Pappa

Imorgon fyller pappa år. I likhet med de senaste 25 jularna och födelsedagarna har han efter vissa yttre påtryckningar lyckats haspla fram att han önskar sig - ja, du gissade förmodligen alldeles rätt- en bok! Självklart lämnar han åt sina närstående att lista ut just vilken bok. Nytt för i år är dock att han också skulle bli glad för en pikétröja. Han ska få den finaste pikétröjan och den bästa boken jag kan hitta, för han är världens bästa pappa.

När vi var små var det pappa som förhörde oss på glosorna, som såg till att våra allvädersstövlar torkade på elementet, och som gick på alla föräldramöten. Det var han som skickade klagobrev till lärarna när han tyckte att friluftsdagarna duggade alltför tätt och vi (enligt hans mening) fick för lite tid i skolbänken. För att markera ytterligare använde han ett språkbruk i dessa sina brev som var så högtravande och sofistikerat att självaste Horace Engdahl skulle behövt slå i ordlistan. Trots att han alltid jobbade mycket, dubbelt vissa perioder, var han alltid väldigt närvarande och engagerad. Så är det fortfarande.

När pappa kommer in i ett rum så märks det, det är liksom bara så det fungerar. Med eller utan sina unika Frankenstein-glasögonbågar så står han ut från mängden. Min far utstrålar pondus i de allra flesta lägen, t.o.m. när han är iförd stilpolisens två kardinalsynder: fleccetröja och trätofflor. Det är i mina ögon en anmärkningsvärd bedrift! Då förstår man också, att det är inte för inte som alla kompisar jag har haft genom åren har varit smårädda för honom, utan egentlig anledning.

Pappa är bland de mest generösa människorna jag har träffat. Han är rolig och omsorgsfull, klok och superverbal. Till min stora besvikelse så stod det tidigt klart att jag inte hade fått ärva pappas sinne för matematik och logik. Hans Chalmers-gener tog ett stort skutt över mig, men det har aldrig verkat oroa honom. Tvärtom har jag alltid fått känna att jag är duger precis som jag är, och att det kommer att gå lysande för mig trots att jag aldrig på allvar greppade det här med utfall och ekvationer. En gång vartannat år lyckas han reta gallfeber på mig, och då skäller jag på honom tills jag får ont i halsen. Men även då är han världens bästa pappa, precis som alla andra dagar däremellan.

Klassresan har börjat

De fyra första dagarna under Lalas inskolning på Lammungarna kom vi inte bara sist av alla, utan vi kom även för sent. Varenda dag denna första kritiska inskolningsvecka ramlade vi in med andan i halsen, och jag kunde skönja en viss frustration hos fröknarna över att jag gav min lilla en sådan flygande start på hennes nya tillvaro som Lammunge. De var inte ensamma om att känna indignation; jag var också frustrerad över mig.

Idag skrev vi historia. 7.42 var vi framme vid förskolan, d.v.s hela 18 minuter innan det hela drog igång. 18 minuter tidig, gott folk! I min värld är det inget mindre än ett fullskaligt mirakel! När jag hade stängt av motorn och sminkat mig satt jag bara där i bilen och kände mig viktig och lyckad . Jag tummade på ratten och djupandades medan jag väntade på att klockan skulle bli 8.00. Jag firade min personliga seger med att riktigt gotta mig i hur bra det är när folk ser till att komma i tid, och att jag nu de facto var en av dem, en i passa-tiden-klubben. Jag försökte komma på när det hände senast att jag var på plats så pass tidigt till en avtalad tid. Efter mycket funderade kom jag fram till att det aldrig någonsin har hänt tidigare (om man inte får räkna med de gånger som man har missat övergången till vintertid) i mitt 33 åriga liv. Det insikten tog udden av den hybris som jag för en kort stund anfäktades av där på parkeringen.

Kanske kommer jag aldrig bli en fullvärdig medlem i den statusfyllda vi-som-alltid-passar-tiden-klubben. Det vore orealistiskt att tro det efter decennier av sena ankomster och genetiskt betingad tidsoptimism i bagaget. Men efter det jag upplevde idag kommer jag definitivt att vara en hang-around, en slags bubblare med svulstiga ambitioner att en dag bli en bättre medborgare. En vacker dag, efter en lång och besvärlig klassresa från försovningarnas och morgonstresslandets hetsiga tillvaro, kommer vi att nå vår slutdestination. Fråga mig inte hur, men jag bara vet att det kommer att bli så. Efter morgonens banbrytande upplevelse är jag full av hopp, och jag är säker på att jag kommer få både asyl och permanent uppehållstillstånd i det förlovade landet, landet där alla de välplanerade bor. Må min väg dit vara kantad av förlåtande människor, tro på det goda och tonvis med goodwill.

