måndag 26 september 2011

Din är jag, Gud!

Satt och bläddrade i en bok av Wilfrid Stinissen som jag har haft i min ägo ett bra tag, men ännu inte läst. "Störst av allt är kärleken" heter den visst. Det har varit så mycket på sistone och jag har inte hunnit med att vare sig läsa eller skriva så mycket som jag skulle önska. I sådana skeden av livet är man tacksam för den högst jordnära stunden på toaletten som naturen påbjuder varje människa. Och man är ju inte dummare än att man vet att maxa tillvaron så gott det går, så jag har en vana av att se till att det alltid finns dasslitteratur till hands...när det beger sig, så att säga.

Så igår slog jag upp upp den på måfå där jag satt på min tron av porslin. Mina ögon då på på den här fantastiska dikten av Dietrich Bonhoeffer. Han är en man som har betytt väldigt mycket för väldigt många människor, speciellt genom sin bok "Efterföljelse". Han gjorde ett enormt avtryck med sitt liv och kom att betala ett högt pris för sin tro. Han var en verklig troshjälte, men så här skrev han i fängelset några månader innan sin avrättning.

"Vem är jag? Man säger mig ofta att jag träder ut från min cell, lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott.

Vem är jag? Man säger mig ofta, jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.

Vem är jag? Man säger mig även att olyckans dagar jag bär oberörd, leende, stolt som vore jag van att segra.

Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg, blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme, skakad av vrede vid självsvåld och ringaste kränkning, rubbad av jämvikt i väntan på stora ting, vanmäktigt ängslig för vänner på ändlöst avstånd, tom och för trött för att bedja, tänka och skapa, matt och beredd att nu ta avsked av allt?

Vem av de båda? Är jag idag den ene, i morgon den andre? Är jag bägge i ett? En hycklare inför de andra och för mig själv en föraktlig gnällande vekling? Eller liknar den som jag är, en vikande här, slagen av fruktan när segern redan är vunnen?

Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. VEM JAG ÄN ÄR, DU KÄNNER MIG. DIN ÄR JAG, GUD!"

Och jag tänker som så; troshjältar - finns de egentligen? Existerar de i verkligheten eller bara i våra fantasier? Jag tror att de finns, jag vet att de finns, men kanske inte så som vi har föreställt oss dem. Alla kämpar, var och en på sin front. Trons goda kamp är just det - en kamp. Och där kommer ingen av oss undan, inte om vi vill vandra i hans fotspår som svettades blod för vår skull.

När jag lägger huvudet på kudden för att somna för natten ska jag tänka på dessa ord: "Vem jag än är, du känner mig. Din är jag, Gud!" Det är, när allt kommer omkring, allt jag verkligen behöver veta.

onsdag 7 september 2011

Ikväll kan jag höra mitt hjärta tänka

Ikväll kan jag höra mitt hjärta tänka. Ibland går det ett tag mellan varven, och så har det varit nu. Hjärtat säger ungefär samma sak som det alltid brukar säga när jag tar mig tid att lyssna, att vi inte kommer undan med mindre än att vi älskar. Det är ingen lätt väg att vandra, kärlekens väg, men det är den enda framkomliga vägen. I varje fall för den som vill följa efter Jesu, Han som ÄR kärlek.

Den är hiskeligt smal, så snäv att jag ofta fastnar. Jag breder ut mig och det väller över till både höger och vänster. Jag har rätt, men jag blir inte lyckligare för det. Jesus låter mig hållas ett litet tag, och det gör Han bara för att Han är så god, så enormt barmhärtig. Jag önskar mig en motorväg, men Han har tydligen bestämt att jag ska vandra på en stig som bara är nätt och jämnt framkomlig. Jag klarar det aldrig utan Hans hjälp, men det gör inte så mycket. Det verkar som att det är just så Han vill ha det.

