söndag 5 augusti 2007

En spjälsängs-epok går i graven

Imorgon åker spjälsängen ut. Min lilla brorsdotter har vuxit på sig, så nu behöver hon få tillbaka spjälsängen som vi har fått låna ett bra tag. Spjälsängen ska bytas ut mot växasängen som är undanställd hos mamma och pappa. Nu är det troligt att ni gäspar, men jag gråter ( nästan). Obotligt sentimental som man är, så slog känslorna till med all kraft ikväll när jag insåg att spjälsängsepoken för evigt går i graven imorgon. Som ett karateslag mitt i solar plexus drabbade insikten mig när jag låg där i mörkret och väntade på att han skulle somna om, killen brevid i helkroppspyjamas (och nej, det är inte min man som bär helkroppspyjamas).

Ska det här verkligen vara sista kvällen som jag får trassla tillbaka Boppes fot när den har letat sig ut mellan spjälorna? Ska jag aldrig mer, verkligen aldrig mer, göra illa min armbåge när jag försöker lugna honom när han sover oroligt och jag inte orkar resa mig? Och nedsläppet av barn, själva nedsläppet av 15 kg gosse som görs stående på knä i våran dubbelsäng pga platsbrist. Har det gjorts för sista gången ikväll?

Hur ser ett liv utan spjälsäng ut egentligen? Finns det verkligen ett liv utan spjälsäng? Frågan är ställd av en som har levt Libero-life så pass länge att det är svårt att minnas något annat. Barnen sover och maken är och sanerar bilen som jag skrapade upp sidan på tidigare idag, så frågan blir hängande kvar i luften, och jag får inget svar...

Jag undrar just om det är så här det går till när stora familjer aldrig slutar växa. Är det så att man rent mentalt fastnar i spjälsängen? Tidigare idag, när jag höll på att aldrig få i mig min lunch bara för att Boppe gjorde allt så händelserikt, kände jag mig väsensskild från ett sådant resonemang. Då ville jag göra brasved av spjälsängen och elda upp alla leksaker som jag snavar på hela tiden. När det var gjort så ville jag flyga reguljärflyg ner till Rivieran och bara vara i fred med en trave böcker, uppbyggelselitteratur blandat med deckare om vartannat. Men här sitter jag nu, bara några timmar senare och så mycket visare.

Det är inte det att jag har kommit fram till att jag vill skaffa en ännu större familj. Fyra barn är väldigt många barn, speciellt om man som jag, har sämre simultanförmåga än en genomsnittlig man. Insikten är snarare den - och häng med nu alla, för nu styr vi ut på djupet - att det som är just nu kommer inte att vara för evigt. Vaknätter känns eviga, men det är de inte. Blöj-eran kan även den kännas evig, utan att verkligen vara det. Allt det där är bara just nu och ett tag framöver, och sedan är det över och kommer aldrig mer tillbaka. Kontentan av mitt ordrika svammel är att jag insåg att livet, även om det är slitigt av och till, är fantastiskt precis som det är just nu. Just den här fasen kräver bara lite extra mycket reflektion för att man ska inse att det verkligen är så. Och tycker man att man inte hinner med att reflektera, så kan det ibland räcka med att bara lämna tillbaka spjälsängen...

2 kommentarer:

pling sa...

Ställ inte bort den för långt bara kära Magda! Du skall ju komma i kapp mig... Du kan ju inte fylla värsta XX och "bara" ha 4 barn...
Kram

Agda-Magda sa...

Pling!
Det är lungt! Spjälsängen står i grannhuset, och det är klart; det skulle ju kännas hårt att snubbla så här nära målsnöret... Men ännu finns det tid (det är ju ännu två år kvar till den aktningsvärda åldern 35).

 
gästbok och besöksräknare