Litet bikini-resonemang

Jag känner mig obekväm i bikini. Inte ens när min lekamen var som allra mest intakt, i den tidiga tjugo-års åldern, kände jag mig bekväm i bikini. Det här med att gå runt och tjoa och tjinga och småprata med folk när man står iförd en stass som täcker i runda slängar 7% av kroppens yta (och då har jag ändå en av marknadens allra mest rejäla bikinis) känns inte naturligt. Det kanske är naturligt, men för mig känns det i allra högsta grad onaturligt.

Någon kanske tänker: "Jamen, köp en baddräkt då, om det nu ska vara så kinkigt. Den täcker väl i alla fall närmare 15 %, kanske ända upp till 20% om man går på en riktigt anständig modell...". Går inte. Är för lång i livet. Kan inte gå rak om jag är iförd baddräkt. Alla kommer tro att jag samlar snäckor eller letar efter mina kontaktlinser (jag som inte ens äger ett par kontaktlinser). Timma ut och timma in kommer det se ut som att jag går där och samlar eller letar när jag går omkring böjd på det där sättet. Alla på stranden kommer att tro att det är så det ligger till... tyvärr. Annars vore baddräkt helt klart ett alternativ att föredra.


Jag tror att det hela går tillbaka till att jag är född pryd. Min mamma är en frigjord kvinna som tycker att det mesta är så naturligt som det i själva verket är. När jag och min bror var i tonåren brukade vi släpade hem ansenliga mängdet kompisar, och av och till så lät det en hel del. Då hörde man de bekanta stegen i trappan, och rösten som sade: "Nu får ni lov att dämpa er! Vi försöker sova här nere.." Där stod pappa väl synlig för alla, yrvaken och endast iförd kalsonger. Han var så upptagen med att få oss att vara lite tystare, att han förmodligen inte ens reflekterade över att han var bristfälligt klädd. Men jag minns tydligt att jag reflekterade över det.

Om det ringer på dörren och man bara har hunnit få på sig underkläderna, så tror jag att den allra vanligaste reaktionen är att en viss form av stress uppstår hos den underklädde. Jag skriver "man" här, för jag vill tro att jag inte är fullständigt ensam om att inte vilja ta emot besökare endast iförd trosor och bh. Men väl på badplatsen är det helt plötsligt just så minimalt klädda vi alla ska gå omkring. Och inte nog med det; man förväntas också känna sig bekväm i den lilla teeny-weeny munderingen, för det är ju så natuuurligt... Kan någon förklara för mig, en gång för alla så att jag verkligen förstår, vad den stora skillnaden består i?

Den enda skillnaden som jag har lyckats komma fram till är själva plaggets komposition. En bikini består till allra största del av polyamid. Lite lycra också, men mest polyamid. Traditionella underkläder däremot, är till skillnad från bikinin ofta mer bomullsbaserade. Då blir nästa fråga: är det polyamiden vi hänger upp allt på? Håll med om att det är lite märkligt i alla fall. För egen del kan jag bara konstatera att polyamid doesn't do it for me. Och till alla som köper den här polyamid-myten, denna konstfiber-lögn (d.v.s. större delen av mänskligheten, bortsett från Vatikanstaten och muslimvärlden) har jag bara en fråga: Varför denna favorit i repris? Kejsaren är naken - igen! Så när som på 7 %...

Från kvinna till murvel - och tillbaks igen

Imorgon kommer maken hem efter en åtta dagar lång resa. Jag inser att jag har en hel del som jag vill hinna ha gjort innan han kommer. Då menar jag inte triviala saker som att städa, diska och röja upp på barnens rum. Jag syftar helt och hållet på min personliga hygien.

I början av veckan försökte jag hålla uppe en viss standard. Jag duschade, sminkade mig och borstade håret regelbundet. Men efter några dagar börjar jag få problem med motivationen. HAN är ju inte hemma, så varför hålla på och hålla på då egentligen? Det hela kändes bara så meningslöst. Jag fortsatte att borsta tänderna och använda deodorant även resten av veckan, men det var också allt.