Stig och Marina och barnen kom vid 20.30 för att hämta Ida, och sedan lekte vi italiensk storfamilj fastän att det bara var en helt vanlig onsdagskväll. Vi åt pasta med köttfärssås tills det nästan rann ur öronen på oss, och jag hade kokat alldeles för mycket spagetti. Vi hade ingen parmesanost och jag glömde att sätta in vitlöksbrödet i ugnen. Men det gjorde inget för vi hade det så väldigt bra i alla fall. När de hade åkt hem lade vi barnen och städade köket, och sedan lyssnade vi på Kentucky Rose. Det var ungefär hundra år sedan sist, och jag grät av glädje när jag tänkte på att jag får dela mitt liv med en man som är så väldigt lik Kentucky Rose. Ikväll var en väldigt bra kväll, en sådan som man önskar att man kunde lägga i kopieringsmaskinen och uppleva om och om igen...


onsdag 31 augusti 2011

I-phone+vatten=0

Härom dagen tappade jag min telefon, min vita fyra, rätt ner i vattenklosetten. "Plums" lät det - varken mer eller mindre. Man kan tycka att det borde låta mer när man tappar något som är så dyrbart, att en fadäs av den digniteten skulle ge upphov till ett mindre fyrverkeri. När något som är så dyrt av misstag hamnar i toaletten borde vattnets ytspänningen förstå och göra motstånd. Man kan tycka att naturen på något sätt borde protestera mot den här typen av dubbelklantskallig kapitalförstöring. Men ett ynka "plums" var alltså allt hon gav ifrån sig, den delen av moder jord som huserar i vår toalett.

Innan jag hinner hejda mig så ser jag min hand göra saker som den normalt sett inte gör. Som att gräva i toaletter, för att nämna ett exempel. Sedan sköljer jag av telefonen under rinnande vatten allt medan jag mässar "skit, skit, skit" mellan sammanbitna käkar. Jag torkar den lilla dyrgripen frenetiskt med fållen på min tunika. "Hallå" ropar jag tre gånger på raken in i luren samtidigt som jag pressar den mot örat så hårt jag bara kan. Det är samma lur som fem sekunder tidigare låg i toaletten som jag nu håller väldigt, väldigt nära munnen. Någonstans så förstår jag att det här inte kommer att sluta väl.

Jag hör min svärmors röst, svag och prasslig och som om hon var väldigt långt borta, kanske på Nya Zealand eller Fiji-öarna fastän hon befinner sig i utkanten av Uppsala. Sedan försvinner ljudet helt, och jag inser att katastrofen är ett faktum: Jag har dräpt min I-phone på ovärdigast tänkbara sätt. Adam har fått på sig byxorna nu, men han hade inte hunnit spola. Och ja, jag inser att det där sista kanske var mer än du egentligen ville veta.

Dagen efter händer något märkligt. Eftersom att jag vägrar att acceptera att I-phone+vatten= 0 så bär jag med mig den i väskan hela dagen. Signalen funkar, jag hör ju att folk ringer mig men jag hör absolut ingenting tillbaka. Jag svarar ändå i hopp om att den kanske ska börja fungera, och utöver det så använder jag den som sms-maskin. Men så helt plötsligt så hör jag Louises röst i andra änden, klar och tydlig som aldrig förr. Jag blir chockad och överlycklig och skriker "halleluja, halleluja" rätt ut i bilen. Sedan förklarar jag för min vän att det vi upplever just nu, det är inget mindre än ett elektroniskt mirakel. Jag vill ringa Steve Jobs och berätta, men jag har inte hans telefonnummer. Telefonen fungerar perfekt resten av dagen...

...för att sedan vara fullständigt livlös nästa morgon. Jag trycker och klämmer på alla knappar och öppningar jag kan hitta, men min I-phone vill inte leva längre. Väl uppe på kontoret öppnar jag upp mig för mina kollegor och berättar om det fruktansvärda som har inträffat. Ingen verkar vara det minsta chockad över att det som hänt, och förvåningen lyser med sin frånvaro i deras ögon. Jag förstår att detta att jag skulle komma att ha ihjäl min telefon på något sätt var väntat.

Men jag vill så gärna att den ska fungera, och överväger en kort sekund om jag inte ändå skulle ta och knata upp till Stybbe och be honom lägga sina läkande teknik-händer på min telefon. Han är hela företagets it-diakon, och har utfört många under av just det slag som jag nu är i behov av. Villigt och glatt svarar han på alla våra data-och telefonrelaterade frågor, den ena dummare än den andra (och nu talar jag förstås i första hand för mig själv...och kanske lite för Sara också). Men det vore inte rättvist att be Stybbe meka med min telefon, inte precis efter att jag har avslöjat att den just var i toaletten och vände. Kanske om vi hade haft latexhandskar att tillgå här på kontoret, men när vi nu inte har det...nej, det hade varit att begära lite väl mycket.

