lördag 31 mars 2007

Levande musik i restaurangmiljö - därför funkar det inte

Jag har ett tydligt minne av hur jag och min bror var omåttligt imponerade av levande musik på restauranger som barn, något vi inte delade med våra föräldrar. Om det råkade vara någon stackare som satt och briljerade på en flygel såg de alltid till att vi fick ett bord så långt bort man kunde komma ifrån den levande musiken. De tyckte verkligen att det var förfärligt, oavsett vad pianisten spelade. Jag kunde aldrig riktigt fatta varför. Båda två tyckte ju om musik, så var fanns haken? Inte förrän i somras lyckades jag sätta fingret på vad det är som faktiskt blir så fel med levande musik på restauranger.

I somras var vi ett helt gäng på "Lammet och grisen" på Öland, en restaurang med gående bord och ganske bullrig miljö. En trubadur i närheten av vårat bord sjöng och försökte underhålla efter bästa förmåga. Han sjöng så inlevelsefullt och gav verkligen en bit av sig själv, allt medan folk gnagde på sina köttben och majskolkvar och minglade omkring just framför näsan på trubaduren. Det var som om trubaduren nästan inte fanns. Efter varje visa hördes lite lama, spridda applåder från olika håll av lokalen. Och där satt han uppflugen på en barstol med gitarren i knät och gav av sig själv! Jag vill inte ens tänka på hur det ska ha kännts. Jag tog det som mitt ansvar den kvällen att verkligen bekräfta trubaduren. Efter varje låt avbröt jag det samtal som jag var mitt i, vände mig mot trubaduren och applåderade artigt och engagerat (helt oberoende om jag hade uppskattat visan eller ej). När han äntligen lämnade barstolen drog jag en lättnadens suck, och bad en stilla bön för trubaduren. Äntligen kunde jag återgå till att helt ägna mig åt de jag kom i sällskap med. Det var i det ögonblicket jag insåg att mamma och pappa hade haft rätt hela tiden; levande musik på resturanger passar helt enkelt.

Jag blev påmind om den här insikten när vi satt satt vid ett matställe vid Bayside nu på semestern. Maten var god och kubansk, servicen var helt o.k. men så var det den här gitarristen... En Carlos Santana-wannabe hade vridit upp sin förstärkare på max och spelade som om han aldrig mer skulle få spela igen, som om ett gigantiskt skivkontrakt stod på spel. Men se där fanns inga skivbolagsscouter; bara vi och ett gäng andra turister. Han spelade mycket, högt, gärna, ofta och inte alls särskilt bra. Min man upplyste mig om att det finns ett mycket grovt uttryck för sån här typ av musik bland gitarrister, ett uttryck som jag absolut inte tänker sätta på pränt här. Men det var förmodligen just vad det var... Vis av erfarenhet hade vi satt oss så långt bort ifrån gitarristen som bara möjligt var. Inte så långt bort att vi inte behövde lyssna på eländet, men vi behövde i alla fall inte bekräfta honom.

Dagens Message

"Knowing the correct password - saying 'Master, Master', for instance - isn't going to get you anywhere with me. What is required is serious obedience - doing what my Father wills. I can see it now - at the Final Judgement thousands strutting up to me and saying, 'Master, we preached the Message, we bashed th deamons, our God-sponsored projects had everyone talking'. And do you know what I'm going to say? 'You missed the boat. All you did was use me to make yourselves important. You don't impress me one bit. You're out of here.'" Matt 7:21-23

fredag 30 mars 2007

Snopet!

Vi som hade dagdrömt så om allt vi skulle sätta i oss när vi väl kom till Staterna; Buffalo Wings, Loaded Potato Skins, stekar, smoothien på Cheesecake Factory, glass på Ben & Jerrys, för att bara nämna några. Så blir man sjuk för att ganska snabbt bli frisk igen. Men aptiten, vad hände med aptiten? Den var helt plötsligt spårlöst försvunnen. Förintad. Borta med vinden, eller rättare sagt borta med krä... nej, jag har faktiskt lovat att inte dra upp det där igen.

Två kvällar i rad åt vi ångkokt ris på rummet. Ångkokt ris! Där satt man med allt det där goda som jag listade innan just inom räckhåll, och så känns det helt plötsligt fullständigt otänkbart att äta något av det. En av kvällarna köpte vi med oss wokade grönsaker att piffa upp riset med, men nej. Det blev helt enkelt för mycket smak, för mycket för smaklökarna och magarna att ta ställning till. Grönsakerna åkte i papperskorgen, men riset åt vi upp till sista korn. Riset blev våran räddning och tillflykt. Inte stekt ris. Inte saffransris. Inte tillpiffat ris utblandat med lite grönsaker, utan ångkokt ris. Vitt ångkokt ris utan några som helst tillbehör.