De tre senaste dagarna har jag hasat runt osminkad och med fett hår, iförd sjaviga haremsbyxor och träskor (något på överkroppen har jag också haft, viktigt att tillägga) . Jag har inte varit en chic syn att skåda. Imorgon bitti ska jag gå upp tidigt för att påbörja helrekonden (duscha + tvätta håret + raka benen + sminka mig + inte sätta på mig haremsbyxorna + inte sätta på mig träskorna). Jag tror att det kommer bli en helt ljuvlig upplevelse för mig och alla andra i min närhet! Det bästa hade förmodligen varit att duscha ikväll, för att vara säker på att verkligen hinna med alla moment innan han kommer, men jag orkar inte. Boppe vaknade tre timmar innan tuppen i morse och envisades med att interagera med mig, så nu blinkar jag fem gånger i sekunden bara för att jag är så trött. Allt sådant får helt enkelt bli i mañana istället.

Tänk att man som kvinna hinner att gro igen så pass mycket på så pass kort tid. Tove och Emanuel har på grund av diverse gravida omständigheter tvingats vara ifrån varandra under sammanlagt 16 veckor den här sommaren. Tove är min hjälte, Emanuel också, fast mest Tove. Jag vet inte hur jag skulle tackla att vara borta ifrån ifrån min make så pass länge. Jag undrar vad en sådan prövning hade gjort med mig; med mitt välmående i allmänhet och med min personhygien i synnerhet. Du milde vad jag skulle kunna gå ner mig... Och tänk, bara tänk hur illa det skulle kunna gå om jag råkade försova mig och helt enkelt inte hann snygga till mig innan det var dags att hämta upp honom på flygplatsen...

Nu ser jag allt så tydligt för min inre syn. Vi har bestämt per telefon att jag och barnen ska möta upp honom i ankomsthallen på Arlanda. Han står och väntar på att den sista resväskan ska dyka upp på bagagebandet, medan vi håller håller utkik med spänd förväntan bland taxichaufförer och andra anhöriga. Äntligen kom den! Han lassar upp väskan på vagnen, och styr stegen förbi tulltjänstemännen, vidare mot ankomsthallen. Så ser vi hans vackra ansikte! Han ler mot oss, barnen hoppar jämfota och tjoar i kapp. Min blick möter hans, men det är något som inte stämmer. Blicken är frågande, ja, nästan förbryllad. Han kisar, och tyst inom sig, ställer han sig frågan: Vad i hela friden göra Marit Paulsen med mina barn?

På väg hem stannar vi till vid närmsta Statoil-mack, och inhandlar en flaska shampoo och en Ladyshave till mig. Väl hemma tar jag en dusch, tvättar håret och ansar mina lurviga vader. Sedan levde vi lyckliga i alla våra dagar.

Viktor är kommen!

Med totalt 16 veckor på var sin sida Atlanten var de värda denna enorma utdelning kommen i form av av ett osedvanligt vackert gossebarn. Tove och Emanuel är nu stolta tvåbarns-föräldrar, och Lukas nybliven storebror. Viktor är kommen, rasande lik sin bror fast i en något mindre upplaga. GRATTIS!!!

Det är alltid så speciellt och högtidligt när man får privilegiet att besöka någon uppe på familje-BB. Marie och jag slank in trots besöksförbud för att ge vår hälsning till den nyfödde och hans föräldrar. Där var de - mamma, pappa, barn - i en enda stor lyckobubbla, och det luktade så gott av bebis och desinfektionsmedel.

Vi försökte att inte stanna för länge, men det är alltid så svårt att slita sig från en liten nyföding. Man vet ju själv hur trött man kan vara alldeles efter förlossningen, och att det kan vara jobbigt med långa meningar . Tove bekräftade indirekt att hon inte var något undantag. Utifall att det skulle bli tid över hade Emanuel tagit med sig en tegelsten till bok upp, medan Tove glatt nöjde sig med en Se&Hör. Toves kommenter till sitt val av lektyr var: "Det är skönt när det är mycket bilder när man ammar". Det hela känns väldigt bekant.