Idag ordnade Paul en ny telefon till mig, och jag lovar mig själv att vårda den ömt. Jag ska inte tappa den i toaletten, inte glömma den i passkontrollen eller tappa den från hög höjd. Sedan ska jag se till att skaffa någon typ av skyddande skal för att undvika att det här händer igen. Kanhända så tar jag också och investerar i en packe latexhandskar när jag ändå är i farten. Kartongen skulle kunna stå någonstans i närheten av Stybbes skrivbord - om olyckan mot all förmodan skulle vara framme igen, menar jag...


torsdag 25 augusti 2011

Skägg

Idag så var vi på tygmässa i Stockholm. Vi hittade så många vackra tyger, och jag såg så många skägg.

På lunchrestaurangen fastnade min blick på mannen vid bordet intill. Närmare 50, spensligt byggd, överkam med begynnande måne. Han konverserar livligt med sina forskarkollegor genom hela lunchen. Jag tror i alla fall att de var forskare för de såg alla så rysligt intelligenta ut, som att de var något stort på spåren. Men det som verkligen fångar min uppmärksamhet är mannens skägg. Egentligen så var det inte så anmärkningsvärt långt. Jag har sett många män med mycket längre skägg än hans - ta bara t.ex. alla talibaner i Afghanistan. Deras skägg är helt klart längre. Det som är så häpnadsväckande i just det här fallet volymen, själva massan av hår. Ansiktshår.

Så när jag sitter där och petar i mig min örtslungade potatis så kan jag inte låta bli att stirra. Jag vet att det är ett otyg, men min blick vandrar motvilligt, nästan tvångsmässigt, till mannen och hans skägg. Det är så tätt, så tätt, och när han äter står det nästan vågrätt ut i luften, lite som en tjock limpmacka direkt utsprungen ur ansiktet. Jag är helt fascinerad. Han tuggar intensivt, och den massiva hårbollen på hakan rör sig i takt med käkarna. Jag sneglar på kvinnan som sitter bredvid och försöker utröna om det kanske fläktar lite i hennes hår när hennes granne tuggar så målmedvetet och samtidigt har ett så stort skägg, men det gör det inte. I alla fall inte vad jag kan se.

Sara märker att jag har fått stirr. Hon lutar sig mot mig och frågar vad jag tror skulle hända om han skulle råka spilla sås i sitt skägg. Hur tror jag att han skulle få rent allra längst in, i själva skäggets hjärta, om det råkade rinna sås där? Jag ryser till och drar handen över min egen haka, och svarar att jag inte vet. Sedan skäms jag lite över att vi är så omogna, och försöker istället styra över mitt fokus på min potatis som har svalnat för länge sedan. Den ligger där på tallriken bland örter och legymer och väntar så tålmodigt på att bli uppäten. Jag får inte göra den besviken.

Sedan tänker jag att det skulle vara svårt för mig om Paul en vacker dag bestämde sig för att odla ut ett sådant massivt skägg. Det skulle vara så trist, för då skulle det kittlas i hela ansiktet och på halsen när vi pussades, ja, kanske ända ner på nyckelbenen om han valde att verkligen spara ut. Vi skulle få sluta pussas, och helt enkelt nöja oss med att hålla handen. Just nu så har han inte den fysiska möjligheten att odla den typen av baffa-skägg, som han själv skulle kalla det, men man vet aldrig vad framtiden bär i sitt sköte. Jag måste prata igenom det här med honom när han kommer hem i kväll.

Jag tycker att skägg är snyggt, men jag har svårt för skägg som vill för mycket. Skägg som först vill ta över hela ansiktet, sedan resten av samhället - skägg som egentligen inte nöjer sig med något mindre än världsherravälde. Det finns något lömskt och hotfullt med sådant.

Sedan fortsätter det hela dagen, och jag ser skägg överallt. Mörkt och ljust, kort och långt, tätt och glest, fint och fult. Och nu, innan klockan har hunnit slå midnatt, så har jag skrivit ett inlägg där ordet "skägg" har förekommit inte mindre än sexton (sjutton om man räknar med överskriften) gånger. Dags att skaffa ett liv, kanske?




måndag 22 augusti 2011

Skolstart och spottbubblor

Sitter själv vid matbordet, och häpnar över hur tyst det faktiskt kan vara i det här huset. Det är bara jag, hunden, fåglarna och Gud som är här, och jag måste erkänna att jag njuter av stillheten.

Idag började barnen i skolan igen, Adam för första gången. Jag var pirrig och och lite stirrig och kände, är han inte lite för liten förskolan? Egentligen? Han hade nya klargröna korviga byxor på sig dagen till ära, och väl i klassrummet så kämpar han tappert med att färglägga sin namnskylt. När han kommer till det andra a:et så vänder han sig om och frågar om inte jag kan göra resten. Det gör jag inte, men vi hjälps åt att välja färg och tillslut så är alla bokstäver ifyllda.

