ny dator. Ändå skrevs både jag och min bror in på den datakurs som TBV anordnade.<br /><br />Så här i efterhand förstår jag logiken, visst gör jag det. Man slår två flugor i en smäll, förenar nytta med nöje, liksom. Men innerst inne, pappa, så tror jag nog att du insåg det redan när du betalade kursavgiften: Jag skulle inte vara mer behjälpt av den där dataundervisningen än en dövstum av ett skivkontrakt.<br /><br /><br />Datakursen hos TBV... jag blir illa berörd bara jag tänker på den. Aldrig har väl pengar varit mer bortkastade, aldrig har minutvisaren släpat sig fram mera motvilligt. De onsdageftermiddagarna framträder mer än något annat som ett svart hål i min annars lyckliga barndom. Jag minns lukten av damm, och jag minns att killen som satt bakom mig och min bror hade problemhy och tjocka, hornbågade glasögon. Något mer minns jag inte av det som var tänkt att förbereda mig på en tillvaro tillsammans med en något mer avancerad dator. Tristessen som präglade timmarna i det lilla trånga rummet i TBV:s lokaler är intill denna dag oöverträffad. Det är förstås om man bortser från den privata extraundervisningen i matte som jag utsattes för i sjätte klass.<br /><br />Det som jag har haft allra svårast att försona mig med när det gäller extraundervisningen i matte var den grymma schemaläggningen. Varje fredageftermiddag efter skolans slut när alla andra barn var fria att njuta av helgen, var det dags för mig att gnugga de geniknölar som inte fanns. Jag var dömd att under två timmars tid ägna mig åt det som jag var allra minst lämpad för: att räkna matte.<br /><br />I själva verket så kanske det ändå slutade oavgjort i denna olympiska gren i uttråkning: Datakunskap versus Privatundervisning i matematik för trögtänkta. Men då ska man ändå säga till den matematiska extraundervisningens försvar att den räddade mitt betyg. Eller räddade och räddade. Räddade är ett väl starkt ord i sammanhanget. Den hjälpte mig att försvara den svaga tvåa som, för att citera min mattelärare, hängde på en <em>"mycket (</em>och här gjorde han en konstpaus och petade upp glasögonen med sitt matematiska långfinger) skör tråd".<br /><br />Det här med datakursen har jag däremot haft svårare att smälta. Varje gång jag släpade mig dit så gjorde jag det med känslan hos en som sonar ett brott som hon aldrig har begått. Varje onsdageftermiddag föll jag offer för ett justitiemord i miniformat. Ett justitiemord som i och för sig var utfört i all välvilja. I vetskapen om denna uppriktiga välvilja har jag hittat kraften att förlåta och gå vidare.<br /><br />Nu återstår bara att komma fram till ett eld upphör i den infekterade kampen mellan mig och min dator. Jag räknar inte med att vi ska bli vänner - så blåögd är jag inte. Men jag vill ändå tro att vi ska kunna leva sida vid sida trots våra olikheter, utan att göra livet surt för varandra. Hoppet är det sista som lämnar en människa. Därför säger jag: Peace in our time...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-3487564994609375014?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-58888611995506602522009-03-06T13:26:00.000-08:002009-03-31T01:57:33.169-07:00Den blå bilen lever sitt eget liv. Den har hittat en favoritväxel, ett slags trivselläge. Den blå bilen är utrustad med automatisk växellåda. Vanligen innebär detta att bilen växlar upp när föraren trampar på gasen, och ner igen när farten minskar. Det gäller inte den blå bilen. Den har förälskat sig i tvåan och trean, och struntar blankt i om jag har en tid att passa eller ett barn att hämta. Den blå bilen och jag har helt kört fast, och det känns som att vi bara nöter på varandra. Någonting som fanns där förut har dött, och jag funderar nu allvarligt på att göra slut. <div><br /></div><div>Tills vidare har jag övergått till att nyttja den svarta bilen. Vanligtvis så är det maken som kör den, men nu när han är bortrest så njuter jag av att köra en bil som faktiskt fungerar. På utsidan ser båda bilarna ungefär lika skitiga ut, men när man öppnar dörren så är skillnaden slående. </div><div><br /></div><div>Den blå bilens interiör liknar mer än något annat en rullande soptipp, medan den svarta fortfarande har sin värdighet i behåll. Om finanskrisen skulle fortsätta att rasa tills det blev ont om mat i Sverige, så skulle jag ändå inte behöva oroa mig för våran fortlevnad. I den blå bilen finns det så mycket gamla pommes frites och halvätna nuggets insprängda mellan sätena att våran familj, våran släkt och alla vänner och bekanta skulle kunna hålla sig flytande till Sverige kom på rätt köl igen. Det är positivt ur överlevnadssynpunkt, samtidigt som det onekligen är rätt så ofräscht. Maken gör sitt bästa för att rensa ur även den blå bilen med jämna mellanrum, men han arbetar i en motvind som gränsar till kulingvarning. Jag för min del, städar inte bilen. Det är något som... som jag helt enkelt aldrig skulle få för mig att göra. Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag antar att det har något med stereotypa könsroller att göra. </div><div><br /></div><div>Sedan jag har övergått till att köra den svarta bilen så skulle man väl kunna säga att den delvis har kommit att byta skepnad. Lite mindre sidbena och lite mera tuppkam, är en omskrivning som skulle kunna passa bra. Från preppy till grunge är en annan. Det <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">har</span> hänt en hel del på ordningsfronten med den svarta bilen de senaste dagarna, men det är inget som inte går att rätta till (så ja, lugn nu bara älskling!).</div><div><br /></div><div>Tänk så här när du öppnar bildörren på måndag, min kärlek, tänk så här. Skicket du kommer att hitta den svarta bilen i är ett slags kärleksbrev. Kärleksbrevet, som man i och för sig kan tycka är skrivet på ett ganska invecklat och svårtolkat fikonspråk, handlar om tillit. Tillit och närvaro. Jag tänker inte förleda dig att tro att det är skrivet i bläck med en sån' där snajsig gåsfjäderpenna. Jag, eller rättare sagt vi, för alla dina barn har varit med och skrivit det här brevet, har arbetat med alternativa material. Läsk, drickyoghurt och upplandslera är bara några av dem. </div><div><br /></div><div>Allt som du kommer att hitta i den läderklädda kupén, allt ifrån bananmoset på växelspaken längst fram till lervällingen i det uppfällda extrasätet längst där bak ropar ut att jag är trygg i din kärlek. Och inte bara är jag trygg i din kärlek; jag är också trygg i att det är du som kommer att städa bilen. Visst är det en vacker tanke ändå, att en mosad pommes frites kanske inte bara är en mosad pommes frites, utan faktiskt kan vara något så mycket mer! Och <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">tänk</span> att en vällingpöl inte behöver vara något negativt (så länge man inte sätter sig i den), utan att den lilla gråvita lämningen får ligga där utspridd som en hel liten predikan. En predikan som handlar om kravlös kärlek och en näst intill barnsligt orubblig trygghet. </div><div><br /></div><div>Allt det andra; de halvfulla pappmuggarna, de delvis uppätna kycklingbitarna, kärnhusen du hittar under plastmattorna, alltsammans tjänar till att understryka och tydliggöra denna gåtfulla kärleksförklaring. SMS och mejl i all ära, men det kändes liksom bara sååå mainstream. Jag ville göra något nyskapande. Det här med omfriseringen av din bil däremot, det känns mycket mera cutting edge. Lite som en modern form av flaskpost, fast utan någon flaska. Och när du lirkar ut själva meddelandet ur den imaginära flaskan (läs: när du städar bilen) så är jag säker på att du kommer att tycka att vårt budskap både var tydligt och lättläst: "We were here".</div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-5888861199550660252?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-4353037326507290012009-03-03T14:08:00.000-08:002009-03-06T13:26:33.197-08:00Det är söndageftermiddag, och Ninni är upprörd. Och uttråkad. Hon är så uttråkad så att klockorna skulle stanna om de bara visste hur <em>tråååkigt</em> hon tycker att allting är. Stegen dunsar i trappan, och hon ställer sig framför oss med armarna i kors över bröstet. Hon tar ett djupt andetag och spänner ögonen i oss, och sedan kommer orden i en strid ström. Det är ganska sällan som hon låter oss leva i ovisshet om vad det är som pågår där inne, och den här gången är inget undantag. Efter att ha gett luft åt sin ärliga uppfattning om vår oförmåga att aktivera oss, går hon över till att kritisera den sunkiga soffan i vardagsrummet och och det faktum att den blå bilen så gott som alltid krånglar.<br /><br />"Och kolla bara på alla högar som ligger överallt!", fortsätter hon med ökad intensitet. "Det ser ju inte klokt ut här hemma!".<br /><br />Maken och jag låter våra trötta blickar mötas, och försöker oss på ett lamt försvar. "Visst finns det lite högar här och var, men inte är det så farligt..." Jag låter blicken svepa över rummet, och inser snabbt att på den punkten så måste jag ändå ge henne rätt. Bordsytorna syns faktiskt inte, inte bänkytorna heller... Så märkligt. Vårt hem är nerbäddat i ett tjockt täcke av saker; leksaker, papper, kläder, och så alla dessa travar med böcker. Alltsammans har bildat en slags oregelbunden väv, och väven ifråga är faktiskt ganska missklädsam.<br /><br />Vi försöker styra in flickan på ett mer positivt tänkande. Vi turas om att peka på alla de mjuka värden som faktiskt är intakta även om växellådan i bilen inte är det. Resonerandet kring att vi älskar varandra, det faktum att vi har jobb som vi trivs med och att vi alla är friska faller platt till marken. Som torra höstlöv singlar de ner och formar istället en brasa som eldar på det missnöjda barnets frustration. Istället tätnar diskussionen ytterligare, för att bli ännu lite mer tillspetsad för varje minut som går. "Men är du inte tacksam för någonting av allt det det här?" säger maken och slänger ut med armarna i en uppgiven gest. Nej, det hävdar hon bestämt att hon inte är. Då får maken nog, och skickar upp den lilla älskade på sitt rum. Här verkar det finnas ett akut behov av eftertanke.<br /><br />"Kom ner när du har skrivit upp tio saker som du kan vara tacksam för", säger pappan till dottern. Dottern ger motvilligt med sig, och hasar långsamt uppför trappan. I det här läget tror vi att det kommer att dröja ganska länge innan Ninni kommer ner igen. Efter dagens diskussion så känns det faktiskt troligt att tjälen kommer hinna gå ur marken innan hon lyckas komma på så pass många tacksägelseämnen. Men se det var en vanföreställning. Efter bara några minuter hörs stegen på nytt, och med sig har hon sitt tacksamhetsmanifest. Ett leende leker över hennes läppar...<br /><br />Lappen är hastigt nerpräntad, det ser man direkt. Bokstäverna lutar brant till höger, och är skrivna i tjock orange tusch på baksidan av ett gammalt veckobrev. "Varsågod", säger dottern med triumf i blicken. Pappan vecklar ut pappret med skeptisk uppsyn. Så här stod det på den lapp som skulle komma att tjäna som hennes biljett ut ur rumsarresten:<br /><br />"Jag kan vara tacksam för:<br />1. Mig<br />2. Mig<br />3. Mig<br />4. Mig<br />5. Mig<br />6. Mig<br />7. Mig<br />8. Mig<br />9. Mig<br />10. Mig<br /><br />Jomenvisst. Det är väl alltid en bra början, det här med att vara tacksam för sig själv. Det duger i krig, och det duger i brist på annat. Tilläggas bör väl också, i rättvisans namn, att Ninni kvällen efter höll en mycket rörande föreläsning för sin yngre syster. Länge och väl pratade hon om hur viktigt det är att vara just... tacksam!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-435303732650729001?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-87796567481950135132009-03-03T14:00:00.000-08:002009-03-03T15:46:11.451-08:00"Också i mörkret hoppas tron mot allt hopp och tackar himlaljusens Fader från vilken alla fullkomliga gåvor kommer. Tron är den rena offergåvan som gläder Gud allra mest. Lovsången i mörkret, den gåvan som änglarna inte kan ge, är den dyrbaraste gåvan, den allra högsta formen av vishet"<br />Ur Morgonens nåd och nattens trofasthet av Anders Piltz<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8779656748195013513?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-6434227120232245342009-01-31T15:36:00.001-08:002009-01-31T17:31:51.649-08:00Jag hade bestämt mig, det hade jag verkligen. Det enda kritieriet på min nya vinterjacka var att den skulle vara varm. Sak samma hur den ser ut, utseendet spelar ingen roll, ingen ser mig när jag går runt ute i obygden, resonerade jag för mig själv när jag satt i bilen på väg till Stadium.<br /><br />Väl inne i butiken får jag syn på den på långt håll. Gubbrutan. Jag som älskar gubbrutor! Den ropar till mig, ömson bedjande, ömsom kommenderande. Jag har varit med om det så många gånger förut, och jag vet redan den stund jag styr mina steg mot den smäckra skaljackan att det kommer att sluta med ett köp som strider mot allt förnuft.<br /><br />Men vänta lite nu. Den här jackan är ju inte varm. Nej, det må vara hänt, men den är ju gubbrutig. Jamen, jag kommer ju att frysa i den här jackan. Det är ju en vårjacka i vinterulvskläder, helt i avsaknad av både dun annat värmande material. Jag <em>behöver</em> dun på vintern. Min blodcirkulation räcker ju bara ner till knäna så här års. Jag sover som en upp-och-nervänd prinsessan på ärten på natten med så många lager bolster och flanell att min man knappt hittar mig när han kryper ner i sängen. Jag måste ha långkalsonger på mig även när jag uteslutande vistas inomhus. Det säger sig självt att en skaljacka inte är vad jag behöver. Då ropar den igen, och avbryter mig i mina förnuftiga funderingar. Jag lämnar affären 10 minuter senare, besegrad av en gubbruta.<br /><br />Det som inte fick hända har hänt. Igen! Hur i hela friden gick det till? Hur svag får en konsument bli egentligen? Jag börjar soul-searcha, och efter en utförlig amatöranalys på alldeles egen hand får jag ljus över orsaken till mitt rubbade konsumtionsmönster.<br /><br />Det är en arbetsskada, plötsligt ser jag det så klart framför mig. Självklart är det så att jackan som jag nyss köpte är ett resultat av att jag jobbat som inköpare under flera år. Jag har fått lära mig att estetik står över funktion, att det vackra vinner över det praktiska. Således är det en yrkesskada.<br /><br />Nästa fråga blir osökt: borde jag anmäla det här till Försäkringskassan? Jag menar, som arbetsskada borde den väl rimligtvis hamna på deras bord, och det borde väl i sin tur resultera i någon form av ekonomisk kompensation. Det känns redan mycket bättre, och jag kommer på mig själv med att riktigt glädja mig över välfärdssamhället. Och om någon inte redan har lyckats lista ut vad jag kommer att göra med pengarna så kan jag avslöja det här och nu. Jag kommer att åka raka vägen till Stadiun och köpa mig en riktigt varm vinterjacka.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-643422712023224534?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-59813110366212988502009-01-21T13:53:00.000-08:002009-01-21T14:38:57.605-08:00Svägerskan och jag är på jobbresa långt-bort-i-stan. Efter en ganska intensiv dag kraschar vi slutligen i våra respektive sängar, och det är då det händer. Det där riktigt osannolika inträffar: Sara slår på TV:n.<div><br /></div><div> Av alla kanaler som finns tillgängliga fastnar vi vid CNN -alla nyhetskanalers moder. Bush håller sin sista presskonferens, och vi sitter som fastklistrade  vid rutan, andäktigt lyssnande till vad som verkar vara en ganska stukad man. Vi gör den sensationella upptäckten att det kan vara intressant med politik när man bara lyckas hålla sig ifrån att somna. Vi ser klart hela presskonferensen under tystnad och låter Bush tala till punkt innan vi stänger av. <div><br /></div><div>Sedan tittar vi på varandra och inser det unika i det som just har hänt. Vi har tittat på nyheter. Vi har tittat på CNN. Vi har tittat på en politiskt betingad presskonferens. Och vi har gjort det helt frivilligt, utan något som helst yttre tvång. </div><div><br /></div><div>Till slut bryter jag tystnaden och frågar Sara:</div><div>"Tycker du att vi ska ringa hem till våra män och berätta vad som har hänt? Att vi har tittat på CNN och sådär, menar jag..."</div><div><br /></div><div>Sara funderar fram och tillbaka, utan att riktigt kunna bestämma sig för vad hon ska råda mig till. Det är så som det kryper det fram att hon aldrig tidigare har tittat på ett TV-sänt tal eller en TV-sänd presskonferens med president Bush. Sedan skrattar vi båda hjärligt åt det hela, speciellt jag. Åh, vad jag skrattar, men efter ett tag verkar skrattet fastna i halsen. Någonstans känns det som att det klingar lite falskt, och det är då som det slår mig: Det har faktiskt inte jag heller gjort...</div></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-5981311036621298850?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-15090390411990746432009-01-04T14:34:00.000-08:002009-01-04T17:09:24.837-08:00Ett nytt år ligger framför oss, en helt onödig upplysning som jag ändå inte för mitt liv kan låta bli att droppa. Lika lite som barnmorskan kan låta bli att säga: "Livets träd", och hålla upp den sladdriga enrummare som bebisen just frigjort sig ifrån, lika lite kan jag hålla mig ifrån att stanna upp och reflektera inför det faktum att vi nu får byta åttan mot nian.<br /><br />Jag är en sådan obotlig sucker för allt som har med historiens vingslag att göra. På spridda ställen i huset förvarar jag gamla almanackor med tandläkartider, läkartider, avresetider, föräldramötestider och andra tider mer eller mindre nitiskt uppförda. Inget mer djuplodande än sånt man vanligtvis för upp i sin kalender finns nedskrivet där, likväl är de näst intill omöjliga att kassera vid årets slut. Jag har själsliga band till mina almanackor. Och ja, det finns säkert hjälp att få, hjälp ut ur den här typen av tvångmässigt beteende. Kanske finns det någon form av öppen mottagning där jag kan söka vård och finna stöd i likasinnade.<br /><br />I stora drag ser mina önskningar och målsättningar ganska lika ut från år till år. Att få vara mitt i Guds perfekta vilja med allt vad det innebär, att vara en så god hustru och mor som möjligt är, att få betyda något för andra och att få se en och annan dröm gå i uppfyllelse är självklart sådant som toppar listan. Utöver det har jag något helt annat som jag sträcker mig efter. Måtte jag när 2009 är över kunna se tillbaka på året och konstatera att jag infriade detta specifika löfte.<br /><br />I Kina har man för vana att uppkalla åren som kommer och går efter olika djur. Grisens år är ett exempel, apans år ett annat. Eftersom jag inte är någon större djurvän, så känns inte just det här med "djur-benämningarna" helt naturligt för mig. Däremot så klingar "2009 - tandens år" helt naturligt i mina öron.<br /><br />Jag har en mardröm som återkommer med jämna, om än inte täta, mellanrum. I drömmen vaknar jag och upptäcker till min fasa att alla mina tänder är lösa. Inte en enda tand sitter fast som den ska, alla går de att rucka på. Jag har fått tandlossning, och det finns inget jag kan göra åt det. Det är helt enkelt för sent! Det är då som jag vaknar, denna gång på riktigt. Jag är kallsvettig och hjärtat slår i 120. Jag drar och rycker frenetiskt i gaddarna och upptäcker till min stora lättnad att de fortfarande sitter fast.<br /><br />Så här är det att leva med tandbortsskador. Blottade tandhalsar och blödande tandkött är en del av min vardag, tandstickor och flourtandkräm till trots. Jag har haft en trygg uppväxt och är idag lyckligt gift, men jag har aldrig ägt en egen eltandborste. Det fanns en kort tid då jag lånade en av en kompis, men aldrig har jag haft som en var bara min. Det var en lycklig tid, fri från mardrömmar som hemsökte på nätterna. Men så försvann den, och nu ligger laddaren sedan länge övergiven i ett hörn och skräpar (brevid en almanacka från 98 som jag sparat utifall att jag någon gång skulle få lust att gå tillbaka och kika lite i den).<br /><br />Du kanske tänker:"Men asså, hallå! Ingen eltandborste? Finns det, liksom?! Lever vi inte på 2000-talet, eller vaddå?". Då vill jag berätta något för dig, och sluta inte att läsa nu även om det känns tungt. Det finns en helt annan verklighet än den som är din egen, än den som den stora massan lever i. Det är en verklighet där eltandborstar inte finns.