Jag, Paul och det lilla aset

Efter en smaklig lunch i föräldrahemmet, kom farmor ut och satt barnvakt så att vi fick kvällen för oss själva. Den blev helt underbar! Vi tog den nya bilen, som vi helt kort och gott (med en kärleksfull underton förstås) kommit att kalla "det lilla aset". Bilen har just ingenting med själva ordet as att göra, den är bara är liten och grön i största allmänhet. Ändå passar det på något oförklarligt sätt så bra att kalla den för det. Paul lekte Kenny Bräck och fartsyndade hämningslöst hela vägen in till stan. Han körde så fort att vi nästan höll på att välta i rondellen, och jag uppgav höga kvinnoskrik med jämna mellanrum. Jag var svältfödd på att uppleva något riktigt oansvarigt, så upplevelsen var verkligen njutbar. Det är en av många positiva sidor med att vara hemmafru, det här med att man inte får så där jättemycket impulser från omvärlden. Detta resulterar i sin tur i att man blir ganska lättroad. Oerhört lättroad, faktiskt.

Väl inne i stan passade vi på att se en film (en romantisk komedi förstås), Words and Lyrics, vilket visade sig vara en fruktansvärt kul film. Jag har vid 33 års ålder försonat mig med det faktum att den enda genre som verkligen lämpar sig för mig är just romantiska komedier (helst med Hugh Grant i huvudrollen). Det är liksom vad jag klarar av att smälta och hantera, utan att det ska resultera i att jag drömmer om den eller går i sömnen. Jag hetsåt popcorn och smågodis under hela filmen, så när den väl var slut var man (d.v.s. jag) inte längre så där superhungrig. Vi avrundade kvällen med sushi och en skål halvläskig misu-soppa. Varför beställer man in misu-soppa egentligen? Den är ju både lite fadd i smaken och grynig i konsistensen när man kommer till botten av skålen. Ändå passar det så bra in på något sätt. Man känner sig liksom harmonisk och lite japansk när man äter den, snudd på exotisk faktiskt. Misu-soppan tar mig så långt bort ifrån min korv-och-stroganoff-vardag som bara möjligt är, utan att ens behöva åka utanför Uppsala län. Det är inte det att jag inte gillar min vardag, eller korv- och-stroganoff heller för den delen. Det är snarare det att det är så välkommet med omväxling ibland. Så misu-soppan fyller verkligen en funktion, sedan må det vara hänt att den egentligen inte smakar något vidare. Middagen förflöt så fridfullt: vi hann prata av oss, lyssna, sitta tysta och mötas. Det borde vara lag på att göra sånt här ofta.

Tribute i punktform

I morgon har vi varit gifta i 12 år, min man och jag. 12 genuint underbara och lyckliga år måste bara firas, och jag skulle vilja göra det i punktform...

Jag älskar dig för att...
*du får mig att skratta
*du är så omtänksam
*du betalar alla räkningar
*du ringer alla obekväma telefonsamtal
*du är så snäll mot mina vänner
*du fyller i alla blanketter från Försäkringskassan så att jag slipper
*du har ord; inte bara läten, grymtningar och kroppsljud
*du hjälper mig att lösa livets mysterier med dina kloka råd
*du lyssnar så bra
*du är grym på gitarr
*du skrattar åt mina skämt
*du alltid låter mig ta soffan, trots att du är så lång så att du får sitta i fosterställning i fåtöljen
*du har sinne för romantik
*du är min högra och vänstra hjärnhalva
*du är så snygg
*du är så lång
*du har så mörkt vågigt hår
*du är en sådan bra pappa
*du inte lägger en massa tid på att sporta så att jag slipper framstå som värsta soffpotatisen
*du har en lugnande effekt på mig
*du är så ömsint och hänsynsfull
*du tar alla våra skolstäd
*du säger sanningen när jag behöver höra den
*du tittar på nyheterna åt mig och berättar vad som händer i världen
*du är min "reiseleiter" när vi reser
*du inte försöker göra om mig
*du inte blir arg när jag kör in i saker med bilen
*du vill följa Jesus och tjäna honom
*du ringer mig utan att ha något ärende, mer än det att du ville höra min röst
*du får mig att känna mig så älskad

