Mordhot och frigörelseprocess

Ninni, nio år i vår, har den senaste tiden haft ett gigantiskt frigörelsebehov. Det tar sig uttryck på alla tänkbara plan, men först och främst på kommentarsplanet. Om vi säger att vi hoppas att att Carola och Andreas Jonssom ska gå vidare i "Andra chansen", så deklarerar hon att hon hellre ser att Nordman vinner (med sin pyrotekniska häxprocess-låt). Hon tycker tvärtom per automatik.

För inte så långe sedan satt storflickorna och maken i soffan och diskuterade det här med släktskap. "Om inte mormor och morfar hade träffats så hade inte mamma funnits", resonerar Bell. "Inte du heller", säger Ninni och tittar på sin pappa. "Jo, jag hade ju funnits ändå...", försöker pappan. "Ja" kontrar Ninni, "men du hade inte haft något jobb" (syftande till att pappan jobbar i det av morföräldrarna ägda företaget, red anm.)

Härom dagen berättade hon i förbifarten att hon hade hotat Erik, sin bänkkamrat, att mörda honom på rasten. Vet inte riktigt varför hon tog till ett sådant grovt hot, men när hon berättade det sade hon det lite sådär i förbifarten, ungefär som om hon hade berättat att de hade lärt sig något nytt i matten på lektionen. Så konstigt det måste ha tett sig, alltihopa, när hon satt där och sade det där hemska, med sina långa flätor och stora blå ögon.

Samma flicka som levererar mordhot och dräpande kommentarer kramas i nästa stund så att det känns ända in i själen. Hon får mig att känna mig som världens bästa mamma! Och när hon sätter den sidan till, så har hon en värme som skulle kunna smälta självaste Arktis (som i och för sig smälter i alla fall tack vare den globala uppvärmningen). Fastän jag vet allt detta, så kan jag ändå komma på mig själv med att önska att hon skulle säga något riktigt fromt ibland, lite för omväxlings skull bara. Eller att hon skulle ta ett humanitärt initiativ, som t.ex. att samla pantburkar och ge hela vinsten till klassens fadderbarn. Det skulle bekräfta det jag redan vet, och alla andra skulle få en chans att se det som jag redan ser. I väntan på det får jag nöja mig med vetskapen att hon aldrig skulle göra verklighet av sitt hot att bära hand på sin klasskompis, och att hon har ett hjärta av guld. Det får räcka tills vidare...