Till John Polmans ära

Alla som jag känner tittar på väderleksrapporten. Folk gör det troget och utan att ifrågasätta, ungefär lika rutinmässigt som man borstar tänderna eller tvättar sina armhålorna. De få gånger som jag lyckas pricka en nyhetssändning och vädret kommer på, så stänger jag absolut inte av. Men det finns en distans emellan mig och metrologen, ett slags fjärmande som jag helt enkelt inte kan förneka. Det där ouppklarade, den där känslan av saknad som aldrig upphör att be om ett avslut... den bara finns där vare sig jag vill det eller inte. Det är så det är, och ikväll har jag kommit till en punkt där jag känner att jag vill berätta.

Jag saknar John Polman. Jag saknar honom så oerhört. Jag saknar hans färglösa uppenbarelse och hans sakliga utläggningar om nederbörd i västra götaland och molntäcken i norra svealand. När John talade lyssnade Sverige, det var bara så det var! Det var John som räddade vuxenvärlden, som gav människan något relevant och neutralt att kallprata om när man egentligen inte hade så mycket att säga varandra. Hade John sagt regn, så blev det regn (i de allra flesta fall).

När John talade syntes han inte trots att han var i bild. Allt som fanns där och då var jag och väderkartan, den där skärmen som han bytte manuellt och som var helt utan flimrande digitala inslag. Han talade och jag lyssnade, och det var något väldigt fint vi hade där, John och jag. Inte en enda gång hörde jag honom snubbla över orden. Inte en enda gång såg jag honom slinta på mikrofonsladden. Han bara stod där oklanderlig i samma ( eller i alla fall väldigt likartade) kommunalgrå kostym, och allt med honom bara andades kontinuitet och trygghet. Till och med hans födelsemärken förmedlade tillit och stadga. Kväll efter kväll fanns han där och förmedlade sin kunskap om vädret till alla som var villiga att lyssna, mitt i en värld fylld av våld, kaos och ständig förändring. Om inte John Polman var en landsfader så är Sven Melander ingen skåning. Så ser jag det i alla fall.

Utvecklingen anses ju traditionellt föra oss framåt, men här måste jag ändå få ifrågasätta. Vad kom egentligen efter John Polman och Åsa Bodén egentligen? Vem axlade manteln efter dessa giganter? Jo, Tone Bekkestad och Peter Kondrup.

Peter Kondrup gör säkert sitt jobb som han ska, men han behöver hjälp med att klä sig. Om än inte snyggt, så i alla fall inte stötande. Alltid dessa märkliga kombinationer, alltid dessa byxor i tjock borstad bomull med massa tvärgående veck. Jag tappar koncentrationen, och undrar varför ingen kan hjälpa honom. Varför gör ingen någonting? Viktig väderinformation går förlorad när jag kommer på mig själv med att stirra på hans lingonfärgade skjorta som glatt kombineras till en ljusorange slips. Åsa Bodén hade sina falsettslipade jätteglasögon, Peter Kondrup har sina byxor i borstad bomull. Med mig till en öde ö tar jag Åsas jätteglasögon.

Tone har en lång och vacker hals och en glad, sprudlande uppsyn. Det är inget som jag vare sig vill eller kan ta ifrån henne. Mitt problem med Tone, eller ett av dem, är det att hon pratar så fort och så norskt att det är först flera sekunder efter att hon har pratat klart som budskapet sjunker in i mig, själva budskapet om vädret. Mitt andra problem är att hon inte kan säga ordet "väder" på svenska. Det blir "vader" varendaste eviga gång, och jag förstår inte riktigt. Som meteorolog är det ju inte en jättestor vokabulär man behöver svänga sig med. Förutom alla små bindeord så är det förstås götaland, snöoväder, regn, sol, molntäcke och några till. Och så har vi förstås det lilla ordet väder som med största säkerhet återkommer i varje sänding, förmodligen utan undantag. Men just det ordet, det lilla, pytte nycketordet, kan Tone inte uttala.

Jag skulle kunna förlåta henne för det om det inte var för det där allra sista hon gör. När hon har rivit av väderleksrapporten i 180 knop, och sagt "vader" för allra sista gången den kvällen tar hon de där resoluta stegen mot kameramannen. Stegen... stegen är förmodligen bara menade som en frejdig avslutning på ett ännu frejdigare inslag om vädret, men det funkar inte för mig. Det blir för påträngande och jag blir berörd, en av de verkligt få gånger under min dag då jag helst inte vill bli berörd. Det känns som att Tone är på väg rakt igenom rutan med siktet fäst på min favoritfåtölj, och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa henne...

Här är jag nu; huvudet fullt av bryderier över Peter Kondrups besynnerliga klädval och med självaste Tone Bekkestad i knät - och allt jag ville veta var hur vädret skulle bli i morgon. John, hur kunde du göra så här mot oss? Hur kunde du lämna oss så här?