Dagens Message

"If God gives such appearance to the wildflowers - most of which are never ever seen - don't you think he'll attend to you, take pride in you, do his best for you? What I'm trying to do here is to get you to relax, to not be so preoccupied with getting, so you can respond to Gods giving. People who don't know God and the way he works fuss over these things, but you know both God and how he works. Steep your life in God-reality, God-initiative, God-provisions. Don't worry about missing out. You'll find all your everyday human concerns will be met." Matt 6:30-33

fredag 23 mars 2007

Utdrag ur min närstudie av toastolen

Först ut att fatta magsjukans stafettpinne var lilla T. Men eftersom hon är så liten, så var det ingen som fattade att hon faktiskt var magsjuk, trots att lillsessan spydde enorma mängder. Nu är det ju faktiskt inget anmärkningsvärt med att små bebisar kräks, det händer ju allt som oftast.
Hon lämnade i sin tur över stafettpinnen till mamma S som fick sig en omgång i samma anda. Men eftersom hon har ett sånt lapp-psyke grävde hon inte ner sig för det, utan bet ihop och var ganska snabbt på benen igen. Ännu hade ingen av oss några misstankar om att det skulle röra sig om magsjuka, utan alla ltade mer om att det berodde på något hon hade fått i sig.
Näste man ut på banan var stackars Boppe, och för det har jag ju redan redogjort. Han är för övrigt frisk vid det här laget, om än något medtagen. Nu ligger han och snusar sött i sin lilla spjälsäng som han fyller ut på både längd och bredd.
Sedan var det min tur att löpa banan, jag som aldrig brukar åka dit. Jag minns inte ens när jag var magsjuk sist, så länge sedan var det. Jag hade nästan glömt hur förnedrande det var att spendera så mycket tid på toaletten, hur det var att gråtande stirra ner i en tom toastol som några sekunder senare inte längre skulle komma att vara tom. Detta nedmonterande av den mänskliga värdigheten bär jag nu i färskt minne...
I mina tankar och böner finns nu min stackars bror, som inte heller lyckades slippa undan. Jag lider med honom och hoppas att det går över fort. Nu ska jag inte plåga vare sig er eller mig själv med fler magsjukehistorier. Nu är det dags att avnjuta min quesadilla och lägga allt det här andra bakom mig. Bon apetit!

Dagens Message

"Here's another way to put it: You're here to be light, bringing out the God-colours in the world. God is not a secret to be kept. We're going public with this, as public as a city on a hill. If I make you light-bearers, you don't think I'm going to hide you down in a bucket, do you? I'm putting you on a light stand - shine! Keep open house; be generous with your lives. By opening up to others, you'll prompt people to open up with God, this generous Father in heaven." Matt 5:14-16

onsdag 21 mars 2007

Smolk i bägaren / kräk i papperskorgen

Han var ovanligt foglig och stillsam idag, våran lille. Och blek, nästan som lättmjölk. Det, dvs själva blekheten, är i och för sig inget anmärkningsvärt. Det är helt i sin ordning att mina barns hy antar en lätt ljusblå ton vid den här tiden på året. Min hy har alltid gjort det, så äpplena faller inte långt ifrån trädet.

Det som verkligen fick mig att reagera var att han inte ville bada. Det var anmärkningsvärt. Det var så konstigt att jag lät honom bada i alla fall, och sedan kom det, mitt på heltäckningsmattan. Huva. Det luktade... som mat luktar när det har egat i magen större delen av dagen, och det var bara så synd om honom. Det slår mig att det här är en väldigt bra anledning till varför jag aldrig ska ta anställning inom vården. Jag skulle helt enkelt inte klara av att hantera liknande situationer. Jag skulle flippa ur, bryta ihop och gå hem om jag tvingades ta reda på andras maginnehåll. Om jag satt i riksdagen skulle jag på stående fot motionera om löneökning med omedelbar verkan för alla sjuksköterskor och undersköterskor. De är heroiska i sina insatser, och underskattade som bara den till råga på allt. Jag anser (i alla fall anser jag det just i kväll) att de borde ha bättre betalt än både kirurgerna och öron-näsa-hals-läkarna. Jag önskar att jag hade om än bara en del av deras omvårdnadsförmåga och psyke, men det har jag inte. Kanske återstår det helt enkelt för mig att satsa på en karriär som politiker. På så sätt skulle jag kunna ge alla undersköterskor och sjuksköterskor en röst, en stark sådan. Eller så håller jag mig helt enkelt till det jag kan: kläder. Det kanske rentav är bäst så.