<br />Det är dags att sluta blunda, och börja våga stirra det dentala mörkret rakt i vitögat.<br /><br />Sist jag var hos min tansläkare så tittade hon mig djupt i ögonen och fick mig att lova att så snart som möjligt införskaffa en elektroniskt driven tandborste. Det lovade jag att göra. Ändå sitter jag här, lite drygt ett år senare, fortfarande utan eltandborste. Det är nästan som att det har uppsått en låsning, och varje gång jag är på väg att köpa en är det som att något hindrar mig. För tänk om det finns en bättre än den där som jag stå och håller i ? En billigare? En snyggare? Eller en som rentav både är bättre, snyggare och billigare? It's a jungle out there, och I just can't välja. Och allt eftersom tiden går i väntan på att hitta den perfekta eltandborsten lider mina tandhalsar lite mer för varje dag som går.<br /><br />Men nu vänder vi blad. I år förlåter jag min gamla tandläkare från tonårstiden för att han nekade mig tandställning, trots att jag redan då såg ut som ett dragspel i nederkäken. Han måste ju med lätthet ha kunnat förutse hur mina tandhalsar skulle må och hur mitt tandkött skulle känna sig ett par år längre fram i tiden. En så pass trångt möblerad mun med allt vad det innebär önskar jag inte ens en hjärtlös krigsförbrytare. Jag förlåter honom, bara så där, bara för att jag är så full av hopp och tro inför den ljusnande framtid. Jag ska dansa in det nya året till ljudet av en surrande Braun, och festa på Corsodyl (munhålelösning) och tandstickor indränkta i mint. 2009 är här -tandens år...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-1509039041199074643?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-84276034025724440442009-01-02T13:24:00.000-08:002009-01-02T13:51:46.125-08:00Jag-status: ligger just nu nerbäddad i en varm skön säng. Jag befinner mig i ett vackert hotellrum i centrala Stockholm, och har just klämt en större variant av Toast Skagen. Det gick med ljusets hastighet. Jag har läst hela kvällen, och när jag har skrivit klart så ska jag läsa lite till.<br /><br />Make-status: mannen ifråga befinner sig just nu i vårat hus utanför Uppsala i sällskap av 7 barn (4 egna + 3 kompisar). I rättvisans namn får de alla (förutom minstingen som ännu inte förstått det här med att utkräva rättvisa) ha var sin övernattningsgäst. Maken har gött de små med egenhändigt gjorda pizzamackor som serverades framför TV:n. Gissningsvis så är den allra mest intensiva läggningsfasen över nu, och jag har bara en sak att säga: RESPEKT.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8427603402572444044?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-62998138599854668012008-12-29T14:11:00.001-08:002008-12-29T15:58:26.754-08:00Idag skulle jag: ha tvättat x (i detta fall många) maskiner tvätt.<br /> ha städat övervåningen<br /> ha städat nedervåningen<br /> ha städat kaninburen<br /><br />Idag gjorde jag: inte just så mycket alls.<br /><br />Vet inte hur det går till sådana här dagar. Var finns effektiviteten? Var finns min överväxel? Har jag överhuvudtaget en överväxel? Var någonstans i mig finns den driftiga företagsgen ur vilken jag är sprungen? Den borde rimligtvis vara skriven över hela mig, ristad in i mitt själva väsen, speciellt då den kommer från två håll. Med min genetiska påbrå borde jag rimligtvis vara så mycket mer lik en chippad ekorre än den sköldpadda jag kom att bli. Nu blev det som det blev. Faktum är att det tog mig en hel eftermiddag att sortera mina barns kritor, och så väldigt många kritor var det faktiskt inte i den där burken.<br /><br />Till min fördel ska sägas att jag har hunnit läsa en hel del idag i boken som jag fick i julklapp. Inte för att det vare sig hjälper kaninerna eller fyller de gapande hålen i våra halvtomma garderober, men ändå. Vi har haft en härlig dag, och det där andra kan jag ju faktiskt ta mig an i mañana.<br /><br />Mañana är ett så vackert ord, tycker jag. Så mjukt och förlåtande, så hoppfyllt och bekymmerslöst. Därtill är det en av de väldigt få spanskaglosor som jag lyckades arkivera i min minnesbank från min tid som spanskastudent. Om min man hade fått tillägga någonting här, och det kan han väl få göra, så hade han påpekat att jag inte är kapabel bilda en enda mening på spanska. Jag är böjd att förlåta honom, för tyvärr så stämmer det.<br /><br />Men vem vet vad som händer i mañana? Jag kanske, när allt kommer omkring, undlåter att ta tag i all den där städningen i mañana också. Jag kanske får för mig att börja plugga spanska på heltid istället för att feja och mocka, och då, då minsann skulle det vara slut på allt pikandet! Det skulle bara vara en tidsfråga innan jag bildade meningar på löpande band, det är jag säker på. "Oh, por favor señor!" skulle jag t.ex. kunna säga osv,osv. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag gjorde barnen tvåspråkiga på kuppen.<br /><br />Tänk vad gulligt det skulle vara med en hel liten hög med lintottar som springer runt och svänger sig med latinska kraftuttryck och kärleksförklaringar om vartannat. Tänk bara vilken omväxling det skulle innebära! Och så rätt vad det var skulle lärarna börja ringa hem och fråga varför vi aldrig hade begärt hemspråksundervisning åt våra barn. "Självklart ska barnen ha hemspråksundervisning, du har helt rätt", skulle jag svara läraren. "Så försumligt av mig att neka barnen denna fördjupning i det som har kommit att bli en så vital del av deras mänskliga rotsystem."<br /><br />Och på den vägen skulle det bara fortsätta och fortsätta, ända tills maken blev så illa tvungen att sätta sig vid skolbänken. Under en sträng spansk lärarinnas tunga hand skulle glosorna nötas och grammatiken tragglas; allt för att överhuvudtaget kunna hänga med i konversationen vid frukostbordet. Och när han till slut körde fast på allvar i de sliriga grammatiska träskmarkerna skulle vi alla turas om att föklara hur allt hänger i hop. Jag skulle trösta honom med att det <em>är</em> trixigt, det här med spanska språket. Det skulle jag göra, och i smyg skulle jag låtsas att det var jag och inte han som hade en intelligenskvot uppmätt till 122 på IQskalan. Och allt detta, hela denna storslagna framgångssaga blev sann (eller skulle åtminstone i teorin kunna komma att bli sann) bara för att det fanns en kvinna som ignorerade tvätthögarna och som hade lärt sig att stava till mañana.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6299813859985466801?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-85393764335520695992008-12-28T14:31:00.000-08:002008-12-28T17:29:11.425-08:00Två sånger har mer än andra varit mina trogna följeslagare under december, två sånger av vitt skilda karaktärer och teman. Den ena är en ABBA-låt och den andra är en snart 200 år gammal psalm. Här kommer en kortfattad och ofullständig presentation av december månads allra största smashing hits: Slipping Through My Fingers och Bereden väg för Herran . Störtst går först, så vi börjar väl med Bereden väg (första och tredje versen).<br /><br />Psalm 103<br /><br />Bereden väg förHerran! Berg sjunken djup stån upp!<br />Han kommer, han som fjärran var sedd av fäderns hopp<br />Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste<br />Välsignad vare han som kom i Herrens namn<br /><br />Gör dina portar vida för Herrens härlighet<br />Se, folken kring dig bida att nå sin salighet<br />Kring jordens länder alla skall denna lovsång skalla<br />Välsignad vare han som kom i Herrens namn<br /><br />Hela psalmen är fantastisk. Den är så bombastisk och storslagen att vilken pudelrockande 80-talsballad som helst bleknar och framstår lam och platt. Just de ovan nämnda versarna är de som har berört mig mest. De är utmanande, men framför allt hoppingivande. Det är allmänt kännt att vi inte kan frälsa oss själva, och då än mindre någon annan. Men en sak kan vi alltid göra: vi kan alltid bereda väg för Jesus, vi kan alltid be! Tänk vilken maktfaktor! Och det allra bästa är att han inte är nödbedd, aldrig någonsin behöver vi övertala honom om att hjälpa oss.<br /><br />"Gör dina portar vida för Herrens härlighet..." Varför leva det kristna livet på något annat sätt?! Allt annat måste ju vara vansinne, lite i klass med att gå på julbord och äta sig mätt på potatis (dödssynd enligt min pappa) fast ännu värre, förstås...<br /><br />Nu tar vi ett raskt kliv över till Björn och Benny. Visst hade jag hört den massa gånger förut, men när jag såg filmen då HÖRDE jag den på riktigt. Jag grät så att tårarna skvalade, okontrollerat och ulkande. Långt ut på parkeringen fortsatte jag, ända tills maken tittade lite hjälplöst på mig och undrade hur det var ställt. Var det inte trots allt en komedi vi hade tittat på? Dog någon av huvudpersonerna när han var på toa? "Sången...den där sången...", är allt jag får fram. Mitt ansikte är rödgråtet och rockärmen är snorig. Så här går den.<br /><br />Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning<br />Waving goodbye with an absent-minded smile<br />I watch her go with a surge of that well known sadness<br />And I have to sit down for a while<br />The feeling that I'm loosing her forever<br />And without really entering her world<br />I'm glad whenever I can share her laughter<br />That funny little girl<br /><br />Slipping through my fingers all the time<br />I try to capture every minute<br />The feeling in it<br />Slipping through my fingers all the time<br />Do I really see what's in her mind<br />Each time I think I'm close to knowing<br />She keeps on growing<br />Slipping through my ffingers all the time<br /><br />Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table<br />Barely awake I let precious time go by<br />Then when she's gone, there's that odd melancholy feeling<br />And a sense of guilt i can't deny<br />What happened to the wonderful adventures<br />The places I had planned for us to go<br />Well, some of it we did, but most we didn't<br />And why I just don't know<br /><br />Sometimes I wish that I could freeze the picture<br />And save it from the funny tricks of time<br />Slipping through my fingers<br /><br />Sentimental. Tveklöst. Melankolisk. Jomenvisst. Ingen kan med bästa vilja hävda något annat. Men den är också finstämd, vacker och fruktansvärt träffsäker. När jag hör den känns det som att Björn och Benny har borrat en lycka in i min skalle och plankat tankar och sinnesstämningar rakt av. Nu var det ju inte så eftersom att jag bara var typ 5-6 år när de skrev den här låten, men det är precis så det känns.<br /><br />Då blir nästa fråga: är det nyttigt att släppa efter för den här sortens melankoli?Att ge rum för ett sentiment som osvikligen får tårkanalerna att jobba för högtryck? Kanske. Absolut inte jämt, kanske inte ens någon längre stund. Men att en liten stund våga stanna upp vid det faktum att barn är en gåva som man får låna ett litet tag, det kan nog faktiskt vara ganska nyttigt. Visst; mina barn är alltid mina barn, men jag kommer inte att få bre deras mackor för evigt och jag kommer inte alltid få pussa dem godnatt. So what om mitt thè kallnar i morgonrushen, och vad spelar det egentligen för roll att man blir avbruten mest hela tiden? Jag är hyfsat säker på att det kommer att komma stunder när alla barnen är utflugna, då man skulle göra en hel del för att återigen få vara en del av gamla tiders morgonkaos. Samma kaos som man nu tar sig igenom med andan i halsen, och öron röda av irritation...<br /><br />Med Guds hjälp , och om man spelar sina kort väl nu när de fortfarande är hyfsat små, så bör det när de växer upp finnas mer kvar av realtionen än spridda telefonsamtal och den brokiga samling smörknivar och ljusstakar som alstrades i träslöjden. Med Guds hjälp och alla mina jordiska krafter till förfogande så ska vi nog vara allra de bästa vänner, jag och mina små, även när de blir stora. Däremellan ska jag se till att njuta så mycket jag bara kan!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8539376433552069599?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-28931699111575855082008-12-21T03:41:00.000-08:002008-12-21T04:33:45.657-08:00Familjen sitter samlad vid frukostbordet i godan ro, och föräldrarna passar på att slänga in en liten undersökning. Dagens fråga lyder: "Vad vill du allra helst ha i julklapp? ". Denna fråga hade kanske gjort sig ännu bättre för en månad sedan när köerna i butikerna var aningen kortare och tiden inte var lika knapp. Nu är det som det är, och någon ska ju ändå hålla all extrapersonal på stan sysselsatt.<br /><br />Bell önskar sig smink, Nikki vill ha Lego, Lala vill ha en kassa-apparat, jag vill ha en morgonrock, och maken vill ha en världsomspännande turné som steaming hot låtskrivare och sologirtarrist. När turen kommer till Adam och han får frågan vad han önskar sig i julklapp tystnar han och säger efter en stunds eftertanke:<br /><br />"Öh...äppeljuice".<br /><br />Ja, min son. Jag tar på mig ansvaret för att uppfylla din önskan. Vilken sorts äppeljuice vill du ha? Blir Bravo bra? Eller skulle du föredra Ica:s? Är det rent av så att du tycker att Coop:s smakar bäst? Eller ska mamma slå på stort och investera i ett paket Tropoikana? Det är en omoraliskt dyr variant, men så är det ju också bara jul en gång om året. Det blir ditt och ingen annans, och jag kan linda det i celofan och sidenband. Någon annan får sörja för smink och kassa-apparat, Lego och världsturné. Låt mig få bli din lyckas fé!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-2893169911157585508?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-87136930777250322722008-12-16T13:34:00.000-08:002008-12-17T09:04:03.885-08:00Kan inte riktigt släppa att helgen blev så lyckad och rofylld. Vi gjorde... i stort sett ingenting. Jag har för länge sedan insett att det är då vi som familj fungerar som allra bäst. Ändå finns där en benägenhet att trycka in på tok för många föresatser på alldeles för lite tid. Detta trors att vi har ett väl inarbetat valspråk som lyder "De lata vinner i längden". Fattar inte riktigt hur det går till...<br /><br /><br />Speciellt glädjande var att konstatera att barnen bråkade mindre än vanligt den här helgen. Mycket mindre! Vi har genomgått en rejäl formsvacka på det området under hösten, men jag intalar mig att den här helgen innebar en vändpunkt, ett avstamp. Början på något nytt! Jag ser för mitt inre en helt ny fas av fredlighet inträda i vårat hemman, vårat hulda hemman, där lejon sova brevid lamm, där hårda ord inte längre hagla likasom regndroppar under monsunen. Där knytnävar inte längre vina genom atmosfären, där retet inte längre är allestädes närvarande så fort mer än ett barn vistas i samma rum. Jag ser barn som pärlar utan att vandalisera sina syskons pärlplattor, jag hör barn som säger: "Javisst, kära syster! Du får låna min mössa, idag igen!". Och när det påminns om att kaninerna behöver matas hör jag pigga barnaröster som glatt utbrister: "Jajjamensan, lilla mamma. Varför skjuta upp till imorgon det vi kan göra idag!". Och som på givet kommando traskar de ut till fyrfacksburen och utför sina sysslor under ystra tillrop och munter sång. Och om jag blundar riktigt hårt, är det inte ännu ett scenario som utspelar sig för mina ögon... jo, visst är det så! Vad är det då jag ser? Ett under, så stort som något annat, spelas upp för min inre syn. Den här gången ser jag barn som inte bryr sig om var i bilen de ska sitta. De är alla bara så glada för ATT de får sitta. De ler och skrattar mot varandra, och sedan säger de unisont, med en mun; "Tack snälla mamma och pappa för att vi inte behöver åka kollektivt idag. Tänk så bra vi har det!". Och det största undret är att alla barnen är våra! En ny tidsålder, ett familjens tusenårsrike är vad jag vädrar, och det gör mig yr av lycka...<br /><br /><br /><br />Vid en viss kritisk tidpunkt höll det på att gå över styr även denna helg. Vi hade just hämtat in granarna, och höll på som allra bäst med själva smyckandet. Lala börjar hänga kulorna i en väldigt koncentrerad, begränsad del av granen. Tätt, tätt hänger hon dem utan någon större hänsyn till The Big Picture. Bell tycker inte att det ser klokt ut, så hon börjar följaktligen att placera om kulorna som lillasyster har hängt upp. Lala hämnas i sin tur med att flytta på de kulor som Bell har hängt upp, och så är det hela igång... Jag känner hur modet sjunker och färgen i ansiktet stiger. "Men ni måste ju respektera varandras julpynt!" hör jag mig själv utbrista. Rösten är gäll och lite sprucken, och har en tydlig anstrykning av desperation. Systrarna tittar förvånat upp, och vedergällningsaktioner upphör tvärt. Det är återigen fred på jorden. Kvar sitter jag i ett hav av julgranskulor och multifärgad julgransbelysning, chockerad över att mina ord fick sådan effekt.<br /><br /><br /><br />Resten av helgen flyter som sagt var på som en fridsam bäck en vacker aprildag, och det mesta går som jag vill. Kevin vinner Idol, och jag får dricka mitt te medan det fortfarande är varmt. Tack gode Gud för livet!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8713693077725032272?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com11tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-67022678469769456612008-12-13T15:14:00.000-08:002008-12-13T15:47:04.358-08:00Lala, nu 5 och ett halvt, sitter uppkrupen i sin pappas famn. Hon är på allra bästa goshumör, pladdrar på om allt och inget. Helt plötsligt sätter hon sig upp, stryker honom över kinden säger:<br />" Pappa... har du skrivit ett sådant där papper som man skriver innan man dör?" Hon tittar stinnt på honom med sina blå ögon. Den semiobligatoriska elvan är på god väg att rymma ur näsan, men med ett vant snörvel drar hon in den igen.<br />"Menar du ett testamente?", undrar pappan och tittar frågande på sin dotter.<br />"Ja, just det. Ett sånt där papper där det står vem som ska få dina saker", förtydligar dottern.<br />"Nej, det har jag inte gjort ännu", säger pappan (35 år gammal och kärnfrisk).<br />Lala ler lite urskuldande, och sedan säger hon med sin allra lenaste röst:"Du...du kan väl skriva att jag ska få bilen" .<br /><br />Det gäller att alltid ligga steget före, och att i alla lägen se till att ha en god framförhållning. Bilen går till Lala, snart 5 och ett halvt. Kasta nyckeln i sjön och ingen kan ta upp den.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6702267846976945661?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-28715297349172270282008-12-10T14:21:00.000-08:002008-12-13T15:11:53.008-08:00Det är läggdags, och han är inte på allra bästa läggdagshumör. När vällingen tar slut protesterar han med ett gällt skrik, och jag undrar än en gång vad meningen är med en så stark röst på ett så litet barn. Hade det inte varit idé att barn fick växa i sina röster lite eftersom, liksom? Det stora ljudet verkar överdimensionerat när man skymtar den lilla flanellklädda kroppen som kränger i utdragssängen. Jag ligger alldeles intill, så för att undvika tinnitus drar jag igång med "Vem har skapat (valfritt djur alt. människa)", en av Boppes absoluta favoritsånger. Som den borne pedagog jag är, låter jag själva sonen avgöra vilken av Guds skapelser vi ska sjunga om ikväll. Jag inleder min avledande manöver med att klämma i med "Vem har skapat...", och sedan tystnar jag i väntan på att han ska fylla i och fortsätta att leda oss i sång istället för att gorma.<br /><br />Det funkar. En ny sång ljuder i natten. Den kommer förmodligen inte att hamna på nästa barnskiva för den är inte teologiskt riktig, men den fyller sitt syfte som tröstnapp.<br /><br />"Vem har skapat Piff och Puff, Piff och Puff, Piff och Puff<br />Ja, vem har skapat Piff och Puff<br />Gud i himmelen"<br /><br />Sedan radar han upp ytterligare en hop Disneyfigurer, som samtliga klassas som Guds skapelser; Musse, Kalle, Långben m.fl. Han sjunger med värme och inlevelse, och hans trosvisshet är total. Det är en hel del som han har fått om bakfoten, men jag har absolut inte hjärta att rätta honom. Efter en lång stund tystnar skönsången och ersätts av slagen hjältes snusande andhämtning. Brevid ligger jag på det hårda golvet med ömmande rygg, och med ett leende på mina läppar. Ikväll är jag så glad för att jag får vara med; <em>tänk</em> att jag får vara med!