Det finaste som finns

Det finaste som finns, om man är två år och heter Boppe, är inte världsfred eller rena sjöar, solidaritet eller demokrati. Det är inte ens reformation eller folkväckelse, utan just "tack-to" (= traktor). Det är själva samlingsamnet för alla större fordon av dignitet, såsom dumpers, lastbilar, åkgräsklippare, skördetröskor och, så klart, traktorer. "Tack-to" är verkligen det finaste som finns, det högsta goda i hans universum. När han säger "tack-to" gör han det med ett sådant patos, ett sådant eftertryck att man tror att världen ska stanna, om så bara för en kort sekund. Kanske blir han politiker eller Dramaten-skådis en vacker dag. Eller så blir han bonde.

Mina barn vill ha...

*Bell (10 år) vill ha ett rum fyllt med bearnaise-sås. Och en ödla.
*Ninni (snart 8 år) vill ha goda fe-föräldrar (ordagrant återgivet) som uppfyller alla hennes önskningar.
*Lala (4 år i sommar) vill ha en ko - en jiktig ko. Och pappa ska bygga hagen.
*Boppe (snart 2 år) är blygsam. Han nöjer sig nog med världsherravälde.

Dagens Message

" 'I was hungry and you fed me,
I was thirsty and you gave me a drink,
I was homeless and you gave me a room,
I was shivering and you gave me clothes,
I was sick and you stopped to visit,
I was in prison and you came to me.'

Then those sheep are going to say,'Master, what are you talking about? When did we ever see you hungry and feed you, thirsty and gave you a drink? And when did we ever see you sick or in prison and come to you?' Then the King will say, 'I'm telling the solemn truth: Whenever you did one of these things to someone overlooked or ignored, that was me - you did it to me.' " Matt 25:36-40

Argument för och emot att studera vidare

Då vill jag studera vidare:

*När jag träffar ödmjuka högutbildade individer, som t.ex. Emanuel. Han är så smart, och har så högt IQ (min egen lilla slutsats baserad på att han har doktorerat i biokemi) att han lugnt skulle kunnat donerat hälften till mig (det vore väl ingen dum idé, Emanuel?!) och ändå fortsatt vara väldigt mycket smartare än genomsnittet. Likväl är han så ödmjuk, och verkar inte ha något som helst behov av att briljera med det. Tove (hans fru, också mycket skärpt kvinna) har berättat att han kan sitta och lyssna tålmodigt på när någon håller en helt felaktig utläggning om något som han egentligen kan mycket bättre, utan att ens känna sig frestad av att gå in och rätta eller påpeka fel. Antingen är han född ödmjuk, eller så vet han så mycket att han har blivit ödmjuk av det. Eller så är det en kombination av bägge komponenter. Fråga Tove. Eller Emanuel.

*När jag har besökt ett u-land. Det har faktiskt bara hänt en gång, och då var jag i Indien(för visst är väl Indien ett u-land?). I alla fall, när jag åkte hem därifrån kände jag för första gången att jag hade en plikt att vidareutbilda mig. Inte för att jag hade ett läshuvud som förpliktigade. Inte för att min omgivning förväntade sig det (nein, det har den nog egentligen aldrig gjort) . Inte för att jag helt plötsligt hade kommit på vad jag vad jag skulle vilja läsa, eller för att jag äntligen hade listat ut vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag insåg helt enkelt att jag borde läsa vidare av den enkla anledning att jag bor i ett i-land. Alla som bor i ett i-land kan egentligen läsa vidare. Bordet är dukat och klart med studievägledare och studiemedel och studielån och bibliotek och allmän skolplikt och yttrandefrihet och professorer hit och dit och rent vatten till alla och ingen malaria och gratis sjukvård och rösträtt och demokrati och flerpartisystem... jag kan göra listan hur lång som helst, men jag är säker på att jag har gett tillräckligt många argument för att övertyga den mest motsträvige. Om man föds i ett land som Indien har man väldig tur när det kommer till t.ex. matkulturen. Där finns den absolut godaste maten på jorden. Period. Men man kan också födas inom ett lågt kast, eller t.o.m. kastlös och då är det stor risk att man aldrig får lära sig läsa, än mindre gå i skolan, och ännu än mindre läsa vidare efter grundskolan. Dessa männsikor har enorma hinder att övervinna innan de ens kan stava till vidareutbildning även om de är lika smarta som... min man, t.ex. Så Indien är ett starkt argument när det kommer till vidareutbildning.