Nu ligger han utslagen på våran säng, och vi har redan gjort åt alla rena handdukar som finns att tillgå. Nu återstår bara papperskorgen. Hittills har det blivit en jackpot av tre (jackpot=kräk i papperskorgen), och förhoppningsvis så är det värsta över nu. Det här kanske var mer än du ville veta, men jag behövde till varje pris bearbeta mina upplevelser. Så där ja. Det känns redan bättre.

Tack Wilfrid!

När jag skulle packa ner böcker inför resan lät jag Wilfrids mästerverk stanna hemma, eftersom jag har hunnit läsa den både fram och baklänges vid det här laget. Jag skulle lugnt kunna fortsätta att citera resten av boken, men jag tror ändå att jag sätter punkt här. Jag rekommenderar alla att läsa den, för den förklarar både Gud och människa så otroligt bra. Utan tvekan det bästa jag läst på länge!

Tro nu inte att jag åkte till Florida utan böcker. Med mig hade jag en engelsk översättning av Nya Testamentet som närmast är att likna vid den svenska Levande Bibeln. Översättningen kallas The Message (tack Tove!), och för mig var det som att läsa en helt ny bok. Helt plötsligt känner man inte igen ordvändningarna, och det har verkligen hjälpt mig att inte läsa världens bästa bok lika slentrianmässigt som jag har gjort på sistone. Först ut av citat ur The Message blir Saligprisningarna. Jag läste det i morse och höll på att smälla av, så fruktansvärt bra var det.

"You're blessed when you're at the end of your rope. With less of you, there is more of God and his rule.
You're blessed when you feel that you've lost what is most dear to you. Only then can you be embrace by the One most dear to you.
You're blessed when you're content with just who you are - no more, no less. That's the moment you find yourselves proud owners of everything that can't be bought.
You're blessed when you've worked up a good appetite for God. He's food and drink is the best meal you'll ever eat.
You're blessed when you care. At the moment of being care-full, you find yourselves cared for.
Youre blessed when you get your inside world - your mind and heart - put right. Then you can see God in the outside world.
You're blessed when you can show people how to cooperate instead of compete or fight. That's when you discover who you really are, and your place in Gods family.
You're blessed when your commitment to God provokes persecution. The persecution drives you even deeper into Gods family." (Matt 5:3-10)

Back to the land of nice

Jag skulle vilja påstå att flygresan över Atlanten gick bra. Att kalla den smidig vore kanske inte helt sanningsenligt, men den gick bra. Vi fick mycket motion (speciellt maken), och många tillfällen att öva våra sociala färdigheter i tornadon Boppes kölvatten. Med viss hjälp av åksjuke-medicinen sov den lile bortåt en tre timmar påden långa flygningen. Övrig tid jobbade han runt, glatt och smått frenetiskt. Tidsomställningen har aldrig varit lättare att komma in i, kanske har vi en intensiv flygplansresa att tacka för det.

Att vara tillbaka i U.S.A. gör mig euforisk. Jag älskar det här landet! Man hinner knappt ut planet innan man får höra what a beutiful baby jag har. Faktum är att jag inte ens bryr mig om ifall de verkligen menar det djupast där inne eller inte. Människor här är trevliga, och det förgyller utan tvekan tillvaron. Länge leve vänlighet, stora matportioner, palmer och amerikaner i största allmänhet. Det är bara so good to be back!

fredag 16 mars 2007

Dagens Wilfrid

"Många vänder sig först till Gud när de står inför ett viktigt och avgörande val. De använder Gud som en dator som måste ge svar på vissa frågor. 'Man ska inte lämna sitt liv i Guds hand', skriver Martin Lönnebo, 'med begäran att hans vilja ska ske, just bara i ett val. Det är fel. Ofta får man i bönen inte något tydligt svar, när man i bönen ställer frågot till Gud. Man kan stå där lika rådvill efter bönen som före den. Det som är hemligheten med den evangeliska bekymmerslösheten är inte att man stundom överlämnar sitt liv till Gud. hemligheten är istället:Lämna aldrig Gud! Låt hela livet vila i hans mäktiga och ändock ömma hand'."