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-2871529734917227028?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-17355979102315481202008-03-06T13:44:00.000-08:002008-12-13T15:13:50.769-08:00Ninni, nio år i vår, har den senaste tiden haft ett gigantiskt frigörelsebehov. Det tar sig uttryck på alla tänkbara plan, men först och främst på kommentarsplanet. Om vi säger att vi hoppas att att Carola och Andreas Jonssom ska gå vidare i "Andra chansen", så deklarerar hon att hon hellre ser att Nordman vinner (med sin pyrotekniska häxprocess-låt). Hon tycker tvärtom per automatik.<br /><br />För inte så långe sedan satt storflickorna och maken i soffan och diskuterade det här med släktskap. "Om inte mormor och morfar hade träffats så hade inte mamma funnits", resonerar Bell. "Inte du heller", säger Ninni och tittar på sin pappa. "Jo, jag hade ju funnits ändå...", försöker pappan. "Ja" kontrar Ninni, "men du hade inte haft något jobb" (syftande till att pappan jobbar i det av morföräldrarna ägda företaget, red anm.)<br /><br />Härom dagen berättade hon i förbifarten att hon hade hotat Erik, sin bänkkamrat, att mörda honom på rasten. Vet inte riktigt varför hon tog till ett sådant grovt hot, men när hon berättade det sade hon det lite sådär i förbifarten, ungefär som om hon hade berättat att de hade lärt sig något nytt i matten på lektionen. Så konstigt det måste ha tett sig, alltihopa, när hon satt där och sade det där hemska, med sina långa flätor och stora blå ögon.<br /><br />Samma flicka som levererar mordhot och dräpande kommentarer kramas i nästa stund så att det känns ända in i själen. Hon får mig att känna mig som världens bästa mamma! Och när hon sätter den sidan till, så har hon en värme som skulle kunna smälta självaste Arktis (som i och för sig smälter i alla fall tack vare den globala uppvärmningen). Fastän jag vet allt detta, så kan jag ändå komma på mig själv med att önska att hon skulle säga något riktigt fromt ibland, lite för omväxlings skull bara. Eller att hon skulle ta ett humanitärt initiativ, som t.ex. att samla pantburkar och ge hela vinsten till klassens fadderbarn. Det skulle bekräfta det jag redan vet, och alla andra skulle få en chans att se det som jag redan ser. I väntan på det får jag nöja mig med vetskapen att hon aldrig skulle göra verklighet av sitt hot att bära hand på sin klasskompis, och att hon har ett hjärta av guld. Det får räcka tills vidare...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-1735597910231548120?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-79612807781491121552008-02-27T14:00:00.000-08:002008-02-27T15:14:19.606-08:00Kan man bli tårögd av att se sitt barn klippa sina egna tånaglar, på alldeles eget initiativ? Nej, inte om man är mentalt stabil, kanske någon säger. Jodå, bara man är tillräckligt sentimentalt lagd, kanske någon annan (t.ex. jag) säger...<br /><br />Idag har vi firat vår stora, lilla 11 åring. När hon lade sig var hon just sådär nöjd som man vill att ens födelsedagsbarn ska vara. På önskelistan stod smink, kläder, böcker och en gitarr. För första gången någonsin fanns inga leksaker med, och det känns ganska märkligt, nästan lite tomt. 152 cm lång älskad flicka sträckte ut sig i sängen och somnade till slut med magen full av tårta. Jag vet att det är en plågsamt sliten klyscha, men jag måste änså få säga det: tiden går så fort!<br /><br />Bell var det förstfödda barnbarnet på båda sidor släkten, och därmed också centrum i hela släkt-universum. Vid två års ålder pratade hon ungefär lika tydligt som talpedagogen som jag gick hos på högstadiet . Redan vid 1 och 1/2 års ålder gjorde hon tappra försök att konversera sina jämnåriga kamrater på söndagsskolan. "Tjevligt att tjäffas", kläckte hon ur sig när det var dags att gå hem. Innan hon fyllde två kunde hon alfabetet som ett rinnande vatten, och på given signal namngav hon U.S:A:s president, Storbritanniens premiärminister och FN:s generalsekreterare. Helt plötsligt var alla småord och ändelser på plats, och det var aldrig så mycket till barnspråk att tala om.<br /><br />Man ska inte jämföra, speciellt inte sina barn, men jag kan bara inte hålla mig.<br /><br />Boppe, yngst i våran barnaskara, fyller 3 år i början av juni. Hans utbildningsnivå är... inte helt obefintlig, men bra nära. Vart tredje ord som kommer över hans läppar är "tlaktol (=traktor)", och det här med anatomi verkar inte över huvud taget vara något som bekommer honom.<br /><br />När man frågar var hans öga är, så petar han trosvisst upp ett finger i ena näsborren och säger "häj äj min öga". Om man frågar var ansiktet är, så klappar han sig på underarmen och förklarar högtidligt att "häj äj min ansikte". Och jag säger bara: nåde den som tar det ur honom. Boppe, med sina tunga morgonblöjor och sin stinna vällingmage, har ännu inte lyckats lokalisera sin egen navel och det är just så jag vill ha det. Ett bra tag till vill jag faktiskt ha det så. Jag tänker mig att det kan vara ett vettigt sätt att bromsa tidens framfart, i alla fall ett litet tag.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-7961280778149112155?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-85694689049499907252008-02-16T12:55:00.000-08:002008-02-16T15:14:28.438-08:00Jag har en hyfsat rik erfarenhet av att vara gräsänka. Ett par gånger om året gör maken, älsklingen, veckolånga utflykter till platser långt borta. Det är nästan löjligt att ens beröra ämnet, speciellt när det finns så många som är ensamma mest hela tiden med sina barn, som så gott som alltid får dra hela lasset själva. Av dem är jag djupt imponerad. De är hjältar allihopa, ofrivilliga hjältar många av dem, men de är alla hjältar.<br /><br />Nu är det inte så för mig, och jag känner en ödmjuk, förbryllad tacksamhet inför detta faktum. Jag har en stor samling märkliga egenheter inpräntade in min person, och flertalet av dem misstänker jag (eller faktiskt vet med säkerhet) kan vara ganska enerverande. Hur som helst. Med jämna mellanrum dyker de där veckorna upp då han är på resa och jag är utelämnad till min egen förmåga (och min stora släkts välvilja. Tack gode Gud för storfamiljen!). I dessa lägen har jag upptäckt att det är helt avgörande att man har en strategi, en väl utarbetad plan med tydliga hållpunkter som man sedan följer slaviskt. Nedan följer ett förslag på ett strategiskt riktigt upplägg som bör resultera i en lyckad utgång.<br /><br />Jag brukar börja ensamvistelsen, eller självständiga veckan som jag kallar en när jag känner mig positiv, med att sätta mig ner vid köksbordet och riktigt gråta ut en fem-tio minuter eller så. Vanligtvis så gråter vi i flerstämmigt, flickorna och jag, innan jag lyckas samla mig för att säga någonting uppmuntrande och samlande. Det kan t.ex. vara något i stil med: "En vecka går så fort, och nu ska vi se till att ha riktigt roligt. Om ni bara lovar att lyda mig blint ska ni se att vi kommer att få det riktigt trevligt tillsammans". Sedan kanske vi åker iväg och köper ett kilo lösviktsgodis, även om det råkar vara onsdag. Det är ett beprövat knep som kan rädda ur vilken tåredal som helst. Första och sista dagen är enligt min erfarenhet nästan alltid värst, varför det kan vara klokt att lägga in ett godisevent någon av de dagarna, eller varför inte bägge.<br /><br />När alla har gråtit klart och snytit ur är det dags att skriva en lista, ett slags schema över när ni ska göra vad och vilka ni ska försöka se till att träffa. Här är nyckelorde lagom. Om man stämmer träff med halva stan kan det ha en uppstressande effekt, och det är inte stress vi är ute efter här. Men se för allt i världen till i att hamna i passivitet. I situationer som dessa är det viktigt med ett tydligt ledarskap, och det bör vara föräldern som håller i spiran.<br /><br />Viktigt att komma ihåg är att man bör hitta en balans mellan att hålla på rutiner och att inte hålla på rutiner. Alla rutiner intakt kan skapa utmattning hos den hemmavarande föräldern. Inga rutiner intakt skapar kaos och anarki. Inget av dem är att önska, så man gör helt enkelt bäst i att hålla på några få utvalda. Det brukar funka bäst.<br /><br />Du kommer behöva all goodwill som dina barn kan tänkas uppbringa, och tro mig, det är inte speciellt svårt att hjälpa dem på traven. Släng in en överraskning i mitten av veckan; städa kaninburen (eller kaninburarna) så att dina barn slipper. Köp hem pizza. Lägg något fint under deras kuddar. Lek sagotant. Eller varför inte chocka de små med en skogspromenad, något de garanterat aldrig glömmer.<br /><br />Överraskningar och hämtpizza i all ära; det viktigaste är ändå att försöka upprätthålla ett gott och jämt humör. Att inte tappa tålamodet. Att inte kasta föremål omkring sig. Att inte prata med mörk röst (om man är kvinna). Andas djupt och håll huvudet kallt; det har alla allt att vinna på.<br /><br />Hur har då min vecka, min självständiga vecka sett ut? Efter ovanstående principer kan man förmoda. Jag menar, man är ju inte direkt ny i gemet... men icke. Icke har man följt Gräsänkans tumregler, trots att man har författat dem själv. Jag har brutit mot alla regler och det bidde inte så bra. Ingen strategi, inget godis, inga överraskningar, inget tålamod (inte i slutet av veckan i alla fall). Det resulterade i inte så speciellt glada och samarbetsvilliga barn och en hel massa motvind som vi hade klarat oss bra utan.<br /><br />Men inget ont som inte har något gott med sig. Till våren åker jag på encounter (eller retreat som det heter nu för tiden) - igen! Jag har insett att det finns en del att ta itu med, allra längst därinne.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8569468904949990725?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-44917099235490283032008-02-10T12:30:00.000-08:002008-02-12T13:38:56.400-08:00Här om dagen var jag med om något traumatiskt som jag känner att jag helt enkelt bara måste få bearbeta. Så här var det.<br /><br />Inne på Nilssons skor i Uppsala hittade vi sandalerna med stort S, Rosita och jag. Det var av en sådan sort som inte lämnar en inbiten skoälskare oberörd, sådana skodon som väcker känslor. Det är troligt att om man verkligen anstränger sig och lyssnar riktigt noga så skulle man höra dem tala. Knappt hörbart, viskandes, kan den riktigt uppmärksamma konsumenten höra små, små ord av övertalning; "Köp oss, köp oss". Om man ändå inte köper dem utan våldför sig på sig själv och går vidare till nästa butik, så finns de ändå kvar där på näthinnan när man blinkar, exponerade ifrån sin allra mest fördelaktiga vinkel.<br /><br />Sandalerna i fråga har en hög kilklack i kork med "Replay" broderat på sidan. Små, tunna remmar i brunt läder med nätta metallspännen håller vidundret på plats, och ja, ni har förstått vart jag vill komma; de är fulländade. Priset var inte lika fulländat, närmare bestämt 998:-. Niohundranittioåtta svenska riksdaler är i alla lägen alldeles för mycket för ett par sandaler, likväl så fick de följa med hem. Vägen dit var kantad av tistlar och törne och bristande engagemang.<br /><br />Efter moget övervägande banar jag mig väg fram till de båda expediterna som står bakom disken. Vid det här laget har vi varit i butiken i ungefär 5 minuter, och vi har redan hunnit bli otrevligt bemötta två gånger, solidariskt uppdelat på en förorätt till oss var. Inte så pass att man blev ledsen eller så, utan snarare små markeringar för att låta oss veta att vi inte var betydelsefulla.<br /><br />Det är ganska mycket folk framför kassan nu, ändå är det bara den ena av dem, vi kallar honom trettiofemåringen, som tar betalt. Tjejen står med ryggen mot den växande folkmassan (o.k. lätt överdrift) och fortsätter envist med sin syssla. Vi kan kalla henne nittonåringen, för enkelhetens skull. Jag sneglar på klockan, har faktiskt ganska bråttom, och försöker förtvivlat få ögonkontakt. Till slut händer det. Hon tittar upp och våra blickar möts, och i samma ögonblick drar något mörkt över hennes (nittonåriga) ansikte. "De blir bra, jag tar dem" säger jag och lägger upp 998kronors-sandalerna på disken. Hon drar en knappt hörbar suck och ger mig den berömda varför-kan-jag-inte-få-prismärka-ifred-blicken.<br /><br />Motvilligt tar hon sig an den töntiga kunden i yngre medelåldern på andra sidan disken. När hon gör det så är det med samma entusiasm som en kommunalarbetare städar Baja-Major efter en urartad Hultsfredsfestival. Jag känner mig som en obehaglig överraskning, som en plump i hennes nittonåriga prismärkar-protokoll. Förlåt för att jag stör. Förlåt för besväret jag åsamkar dig, o nittonåring, när jag köper de här sandalerna för 998:- .<br /><br />Ändå så kommer jag på mig själv med att vänta på att någon av de båda människorna bakom disken ska kommentera de fantastiska sandalerna. Det är ju trots allt rykande färska vårnyheter som max kan ha varit inne i butiken i någon vecka eller två. Det är ju för allt i världen kilklackssandaler med broderad korksula! Sandaler vars läderremmar förmodligen har gnuggats med tandborste innan de fick lämna fabriken för att få den rätta, använda looken. Det är konst i storlek 39 som får ögonen att tåras. Men de är inga konstälskare, det märks tydligt. Varken trettiofemåringen eller nittonåringen så mycket som höjer på ett ögonbryn, än mindre kommenterar de mästerverket som ligger framför dem på disken.<br /><br />Utan ett ord drar hon 998:- från mitt kort, utan ett ord räcker hon mig påsen med det dyrbara innhållet. Som för att riktigt markera hur oansenligt mitt besök har varit i "hennes" butik, så vänder hon bort blicken när hon ger mig påsen. Innan jag ens har hunnit stoppa ner plånboken och samla ihop mina saker har hon redan hunnit återgå till sysslan som hon älskar mest; att prismärka.<br /><br />Det är då det slår mig. De här människorna, nittonåringen och trettiofemåringen, de tycker inte om kunder! Och jag håller det för troligt att de inte ens tycker om skor...<br /><br />Jag vill avsluta mitt inlägg med att önska butikspersonalen på Nilssons i Uppsala allt gott, som t.e.x. långt liv och lycka. Och varför inte slå till på en ny karriär på behörigt avstånd ifrån allt vad både kunder och skor heter när vi ändå är i farten.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-4491709923549028303?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-28109730362917829092008-01-31T12:07:00.000-08:002008-01-31T12:49:46.645-08:00Den person som anser att dåligt samvete är en bristvara i tillvaron, bör skaffa sig ett (eller varför inte fem som vi så klokt har gjort) husdjur. Per omgående. Husdjur alstrar dåligt samvete lika tveklöst som en polyestertopp alstrar armsvett.<br /><br />Jag vet så väl med mig att det är synd om våra kaniner, men det är väl ändå inte mitt fel? Eller är det mitt fel? Vi hade ju en överenskommelse, föräldrar och barn emellan, att föräldrarna inte skulle lyfta ett finger för att göra något för kaninernas fortbestånd. Vi var ju så rörande överens om det i början av juni. Det faktum att den yngsta blivande kaninägaren var just fyllda fyra verkade inte framstå som ett hinder att räkna med för de klarsynta föräldrarna. Inte heller att en annan av de tilltänkta kanininnehavarna inte egentligen gillar djur. Mycket moget agerat av föräldrarna. Nu, i mörka, snöslaskiga januari är det som om alla barnen har drabbats av en kollektiv minneslucka. Kaninerna, på delad förstaplats med föräldrarna, är de stora förlorarna.<br /><br />Det var alldeles för länge sedan någon bytte i burarna nu. Det har gått så lång tid att jag undviker att få ögonkontakt med de små ulliga när jag går förbi. Jag skäms över mig själv och oss som familj, över att vi har låtit deras värld på 0,5 x 1m (per kanin) förfalla så dramatiskt. Jag vill inte veta vad de tänker om människosläktet.<br /><br />Och som för att ytterligare strö salt i såren läste jag idag en artikel om barnfamiljens förhållande till husdjur. Där uttalade sig en expert, och hon kunde inte nog trycka på det faktum att man inte kan lägga över ansvaret på barnen. Hon menade att det var helt orimligt att tänka att det skulle fungera. Var var du, Gun, i somras när jag verkligen hade behövt dig och dina snusförnuftiga argument? Jag menar, det är ju alltid lätt att komma i efterhand och komma...<br /><br />Men så kom dock en trösterik tanke till mig. I Afrika gör man än idag både husväggar och golv av kospillning, och det sägs vara både praktiskt och trivsamt. Kan kaniner tänkas ha ett liknande förhållande till sin spillning? Hur som helst; imorgon ska föräldern masa sig ut och byta på de stackars djuren. Barnen ska på JG, barnkalas och maskerad, och de har ju hur som helst ändå förträngt sommarens avtal.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-2810973036291782909?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-80410430796907877612008-01-29T13:43:00.000-08:002008-01-29T14:13:37.097-08:00För en vecka sedan blev Bell, min äldsta, stolt ägare till sin första deodorant. Inte mycket till bloggämne kan man tycka, men sett till helheten så är det ändå anmärkningsvärt. Jag fick den stora äran att införskaffa den och valet föll till slut på en Date. Cirkeln är sluten.<br /><br />I söndags efter mötet åkte vi till Gränby Centrum och lommade runt i timtal innan det slutligen blev Bells tur hos frisören. När hon gick in och satte sig var hon tio år, på god väg att bli elva. Fyrtio minuter och en uppklippt frisyr senare kommer hon ut och är helt plötsligt tretton och ett halvt.<br /><br />På torsdag så tar hon bussen hem från skolan i sällskap med en klasskompis, helt utan min hjälp. Kan någon tala om för mig vad det är som händer?! Och är det någon som vet om det finns någon slags tidsbroms att dra i i sådana här lägen? Jag är faktiskt inte säker på att jag går med på det här... inte egentligen.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8041043079690787761?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-77443962172454864832008-01-23T11:45:00.000-08:002008-01-23T14:50:15.420-08:00Igår tog jag äntligen ner julpyntet. Lådvis med krafs stuvades ner och bars ut i vårat överbelamrade förråd. Jag släpade och röjde i timmar innan jag äntligen blev klar. Huset kändes alldeles kalt när jag var färdig, så jag firade min insats med en jättekvast tulpaner.<br /><br />Jag var fast besluten. I år skulle det julpyntas så till den milda grad. I år skulle jag slippa höra mina barn säga: "Men mamma, varför kan inte vi ha det lika mysigt som hos moster Sara? De julpyntar ju på riktigt..." Och faktum är att jag lyckades med mina föresatser, för första gången någonsin. Segerns sötma är söt, även om priset känns aningen högt så här med facit i hand.<br /><br />Någon gång i slutet av november varje år byter Saras hus gestalt och förvandlas till en amerikansk juldröm. Levande ljus i mängd och parti, julstjärnor i varje fönster, nötter, dadlar, adventsljusstakar, tomtar, änglar, snögubbar, julmusik, enar med utebelysning och inte att förglömma; granen. Granen med stort G. Granen som dignar under ansenliga mängder julpynt som smugglades hem från USA med flyttlasset, helt utan hennes makes (min brors) vetskap. Det kanske låter mer överdådigt än vackert, men vackert är just vad det är. Faktiskt väldigt vackert, och otroligt stämningsfullt. Om man hade översatt julpynt till kärnvapen, så hade Sara varit en supermakt i klass med U.S.A.<br /><br />Therése, min andra svägerska, julpyntar på ett lite annat sätt men med ungefär samma inlevelse. Hos Tes går julen i vitt, guld och grönt och hon tillverkar det mesta av sitt julpynt själv som det anstår en äkta florist. Installationer i mossa, trollhassel och guldtråd pryder tak, väggar och platsen ovanför den öppna spisen. Även Tes har en gran av modell magnifik med en kjol i vitt och guld som döljer den spartanska julgransfoten. Levande ljus tar hand om resten, och ja, jag behöver väl knappast påpeka att det är mycket vackert. Therése får föreställa Ryssland i min metafor.