Kan inte låta bli att undra hur det ska gå när de ska börja skriva och räkna, om han tycker att det är besvärligt att färglägga. Det välbekanta orosmolnet gör sig påmint igen, när Adam återigen vänder sig om och kallar på min uppmärksamhet.

Jag böjer mig ner och frågar vad det är, men han bara tittar på mig och blåser en stor spottbubbla. Sedan flinar han, och jag ser att han är fullkomligt obrydd över att hans namnskylt är bristfälligt färglagd, att det tog lite extra tid. Jag inser att han faktiskt inte bekymrar sig över någonting alls; han ägnar inte sin finmotorik en tanke, och han grubblar inte över hur han ska lyckas koncentrera sig. Han är här och nu, på det sätt som bara ett barn kan vara.

Då tänker jag; kan han, så kan jag. Jag ska i alla fall försöka att inte bekymra mig, försöka att vara lite mer som ett barn...

torsdag 18 augusti 2011

En ensam kvinnas strävan...

Har just börjat läsa den fantastiska berättelsen om Greg Mortenson, "Tre koppar te". Greg är en renodlad nutidshjälte, som under ett par års tid grundar inte mindre än 55 skolor för mer än 25000 elever. Det hade varit en bedrift som heter duga att göra det i den mer lättillgängliga delen av världen, den som har en fungerande infrastruktur, rinnande vatten och demokrati. Men Greg lyckas utföra detta konststycke i norra Pakistan. Här vill jag pausa och brista ut i en spontan applåd, för man inser allt eftersom man läser att det inte var en enkel resa.

Det är kanske onödigt att påpeka att Greg Mortenson är en extraordinär person, en man som går "all in", så att säga. Önskar så hett att jag hade lite mer av den varan.

På omslaget, strax under boktiteln, står det en en mening som har fångat min uppmärksamhet. Den syftar till att sammanfatta bokens handling på ett kortfattat, kärnfullt (och kanske till viss del också säljande) sätt, och jag tycker faktiskt att förläggaren, eller författaren eller vem det nu var som kläckte meningen, lyckas väl med sina föresatser.


"En ensam mans strävan att främja fred...en skola i taget"

Eftersom att jag har en tendens att vara lite introvert, så kan jag inte låta bli att undra vad det hade stått om boken hade handlat om mig. Till att börja med så hade man fått ändra titeln till "Tre jättelika koppar te om dagen", för jag har kommit att utveckla ett nästintill abnormt förhållande till just te. Varje dag så sätter jag i mig drygt 1.5 liter te, och ofta blir det ännu mer. Om det skulle finnas en te-sekt så skulle jag inte bara vara en en enkel sektmedlem. Jag skulle vara den oomstridda sektledaren som manipulerade mina medlemmar att överge alla andra drycker till förmån för de välsignade bladen som växer på sluttningar världen över. När jag talade om den äkta varan, det må vara Assam, Long Jing eller en riktig hederlig Earl Grey, så skulle min blick bli både glansig och glasartad - precis som hos en sektledare.

Men sedan då, under titeln, vad skulle det stå där? Allt beror ju på hur man ser på saken, men vid en första anblick så kanske inte mitt liv framstår just extraordinärt. Härligt? Absolut. Avundsvärt? På många sätt. Men extraordinärt? Njae... Det är liksom lite för mycket vardag, och för lite framgångssaga över det hela. Det vill säga, om inte något drastiskt skulle hända och vardagsbestyren plötsligt fick lite mer statuspoäng. Då skulle det kunna låta så här...

"En ensam (jag låter ensam stå kvar här även om jag är lyckligt gift, för det låter bättre) kvinnas strävan att besegra tvättberget...en lortig strumpa i taget"

Eller "En ensam kvinnas strävan att hålla sina barn rena och välvårdade...en snorig näsa i taget"

Den här är inte heller dum: "En ensam kvinnas strävan att förse sin familj med lättlagad och ändå hyfsat näringsrik kost...en falukorv i taget"

"En ensam kvinnas strävan att komma i tid till jobbet...en morgon i taget" är också ett alternativ.