Snart drar hela familjen tillbaka till Staterna igen, men jag hoppas att vi hinner ses något mer innan planet lyfter. Usch vad vi kommer att längta, inte minst Apan.

Jag - odödlig?

Sommaren återkom med chockartad kraft, och det fanns ingen återvändå. Det var bara att vara så god och vallfärda till den lokala badplatsen. Man (jag) drar sig (mig) ju alltid in i det längsta för att åka dit, och jag har blivit expert på att komma på skäl till varför det inte passar att åka och bada. Här är listan på mina tio mest använda och slitna anledningar:

* Vädret är för kallt (det är onödigt att åka och bada).
* Vädret är för regnigt (tänk om det börjar åska och blixtra och vi inte hinner in i bilen?).
* Vädret är för varmt (jag orkar inte röra mig utomhus).
* Vädret är för perfekt (stranden kommer att vara överbelagd).
* Jag är för vit.
* Min bikini sitter för illa.
* Jag är för nyförlöst, och vill inte ha livmoderinflammation (det argumentet hänvisade jag till i hela tre månader när jag sist fick barn).
* Ni är för många. Fyra barn är mer än vad jag känner att jag ensam kan hålla koll på vid en badplats.
* Risken för algblomning är för stor så här års.
* Jag behöver tvätta (inte att förväxla med att jag verkligen kommer att tvätta).

När jag läser min egen lista är det inte utan att jag skäms lite grand. Hur blev jag så här slö och bekväm egentligen? Jag hoppas, utan att verkligen tro, att det är en defekt som kommer att växa bort med åren.

Hur som helst. Häromdagen lyckades min aktiva vän, och jag är så glad att jag har en sådan, få mig att packa badväskan och möta upp henne på stranden. Det är Marina, som min aktiva vän heter, som jag har att tacka för 90% av alla större friluftsbedrifter jag har genomfört. Hade det inte varit för henne så hade det förmodligen blivit varesig simskola, gymnastik eller, för den delen, speciellt många utflykter till stranden. Marina är en behövlig motvikt mot den auktoritära inneråttan som bor i mig. Jag är mycket tacksam och glad för att jag har henne!

När vi närmade oss badplatsen började jag kallsvettas. En bra bit upp på den slingriga grusvägen stod bilar parkerade, trots att det finns en jättelik parkering just intill stranden. Och jag hade gissat rätt: bilarna stod där pga att parkeringen var full. När parkeringen är full blir stranden överfull. När stranden är överfull blir vattnet ohygeniskt. För min inre syn passerade dagens löpsedel revy: "Här finns snusk-baden i sommar". Jag visste med en gång, utan att så mycket som öppna Aftonbladet att det här var ett av dem. Jag ville bara fly. Jag ville hem till min borg och låta barnen bada i vattenspridaren, men vi hade stämt träff. Jag hade lovat Marina, och jag hade lovat barnen, så det var bara att parkera och bana sig väg mellan alla kroppar på stranden. Hundratals och åter hundratals kroppar.

Jag har aldrig badat i Ganges, och det är inget jag har sörjt. Det slog mig, att kanske kommer jag aldrig att komma närmare en sådan upplevelse än jag gjorde här om dagen på Lännabadet. Jag såg inga heliga män längs med strandkanten, och det pågick ingen likbränning så vitt jag kunde se. Men om man bortser från det var likheten ganska slående. Vattnet var brunt och grumlat så till den grad att man omöjligt kunde se botten eller just någonting av kroppen som var under vatten. Man var tvungen att passera ett helt band av kissande småttingar innan man kunde komma så pass långt ut att det gick att simma. Från bryggan hoppade horder av vilda, simkunniga barn och tonårningar. De som hade turen att slippa få en tonåring i huvudet borde åka raka vägen till närmasta tobakshandel och köpa sig en lott - detta var deras turdag.