<br /><br />Som jag tidigare nämnde så insåg jag på ett tidigt stadium att more is more. Om jag skulle ha någon som helst chans att ro hem priset för Årets julhus visste jag att det gällde att satsa, och då verkligen satsa hårt. Sara och Therése var lyckligt ovetande om den kapprustning som nu iscensattes från min sida.<br /><br />Efter att ha köpt nytt julpynt för första gången på 8 år lämnade jag butiken 700 kr fattigare. Utöver det tillskottet fick allt julrelaterat krafs som vi har i vår ägo från det att vi gifte oss för 12 år sedan helt plötsligt komma till nåder och användning. Dubbla uppsättningar av plast-julgranar trängdes med med multifärgade lampor och kitchiga julgranskulor. Jullandskapet i glasfiberoptik stod sida vid sida med den hemmagjorda tomten från Öppna förskolan-tiden. Inte mindre än fyra stycken julkrubbor har prytt olika delar av hemmet. Den enögda pappersängeln med en enda stor paljett mitt i pannan i bästa Monsters Inc stil har vakat över oss alla från sin plats i granen. Det hade aldrig hänt i normala fall. När jag var klar var övervåningen så pyntad att själva övervåningen inte längre syntes. Även om nedervåningen var i något bättre skick, så hade huset i stort tagit ganska mycket stryk. Och nej, det var inte vackert. Men barnen fick så de teg, och jag får väl lov att föreställa... Nord Korea.<br /><br />En vecka innan jul konstaterade Madde (min andra svägerska) i förbifarten att hon fortfarande inte hade hittat sina adventsljusstakar. De har varit mitt i en renoveringsfas av enorma proportioner, och hade gjort bedömningen att det var svårt nog att få plats med köksmöblemanget i vardagsrummet utan att därtill klämma in en julgran. Där och då tyckte jag lite synd om henne, men nu har den känslan bytts i avund. Madde kommer efter avslutad renovering ha mer förvaringsmöjligheter än Sara, Therése och jag tillsammans. Hon kommer säkert kunna leva med att julpyntet fick stryka på foten den här gången. Madde är en en sann pacifist i sammanhanget, faktiskt inte helt olikt Sverige med sin neutralitet och nedmontering av försvaret.<br /><br />Nu får ni ursäkta mig. Jag har faktiskt lite snöspray som jag behöver gå och skrapa bort...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-7744396217245486483?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-78393931388742833332008-01-20T08:39:00.000-08:002008-01-20T08:51:34.616-08:00Just när jag äntligen får ändan ur vagnen och börjar blogga igen går strömmen. Ska jag se det som ett tecken att jag borde låta bli? Eller som ett hinder att övervinna? Framtiden får utvisa om detta lilla inlägg är en nystart eller en sista dödsryckning.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-7839393138874283333?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-69847653396194362252007-10-06T13:54:00.000-07:002007-10-06T16:13:37.509-07:00Alla som jag känner tittar på väderleksrapporten. Folk gör det troget och utan att ifrågasätta, ungefär lika rutinmässigt som man borstar tänderna eller tvättar sina armhålorna. De få gånger som jag lyckas pricka en nyhetssändning och vädret kommer på, så stänger jag absolut inte av. Men det finns en distans emellan mig och metrologen, ett slags fjärmande som jag helt enkelt inte kan förneka. Det där ouppklarade, den där känslan av saknad som aldrig upphör att be om ett avslut... den bara finns där vare sig jag vill det eller inte. Det är så det är, och ikväll har jag kommit till en punkt där jag känner att jag vill berätta.<br /><br />Jag saknar John Polman. Jag saknar honom så oerhört. Jag saknar hans färglösa uppenbarelse och hans sakliga utläggningar om nederbörd i västra götaland och molntäcken i norra svealand. När John talade lyssnade Sverige, det var bara så det var! Det var John som räddade vuxenvärlden, som gav människan något relevant och neutralt att kallprata om när man egentligen inte hade så mycket att säga varandra. Hade John sagt regn, så blev det regn (i de allra flesta fall).<br /><br />När John talade syntes han inte trots att han var i bild. Allt som fanns där och då var jag och väderkartan, den där skärmen som han bytte manuellt och som var helt utan flimrande digitala inslag. Han talade och jag lyssnade, och det var något väldigt fint vi hade där, John och jag. Inte en enda gång hörde jag honom snubbla över orden. Inte en enda gång såg jag honom slinta på mikrofonsladden. Han bara stod där oklanderlig i samma ( eller i alla fall väldigt likartade) kommunalgrå kostym, och allt med honom bara andades kontinuitet och trygghet. Till och med hans födelsemärken förmedlade tillit och stadga. Kväll efter kväll fanns han där och förmedlade sin kunskap om vädret till alla som var villiga att lyssna, mitt i en värld fylld av våld, kaos och ständig förändring. Om inte John Polman var en landsfader så är Sven Melander ingen skåning. Så ser jag det i alla fall.<br /><br />Utvecklingen anses ju traditionellt föra oss framåt, men här måste jag ändå få ifrågasätta. Vad kom egentligen efter John Polman och Åsa Bodén egentligen? Vem axlade manteln efter dessa giganter? Jo, Tone Bekkestad och Peter Kondrup.<br /><br />Peter Kondrup gör säkert sitt jobb som han ska, men han behöver hjälp med att klä sig. Om än inte snyggt, så i alla fall inte stötande. Alltid dessa märkliga kombinationer, alltid dessa byxor i tjock borstad bomull med massa tvärgående veck. Jag tappar koncentrationen, och undrar varför ingen kan hjälpa honom. Varför gör ingen någonting? Viktig väderinformation går förlorad när jag kommer på mig själv med att stirra på hans lingonfärgade skjorta som glatt kombineras till en ljusorange slips. Åsa Bodén hade sina falsettslipade jätteglasögon, Peter Kondrup har sina byxor i borstad bomull. Med mig till en öde ö tar jag Åsas jätteglasögon.<br /><br />Tone har en lång och vacker hals och en glad, sprudlande uppsyn. Det är inget som jag vare sig vill eller kan ta ifrån henne. Mitt problem med Tone, eller ett av dem, är det att hon pratar så fort och så norskt att det är först flera sekunder <em>efter</em> att hon har pratat klart som budskapet sjunker in i mig, själva budskapet om vädret. Mitt andra problem är att hon inte kan säga ordet "väder" på svenska. Det blir "vader" varendaste eviga gång, och jag förstår inte riktigt. Som meteorolog är det ju inte en jättestor vokabulär man behöver svänga sig med. Förutom alla små bindeord så är det förstås götaland, snöoväder, regn, sol, molntäcke och några till. Och så har vi förstås det lilla ordet väder som med största säkerhet återkommer i varje sänding, förmodligen utan undantag. Men just det ordet, det lilla, pytte nycketordet, kan Tone inte uttala.<br /><br />Jag skulle kunna förlåta henne för det om det inte var för det där allra sista hon gör. När hon har rivit av väderleksrapporten i 180 knop, och sagt "vader" för allra sista gången den kvällen tar hon de där resoluta stegen mot kameramannen. Stegen... stegen är förmodligen bara menade som en frejdig avslutning på ett ännu frejdigare inslag om vädret, men det funkar inte för mig. Det blir för påträngande och jag blir berörd, en av de verkligt få gånger under min dag då jag helst inte vill bli berörd. Det känns som att Tone är på väg rakt igenom rutan med siktet fäst på min favoritfåtölj, och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa henne...<br /><br />Här är jag nu; huvudet fullt av bryderier över Peter Kondrups besynnerliga klädval och med självaste Tone Bekkestad i knät - och allt jag ville veta var hur vädret skulle bli i morgon. John, hur kunde du göra så här mot oss? Hur kunde du lämna oss så här?<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6984765339619436225?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-14481917350924251272007-09-26T13:03:00.000-07:002007-09-26T14:02:55.567-07:00Min come back till bloggsfären blir inte mer grandios än att jag öppnar upp med att berätta om det som överskriften redan skvallrat om; att jag har en flugodling i min skötvätska.<br /><br />Allt började så oskyldigt och välmenande. Allt jag ville var att vara en praktisk och näringsorienterad mamma, så jag lade en potatisskalare i skötväskan. Perfekt att ha den där, tänkte jag. När som helst, när jag är på stan, i kyrkan, i bilen, på Gränby kan jag bara slita upp min lilla vän och skala ett äpple rikt på vitaminer och ge till min son (förutsatt att jag inte har glömt att ta med själva äpplet). Det skulle bli så bra, så organiserat, så helylle. Flugodlingen var inte en del av min föreställning av hur det skulle vara att ha en potatisskalare i väskan. Faktum är att jag inte ens visste att bananflugor trivdes i väskor, men jag har vuxit som människa. Idag <em>vet </em>jag att skötväskor (och olika saker som man stoppar i dem) kan utgöra en utmärkt grogrund för flugsvärmar.<br /><br />Varje gång jag öppnar skötväskan för att leta efter något oumbärligt bolmar det av liv. En svärm av virriga, encelliga varelser blir till en obarmhärtig påminnelse om att jag är född slarver. När jag lade tillbaks skalen efter att ha skalat äpplet, eller när jag beslöt mig för att det halvätna äpplet skulle få återvända ner i väskan, så tillstår jag att det inte var något genomtänkt beslut. Men det var en tillfällig lösning som just där och då framstod som... praktisk. Jag vill vidhålla att det verkligen var praktiskt att tillfälligt förvara avfallet i väskan, om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag glömde att plocka bort avfallet. Skruttarna och skalen, alltså.<br /><br />Nu är det som det är: jag har lärt mig något nytt, och på kuppen har jag fått ett gäng överlevnadskonstnärer på halsen. Det verkar inte ens bekomma dem att jag plockade bort deras julbord för flera dagar sedan, och att de i själva verket inte längre har något att leva av därnere bland allt cellstoff och alla våtservetter. Tids nog kommer verkligheten ikapp dem, och måtte det bli snart. Jag längtar efter att få ha min skötväska för mig själv igen...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-1448191735092425127?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-67670936925708864782007-08-29T11:38:00.000-07:002007-08-29T14:12:21.701-07:00Imorgon fyller pappa år. I likhet med de senaste 25 jularna och födelsedagarna har han efter vissa yttre påtryckningar lyckats haspla fram att han önskar sig - ja, du gissade förmodligen alldeles rätt- en bok! Självklart lämnar han åt sina närstående att lista ut just vilken bok. Nytt för i år är dock att han också skulle bli glad för en pikétröja. Han ska få den finaste pikétröjan och den bästa boken jag kan hitta, för han är världens bästa pappa.<br /><br />När vi var små var det pappa som förhörde oss på glosorna, som såg till att våra allvädersstövlar torkade på elementet, och som gick på alla föräldramöten. Det var han som skickade klagobrev till lärarna när han tyckte att friluftsdagarna duggade alltför tätt och vi (enligt hans mening) fick för lite tid i skolbänken. För att markera ytterligare använde han ett språkbruk i dessa sina brev som var så högtravande och sofistikerat att självaste Horace Engdahl skulle behövt slå i ordlistan. Trots att han alltid jobbade mycket, dubbelt vissa perioder, var han alltid väldigt närvarande och engagerad. Så är det fortfarande.<br /><br />När pappa kommer in i ett rum så märks det, det är liksom bara så det fungerar. Med eller utan sina unika Frankenstein-glasögonbågar så står han ut från mängden. Min far utstrålar pondus i de allra flesta lägen, t.o.m. när han är iförd stilpolisens två kardinalsynder: fleccetröja och trätofflor. Det är i mina ögon en anmärkningsvärd bedrift! Då förstår man också, att det är inte för inte som alla kompisar jag har haft genom åren har varit smårädda för honom, utan egentlig anledning.<br /><br />Pappa är bland de mest generösa människorna jag har träffat. Han är rolig och omsorgsfull, klok och superverbal. Till min stora besvikelse så stod det tidigt klart att jag inte hade fått ärva pappas sinne för matematik och logik. Hans Chalmers-gener tog ett stort skutt över mig, men det har aldrig verkat oroa honom. Tvärtom har jag alltid fått känna att jag är duger precis som jag är, och att det kommer att gå lysande för mig trots att jag aldrig på allvar greppade det här med utfall och ekvationer. En gång vartannat år lyckas han reta gallfeber på mig, och då skäller jag på honom tills jag får ont i halsen. Men även då är han världens bästa pappa, precis som alla andra dagar däremellan.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6767093692570886478?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-58434468686519702052007-08-27T07:16:00.000-07:002007-08-28T13:14:32.128-07:00De fyra första dagarna under Lalas inskolning på Lammungarna kom vi inte bara sist av alla, utan vi kom även för sent. Varenda dag denna första kritiska inskolningsvecka ramlade vi in med andan i halsen, och jag kunde skönja en viss frustration hos fröknarna över att jag gav min lilla en sådan flygande start på hennes nya tillvaro som Lammunge. De var inte ensamma om att känna indignation; jag var också frustrerad över mig.<br /><br />Idag skrev vi historia. 7.42 var vi framme vid förskolan, d.v.s hela 18 minuter <em>innan</em> det hela drog igång. 18 minuter tidig, gott folk! I min värld är det inget mindre än ett fullskaligt mirakel! När jag hade stängt av motorn och sminkat mig satt jag bara där i bilen och kände mig viktig och lyckad . Jag tummade på ratten och djupandades medan jag väntade på att klockan skulle bli 8.00. Jag firade min personliga seger med att riktigt gotta mig i hur bra det är när folk ser till att komma i tid, och att jag nu de facto var en av dem, en i passa-tiden-klubben. Jag försökte komma på när det hände senast att jag var på plats så pass tidigt till en avtalad tid. Efter mycket funderade kom jag fram till att det aldrig någonsin har hänt tidigare (om man inte får räkna med de gånger som man har missat övergången till vintertid) i mitt 33 åriga liv. Det insikten tog udden av den hybris som jag för en kort stund anfäktades av där på parkeringen.<br /><br />Kanske kommer jag aldrig bli en fullvärdig medlem i den statusfyllda vi-som-alltid-passar-tiden-klubben. Det vore orealistiskt att tro det efter decennier av sena ankomster och genetiskt betingad tidsoptimism i bagaget. Men efter det jag upplevde idag kommer jag definitivt att vara en hang-around, en slags bubblare med svulstiga ambitioner att en dag bli en bättre medborgare. En vacker dag, efter en lång och besvärlig klassresa från försovningarnas och morgonstresslandets hetsiga tillvaro, kommer vi att nå vår slutdestination. Fråga mig inte hur, men jag bara vet att det kommer att bli så. Efter morgonens banbrytande upplevelse är jag full av hopp, och jag är säker på att jag kommer få både asyl och permanent uppehållstillstånd i det förlovade landet, landet där alla de välplanerade bor. Må min väg dit vara kantad av förlåtande människor, tro på det goda och tonvis med goodwill.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-5843446868651970205?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-57697536619407930182007-08-18T13:14:00.000-07:002007-08-19T13:20:10.007-07:00Jag känner mig obekväm i bikini. Inte ens när min lekamen var som allra mest intakt, i den tidiga tjugo-års åldern, kände jag mig bekväm i bikini. Det här med att gå runt och tjoa och tjinga och småprata med folk när man står iförd en stass som täcker i runda slängar 7% av kroppens yta (och då har jag ändå en av marknadens allra mest rejäla bikinis) känns inte naturligt. Det kanske är naturligt, men för mig känns det i allra högsta grad onaturligt.<br /><br />Någon kanske tänker: "Jamen, köp en baddräkt då, om det nu ska vara så kinkigt. Den täcker väl i alla fall närmare 15 %, kanske ända upp till 20% om man går på en riktigt anständig modell...". Går inte. Är för lång i livet. Kan inte gå rak om jag är iförd baddräkt. Alla kommer tro att jag samlar snäckor eller letar efter mina kontaktlinser (jag som inte ens äger ett par kontaktlinser). Timma ut och timma in kommer det se ut som att jag går där och samlar eller letar när jag går omkring böjd på det där sättet. Alla på stranden kommer att tro att det är så det ligger till... tyvärr. Annars vore baddräkt helt klart ett alternativ att föredra.<br /><br /><br />Jag tror att det hela går tillbaka till att jag är född pryd. Min mamma är en frigjord kvinna som tycker att det mesta är så naturligt som det i själva verket är. När jag och min bror var i tonåren brukade vi släpade hem ansenliga mängdet kompisar, och av och till så lät det en hel del. Då hörde man de bekanta stegen i trappan, och rösten som sade: "Nu får ni lov att dämpa er! Vi försöker sova här nere.." Där stod pappa väl synlig för alla, yrvaken och endast iförd kalsonger. Han var så upptagen med att få oss att vara lite tystare, att han förmodligen inte ens reflekterade över att han var bristfälligt klädd. Men jag minns tydligt att jag reflekterade över det.<br /><br />Om det ringer på dörren och man bara har hunnit få på sig underkläderna, så tror jag att den allra vanligaste reaktionen är att en viss form av stress uppstår hos den underklädde. Jag skriver "man" här, för jag vill tro att jag inte är fullständigt ensam om att inte vilja ta emot besökare endast iförd trosor och bh. Men väl på badplatsen är det helt plötsligt just så minimalt klädda vi alla ska gå omkring. Och inte nog med det; man förväntas också känna sig bekväm i den lilla teeny-weeny munderingen, för det <em>är</em> ju så <em>natuuurligt</em>... Kan någon förklara för mig, en gång för alla så att jag verkligen förstår, vad den stora skillnaden består i?<br /><br /> Den enda skillnaden som jag har lyckats komma fram till är själva plaggets komposition. En bikini består till allra största del av polyamid. Lite lycra också, men mest polyamid. Traditionella underkläder däremot, är till skillnad från bikinin ofta mer bomullsbaserade. Då blir nästa fråga: är det polyamiden vi hänger upp allt på? Håll med om att det är lite märkligt i alla fall. För egen del kan jag bara konstatera att polyamid doesn't do it for me. Och till alla som köper den här polyamid-myten, denna konstfiber-lögn (d.v.s. större delen av mänskligheten, bortsett från Vatikanstaten och muslimvärlden) har jag bara en fråga: Varför denna favorit i repris? Kejsaren är naken - igen! Så när som på 7 %...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-5769753661940793018?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-50521879705410159092007-08-15T12:56:00.000-07:002007-08-19T13:32:56.453-07:00Imorgon kommer maken hem efter en åtta dagar lång resa. Jag inser att jag har en hel del som jag vill hinna ha gjort innan han kommer. Då menar jag inte triviala saker som att städa, diska och röja upp på barnens rum. Jag syftar helt och hållet på min personliga hygien.<br /><br />I början av veckan försökte jag hålla uppe en viss standard. Jag duschade, sminkade mig och borstade håret regelbundet. Men efter några dagar börjar jag få problem med motivationen. HAN är ju inte hemma, så varför hålla på och hålla på då egentligen? Det hela kändes bara så meningslöst. Jag fortsatte att borsta tänderna och använda deodorant även resten av veckan, men det var också allt.<br /><br />De tre senaste dagarna har jag hasat runt osminkad och med fett hår, iförd sjaviga haremsbyxor och träskor (något på överkroppen har jag också haft, viktigt att tillägga) . Jag har <em>inte</em> varit en chic syn att skåda. Imorgon bitti ska jag gå upp tidigt för att påbörja helrekonden (duscha + tvätta håret + raka benen + sminka mig + inte sätta på mig haremsbyxorna + inte sätta på mig träskorna). Jag tror att det kommer bli en helt ljuvlig upplevelse för mig och alla andra i min närhet! Det bästa hade förmodligen varit att duscha ikväll, för att vara säker på att verkligen hinna med alla moment innan han kommer, men jag orkar inte. Boppe vaknade tre timmar innan tuppen i morse och envisades med att interagera med mig, så nu blinkar jag fem gånger i sekunden bara för att jag är så trött. Allt sådant får helt enkelt bli i mañana istället.