*När jag sitter brevid några som jag inte känner på en bröllopsmiddag som är så där riktigt jätteutbildad och som inte har barn. Det går ett tag, men sedan tar det slut. Samtalsämnena tar slut, och jag vet inte vad jag ska säga efter ett tag. Jag hoppas att de ska fråga något om hur man uppfostrar barn, eller vilka blöjor som är bäst. Men det gör de inte, för de är inte intresserade av barn, än mindre av olika blöjsorter. Blöjsorter är ju inte ens jag intresserad av, och jag har ju fyra barn. Det är nu som jag börjar svettas och bläddra överdrivet intresserat i bröllopshäftet. Jag ler fåraktigt och lyssnar undergivet när de andra studenterna diskuterar samhällsfrågor och ekonomiska samband med varandra. Måste erkänna att jag har lite svårt att hänga med och hålla focus när meningarna blir för långa. Jag ammar (som vanligt) och har det lite tufft med koncentrationsförmågan. Jag tänker tyst för mig själv, att kan de inte åtminstone fråga mig något om min tro. Det kan jag ju prata om! Men jag har förmodligen inte berättat för de att jag är en troende, så det var kanske lite mycket begärt...Tre långa timmar senare vet jag allt om hur brudparet såg ut som barn, hur de träffades och vad de föll för hos varandra. Tack gode Gud för bröllopshäften - de finns där för sådana som mig. Jag lämnar middagen kallsvettig, förmodligen utan att ha gjort något starkare intryck. Jag lovar mig själv att läsa vidare innan jag går på bröllop nästa gång. Jag ska i alla fall se till att inte amma.


Då vill jag absolut inte studera vidare:

*När jag får frågan "Vad läser du förutom bibeln, då?". Den frågan får mig att se rött! Bara en som är nyrik på kunskap och allmänt fascinerad av sin egna små grå ställer en sådan ungtuppsaktig fråga. Jag är rädd att jag i mina mörkaste stunder skulle kunna få för mig att svara -"Fibaktuellt!" - eller något annat riktigt vidrigt, bara för att aldrig mer behöva få om justen frågan. Fast nu känner jag helt plötsligt ett behov av att förtydliga mig; jag har alltså aldrig läst Fibaktuellt.

*När någon frågar mig när jag ska läsa vidare. När jag ska läsa vidare? Vem har sagt att jag ska läsa vidare?! Jag är bra precis som jag är, med eller utan akademiska meriter. Jag behöver inte ha epitetet förskollärare, socionom, fil kand eller en enda liten högskolepoäng framför mitt namn för att känna att jag duger. Jag är jag, och jag är jättebra. När jag får den frågan vill jag förbli evigt outbildad, jag vill trycka upp visitkort med mitt namn som det står "Hemmafru" på, bara för att göra revolt. Så en gång för alla; låt bli att fråga mig när jag ska utbilda mig. Då riskerar min eventuella akademiska debut att råka ut för allvarliga och ytterligare förseningar...

Mitt rymliga miljösamvete

På sista tiden har jag tänkt på mitt förhållande till miljön, alltså självaste miljön, den som är på allas läppar nu för tiden. Den som får människor att krama träd, att hälla grisblod på reaktorer och att skriva arga (anonyma) insändare till ortstidningen om sina bedrövliga grannar som inte sopsorterar. Denna stackars miljö, Guds skapelse, har fått en allvarlig sjukdom vars namn nu är på väldigt mångas läppar. Den globala uppvärmningen. Den globaaala uppvärmningen. Den globala uppvärmningen. Alla, i alla fall den stora merparten, har dåligt samvete för den och känner att de måste dra sitt strå till stacken för att få stopp på eländet. Även de mer förhärdade miljöbovarna som vi umgås med verkar ha vaknat till så pass att de i alla fall känner ett visst obehag inför de fakta som Al Gores film presenterar. Så borde inte jag också känna något?