När solen låg på som hetast, och jag just hade kommit upp ur badet, blir jag vittne till en hjärtevärmande/förfärlig syn. En bror kommer upp ur badet, och han har armen om sin syster som gråter och är vit i ansiktet (det var den hjärtevärmande delen av synen). "Mamma, Marie kräktes i vattnet!", ropar han till föräldrarna som duckar under sitt parasoll. Storebror har inte bara lyckats få sina föräldrars uppmärksamhet. Alla strandgrannar lyssnar nu lika uppmärksamt som föräldrarna, och alla följer kräkdramat med största spänning. Själv tappade jag snart focus på familjen. Allt jag kunde tänka på var mina stora barn som var därute på bryggan; hoppandes, plaskandes och sväljandes förorenat insjövatten. Jag ville ställa mig och kommendera upp dem ur badet med min allra värsta trumpetröst. Men det gjorde jag inte, eftersom att jag insåg at det redan var för sent. Så de badade en timma till medan jag höll koll på Boppe, familjens Duracell-kanin, som var hög som ett hus av allt sötfika han hade fått i sig. Han njöt i fulla drag av att bada i kissbältet och av att riva de andra barnens sandslott.

Nu har ett par dagar passerat, och kylan har äntligen återvänt. Badbegäret hos barnen har klingat av en smula, och jag konstaterar förvånat att vi alla är friska - trots vårat dopp i svenska Ganges. Ingen livmoderinflammation, ingen magjuka, inga utslag till följd av algblomning... helt ofattbart! Jag vet inte om den här erfarenheten verkligen har förändrat mig på ett bestående sätt, med den har i alla fall lämnat efter sig en känsla av...odödlighet? Ja, odödlighet är nog ordet.

En spjälsängs-epok går i graven

Imorgon åker spjälsängen ut. Min lilla brorsdotter har vuxit på sig, så nu behöver hon få tillbaka spjälsängen som vi har fått låna ett bra tag. Spjälsängen ska bytas ut mot växasängen som är undanställd hos mamma och pappa. Nu är det troligt att ni gäspar, men jag gråter ( nästan). Obotligt sentimental som man är, så slog känslorna till med all kraft ikväll när jag insåg att spjälsängsepoken för evigt går i graven imorgon. Som ett karateslag mitt i solar plexus drabbade insikten mig när jag låg där i mörkret och väntade på att han skulle somna om, killen brevid i helkroppspyjamas (och nej, det är inte min man som bär helkroppspyjamas).

Ska det här verkligen vara sista kvällen som jag får trassla tillbaka Boppes fot när den har letat sig ut mellan spjälorna? Ska jag aldrig mer, verkligen aldrig mer, göra illa min armbåge när jag försöker lugna honom när han sover oroligt och jag inte orkar resa mig? Och nedsläppet av barn, själva nedsläppet av 15 kg gosse som görs stående på knä i våran dubbelsäng pga platsbrist. Har det gjorts för sista gången ikväll?

Hur ser ett liv utan spjälsäng ut egentligen? Finns det verkligen ett liv utan spjälsäng? Frågan är ställd av en som har levt Libero-life så pass länge att det är svårt att minnas något annat. Barnen sover och maken är och sanerar bilen som jag skrapade upp sidan på tidigare idag, så frågan blir hängande kvar i luften, och jag får inget svar...

Jag undrar just om det är så här det går till när stora familjer aldrig slutar växa. Är det så att man rent mentalt fastnar i spjälsängen? Tidigare idag, när jag höll på att aldrig få i mig min lunch bara för att Boppe gjorde allt så händelserikt, kände jag mig väsensskild från ett sådant resonemang. Då ville jag göra brasved av spjälsängen och elda upp alla leksaker som jag snavar på hela tiden. När det var gjort så ville jag flyga reguljärflyg ner till Rivieran och bara vara i fred med en trave böcker, uppbyggelselitteratur blandat med deckare om vartannat. Men här sitter jag nu, bara några timmar senare och så mycket visare.

Det är inte det att jag har kommit fram till att jag vill skaffa en ännu större familj. Fyra barn är väldigt många barn, speciellt om man som jag, har sämre simultanförmåga än en genomsnittlig man. Insikten är snarare den - och häng med nu alla, för nu styr vi ut på djupet - att det som är just nu kommer inte att vara för evigt. Vaknätter känns eviga, men det är de inte. Blöj-eran kan även den kännas evig, utan att verkligen vara det. Allt det där är bara just nu och ett tag framöver, och sedan är det över och kommer aldrig mer tillbaka. Kontentan av mitt ordrika svammel är att jag insåg att livet, även om det är slitigt av och till, är fantastiskt precis som det är just nu. Just den här fasen kräver bara lite extra mycket reflektion för att man ska inse att det verkligen är så. Och tycker man att man inte hinner med att reflektera, så kan det ibland räcka med att bara lämna tillbaka spjälsängen...