Annars så skulle man också kunna skriva "En ensam kvinnas strävan att avvärja bråk i hemmet...ett uppretat syskon i taget"

Jag skulle kunna fortsätta in i det oändliga, men frågan är om någon av dem skulle få önskad effekt, den Greg Mortenson effekt som slutar i ett köp. Skulle den tilltänkta bokköparen känna "wow, hur lyckades hon med det egentligen? Jag betalar 298:- för att få läsa mer om hur hon bar sig åt". Jag avskyr att vara pessimist, men nog är det tveksamt på gränsen till osannolikt.

Så tills vidare så får jag nöja mig med att läsa om Gregs stordåd, och trösta mig med att det med största säkerhet fanns någon som lagade hans mat, tvättade hans strumpor och såg till att han tog ett bad när det behövdes. Kanske en liten mamma, kanske någon som jag...



söndag 14 augusti 2011

Bekännelser

Jag längtar efter tystnad och stillhet. Jag längtar efter ordning och rutiner (känns nästan exotiskt avlägset just nu). Jag längtar efter att gå upp på berget och söka Gud. Parallellt med allt detta så längtar jag också efter att titta på TV. Jag skulle vilja se en hel säsong av någon serie i sträck, kvittar nästan vilken, bara jag får vara ifred och titta klart. Jag skulle vilja plöja avsnitt efter avsnitt, och avbryta endast för att gå på dass. Äta skulle jag kunna göra under tiden, kanske någon pizza-slice nedsköljd med lite läsk.

Självklart så kommer detta aldrig att inträffa. Vi är sex personer på en TV, och i det här sammanhanget så är det först till kvarn som gäller. Innan jag hinner fram till kvarn så är det så mycket annat som ska hinnas med först: här talar jag naturligtvis om mitt husmors-kors. Dessutom så förvärvsarbetar jag, vilket försvårar förverkligandet av mitt TV-maraton ytterligare. Och det är kanske lika bra det, när allt kommer omkring.

Det är nästan lite beklämmande, att jag känner så här med TV-tittandet. I vanliga fall så brukar jag tveklöst föredra en bok framför burken, tycker att det brukar kännas så tomt när man har suttit och zappat en stund. Kanske är någon slags släng av trötthet efter husbygget som får mig att reagera på det här sättet. Jag tycker att vi säger så - att allt beror på att vi har varit så flitiga och involverade i huset det senaste året. Den bekvämlighetsknarkande soffpotatis som jag håller på att utvecklas till är bara en förvanskad version av mitt sanna, verkliga jag. Eller...? Jo, så måste det vara.

Makens liv har tagit en helt annan vändning. I samband med att vi flyttade in så drog han igång med en bibelläsningsplan som går ut på att man läser hela Bibeln på tre månader. Detta innebär i runda slängar att man bör avverka sjutton (17!) kapitel om dagen. För vissa människor (typ munkar, präster, teologistudenter utan egna familjer) så är det kanske inget märkvärdigt med det. Men för en fyrbarnspappa med ett ansvarsfullt jobb och en bara delvis anlagd trädgård så är det en ansenlig mängd bibeltext att plöja.

Tidigare under kvällen så frågar jag lite försiktigt hur det går med bibelläsningsplanen nu när den första månaden snart är till ända. Han svarar med en suck.

- Det går väl sådär, säger han och tittar upp lite förstrött. Just nu så ligger jag tre Moseböcker efter...

Själv så har inte läst en enda Mosebok den senaste månaden, så jag är ändå ohämmat imponerad över hans tilltag - de tre Moseböckerna till trots. Någonstans inom mig så bär jag en liten förhoppning att hans bibelläsningsiver ska smitta av sig på mig. Det måste väl ändå vara ett gott tecken...



lördag 13 augusti 2011

Jag är uppstånden

Det är med lite lätt darrande hand som jag återvänder hit till bloggen. Jag har inget direkt storslaget på gång, däremot en handfull triviala reflektioner som jag längtar efter att dela med dig, kära läsare. Du ska veta att du är väldigt betydelsefull i min värld. Jag upphör aldrig att förvånas över att intelligenta människor med meningsfulla liv faktiskt lägger tid på att läsa mina inlägg, men det är hur glädjande och smickrande som helst. Att sedan ytterligare någon tar sig tid att kommentera är...dubbelkul! Nu är husbygget i hamn, så nu hoppas jag att allt ska återgå till det normala (i den mån som nu det är normalt). Jag hoppas att du fortfarande finns därute någonstans, du som läser det jag skriver, för det vore väldigt tomt och tråkigt utan dig...
 
gästbok och besöksräknare