<br /><br />Tänk att man som kvinna hinner att gro igen så pass mycket på så pass kort tid. Tove och Emanuel har på grund av diverse gravida omständigheter tvingats vara ifrån varandra under sammanlagt 16 veckor den här sommaren. Tove är min hjälte, Emanuel också, fast mest Tove. Jag vet inte hur jag skulle tackla att vara borta ifrån ifrån min make så pass länge. Jag undrar vad en sådan prövning hade gjort med mig; med mitt välmående i allmänhet och med min personhygien i synnerhet. Du milde vad jag skulle kunna gå ner mig... Och tänk, bara tänk hur illa det skulle kunna gå om jag råkade försova mig och helt enkelt inte hann snygga till mig innan det var dags att hämta upp honom på flygplatsen...<br /><br />Nu ser jag allt så tydligt för min inre syn. Vi har bestämt per telefon att jag och barnen ska möta upp honom i ankomsthallen på Arlanda. Han står och väntar på att den sista resväskan ska dyka upp på bagagebandet, medan vi håller håller utkik med spänd förväntan bland taxichaufförer och andra anhöriga. Äntligen kom den! Han lassar upp väskan på vagnen, och styr stegen förbi tulltjänstemännen, vidare mot ankomsthallen. Så ser vi hans vackra ansikte! Han ler mot oss, barnen hoppar jämfota och tjoar i kapp. Min blick möter hans, men det är något som inte stämmer. Blicken är frågande, ja, nästan förbryllad. Han kisar, och tyst inom sig, ställer han sig frågan: Vad i hela friden göra Marit Paulsen med mina barn?<br /><br />På väg hem stannar vi till vid närmsta Statoil-mack, och inhandlar en flaska shampoo och en Ladyshave till mig. Väl hemma tar jag en dusch, tvättar håret och ansar mina lurviga vader. Sedan levde vi lyckliga i alla våra dagar.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-5052187970541015909?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-51239892601200218732007-08-15T12:21:00.000-07:002007-08-15T14:20:04.148-07:00Med totalt 16 veckor på var sin sida Atlanten var de värda denna enorma utdelning kommen i form av av ett osedvanligt vackert gossebarn. Tove och Emanuel är nu stolta tvåbarns-föräldrar, och Lukas nybliven storebror. Viktor är kommen, rasande lik sin bror fast i en något mindre upplaga. GRATTIS!!!<br /><br />Det är alltid så speciellt och högtidligt när man får privilegiet att besöka någon uppe på familje-BB. Marie och jag slank in trots besöksförbud för att ge vår hälsning till den nyfödde och hans föräldrar. Där var de - mamma, pappa, barn - i en enda stor lyckobubbla, och det luktade så gott av bebis och desinfektionsmedel.<br /><br />Vi försökte att inte stanna för länge, men det är alltid så svårt att slita sig från en liten nyföding. Man vet ju själv hur trött man kan vara alldeles efter förlossningen, och att det kan vara jobbigt med långa meningar . Tove bekräftade indirekt att hon inte var något undantag. Utifall att det skulle bli tid över hade Emanuel tagit med sig en tegelsten till bok upp, medan Tove glatt nöjde sig med en Se&amp;Hör. Toves kommenter till sitt val av lektyr var: "Det är skönt när det är mycket bilder när man ammar". Det hela känns <em>väldigt</em> bekant.<br /><br />Snart drar hela familjen tillbaka till Staterna igen, men jag hoppas att vi hinner ses något mer innan planet lyfter. Usch vad vi kommer att längta, inte minst Apan.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-5123989260120021873?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-85463085728195724982007-08-12T02:01:00.000-07:002007-08-14T13:06:55.495-07:00Sommaren återkom med chockartad kraft, och det fanns ingen återvändå. Det var bara att vara så god och vallfärda till den lokala badplatsen. Man (jag) drar sig (mig) ju alltid in i det längsta för att åka dit, och jag har blivit expert på att komma på skäl till varför det inte passar att åka och bada. Här är listan på mina tio mest använda och slitna anledningar:<br /><br />* Vädret är för kallt (det är onödigt att åka och bada).<br />* Vädret är för regnigt (tänk om det börjar åska och blixtra och vi inte hinner in i bilen?).<br />* Vädret är för varmt (jag orkar inte röra mig utomhus).<br />* Vädret är för perfekt (stranden kommer att vara överbelagd).<br />* Jag är för vit.<br />* Min bikini sitter för illa.<br />* Jag är för nyförlöst, och vill inte ha livmoderinflammation (det argumentet hänvisade jag till i hela tre månader när jag sist fick barn).<br />* Ni är för många. Fyra barn är mer än vad jag känner att jag ensam kan hålla koll på vid en badplats.<br />* Risken för algblomning är för stor så här års.<br />* Jag behöver tvätta (inte att förväxla med att jag verkligen kommer att tvätta).<br /><br />När jag läser min egen lista är det inte utan att jag skäms lite grand. Hur blev jag så här slö och bekväm egentligen? Jag hoppas, utan att verkligen tro, att det är en defekt som kommer att växa bort med åren.<br /><br />Hur som helst. Häromdagen lyckades min aktiva vän, och jag är så glad att jag har en sådan, få mig att packa badväskan och möta upp henne på stranden. Det är Marina, som min aktiva vän heter, som jag har att tacka för 90% av alla större friluftsbedrifter jag har genomfört. Hade det inte varit för henne så hade det förmodligen blivit varesig simskola, gymnastik eller, för den delen, speciellt många utflykter till stranden. Marina är en behövlig motvikt mot den auktoritära inneråttan som bor i mig. Jag är mycket tacksam och glad för att jag har henne!<br /><br />När vi närmade oss badplatsen började jag kallsvettas. En bra bit upp på den slingriga grusvägen stod bilar parkerade, trots att det finns en jättelik parkering just intill stranden. Och jag hade gissat rätt: bilarna stod där pga att parkeringen var full. När parkeringen är full blir stranden överfull. När stranden är överfull blir vattnet ohygeniskt. För min inre syn passerade dagens löpsedel revy: "Här finns snusk-baden i sommar". Jag visste med en gång, utan att så mycket som öppna Aftonbladet att det här var ett av dem. Jag ville bara fly. Jag ville hem till min borg och låta barnen bada i vattenspridaren, men vi hade stämt träff. Jag hade lovat Marina, och jag hade lovat barnen, så det var bara att parkera och bana sig väg mellan alla kroppar på stranden. Hundratals och åter hundratals kroppar.<br /><br />Jag har aldrig badat i Ganges, och det är inget jag har sörjt. Det slog mig, att kanske kommer jag aldrig att komma närmare en sådan upplevelse än jag gjorde här om dagen på Lännabadet. Jag såg inga heliga män längs med strandkanten, och det pågick ingen likbränning så vitt jag kunde se. Men om man bortser från det var likheten ganska slående. Vattnet var brunt och grumlat så till den grad att man omöjligt kunde se botten eller just någonting av kroppen som var under vatten. Man var tvungen att passera ett helt band av kissande småttingar innan man kunde komma så pass långt ut att det gick att simma. Från bryggan hoppade horder av vilda, simkunniga barn och tonårningar. De som hade turen att slippa få en tonåring i huvudet borde åka raka vägen till närmasta tobakshandel och köpa sig en lott - detta var deras turdag.<br /><br />När solen låg på som hetast, och jag just hade kommit upp ur badet, blir jag vittne till en hjärtevärmande/förfärlig syn. En bror kommer upp ur badet, och han har armen om sin syster som gråter och är vit i ansiktet (det var den hjärtevärmande delen av synen). "Mamma, Marie kräktes i vattnet!", ropar han till föräldrarna som duckar under sitt parasoll. Storebror har inte bara lyckats få sina föräldrars uppmärksamhet. Alla strandgrannar lyssnar nu lika uppmärksamt som föräldrarna, och alla följer kräkdramat med största spänning. Själv tappade jag snart focus på familjen. Allt jag kunde tänka på var mina stora barn som var därute på bryggan; hoppandes, plaskandes och sväljandes förorenat insjövatten. Jag ville ställa mig och kommendera upp dem ur badet med min allra värsta trumpetröst. Men det gjorde jag inte, eftersom att jag insåg at det redan var för sent. Så de badade en timma till medan jag höll koll på Boppe, familjens Duracell-kanin, som var hög som ett hus av allt sötfika han hade fått i sig. Han njöt i fulla drag av att bada i kissbältet och av att riva de andra barnens sandslott.<br /><br />Nu har ett par dagar passerat, och kylan har äntligen återvänt. Badbegäret hos barnen har klingat av en smula, och jag konstaterar förvånat att vi alla är friska - trots vårat dopp i svenska Ganges. Ingen livmoderinflammation, ingen magjuka, inga utslag till följd av algblomning... helt ofattbart! Jag vet inte om den här erfarenheten verkligen har förändrat mig på ett bestående sätt, med den har i alla fall lämnat efter sig en känsla av...odödlighet? Ja, odödlighet är nog ordet.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8546308572819572498?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-43170430580454440512007-08-05T14:07:00.000-07:002007-08-12T02:01:31.810-07:00Imorgon åker spjälsängen ut. Min lilla brorsdotter har vuxit på sig, så nu behöver hon få tillbaka spjälsängen som vi har fått låna ett bra tag. Spjälsängen ska bytas ut mot växasängen som är undanställd hos mamma och pappa. Nu är det troligt att ni gäspar, men jag gråter ( nästan). Obotligt sentimental som man är, så slog känslorna till med all kraft ikväll när jag insåg att spjälsängsepoken för evigt går i graven imorgon. Som ett karateslag mitt i solar plexus drabbade insikten mig när jag låg där i mörkret och väntade på att han skulle somna om, killen brevid i helkroppspyjamas (och nej, det är inte min man som bär helkroppspyjamas).<br /><br />Ska det här verkligen vara sista kvällen som jag får trassla tillbaka Boppes fot när den har letat sig ut mellan spjälorna? Ska jag aldrig mer, verkligen aldrig mer, göra illa min armbåge när jag försöker lugna honom när han sover oroligt och jag inte orkar resa mig? Och nedsläppet av barn, själva nedsläppet av 15 kg gosse som görs stående på knä i våran dubbelsäng pga platsbrist. Har det gjorts för sista gången ikväll?<br /><br />Hur ser ett liv utan spjälsäng ut egentligen? <em>Finns </em>det verkligen ett liv utan spjälsäng? Frågan är ställd av en som har levt Libero-life så pass länge att det är svårt att minnas något annat. Barnen sover och maken är och sanerar bilen som jag skrapade upp sidan på tidigare idag, så frågan blir hängande kvar i luften, och jag får inget svar...<br /><br />Jag undrar just om det är så här det går till när stora familjer aldrig slutar växa. Är det så att man rent mentalt fastnar i spjälsängen? Tidigare idag, när jag höll på att aldrig få i mig min lunch bara för att Boppe gjorde allt så händelserikt, kände jag mig väsensskild från ett sådant resonemang. Då ville jag göra brasved av spjälsängen och elda upp alla leksaker som jag snavar på hela tiden. När det var gjort så ville jag flyga reguljärflyg ner till Rivieran och bara vara i fred med en trave böcker, uppbyggelselitteratur blandat med deckare om vartannat. Men här sitter jag nu, bara några timmar senare och så mycket visare.<br /><br />Det är inte det att jag har kommit fram till att jag vill skaffa en ännu större familj. Fyra barn <em>är väldigt </em>många barn, speciellt om man som jag, har sämre simultanförmåga än en genomsnittlig man. Insikten är snarare den - och häng med nu alla, för nu styr vi ut på djupet - att det som är just nu kommer inte att vara för evigt. Vaknätter känns eviga, men det är de inte. Blöj-eran kan även den kännas evig, utan att verkligen vara det. Allt det där är bara just nu och ett tag framöver, och sedan är det över och kommer aldrig mer tillbaka. Kontentan av mitt ordrika svammel är att jag insåg att livet, även om det är slitigt av och till, är fantastiskt precis som det är just nu. Just den här fasen kräver bara lite extra mycket reflektion för att man ska inse att det verkligen är så. Och tycker man att man inte hinner med att reflektera, så kan det ibland räcka med att bara lämna tillbaka spjälsängen...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-4317043058045444051?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-63852195110056407882007-07-29T13:16:00.000-07:002007-07-29T14:21:51.986-07:00Så har man gjort sig skyldig till ännu en inomfamiljär klippkatastrof. När ska jag lägga ner saxen och inse att det inte är min grej? Vad krävs för att jag ska acceptera att jag inte har någon talang, ingen talang alls faktiskt, när det kommer till att frisera andra människor? När ska jag sluta intala mig själv att klippa hår inte är svårt, och att det ligger för mig? Det finns helt klart en ekonomisk aspekt av saken. Varje gång jag klipper barnen känner jag mig så allsidig och hushållsekonomisk, och jag har kommit att bli väldigt fäst vid den känslan vid det här laget. För ett tag sedan råkade jag som bekant (av misstag) frisera min fyraåriga dotter till en Barbados-Magnus - look a like, och man tänker attt det borde ha lärt mig något. Tydligen inte.<br /><br />Boppe, våran tvååring, har begåvats med en mycket lyckad hårkvalité. Jag skulle nästan vilja hävda att han har en benådad kalufs. Nu är jag då i och för sig hans mamma, så helt opartisk är man ju inte, men ändå... Obestridliga fakta är i alla fall att det är vitblont, ganska tjockt och med lagom mycket fall. Det är ett snyggt hår som nästan alltid ligger snyggt. Hans frisyr brukade också vara snygg, med betoning på brukade. Den var snygg, ända tills jag hemsökte den med min ökända sax.<br /><br />Luggen hade börjat bli lite väl lång. Den hängde ner i ögonen, och det började nästan se så där inhumant fåfängt ut så jag bestämde mig för att korta den lite grand. Det ena gav det andra, och efter att ha lekt frisör i en 20 minuter eller så var hår-katastrofen ett faktum. När maken kom hem tittade han slokörat på resultatet. Efter en stunds tystnad kläcker han till slut ur sig : "Han ser ut som en blandning av Tore Skogman och Martin Luther". Det enda jag fick fram var ett eftertänksamt "Hm...", för närmare sanningen än så gick det inte att komma. När det ligger lite mer slätt och välordnat är det definitivt en blond Martin Luther man skymtar (fast utan måne, då). När det är rufsigt och han har råkat styla ner lite vaniljyoghurt i det är barnet helt plågsamt likt Tore Skogman. "Farväl coola surfar-rufs. Var hälsad reformator och skald", tänkte jag bistert för mig själv.<br /><br />Men sedan, när man bara får lite perspektiv på saken, börjar man inse uppsidan av hela den här hårklippningshistorien. Är det inte egentligen ett ganska imponerande persongalleri vi har att stoltsera med i våran familj vid det här laget? Nu har vi alltså en popstjärna, en reformator och en skald, och allt detta ryms under vårat tak. Jag tror att det är mer än vad många föräldrar kan skryta med. Anybody want a hair cut?!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6385219511005640788?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-38798414294340181072007-07-07T14:21:00.000-07:002007-07-24T14:01:54.634-07:00Det bidde en liten spontanpaus i bloggandet. Våran internet anslutning har strejkat ett tag, och så har de små fått en alltmer sommarpräglad läggtid. Nedan följer ett litet sammandrag över juni och julis höjdpunkter och händelser...<br /><br />*Pelle Severin har äntligen sett dagens ljus - det rankas utan tvekan till sommarens största höjdpunkt! Så len, så ullig, så ljuvlig, så alldeles, alldeles underbar är det lilla knytet. När vi mötte honom för första gången uppe på familje-BB, inlindad i sin ljusblå filt, kändes det fullständigt osannorlikt att han någon gång skulle komma att göra något som han egentligen inte får. Han kändes som så rätt nederstigen ifrån himmelen, så änglalik och from där han låg i sin plexiglassäng. Jag älskade honom från första stund, och jag är säker på att jag kommer att älska honom lika mycket när han får moppemusche och inte vill kännas vid sin pinsamma faster inför sin coola kompisar. Pelle har har under sin korta tid på jorden redan hunnit med att vira hela släkten runt sitt lillfinger, något som är en lätt match för den som är fullständigt oemotståndlig. En fantastisk bieffekt av att den lille äntligen har behagat komma ut är att mamma Tes äntligen har fått sitt liv tillbaka. No more illamående, no more foglossning, no more tvätta bilkupén med starka rengöringsmedel bara för att känna lukten, no more tanka bilen två gånger om dagen bara för att få insupa lite extra bensinångor. No more vätska i fötterna, no more ont i hela kroppen på natten - i stället finns där ett litet knyte att älska och snusa på. Om han bara visste hur lycklig han ska vara som har hamnat i världens underbaraste familj. Om han hade fattat vidden av hur lyckligt lottad han faktiskt är hade han dansat can can fram och tillbaka över det nylagda vardagsrumsgolvet. Nu har han så klart ingen som helst uppfattning om det, och hans små ben är hur som helst alldeles för outvecklade för orka bära upp hans lilla kropp i en can can. Men jag är säker på att när han bara är stor nog att förstå så kommer han att tacka Gud för sin familj många, många gånger.<br /><br />*Jag har fyllt 33 år. När Bell frågade mig hur mycket jag fyllde var jag tvungen att tänka efter lite innan jag kunde svara. När Nikki sedan frågade vad jag önskade mig var -"Böcker" - det enda jag svar jag lyckades klämma fram. De här två händelserna bevisar att jag håller på att växa upp på allvar. Att inte på rak arm veta hur många år man fyller, och att önska sig böcker, inte någon speciell bok eller böcker i något specifikt ämne, utan bara sömnigt och oengagerat säga "böcker" är ett bevis på vuxendom som inte går att bestrida. I hemlighet gläder jag mig åt att jag i alla fall inte svarade "En ny kastrull" eller "Snälla barn". Det borde väl ändå peka på att jag att jag inte har utplånat mig själv helt och hållet trots allt. Eller så säger det egentligen inte någonting mer om mig än det faktum att jag redan har både snälla barn och så många kastruller jag som jag behöver.<br /><br />*Vi har utökat vårat ansvarsområde med inte mindre än fyra kaniner den här sommaren. När jag skriver "vi" är det något jag verkligen inte menar. Jag upprepar det dagligen och stundligen, nästan som ett mantra, att kaninerna är barnens och endast barnens ansvar. Jag har tvagit mina händer ifrån allt vad pellets och burrensning heter, och jag har gjort det solklart för alla som bor under vårat tak att jag inte tänker lyfta ett finger för att garantera de små ulligas fortlevnad. Det är egentligen inte det att jag har något personligt emot kaniner i allmänhet. Det är mer det att jag känner att jag vårdar så mycket i alla fall, även utan kaniner. Igår var vi på Fäboden igen för jag vet inte riktigt vilken gång i ordningen den sista tiden. Jag stod tyst och oförstående och lyssnade på när ägaren föreläste om kaninens plats i människans liv till en annan kund. Det kändes som att vi kom från två olika planeter, så olika synsätt hade vi på kaniner, och det kändes som att det var troligt att våra vägar aldrig skulle korsas. Ändå stod jag där och reserverade ännu en av hennes kaniner för avhämtning redan nästa dag. Fascinerande, inte sant?<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-3879841429434018107?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-80032833209680114042007-06-20T13:17:00.000-07:002007-06-21T14:34:59.268-07:00Jag undrar ibland varför jag känner mig så levande när jag gör ansvarslösa saker. Saker som att köra alldeles för fort med den lilla bilen (the little dead animal), eller att ränna runt på Liseberg tillsammans med man och barn i ösregnet helt utan regnkläder får mig att känna mig så glad och fri. Det är inte så att jag känner mig ofri och ledsen i vanliga fall, absolut inte (i alla fall inte för det mesta). Det är mer på det planet att jag får en liten kick av att göra småknäppa saker, lite som en bankrånare, fast i en mildare tappning.<br /><br />Förra helgen tog vi de två äldsta flickorna och drog till Liseberg. Lala och Boppe huserade hemma hos mormor och morfar för att vi för en gångs skull skulle kunna de stora flickornas behov styra lite mer. Det visade sig vara ett genialiskt drag; helgen blev blev otroligt lyckad, och Boppe såg till att hålla mormor och morfar raska och rörliga dygnet runt. Lala höll som väl var en något lägre profil än sin lillebror.