Cirkeln är sluten

Våren är kommen, och visst är jag glad för det. Man kan trappa ner på den enorma mängden ytterkläder som vinterslask-klimatet kräver, och det är ju fantastiskt skönt. Nu kan man börja ta fram vårjackorna och de ofodrade termoställen. Det är bara det att det är just här skon klämmer. Jag blir tvungen att inse fakta: cirkeln är sluten.

Det är så uppenbart, så smärtsamt påtagligt, detta faktum att i år behövde jag aldrig ta mig ut till förrådet för att hämta in vårkläderna. Kläderna som jag så omsorgsfullt sorterade ut och packade ner i en Bauhauskartong i oktober fann aldrig sin väg ut till förrådet. Förrådet är ju annars den plats där kartonger normalt huserar, men inte den här. Den blev helt enkelt kvar, mitt på golvet i vårat sovrum. Där andra människor har byråer, amplar med juccapalmer eller äkta mattor, har vi haft en Bauhauskartong. Hela vintern. Den här kartongen blev det som ingen normal troende vill bli. Den blev Left behind, som Jenkins och Lahaye skulle ha uttryckt det. Vem hade trott att en simpel klädkartong skulle sluta som en apokalyptisk påminnelse? Inte jag . Det var aldrig min intention när jag inte bar ut den, den där dagen i slutet av oktober. Jag som var så duktig och bytte ut allt galon, alla scharletter och allt annat som inte behövs när det är vinter och ersatte det med fuskpolos, vantar och overaller. Jag som gjorde allt så grundligt, så rätt, hur kunde allt bli så fel?

Nåja, jag antar att ingenting blir bättre av att man hänger läpp och plågar sig själv med gångna misstag. Nu är det bara att byta plats på vinterkläder och vårkläder och istället glädja sig över att jag slapp släpa eländet hela vägen ut till förrådet. Bättre en apokalyps i sovrummet än en kartong i förrådet. Eller...?

söndag 11 mars 2007

Dagens Wilfrid

"Om vi här på jorden är utsatta för prövningar, om vi här måste kämpa för att kunna säga ja till Gud, då beror det på att Gud i evigheten vill kunna säga till oss;'Du har gett mig något. Det är inte bara jag som ger. Vi ger åt varandra.Jag ger mig i tacksamhet för att du har gett mig något, som du hade kunnat vägra. Nu kan du inte längre ge mig något, men du har gjort det en gång, och detta har evighetsvärde. Jag glömmer aldrig'."

Celldelning, utelek och trumfkort

Om inget drastiskt händer ( det hoppas jag förstås att det kommer att göra) så kommer mina barn få kämpa lite extra (försiktigt uttryckt) när det kommer till området ordning och reda. Det är ingen nyhet att det är svårt att lära ut något som man inte själv behärskar. Den insikten brukar bli extra levande när jag plockar strumpor, leksaker och annat materiellt som barnen sprider omkring sig. Ibland lurar jag allvarligt på om det rör sig om någon slags celldelning. Jag slänger och rensar, men det är ändå som att jag aldrig riktigt kommer ikapp. Det är lite bittert att det ser ut som att vi har gett upp, fastän vi (barnen ej inräknade) faktiskt plockar jättemycket. Men jag när en dröm inom mig att en dag komma i kapp, och då ska det bli uppenbart för alla hur renlig och ordningssam jag egentligen är.

Ett annat område som gnager lite är det här med utelek. Mina barn är alla, om än i olika utsträckning, inneråttor. Det är också mitt fel. Det har helt enkelt inte funnits så mycket kunskap eller entusiasm att överföra. Nu är det som det är. Barnen kan ingenting om maskar och rötter, och kottar och lövhögar tråkar ut dem. Deras mamma förstår dem mer än väl, men ser så klart ändå värdet i att barn får leka utomhus. Speciellt när de är stora nog att göra det på egen hand.