<br /><br />Den enda törnetaggen i helgens program var det faktum att vi hade lovat flickorna att åka till Liseberg. Eftersom att jag lider av nöjesparks-ångest var det lite jobbigt innan, men jag gjorde vad jag kunde för att hålla den i schack. Väderprognosen över Göteborg den dagen var regn och idel regn. Ändå var det något som fick oss att inte ta med regnkläder och paraplyer, tillbehör som annars kan vara ganska bra att ha när man vet att man ska vara utomhus i flera timmar. Ytterjackor och väskor lämnade vi också kvar i bilen. Vi var inte tvungna att ha med oss något (förutom lånböckerna, då), och bara det i sig kändes fullständigt revolutionerande.<br /><br />Hela första timmen som vi var där gick jag med ett fåraktigt leende på läpparna. Det var en sådan fantastisk känsla att kunna röra sig fritt utan att ha med sig ostriskakor, blöjor och 15 olika ombyten till hela familjen beroende på hur vädret skulle falla ut. Vi köpte oss varsitt åkband, och sedan åkte vi tills det kändes som att popcornen ville vända och komma upp igen. Leendet stelnade dock något när regnet kom. Ösregnet som metrologerna hade förutsagt hällde ner utan uppehåll. Helt plötsligt var det inte längre lika lätt att tycka synd om alla dessa tungt lastade rullande basläger där föräldrarna nu var fullt upptagna med att få på sina barn deras regnkläder (sådana med svetsade sömmar). Vi tog skydd under en markis och sade till tjejerna att "snart slutar det regna", men det gjorde det inte. Efter ett bra tag i väntan ändrade vi taktik. Vi överlade och kom fram till att vi skulle ignorera regnet och åka de karuseller som måste åkas, trots ösregn.<br /><br />Det hela urartade till en slags familjär Miss-wet-sweatshirt-tävling, och jag måste säga att jag var chockad över hur kul man faktiskt kan ha när man är på ett nöjesfält. Hela familjen skrattade upprepade gånger, trots att vi var fullständigt genomblöta och nerkylda. Det var en stark upplevelse, och jag tror nästan att den hade en läkande effekt på mig. Helt plötsligt kan jag tänka på Legoland och Grönan utan att ställa mig den där gamla vanliga frågan som alltid dyker upp i mitt huvud så här års. Frågan är ärlig och lyder så som följer: Varför berättar man för sina barn att ställen som Liseberg och Grönan finns? Varför gör man det egentligen, när ingen faktiskt tvingar en? Men så känner jag inte längre, och det är ett stort steg i rätt riktning.<br /><br />En fråga kvarstår dock. Varför blir jag så glad av lite ansvarslöshet? Finns det en diagnos som föklarar allt? Bär jag på kriminella gener? Eller har det här behovet uppstått för att jag blev mamma så ung? Kanske var det så att jag var tvungen att växa up lite extra snabbt, så snabbt att jag aldrig riktigt hann leka av mig. Alla de här alternativen är troliga, men jag tror ändå inte att det är där det ligger. Jag tror att svaret står att finna i min barndom. Jag tror att allt går tillbaka till att jag växte upp i Borås, en erkänt tråkig stad. Om man bor i en tråkig stad får man se till att det <em>blir</em> roligt, det är liksom ingen idé att bara "hänga" och hoppas på att något rafflande drabbar en. Det är i en sådan miljö som man lär sig att uppskatta och glädjas över saker som fortkörning och att vara ute i regnet utan regnkläder. Jag är nog rätt och slätt ett maskrosbarn, född i Göteborg men uppvuxen i Borås. Jag tycker att det förklarar allt.<br /><br /><span style="font-size:+0;"><span style="font-size:+0;"><span style="font-size:85%;color:#006600;">Fördelar med ett regnigt Liseberg: *Besöket kortas avsevärt.<br />*Köerna till åkattraktionerna kortas avsevärt.<br />*Liseberg fylls av vuxna människor i lila </span></span></span><br /><span style="font-size:85%;"><span style="color:#006600;"><span style="font-size:+0;"><span style="font-size:+0;">regnponchos med </span></span><span style="font-size:+0;"><span style="font-size:+0;">gröna kaniner på. Det ser roligt </span></span></span></span><br /><span style="font-size:+0;"><span style="font-size:+0;"><span style="font-size:85%;color:#006600;">ut. </span></span></span><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8003283320968011404?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-3955749646418056622007-06-17T12:26:00.000-07:002007-06-18T02:39:15.957-07:00Jag sade att jag hade begravt tankarna på ett sundare liv tills vidare, men man kan ju undra. Ikväll var vi där igen. Efter att ha analyserat våra matvanor kom vi fram till att det inte är främst där skon klämmer. Vi inser att vi borde röra på oss någon gång emellanåt, helst regelbundet och allra helst varje vecka. Men det ser mörkt ut. Här är ett litet fragment av min och makens konversation.<br /><br />Jag: "Älskling, finns det <em>någon</em> träningsform du kan tänka på utan att känna dig beklämd?"<br />Maken: "<strong><em>Nej</em></strong>. Träning är bara så ofattbart trist."<br /><br />Svaret kom så tveklöst, så direkt, så rakt från hjärtat. Han behövde inte så mycket som en enda liten sekunds betänketid. Faktum är att jag knappt hann avsluta frågan innan det där nej:et kom över hans läppar. Han levererade det med en sådan rungande övertygelse att jag nästan kom av mig där jag låg på soffan, fullt upptagen med att leta nya vägar till en mer hälsosam vardag. Kanske gör jag bäst i att börja med mig själv trots allt.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-395574964641805662?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-18792091224210824532007-06-14T14:55:00.000-07:002007-06-17T07:13:08.797-07:00Idag klippte jag Lala. Det går snabbt, för trots sina snart 4 år växer det lilla barret ganska sparsamt och ojämnt . Vissa delar växer faktiskt inte alls. Min taktik har därför varit att hålla det ganska kort så att hon fortast möjligt ska få ner någorlunda jämna längder. Det första målet är att hennes frisyr ska påminna om något som liknar en page, men idag sabbade jag nog det hela ganska illa. När jag var färdig med klippningen såg hon lite ut som en övervintrande synthare, men allra mest som Barbados-Magnus. Samma färg, samma virvel, samma slags lugg... Inte för att jag har något personligt emot honom, men det var ändå inte vad jag hade tänkt. Så förlåt Lala! Nästa gång ska jag inte ta så mycket...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-1879209122421082453?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-81500996740019984862007-06-14T13:07:00.000-07:002007-06-14T15:57:02.807-07:00Lite tidigare ikväll, ungefär när vi borde varit i full färd med att lägga barnen, satt jag och mannen och slöade i soffan. Han läste en smått otrolig artikel i Expressen om en pappa som blev så chockad när hans sambo födde barn i bilen att han svimmade och körde i diket. Det var verkligen en sensationell läsning, och maken började högläsa för mig för att slippa ha mig hängandes över axeln. När han kommer till stycket där det står "När huvudet ploppat fram är det en halvmil kvar till sjukhuset..." avbryter jag honom. Jag konstaterar utan minsta uns av tvekan att den här artikeln, den har en man skrivit. Och visst var det så.<br /><br />Jag är på inget sätt en feminist. Jag är djupt ointresserad av jämställdhetsdebatten, och jag är allergisk när man gör könsfrågor av allt från GB-glassar till Barbie-dockor. Men inte ens jag kan förneka att det finns vissa saker som bara män är kapabla att göra, saker som en normalbegåvad kvinna inte är i stånd att göra sig skyldig till. Ta t.ex. bara en formulering som "när huvudet ploppat fram". Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att <em>någon</em> kvinna med förståndet i behåll skulle formulera sig så. I alla fall inte i skrift, och absolut inte i en av våra största kvällstidningar.<br /><br />Carl-Magnus, det finns några saker som jag skulle vilja förklara för dig. Jag utgår ifrån att du aldrig varit med när en kvinna fött barn, om man nu bortser från den gången då din mamma födde dig. Jag däremot har varit med om en förlossning. Faktiskt så har jag fött hela fyra barn, så jag tycker att jag vet vad jag talar om.<br /><br />Så här är det. En förlossning är i allra bästa fall ganska snabb och inte särskilt blodig eller komplicerad. I allra bästa fall tappar man inte kontrollen över sig själv och säger elaka saker till sin barnmorska som man sedan måste be om ursäkt för. I allra bästa fall slipper man tro att man ska dö när förlossningsloket kör över en. I allra bästa fall slipper man tro att ens kropp ska klyvas på mitten när barnet ska ut, i detta skede då man inte önskar något högre än att bara få krypa ur sitt eget skinn. Allt det som jag har radat upp är verkligen "a best case scenario".<br /><br />I värsta fall är förlossningsrummet som en första klassens krigsskådeplats med allt som hör därtill; ångestladdade skrik, blod på väggarna, panik, och smärta, smärta och åter smärta. Vissa förlossningar tar en dramatisk vändning och slutar med akutsnitt, men de allra flesta barn kommer dock ut samma väg som de först kom in. Oavsett hur man som kvinna upplever sin förlossning - som en mardröm eller som en positiv upplevelse - så är alla som någon gång fött barn rörande överens om att det gör vansinnigt ont. Speciellt då själva utdrivningsskedet, det skede som du refererar till som "när huvudet ploppat fram...".<br /><br />Kära Carl-Magnus, man får inte uttrycka sig så lättvindigt om just det skede av förlossningen som är ett enda stort koncentrat av smärta. Precis när barnets huvud ska ut gör det så fasansfullt ont att... att det saknas ord för att beskriva just <em>hur</em> ont det gör. Där och då, i själva utdrivningsskedet, hade jag varit beredd att sälja min egen mamma på Blocket (förutsatt att köpet hade kommit med ångervecka, för jag älskar min mamma), om jag bara visste att det skulle innebära någon slags lindring. Då kanske du förstår varför det inte går för sig att skriva så. När du skriver att "huvudet ploppat ut" låter det ungefär som att en förlossning är jämförbar med att värpa ägg eller att gå på toaletten när man har förstoppning. Ägg pluppar ut, bajskorvar pluppar ut. Men kom ihåg det, Carl-Magnus, att fullgångna bebishuvuden stora som boule-klot, de föds fram, drivs ut eller sugs i värsta fall ut med sugklocka. Men ploppar fram, det gör de helt enkelt inte.<br /><br />Om du fortfarande inte tror mig, kan du fråga någon av kvinnorna i din närhet. Fråga din mamma, eller varför inte ta och fråga lille Vincents mamma, hon som du skrev om? De kommer att bedyra hur rätt jag har. Nu Carl-Magnus är det ju så, att eftersom att du är man så kommer du aldrig själv att behöva genomgå detta inferno av smärta som det innbär att föda fram ett barn. Det närmsta du kommer att komma (förutom när din fru/sambo föder barn) är förmodligen någon riktigt kymig förstoppning. När du då sitter där på dass och trycker kan det passa bra att besinna att det finns två kategorier här i livet: det finns det som pluppar fram, och det som inte gör det.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8150099674001998486?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-71444788388687833472007-06-12T13:23:00.000-07:002007-06-14T15:58:30.068-07:00Nu har jag gått omkring och tänkt på min kropp - igen! Jag har förvisso avhandlat det här ämnet i ett tidigare inlägg, men jag känner ändå ett behov av att närma mig det - igen. Sedan barn nummer fyra anlände har min kropp inte riktigt hittat till sitt ursprungliga startfält, rent viktmässigt talat. Fem små trivselkilon har ihärdigt klarat sig fast vid min bål som en icke simkunnig klamrar sig fast vid sin livboj mitt ute på ett stormigt havet. Fem små pannor tyckte att det var så trevligt att ha en tillhörighet, och själva tillhörigheten, det var jag. Men så har jag tänkt för mig själv, att "äsch, de får hållas. Tids nog så tröttnar de säkert. Rätt var det är så rinner de av mig av bara farten som de alltid har brukat göra...", och så har jag firat mig själv med ytterligare ett smörat digestive kex med ost på, och det har alltid kännts lika rätt. Men den här gången verkar naturen vilja annorlunda.<br /><br />Jag blir 33 år i sommar, och jag har aldrig bantat eller gått på någon diet. Det är ofattbart men sant. Fram tills det att jag fyllde 20 var jag en gänglig ben-get utan vare sig muskelmassa eller underhudsfett att tala om. Jag moffade i mig så mycket mat och godis som jag bara orkade, jag bad till Gud att han skulle göra ett under och sakta ner min förbränning. Bönesvaret kom så småningom, men dock från något oväntat håll.<br /><br />När jag började äta p-piller just innan bröllopet förklarade min gynekolog att det fanns vissa biverkningar. "Det kan bli så att du kan komma att gå upp lite i vikt", sade hon och gjorde en konstpaus som för att vänta in min reaktion. "Men det är ju helt fantastiskt! Menar du verkligen det?", utbrast jag. Glädjetårar brände innanför ögonlocken på mig - äntligen skulle jag få gå upp i vikt! Gynekologen gav mig en förbryllad blick, och konstaterade att det var en ovanlig reaktion som jag just gav uttryck för. Idag, 13 år senare och exakt 13 kg tyngre, kan jag tycka att min reaktion där på vårdcentralen var lite överdriven. Men vid den tidpunkten kom också att ett par extra kilo som en dyrbar skänk ifrån ovan.<br /><br />Efter första graviditeten ändrades dock saker och ting, och helt plötsligt kunde jag gå upp i vikt som alla andra. Jag gick aldrig ner alla grav-kilona, men det var heller inget mål. Det tog sin lilla tid, men rätt vad det var så hittade jag en ny trivselvikt, allt utan någon egentlig ansträngning. Levis-jeansen från pro-barn tiden förpassades till Luther-hjälpen, och jag införskaffade mig ett par nya vänner från Filippa K, denna gång i stretch.<br /><br />Nu står jag återigen inför samma situation. Historien upprepar sig, och jag påminns om att inget är nytt under solen. Jag har väntat tålmodigt i inte mindre än två år, men de här extra-pannorna verkar ha slått ner sina bopålar, och det djupt. Frågan jag har ställt mig de senaste dagarna är om detta tillägg till min kropp, detta påslag, faktiskt är något som <em>ska</em> vara. Tänk om det är Ödet som vill att jag ska väga 5 kilo mer (och här vill jag tillägga att jag inte tror på ödet i några andra sammanhang). Tänk om det är <em>meningen</em> är att jag ska omfamna den här utökningen av mig själv. Jag menar, även om inte jag gör det så kommer i alla fall min man (tillsvidare) att få göra det. I vilket fall har jag svårt att förlika mig med tanken på att jag helt plötsligt ska börja motionera regelbundet och äta rätt, när jag inte har behövt göra det hittills. Nej, så illa kan det väl ändå inte vara; att jag utöver alla krav som följer med att vara vuxen nu också skulle vara dömd till ett liv i asketism och näringsmässig relevnad. Ett sådant scenario känns... utopiskt!<br /><br />Vad blir i sådana fall nästa steg? Ska jag börja orientera på helgerna? Eller dricka vatten när jag blir godissugen? Eller varför inte börja sopsortera, nu när kravodjuret ändå är satt på fri fot? Jag blir matt av bara tanken.<br /><br />Idag luftade jag mitt vikt-resonemang med mamma. Jag anförtrodde henne att jag funderade på att fira min nya trivselvikt med ett par nya jeans som inte skär in så smärtsamt i midjan som de gamla gör. Hon tittade på mig, i alla kärlek förstås, och konstaterade torrt att hennes viktuppgång började skena när hon bytte ut sina jeans mot stickade kjolar med resår i midjan. Det förstås... Men vem har egentligen sagt att man behöver byta ut jeansen mot stickade kjolar? Är det inte så enkelt, att om man bara köper jeans i en storlek större så är problemet löst?På så sätt får man ut det bästa av två världar : bibehållen bekvämlighet och ett par nya jeans! 2000-talets kvinnliga svar på Sherlock Holmes har talat, och hon önskar alla er därute en riktigt härlig, livsbejakande dag.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-7144478838868783347?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-47402827789688886102007-06-12T13:03:00.000-07:002007-06-12T13:23:25.662-07:00<em><span style="color:#cc0000;">"Don't pick on people, jump on their failures, criticize thier faults - unless, of course, you want the same treatment. Don't condemn those who are down, that hardness can boomerang. Be easy on people, you'll find life a lot easier. Give away your life, you'll find life given back, but not merely given back - given back with bonus and blessing. Giving, not getting, is the way. Generosity begets generosity." Luk 6:37-38</span></em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-4740282778968888610?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-8677330532171729462007-06-10T13:01:00.000-07:002007-06-10T13:35:31.860-07:00Härom dagen ringde Madde, min svägerska, och hon kvittrade. "Jag ringer för att berätta att vi äntligen har hittat hem", sade hon. " Äntligen har jag hittat en plats där vi inte sticker ut, ett ställe där vi verkligen kan slappna av och bara vara". Fibrilt sökte jag i min hjärnas kartotek för att komma på var en sådan plats skulle kunna vara. Jag menar, <em>finns</em> det verkligen en fysisk plats i Sverige där man inte sticker ut när man har fyra barn med ett spann på 5 1/2 år från den äldste till den yngste? Det var mer än jag visste. Längre än så hann jag inte i mina funderingar förrän hon släppte bomben. "Vi har suttit i en kohage hela eftermiddagen, och det var helt underbart. Du borde också ha en kohage, med stängsel och allt", fortsatte hon. "Fast, det är klart. Du har ju faktiskt en fårhage utanför knuten. Den borde du använda dig av..." Och på den vägen är det.<br /><br />De senaste dagarna har jag tillbringat varje ledig stund med min son i den utrymda fårhagen utanför vårt hus. En gigantisk lekhage har börjat ta form, och helt plötsligt kan jag tänka på sommaren utan att få spänningshuvudvärk. Pappa, Peter och Jocke har backat upp visionen till 100%, så nu finns där en liten grind, en stor hög med sand, en maffig grävskopa i hårdplast och två Baden-Baden stolar. Det senaste tillskottet var en pool i form av en båt som Boppe fick av farmor och farfar idag. Närmre tusenårsriket än så här kommer man inte, i alla fall inte om man har en rymningbenägen 2-åring.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-867733053217172946?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-72195988561761479942007-06-10T12:53:00.000-07:002007-06-10T13:01:36.187-07:00<em><span style="color:#cc0000;">"To you who are ready for the truth I say this: Love your enemies. Let them bring out the best in you, not the worst. When someone gives you a hard time, respond with the energies of prayer for that person. If someone slaps you on the face, stand there and take it. If someone grabs your shirt, giftwrap your best coat and make a present of it. If someone takes unfair advantage of you, use the occasion to practice the servant life. No more tit-for-tat stuff. Live generously." Luk 6:27-30</span></em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-7219598856176147994?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-61286118678369815382007-06-06T12:38:00.000-07:002007-06-06T13:05:35.423-07:00Jag försöker att förstå, men jag förstår ändå inte. Folkdräkten är och förblir en gåta för mig.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6128611867836981538?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-64971036427892380722007-06-05T12:33:00.000-07:002007-06-05T13:55:19.437-07:00Jag följer en enda TV-serie, men den följer jag också slaviskt. House, som serien kallas, handlar om en cynisk och arrogant läkare som är jättesmart och som inte bryr sig om sina patienter. Trots upprepade självanalyser har jag inte riktigt kunnat sätta fingret på varför jag har fastnat så totalt för just House. Det är egentligen riktigt märkligt, eftersom att jag har svårt både för sjukhusmiljöer och arroganta sprättar i vit rock. Men nu är det som det är i alla fall. Klockan 21.00 varje tisdagkväll sitter jag andäktigt bänkad framför TV:n, i spänd förväntan över vad som kan tänkas hända det här avsnittet. Vem ska House förolämpa idag, och på vilket sätt? Kommer patienten att störtblöda, eller kommer hon att krampa? Och mest av allt ser jag så klart fram emot att se hur House med sin knivskarpa slutledningförmåga ska lyckas lösa kvällens gåta och så rädda livet på patienten som han grundläggande struntar i. Ikväll var inget undantag, men vilken kalldusch det blev...<br /><br />Bingolotto. Det var Bingolotto, av alla program, på bästa House-tid. Jag som fortfarande håller på att läka efter att någon galning på TV4 beslöt att lägga en dam-handbolls match just då som Gregory House vanligtvis rör om i grytan på universitetssjukhuset i Boston. Det var flera månader sedan, men jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. Jag klarar inte av Bingolotto, inte under några omständigheter. Jag har aktivt försökt att komma på ett program som engagerar och berör mig mindre, med jag kommer inte på ett enda. Jag tittar hellre på japanska stillbilder än att ge en timme av min tisdagkväll åt Bingolotto. Så när jag upptäckte det förhatliga programbytet blev jag så klart fullständigt bestört och började kallsvettas långt ner på ryggen. Istället för Hugh Laurie, Omar Epps, Lisa Edelstein och Jesse Spencer hittar jag... Rickard! Där satt Rickard i vit kavaj och pladdrade, och i bakgrunden skymtade en stiliserad bild av en cerise gris. Det kändes så fördummande, och jag blev matt och mådde lite illa av alltihop. Nu sitter jag här och försöker hitta fast tisdagkvälls-mark under mina fötter. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag kommer att repa mig. Tids nog kommer jag förmodligen att göra det, för tiden läker alla sår. Även Bingolotto-sår.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6497103642789238072?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-73470060829942041642007-06-04T14:11:00.000-07:002007-06-06T14:20:50.528-07:00Den 10 juni är det exakt en månad sedan jag bestämde mig för att börja mitt nya, sunda liv med regelbunda skogspromenader och 50 sit-ups om dagen. Den 10 juni är det också exakt en månad sedan mitt nya liv kom av sig. Nu har jag bestämt mig igen, men den här gången har jag bestämt mig för något helt annat.<br /><br />Mitt nya löfte innebär att jag inte ska motionera alls. Nichts. Uberhaupt nicht. Kein motionieren. Kein laufen im Wald. Kein schnell schwimmen im Bassäng. När jag verkligen vill övertyga mig själv eller någon annan om något speciellt, brukar jag använda mig av det tyska språket. Jag vet inget annat språk som besitter samma tyngd och beslutsamma snärt. Det har t.o.m. hänt att jag har använt det i barnuppfostrings-sammanhang när jag har kännt att nu, nu måste barnen verkligen lyda. Då har jag sagt samma sak som innan, fast översatt det hela till tyska och talat med mörkare röst. Men det har liksom inte riktigt funkat; de har mest bara tittat frågande på mig, kanske mycket beroende på att ingen av dem talar just tyska. Effekten som jag var ute efter, själva mamma-verkar-mena-allvar-nu-är-det-bäst-att-vi-stramar-upp-oss-effekten, den liksom uteblev. Men här på bloggen känns det som att mina tyska tillrop faktiskt fungerar. Hur som helst. Det jag vill ha sagt är att mitt nya liv egentligen bara är en naturlig fortsättning av mitt gamla liv, som det var innan jag gjorde det ödesdigra avsteget den 10 maj.<br /><br />Jag har beslutat att mitt liv ska få fortsätta att vara ett liv utan motion, i alla fall tills vidare. Jag trivs med det så, och jag har efter moget övervägande kommit fram till att det är så jag vill ha det. I nuläget känns det som det enda rätta och riktiga. För hur idiotiskt är det inte att frivilligt utsätta sig för raska skogspromenader med en tungt lastad dubbelvagn när man inte gör annat än att ränna efter barn dagarna i ända?<br /><br />Var sak har sin tid, och nu är det tid att soffa och ta det lugnt i största möjliga utsträckning. Nu är det tid att värna om varje ledig sekund, och att verkligen värdesätta att man har en sittdel. Nu är det tid att äta kexchoklad så att man inte somnar ifrån alla barnen framemot eftermiddagen bara för att man inte sov sammanhängande på natten. Nu är det tid att dricka mängder med the, och att softa när man softa kan. Nu är det tid att läsa bra böcker, helst flera stycken samtidigt, de få tillfällen som ges. Jag menar: Varför slå knut på sig själv och bränna energi som man egentligen inte har? Det kommer ju en sommar även nästa år, <em>då</em> kan jag sasta på att bli Badflicka 2008. Om någon sedan skulle tycka att jag inte kvalar in efter att ha utsatt min kropp för fyra graviditeter så må det vara hänt. Den här sommaren ska i varje fall få vara en zon fredad från all form av organiserad motion. Allt annat vore vansinne.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-7347006082994204164?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-39874085144069684572007-06-04T13:50:00.000-07:002007-06-04T14:07:40.447-07:00<em><span style="color:#ff0000;">"...While he was eating dinner, a woman came up carrying a bottle of very expensive perfume. Opening the bottle, she poured it on his head. Some of the guests became furious among themselves. 'That's criminal! A sheer waste! This perfume could have been sold for well over a years wages and handed out to the poor.' They swelled up in anger, nearly bursting with indignation over her. But Jesus said, 'Let her alone. Why are you giving her a hard time? She has just done something wonderfully significant for me. You will have the poor with you for the rest of your lives. Whenever you feel like it, you can do something for them. Not so with me. She did what she could when she could - she pre-anointed me for my burial. And you can be sure that wherever in the whole world the Message is preached, what she just did is going to be talked about admiringly'." Mark 14:3-9</span></em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-3987408514406968457?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-90622112376122408712007-06-03T13:52:00.000-07:002007-06-03T14:56:21.787-07:00Igår var jag rent kriminellt PMS-ig. Faktum är att jag inte kan minnas när jag sist var på så genomgripande dåligt humör. Det var som om jag hann passera både humörsvängningsstadiet <em>och </em>irritationsstadiet för att tillslut kraschlanda på folkilsk-stadiet - allt innan klockan ens hade hunnit bli åtta på morgonen. Vid två-snåret anförtrodde jag min make att jag helst av allt bara ville slå någon, hårt. Han såg inte ett dugg förvånad ut. Jag bar mig så illa åt på så många sätt att jag fann det för gott att inte gå in och reda upp varje enskilt felsteg. Det hade blivit alltför tidsödande. Istället sade jag bara "Förlåt för allt", lite som ett slags samlingsuttryck. Detta samlingsuttryck fortsatte jag att upprepa med jämna mellanrum under dagens lopp, ända tills jag nyktrade till från min hormonella snedtändning. Det var tyvärr inte förrän långt in på eftermiddagen.<br /><br />Idag, däremot, har jag varit snäll som ett lamm. Det tycker jag i alla fall själv. Sett så här i efterhand är jag ändå glad att min svacka inträffade igår och inte idag. Idag har tre av våra fyra älsklingar haft halsfluss, och det är inget som har gått obemärkt förbi. Det har gråtits, gnällts och skällts i jämna intervaller, men så har de ju också mått allt annat än bra. När kvällen väl kom hälsade vi den med glädje. Det sista jag såg av min make innan jag gick in för att natta herr minsting var nästan lite rörande. Han satt lätt böjd över Tobbe Trollkarl-lådan som Ninni fick i födelsedagspresent, och plockade planlöst med de olika beståndsdelarna. Han såg matt och lite medtagen ut efter denna osedvanligt intensiva och krävande dag. När alla barnen var nattade tittade jag på honom och så citerade jag min svåger Andreas. "I kväll ska du få var i din egen zon på dina egna villkor", lovade jag högtidligt.<br /><br /> Efter att ha varit iväg en sväng och tvättat av bilen kom han hem igen, och han såg redan piggare ut. Nu står han och spelar el-gitarr i andra ändan av vardagsrummet, och jag tycker faktiskt att han ser ut att må riktigt bra. Jag gissar att många gånger är det det enda som behövs, att vi bara får vara i vår egen zon på våra egna villkor.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-9062211237612240871?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-33463686860524828452007-06-03T12:29:00.000-07:002007-06-03T14:59:16.629-07:00Gång på gång kommer jag på mig själv med att tyst inne i mitt huvud formulera olika annonser. Det är något jag brukar roa mig med när jag kommer i trängda lägen. Jag tänker mig att om jag någon gång verkligen skulle få för mig att sätta in dem, så skulle jag förmodligen annonsera på Blocket, då jag verkligen <em>älskar</em> Blocket. Nedan återfinns två exempel...<br /><br />"Liten, rultig, ljuslockig mänsklig mistlur väntar på att förgylla tillvaron ett par dygn för dig, du ansvarstagande medmänniska med väl utvecklat tålamod. Är söt som socker och omöjlig att inte älska. Briljerar gärna med sin outtömliga energireservoar och har sin ringa ålder (2 år) till trots redan hunnit ta svart bälte i vaknätter. Av- och påstängningsanordning saknas." Svar till "Törnrosa sov i 100 år - what about me?".<br /><br />En annan annons som jag gått och filat på har sprungit fram ur våra semesterdiskussioner. Vi har efter mycket vändande och vridande kommit fram till att vi i princip bara har ett enda krav som vi inte kan tänka oss att göra avkall på. Det kravet sammanfattas ganska enkelt i ett enda ord: staket.<br /><br />"Barnsäkert boende önskas hyras skamligt billigt av fyrbarns-familj där föräldrarna går på sparlåga. Du bör inte vara överdrivet rädd om dina möbler eller din DVD-samling då våra barn präglas av stark upptäckarlusta. Madrasserade väggar och golv ett plus. Sjötomt och tillgång till pool fullständigt ointressant, likaså närhet till eventuella sevärdheter - staket med låsbar grind ett måste. Det spelar absolut ingen roll var i Sverige du bor, om ditt hus ligger djupast in i den norrländska obygden eller om din lägenhet i markplan ligger i ett rivningshotat höghus i Rosengård - så länge det finns staket så finns det hopp." Svar till "Jag tror, jag tror på sommaren".<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-3346368686052482845?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-18664590409549461792007-06-03T12:12:00.000-07:002007-06-03T12:27:27.132-07:00<em><span style="color:#cc0000;">"Jesus said, ' The first in importance is, Listen Israel: The Lord your God is one; so love the Lord God with all your passion and prayer and intelligence and energy. And here is the second: Love others as well as you love yourself. There is no other commandment that ranks with these." Mark 12:29-31</span></em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-1866459040954946179?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-68750379630895239472007-05-28T13:23:00.000-07:002007-05-28T14:57:33.721-07:00Ordet söndagsbilist har fått en helt ny innebörd sedan man ändrade på saker och ting i våran församling. Sedan det bestämdes att barnpassningen ska stänga 5 minuter innan mötet börjar, har trafiken i Uppsala med närområden blivit avsevärt hetsigare just innan 10-snåret.<br /><br />Söndagsbilist före söndagsskolereformen = en äldre man, ofta kepsprydd, som planlöst färdas längs med vägen i sakta mak. En söndagsbilist ska inte förväxlas med en fartbestämmare, även om effekten ofta blir densamma (d.v.s. att hans medtrafikanter ofrivilligt tvingas sänka farten) då denne är ett kapitel för sig. Fartbestämmaren kör sakta p.g.a. att han är en bitter moralist som är besviken på samhället. Han är butter för att han inte vill vara något annat, och han kör helt enkelt sakta av princip . Det som utmärker en fartbestämmare är att han inte bara nöjer sig med att själv köra sakta; han är inte nöjd förrän du också kör sakta. Att lägga sig 10 km under hastighetsbegränsningen och göra allt vad han kan för att ingen ska lyckas köra om är den enda kontrollen han vet att utöva. Det är gräddan i hans tillvaro. Väl hemma har han inte mycket att säga till om, och han har ingen brådska att komma hem till sin dominanta fru. Längst därinne hos så gott som varje fartbestämmare döljer sig en krossad dröm om en karriär inom polis- eller tull-väsendet som aldrig blev verklighet. Om han hade varit en hund hade han varit en terrier, en skällig och ettrig sådan med jättekorta ben.<br /><br />Söndagsbilisten från förr kör däremot inte sakta för att han gillar att provocera folk. Han har helt enkelt inget mål med sin utflykt, och han har heller ingen tid att passa. Att han har en dämpande inverkerkan på medelhastigheten beror inte på uträknad elakhet eller upplagrade aggressioner. Hans sävliga körstil är snarare kopplad till hans tillbakalagda personlighetstyp, och det faktum att han uppskattar att göra saker långsamt. Om söndagsbilisten inte hade haft körkort och lagt all sin lediga tid på att blockera trafiken hade han varit en slipad fågelskådare eller en hängiven frimärkssamlare. Om han hade varit en hund hade han varit en labrador eller någon typ av spaniel som inte kommer sig för att skälla när familjens två-åring använder honom som häst.<br /><br />Nu över till den nya tidens söndagsbilist.<br /><br />Den nya tidens söndagsbilist är betydligt yngre än sin föregångare, och nu kan det också röra sig om en kvinna. Men vi fortsätter ändå att kalla vårt objekt för "han", för enkelhetens och skull och för att bibehålla en politiskt korrekt könsmaktsordning i vårat resonemang. Den här söndagsbilisten har minst två barn, ofta fler, och han får ågren av blotta tanken på att tvingas sitta i överföringsrummet under större delen av predikan. Så han fartsyndar hela vägen in till söndagsmötet, inte 10-15 kilometer eller så, utan snarare en bra bit över körkortsgränsen. Och tack vare att han har förhärdat sitt samvete såpass, har han mitt under brinnande vansinnesfärd mage att gång på gång be "Gode Gud, gör ett mirakel. Gör så att barnen hinner in på söndagsskolan, Snälla, gode Gud, bara den här söndagen också...".<br /><br />Hans fru sitter brevid och sminkar sig. Hon känner vägen som sin egen ficka, och vet precis när guppen kommer då man gör bäst i att inte jobba med mascaran. Hon har för länge sedan slutat tro att hon ska sluta sin levnad i de dödsföraktande farterna. Visst märker hon att hennes man fartsyndar, det är ju inte det att hon är i förnekelse eller så. Men hon vet att han gör det för ett syfte, och det räcker gott för henne.<br /><br />Väl framme ramlar barnen ur bilen nästan i farten, bara för att deras föräldrar skyndar på dem så mycket. Sedan springer dem så att det bara ryker om fötterna, ivrigt påhetsade av de sina för att inte snubbla på målsnöret. Barnen hinner till söndagsskolan, och föräldrarna kan i lugn och ro gå och hitta sig en stol inne i möteslokalen. Mamma är färdigsminkad, lugn, glad och hyfsat harmonisk. Pappa däremot tar lite tid på sig innan han kommer ner från adrenalintoppen han fick efter att han gjorde den där trippel-omkörningen. Men efter pålysningarna är även han närvarande, till ande, själ och kropp. Om den nya tiden söndagsbilist inte hade burit hela försörjningsbördan för sin stora familj på sina axlar, hade han vågat satsa och gett drömmen om att bli Formel1-förare en ärlig chans. Och om han hade varit en hund hade han varit en StBernad: snäll som bara den nästan jämnt, men stark och snabb när det verkligen behövs.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6875037963089523947?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-31682696403832833472007-05-26T14:38:00.000-07:002007-05-26T15:47:48.077-07:00Du är varm och rolig, explosiv och spännande. Du är allt eller inget och obotligt svartvit. Du är det mjukaste och ömsintaste man kan tänka sig, och ändå vet jag ingen som kan leverera sådana utskällningar som du. Du är konstnär och entrepenör, och tusen gånger driftigare än jag (vilket kanske inte säger så mycket, men i alla fall). Du är mamma, och en bättre kunde jag aldrig fått.<br /><br />Mig har du alltid beskyddat och trott på, nästan blint. När jag var liten var jag prinsessan, och min bror var prinsen, och nåde den som gjorde något mot oss. "Ska jag blänga på henne?", frågande du och knyckte på huvudet i riktning mot tjejen som hade varit taskig mot mig, när vi gick över skolgården för ca 26 år sedan. "Nej mamma, det behövs nog inte", svarade jag, trogen mitt diplomatkall.<br /><br />När grannens tax bet av tassen på min kanin, låste du och pappa in taxen i garaget och ställde bilen för. När grannen fick nys om vad som hade hänt ringde han upp, och du svarade. Han gruffade något om att "...har du en bössa så får jag väl skjuta hunden då". Jag tror att han tyckte att han tog i när han sade så. Men du svarade utan vidare betänketid att "hade jag en bössa så skulle jag skjuta dig!". Det var ord och inga visor det, ingen tax skulle få bita av tassen på min kanin. Men ett litet tag senare ringde du upp taxgrannen och bad om förlåtelse, för du<em> är</em> verkligen mjuk därinne.<br /><br />Jag har alltid fått höra, av bägge mina föräldrar, att jag är det finaste som finns och att jag har språköra. När jag kom hem med typ noll rätt på matteproven, strök du mig bara över kinden och sade med värme i rösten: "Mangamela, du är precis som din mamma. Du ska se att det ordnar sig i alla fall". Och du fick ju rätt i det. Jag har alltid känt mig älskad och sedd, och det har jag kommit långt på, trots mina bristande kunskaper i matematik.<br /><br />Nu när jag har börjat skriva och blogga igen, finns det ingen som är bättre på det än jag. Enligt dig. Dina uppmuntringar och lovord är vet ingen gräns, men så är du ju heller inte först och främst balanserad. I dina ögon är mina texter oslagbara, Ernest Hemingway kan bara slänga sig i väggen (fast det kan han ju inte, för han är ju död). Du överskattar mig, som många gånger annars, men det värmer. Jag antar att det är det som vi mammor är till för; att överskatta våra barn så att de får en så bra start i livet som möjligt.<br /><br />Jag älskar dina kramar, och jag älskar din mat. Jag älskar när du kommer förbi, och jag älskar att du är en sådan hängiven mormor. Jag älskar att du älskar min pappa, och jag älskar att du älskar Jesus. Och så älskar jag att du älskar mig!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-3168269640383283347?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-28054414928399886602007-05-26T13:01:00.000-07:002007-05-26T15:58:28.666-07:00Nu behöver jag inre helande - igen. Idag har vi tillbringat större delen av dagen på Skansen, helt frivilligt och utan ersättning från staten. Vi, eller i alla fall jag, gjorde det enbart för barnens skull. Jag har sedan en tid tillbaka varit medveten om att jag bär på ett slags obearbetat trauma inom mig. Detta leder till att jag blir känslomässigt blockerad i samma stund som jag sätter foten på en nöjes-park (eller någon annan släkting till nöjes-parken). Det spelar ingen roll om jag är på Disney World, Kolmården, Liseberg eller Gröna Lund (eller Skansen); helt plötsligt tappar jag förmågan att se det roliga i tillvaron och jag får svårt att känna inre glädje. Mitt annars ganska glada kynne blir som förbytt, och jag blir cynisk och surmulen. Jag kan bara inte sluta snegla på klockan och undra hur lång tid som är kvar av vårat besök. Jag kan kort sagt inte bärga mig tills vi kan komma därifrån. Min allra mörkaste hemlighet är att det inte ens hjälper att barnen tycker att det är jätteroligt. Så svårartad är den, min känslomässiga blockering.<br /><br />Efter att ha cirkulerat runt på Djurgården i närmare en timmes tid och letat efter en parkeringsplats som inte fanns, släppte maken till slut av mig och barnen i närheten av Skansen. Det var förresten efter det att en liten ettrig man i en vit bil helt oprovocerat hade gett honom fingret. Medan han drog över till fastlandet för att fortsätta sökandet efter en parkeringsplats, gick jag och barnen till närmsta korvmoj och för att utfodra oss själva. Jag har inget sinne för ekonomi, faktiskt inget alls. Min hjärna lagrar ogärna information om siffror och priser på saker och ting. Men idag när jag skulle betala för två Mer och två Pucko hajade jag till på riktigt. 