Mitt trumfkort, där jag verkligen känner att jag har ett rungande gott föräldrasamvete, är att mina barn har ett grymt bra ordförråd. Det fungerar nästan lite som ett plåster på de själsliga skavsåren som de där andra icke-fungerande områdena orsakar. Härom kvällen utspelade sig följande konversation:

Maken: Ninni, går du upp och tar på dig pyjamasen nu...
Sju-åringen: Nej, det gör jag inte (inte helt oväntat svar, red anm).
Maken: Nu var ju det i och för sig inte en fråga, Ninni...
Sju-åringen: Näe, jag vet. Det var en retorisk fråga.
Maken: !!!

måndag 5 mars 2007

Dagens Wilfrid

"Det finns inte ett ögonblick då Gud inte meddelar sig. Det mesta i vårt liv kan förefalla tillfälligt, slumpartat. Då och då visar Gud sin närvaro på ett mycket tydligt sätt, ibland ser vi den röda tråden, och då tackar vi Gud. Men han är alltid med, allting talar om honom. Det finns en oavbruten kontinuitet i Guds handlande. 'Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel' (Ps 121:4)."

torsdag 1 mars 2007

Tankar och reflektioner kring min kropp

Idag har jag upprepade gånger kommit att tänka på min kropp, denna instution som så outtröttligt står på sin post, dag ut och dag in. Den är ju egentligen inte särskilt gammal, bara 33 år till sommaren för att vara exakt. Dock har den levt ett ganska hårt liv, och om det verkar den vilja berätta. Jag har kompisar som har fött lika många barn som jag, men som ändå ser ut som fjortisar i kroppen. Visst är de i minoritet, och jag gör vad jag kan för att vara glad för deras skull. Jag sticker inte under stol med att det finns tillfällen då det stör mig att deras kroppar verkar ha tystnadsplikt, när min skvallrar vitt och brett om vad den har gått igenom.

Den talar om bristningar på längden och tvären på förmodligen alla ställen där bristningar kan tänkas uppträda. Det talas om amningsdepåer, here-to-stay-kilon och överflödshud från inte mindre än fyra stycken raska 20-kilos uppgångar. Den talar om träningspass som aldrig blev av, och om matintag som hos en normalstor man. Mer än någonting annat så verkar den gilla att pladdra om tyngdlagen...

Men så tänker jag i mitt stilla sinne; låt den snacka! Det bjuder jag på. Faktum är att jag är tacksam till min kropp för att den har ställt upp så lojalt i alla lägen. Tacksam för att den är så frisk fastän den har sovit brevid en infektionshärd i över ett och ett halvt år. Jag blir ju i stort sett aldrig sjuk (om man nu bortser från vissa parasitangrepp), detta trots att jag nästan varje natt sover antingen lite eller väldigt många gånger. Nej, det vore direkt oetiskt att klandra den för att den ser mer trött och ledsen ut än yppig och pigg. En trotjänare är vad den är, och för det ska den ha tack. Ett riktigt stort tack.

Jag skulle vilja avsluta detta inlägg med en dikt från Galenskaparna, som jag bara minns början och slutet av. Läs och njut av några tankar kring ämnet viktnedgång och överflödshud som vi snuddade vid idag...

"Från elefant till loppa i en rasande takt som ingen kunde stoppa
Du är ett föredöme vi alla behöver,
men säg mig
Vad gjorde du med huden som blev över?"

Kvällsreflektion

Min äldsta bebis fyllde 10 år häromdan´. 10 år! Det känns helt omöjligt att begripa att samma hjälplösa lilla varelse som vi plockade hem från BB i maxicosin i förrgår, idag sitter djupt försjunken över sin nya telefon. Hon är strängt upptagen med att SMS:a, och ler överseende åt det faktum att jag ännu inte är invigd i konsten. Men hon har lovat att lära mig hur man gör, och det är ju alltid trösterikt.
I kväll kom jag upp på övervådningen efter att ha natttat Adam. Såg för mitt inre hur ledsen Lala skulle bli när jag förklarade att det var läggdags, men möttes istället av en helt annan syn. Lala låg, intensivt tumsugande, nedstoppad intill storasyster Bell som läste en godnatt-saga för henne. Efter ett litet tag blev blinkningarna längre och längre, för att till slut övergå i djup, fridfull sömn. Jag hade kunnat grina en skvätt där och då, för det kändes som att tiden nästan stannade till lite där och då. Åtminstone så hade jag velat stanna den, något som i sig är ett mirakel. Det är otroligt sällsynt att jag vill stanna tiden vid 20.30 om inte alla barnen sover. Den enda knapp som jag brukar vilja komma åt vid den tiden på dygnet är FFW -knappen. Men så var inte fallet ikväll. Ikväll var det mest bara, som D-J skulle sagt, underbart!
 
gästbok och besöksräknare