17 kronor ville de ha för en tetraförpackad Äppel-Mer. 17 riksdaler! Det är ju rent oetiskt dyrt. Jag vände och vred på min lilla Mer för att se om den var speciell på något sätt eftersom att den var så kostsam. Var just den här Äppel-Meren berikad med tryffel-extrakt? Eller var den rentav överdragen med bladguld? Nej, svaret låg i att vi befann oss på Djurgården. Där får en Mer kosta 17 spänn. Nästa år ( om vi åker till Skansen då) ska jag ta med Äppel-Mer som jag har köpt på Kvantum i Uppsala. Sedan ska jag smygsitta med min familj på någon av bänkarna utanför korvkiosken och vi ska skåla i medtagen Mer (fast jag egentligen ogillar att skåla). Jag ska sitta där och känna mig ekonomisk, och bara ömka mig över alla stackars kunder som betalar 17 spänn för sina tetra-Mer. Det ska jag göra.<br /><br />De flesta brukar ju komma undan med att skylla alla sina knepigheter på barndomen, så det tänkte jag också göra trots att min uppväxt var så lycklig. Jag vet att vi var på Liseberg när vi var små, och jag tror att vi var där tillsammans som familj mer än en gång. Jag vill också minnas att pappa och mamma inte tyckte att det var så där höjdarkul att vara där. Det var som att under den upparbetade glädjen över att vara med familjen på Liseberg så kunde man någonstans skönja ett drag av plågsamhet. Faktum att att jag upprepade gånger fick höra det berättas att min nästan två meter långa far skadade sitt knä när han, för mig och brorsans skull kan jag tänka, tråcklade ner sig i en radiobil för att delta i leken. Efter den händelsen längtade aldrig pappa efter att åka till Liseberg igen. Kanske var det rentav så att radiobils-krocken kom att bli till ett trauma för pappa... Så det jag undrar nu är om man kan ärva ett trauma från någon närstående. Kan man det? För jag fattar liksom inte annars varför jag känner som jag gör.<br /><br />Eftersom linbanan var ur funktion så fick maken dra det dryga 40 kg tunga ekipaget (35 kg barn och ca 7 kg dubbelvagn) uppför de branta backarna. Vi delade upp det så efterom jag är kvinna. Sedan gjorde jag allt vad jag kunde för att hålla uppe takten på våran storfamilj. Jag kunde inte snabbt nog lotsa/forcera oss förbi älgarna och lo-djuren (som man så klart inte såg en skymt av) och verkstäderna från förr och allt annat som är så svårt att intressera sig för. Ibland blir det så tråkigt så att jag bara vill fly. När vi sent om sider fram till den verkliga höjdpunkten, fikat, fick Bell trots våra ingående frågor en sockerfri kaka istället för en glutenfri, och min chokladboll visade sig vara oätlig. Den smakade som det den ser ut att vara, innan man har hunnit rulla den i kokos.<br /><br />Varför ska det vara så svårt att ha roligt på beställning? Varför kan jag inte se det värdefulla med att titta på djur innanför stängsel och låta mig fascineras av hur verkstäderna såg ut för 100 år sedan? Varför bär jag på detta djupt rotade förakt mot knätofsar och folkdräkter? Finns det någon därute som kan rekommendera en riktigt bra terapeut? Jag skulle nämligen behöva få ordning på min ångest innan sommarlovet börjar...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-2805441492839988660?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-31611602366349077262007-05-25T01:15:00.000-07:002007-05-25T01:29:38.550-07:00Rosita. Varje gång jag byter lakan (och andra gånger också så klart) tänker jag på min vän Rosita. Hon byter lakan varje vecka, och det tycker jag är så storslaget! Sådan skulle jag också vilja vara, men det är jag inte. Låt oss bara konstatera att jag inte byter lakan varje vecka, och sedan behöver vi inte rota mer i det.<br /><br />Lite mer om Rosita. Hon har stora, vackra bruna ögon och ett smittsamt skratt. Hon har nära till hjärtat, och är rolig att vara med. Sedan kan hon allt som är värt att veta om gourmetmat, väskor och skor. Hon är inget vidare på att teckna, men har däremot arbetskapacitet som en Ardennerhäst. När vi är på mässa ihop turas vi om att glömma våra värdesaker på olika ställen, och ingen klandrar den andre. Vi bara förstår varandra.<br /><br />Jag gillar dig, Rosita, och idag har jag bytt lakan och vädrat våra bolster. Ville bara att du skulle veta det.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-3161160236634907726?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-62623460695428676432007-05-24T23:33:00.000-07:002007-05-24T23:44:00.077-07:00<em><span style="color:#cc0000;">"Jesus was matter-of-fact: "Embrace this God-life. Really embrace it, and nothing will be too much for you. This mountain, for instance: Just say, 'Go jump in the lake' - no shufflingor shilly-shallying - and it's as good as dome. That's why I urge you to pray for absolutely everything, ranging from small to large. Include everything as you embrace this God-life, and you'll get God's everything. And when you assume the posture of prayer, remember that it's not all asking. If you have anything against someone, forgive - only then will your heavenly Father be inclined to also wipe your slate clean of sins." Mark 11:22-25</span></em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-6262346069542867643?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-9913338000588567862007-05-23T23:45:00.000-07:002007-05-25T01:34:04.600-07:00Jag har försummat tvätten i över två veckor nu. Jag har ägnat mig åt nödtvätt, och mer bara satt en tvätt när det har varit helt slut på jeans, och sedan satt en till när vi inte har haft några rena strumpor. Det är inte så man <em>ska</em> sköta tvätten i ett hushåll på sex personer. Om jag ska hålla undan hyfsat på tvättfronten bör jag sätta minst en maskin om dagen. Sedan bör jag ändå ta en dag i veckan då jag tvättar ett par maskiner, för att inte tvättberget ska hinna äta upp allt för stor yta av mitt pyttelilla tvättrum.<br /><br />För det är <em>mitt</em> tvättrum, detta rum som jag inte delar med någon annan familjemedlem. Städar gör vi (då och då) allihop. Förvärvsarbete, betalning av alla räkningar, tvättning och tankning av bilen, kontakten med Försäkringskassan och alla andra kontakter med samhället, de flesta påfyllnadshandlingar samt skjutsning till alla aktiviteter skjöts av min hulda make. Trädgården sköter morfar med viss hjälp av Peter och Jocke. Så tvätten är min uppgift, och t.o.m. jag ser att det inte är mer än rätt. Men det faktum att det är min rättmätiga uppgift i livet att tvätta, hindrar inte att det ibland känns en smula förlamande att ta sig an denna dagliga syssla.<br /><br />De senaste två veckorna har jag lidit av svår tvättångest. När jag har stuckit näsan innanför dörren till min privata helgedom har tvätten unisont ropat:"Du är inte välkommen hit! Inte idag, inte just nu. Försök i morgon igen." Så har jag försökt dagen därpå, men svaret har varit detsamma, motståndet lika kompakt. Och för varje dag som har gått har tvätten, eller "textilmonstret" som min bror lite hånfullt kommit att kalla den obändiga massan, kopplat greppet ännu lite starkare. Men så igår gick morgonrådnaden upp över mitt liv.<br /><br />Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, slog motivationen ner i mitt liv. Jag gick in för att möta jätten och satte den första (av väldigt många) maskiner tvätt. Men det lät så konstigt från min Miele, den liksom klagade och visslade på ett så märkligt sätt. Så börjar en varningslampa lysa. Texten brevid den ivrigt blinkande lilla pricken lyder "Kontrollera tillopp". Tillopp - jag visste inte ens att det var ett riktigt ord. Hittar man ordet tillopp i en svensk ordbok? Sak samma. Tillopp har pajat min tvättdag. Tillopp har punkterat min benådade motivation - bara så där! Och vad är det som säger att när väl tillopp behagar fungera igen, att inspirationen och drivet att tvätta ska infinna sig som på kommando? Jag vill mena att det är högst otroligt. Det funkar inte så. Det innebär i sin tur att jag kommer att tvingas röja mitt tvättrum på ren vilja och rå beslutsamhet. Och med hjälp av grupptrycket från en familj som snart står helt uten rena kläder. Huvaligen.<br /><br />Som för att ytterligerligare strö salt i mina husmorssår så går dammsugarslangen av och spolfunktionen på toan slutar att fungera samma dygn som tvättmaskinen ger upp. Är vi utsatta för en kosmisk konspiration? Är det någon där ute som inte vill att vi ska hålla oss rena? Jag bara undrar.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-991333800058856786?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-57566642886387860922007-05-23T23:20:00.000-07:002007-05-23T23:45:16.877-07:00Jultomten är död. Det tragiska beskedet nådde mig idag vid frukostbordet. Lala, satt som vanligt och bubblade om allt och inget istället för att äta sin macka. Jag satt mitt emot henne och hämtade andan efter att ha letat efter galonbyxor, rett ut tovigt hår, förhört läxor och hetsat i skolflickorna frukosten, allt under 30 intensiva minuter. Jag lyssnade bara med ett halvt öra, när Lala plötsligt släpper bomben.<br /><br />Lala: "Jultomten äj död."<br />Jag: "Men älskling, vad är det du säger?"<br />Lala: "Två pappoj, lika stoja som våjan pappa, sköt honom. De sköt honom med fleja skott. Jag såg det inte, men jag vet att det äj så."<br />Jag: (Kvävt frust) "Så du menar att han är död nu?"<br />Lala: "Ja, han haj åkt upp till himlen. Han äj hos Jesus nu. Cujjy äj däj också, föj Calle skjöt Cujjy (Calle är min bror, och Curry är familjens katt, min anm.). Så nu vill Jesus vaja ifjed med barnen och Cujjy...(kort konstpaus med rum för eftertanke). Cujjy ville vejkligen följa Jesus...".<br />Jag: (Ännu ett kvävt frust). Jaha, så det här med Jultomten... han kommer inte till Jul nu då?<br />Lala: "Näe."<br /><br />Jag kan redan se de stora löpen ropa ut den chockerande nyheten: "Jultomten kallblodigt mördad av två pappor. Skjöts med flera skott, motiv okänt...". Tänk att vi fick veta det först av alla...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-5756664288638786092?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-58955376104293712882007-05-21T13:07:00.000-07:002007-05-21T13:19:22.119-07:00En av de böcker jag läser just nu är en nyutkommen bok av min pastor, Ulf Ekman. Den heter "Kallad till helgelse" och är bara så bra! Kort och gott handlar den om hur varje människa är kallad att lära känna Jesus, och att bli mer och mer lik Honom. Här kommer ett litet smakprov:<br /><br /><em><span style="color:#000066;">"Vi är inte kallade att leva utifrån reaktioner på något som varit, vi är kallade att följa Jesus Kristus och hans fullhet. Det innebär att vi inte kan ha ett evangelium som bara betonar en sak och som utelämnar något annat. Det skulle vara ett evangelium fullt av hål, istället för det fulla evangeliet".</span></em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-5895537610429371288?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-87048813200422659552007-05-21T10:55:00.000-07:002007-05-21T13:07:22.421-07:00Idag när jag satt i bilen slog det mig att i mitt liv har ost och musik gemensamma nämnare. Jag behöver dem bägge på en daglig basis, och de fyller verkligen en funktion i vardagen. Men enligt mitt tycke och smak så gör de sig bäst när de inte begär alltför mycket uppmärksamhet; de ska mer bara finnas där lite diskret i bakgrunden, ungefär som en <span class="blsp-spelling-corrected" id="SPELLING_ERROR_0">beige</span> väggfärg. Jag vill att musiken ska vara enkel och lättförståelig och att osten ska vara mild och menlös.<br /><br />Det sista jag vill konfronteras med på morgonen när jag försöker vakna (upp på rätt sida) är en stark prästost eller en riktigt vällagrad Chevré. Det är liksom alldeles för mycket att ta ställning till. Det optimala är att möta dagen med är en plastig Billinge, alternativt en slätstruken gräddost. De är knappast ostar som löper någon större risk att hamna på Nobel-tallriken, men de tränger sig inte på och de låter folk vakna i fred. De är lite tråkigt vardagsnära och trygga, och de har en stabiliserande inverkan på omgivningen. Visst vill man åt lite spänning i tillvaron ibland, men jag är ändå gladast om jag slipper hitta den i min ost.<br /><br />Musik lyssnar jag mest på i bilen, om man räknar bort den jag får mig till livs mer ofrivillligt genom barnens cd-spelare. Då jag som regel inte är ute i jättegod tid när jag ska hämta de små, är jag även här allt som oftast ute efter en lugnande effekt. Det måste inte vara idel ballader, men det får bara inte vara för oförutsägbart, för experimentellt. Då blir jag så splittrad och trafikfarlig. Min musik-smak är väldig snäv och kan delas in i tre huvudfåror: lovsång, Steven Curtis Chapman och country (inte country som i Hasse Kvinna Böske Band, utan mer som i Faith Hill och Keith Urban). Ibland händer det att jag försöker att bredda mig och även ge andra genrer en chans, men det brukar aldrig falla väl ut. Det verkar som att det är min lott i livet att ha en enformig musiksmak. En annan böjelse jag har är att lyssna på samma sång 100 gånger, en slags repeat-sjuka som drabbar mig med jämna mellanrum. Då är det bara en enda låt som gäller, och jag spelar den tills barnen kvider " Åh, neeej! Den här låten är bara sååå tråååkig!" ifrån baksätet. Då lägger jag band på mig och låter de välja sång - en gång - och sedan spelar jag min favorit igen. Jag dränker deras protester med lama förklaringar om att detta med att välja musik i bilen först och främst är ett privilegium som hör vuxenvärlden till. Naturligtvis köper de inte mina argument.<br /><br />En gång läste jag en text där artikelförfattaren hade gjort en analys och kommit fram musiksmak ofta är länkat till personlighet och intelligens. De intellektuella tungviktarna föredrog ofta klassisk musik, hårdrock eller jazz. De utåtriktade, folkliga, de lite mera rent intellektuellt sett enkla männsikorna hade däremot en gemensam förkärlek för musikalmusik, country och gospel. Offentliga personer som var namngivna under den kategorin var bl.a. Göran Persson och George W Bush. I skrivandets stund slår det mig att jag faktiskt gick och nynnade på "Å Kristina, guldet blev till sand" en hel sommar... Det är nästan scary hur väl jag platsar i den kategorin! Det fanns även en tredje kategori, men den har jag glömt vad den var.<br /><br />Så. Då var det återigen bekräftat (i och för sig bara av en enda artikel i kvällspressen) att jag hör till de enkla och enfaldiga i människosläktet, men inte deppar jag för det. Jag hade redan mina misstankar om att jag inte var en självklar del av den intellektuella eliten, att Mensa var för andra men inte för mig. Men vem vet vad som händer om det börjar röra på sig inom politiken, om Fredrik bara får nog av hela cirkusen och helt plötsligt lämnar sin post. Tänk er att jag samtidigt, i samma veva, börjar söka mig ut på arbetsmarknaden efter sisådär femton års frånvaro... Kanske är det först då som Sverige kommer att få sin första kvinnliga statsminister. Jag menar, jag gillar ju trots allt både Kristina från Duvemåla och Faith Hill.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-8704881320042265955?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6084579938726446837.post-1611479708716800392007-05-18T13:07:00.000-07:002007-05-18T15:11:15.730-07:00Ikväll tipsar jag mig själv om saker jag skulle kunna lära mig under 2007. Jag tror att om jag antog mina egna utmaningar, om det så bara vore ett par stycken av dem, så skulle det verkligen underlätta vardagen. Alla som läser det här kommer garanterat att känna sig framåtsträvande och driftiga i ljuset (eller mörkret) av min handfallenhet. Men det bjuder jag så gärna på. Jag vet inte varför det har blivit så här, om det beror på renodlade inlärningssvårigheter eller om allt bottnar i att jag är en evig lillasyster. Så här är det i alla fall...<br /><br />1. Jag borde lära mig att SMS:a. Alla kan det, utom jag och min mamma. Mina mamma är en selektiv teknisk begåvning som kan sköta komplicerade stickmaskiner, men hon har vid 61 års ålder fortfarande inte riktigt har fått kläm på hur man slår på TV:n. Min egen tekniska begåvning är inte ens selektiv - den är obefintlig.<br /><br />2. Ungefär varannan vecka kommer jag på mig själv med att önska att jag visste hur man bränner av cd-skivor. Det här önskandet har pågått i ungefär tre års tid nu, men har intill denna dag ännu inte resulterat i någon verklig kunskapsmässig landvinning. Jag tror verkligen att jag skulle ha både nytta och glädje av att besitta en sådan kompetens. Varför jag ännu inte har sett till att lära mig det är onekligen ganska märkligt.<br /><br />3. Tänk att kunna namnen på alla ministrarna i regeringen - det vore väl ändå lite läckert! Jag som blev så glad när Alliansen vann, tappade den där absoluta detaljkollen någonstans på vägen. Det jag dock bortom allt tvivel vet är att Anders Borg är finansminister, och att han har hästsvans. På något mystiskt sätt lyckas han ändå se ganska städad ut, fast han har en sådan rebellisk frisyr.<br /><br />4. Det börjar bli dags att lära sig hur man sätter fast bilbarnsolen korrekt, med remmar och isofix-fäste och allt. Idag när jag kom ut med andan i halsen och skulle ta bilen, ser jag att bilbarnstolen står prydligt uppställd <em>brevid</em> bilen. Jag sände en indignerad tanke till maken som var skyldig till skadegörelsen. "Varför gör han så här? Han vet ju att jag inte vet hur man sätter i eländet...". Men så i nästa sekund inser jag att jag borde skämmas. Helt plötsligt ser jag vilken stor bebis jag är, som efter fyra barn ännu inte har lärt mig att göra denna installation. Så jag sände en förlåt-tanke till maken, och så skämdes jag en liten stund över min egen oföretagsamhet. Nu sitter barnstolen där den ska, men förmodligen inte riktigt som den ska. Tänkte ringa killarna och tjejerna som snickrar på högskoleprovet och ge dem ett litet tips. Varför inte låta alla som skriver provet få pröva på att installera en bilbarnstol korrekt. Det skulle kunna tjäna som en slags utslags-fråga, ett yttersta test på den moderna människans förmåga till problemlösning och logiskt tänkande.<br /><br />5. Jag borde veta hur man lagrar olika namn och telefonnummer i min telefon, men det vet jag inte. Jag vet inte vad som kommer först på inlärningstrappan - SMS:andet eller att lagra telefonnummer? Idag frågade min tioåring mig om jag har mina kontakter lagrade i bokstavsordning i min telefon. "Nej", svarade jag avmätt. "Eller förresten, jag vet inte... nej men just det, jag har inte lagrat några telefonnummer i min mobil" fortsatte jag nästan tyst för mig själv. "Va?!" kontrar en uppriktigt förvånad Bell ifrån baksätet. "Menar du att du slår hela numret varje gång?...(tystnad)... Jag har i alla fall mina kontakter i bokstavsordning...". Med de orden dog konversationen ut.<br /><br />Det här var bara fem friska förslag på olika typer av självutveckling som jag skulle kunna/borde/skulle ha ägnat mig åt om jag bara hade varit något så när angelägen om att leva som om jag faktiskt existerade på 2000-talet. Faktum är att det inte var länge sedan jag slutade att ringa till min man de få gånger då det föll på min lott att tanka bilen. Jag blev alltid lika osäker när jag väl rullade in på macken, för hur var det man gjorde nu igen? Av hänsyn och kärlek såg han till att ingen annan hörde på när han lotsade sin fru genom tankningen. Listan skulle så klart kunna göras mycket längre, för jag har ännu inte betalt en enda räkning på internet, aldrig kört bilen genom en biltvätt eller bytt olja, än mindre bakat bullar eller gjort upp en brasa och grillat korv med barnen.<br /><br />Några gånger har jag varit lite frestad att faktiskt grilla korv med barnen över en eld som jag själv hade gjort upp. Vi har ju trots allt skogen inpå knuten, så tänk egentligen vilket upplägg! Men så har jag kommit att tänka på skogsbränder, och skogsbränder skrämmer mig. Jag ser framför mig ett brinnande inferno, sotiga barn som gråteroch en massa brandbilar. Mitt i allt detta hemska rullar pappas bil upp på infarten. Jag tittar bort, kinder och öron är röda av skam. "Pappa", säger jag med halsen tjock av gråt, "jag menade aldrig att elda upp dina marker, jag tänkte bara grilla lite korv...". Nej, det där ska jag aldrig göra mig skyldig till. Aldrig! Andra kan spänna sig inför sina ungar och leka med elementen. Jag nöjer mig så gott med att steka Dennis-korv på min glasfiberhäll.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/6084579938726446837-161147970871680039?l=postkodspingu.blogspot.com' alt='' /></div>Agda-Magdahttp://www.blogger.com/profile/16830775995799193752noreply@blogger.com6