Flera gånger när jag har kommit att tänka på den globala uppvärmningen på sistone har det slagit mig hur oberörd jag känner mig. Det är ju lite oroväckande, eftersom att det här verkligen är något som angår oss alla (och nu ser jag Al Gore lägga huvudet på sned och spänna sina miljömedvetna blick i mig). Så jag tar mig själv i kragen, och försöker aktivt frammana skuldkänslor för att jag är en sådan usel sopsorterare och för att jag har ett sådant känslomässigt distanserat förhållande till polarisarna. Men det verkar vara helt kört. Jag kan bara inte förmå mig själv att känna ett enda litet genuint stygn av ånger.

Antingen är det med mig som med Thomas Quick och hans andra styckmördarkompisar. Vi har gjort så mycket hemskt på var sitt håll - de styckmördat, jag använt hårspray med alldeles för mycket drivgas - så att vi till slut har tappat vår förmåga att känna ånger. Vi har helt enkelt berövat oss själva på våra egna samveten. Eller så är det kanske bara så att jag har fullt upp med att ha dåligt samvete för en massa annat ...

Jag har dåligt samvete för att jag har skänkt mina barn en saftig uppförsbacke i livet genom att inte lära dem att hålla ordning omkring sig. Jag har dåligt samvete för att vi äter så lite frukt och så mycket bullar. Jag har dåligt samvete för att jag är en sådan stor fegis, för att det många gånger är viktigare för mig att jag vara omtyckt än att vara rak och sann. Jag har dåligt samvete för att jag så sällan berättar för människor om Jesus, när jag har fått så mycket av honom. Jag har svidande dåligt samvete för att det finns hemlösa människor i Uppsala som jag inte lyfter ett finger för att hjälpa. Det skulle vara så enkelt att sträcka sig ut, och hänga på de andra eldssjälarna i våran församling som står där och delar ut mackor och kläder på Vaksala torg varje lördag. I stället sover jag ut, för att sedan dra ner på stan och köpa lite mer kläder åt mig själv (eller rättare sagt åt mina barn). Med allt det här i ryggsäcken säger det sig självt att det börjar bli ont om plats i min dåliga samvetsbank. Så snälla, hav förståelse. En hel smältande polaris är mer än vad jag har plats för.

Dagens Message

"He ordered the afflicting deamon out - and it was out, gone. From that momenyt on the boy was well. When the disciples had Jesus off to themselves, they asked, 'Why couldn't we throw it out?' 'Because you're not taking God seriously', said Jesus. 'The simple truth is that if you had a mere kernel of faith, a poppy seed, say, you would tell this mountain - Move!- and it would move. There is nothing you wouldn't be able to tackle.' " Matt 17:19-20

Mitt nya utbildade jag

För några dagar sedan damp min personliga kod från Nät Universitetet ner i brevlådan. Det kändes stort och lite ödesmättat att få ett brev adresserat till mig från ett universitet. Så nära att vidarutbilda mig har jag aldrig varit tidigare, d.vs. om man inte räknar med den där kvällskursen som jag gick på Medborgarskolan för snart åtta år sedan. Den var jättebra, men den gjorde mig aldrig till en mer akademisk människa.

På något sätt är det som att det alltid har funnits en öppen avgrund mellan mig och den akademiska världen. Ord som tenta, föreläsning och kurslitteratur väcker känslor av vördnad och respekt. De är alla planeter i ett helt annat solsystem än mitt. En litet uns av utanförskap väcker de också för den delen, om man nu ska passa på att vara lite självutlämnande. Jag hade på något sätt redan räknat ut mig själv, sett mig själv mer som en som var dömd till evig gymnasiekompetens snarare än en troligt student.

Men tänk hur saker och ting kan ändra sig! Här står jag nu inför den gigantiska utmaningen att läsa 10 poäng (och när jag skirver poäng är det nästan så att det svartnar för ögonen) engelska i höst, och ni må tro att jag känner mig intellektuell. Vem vet hur akademisk jag kommer att bli innan jag lämnar in - det skulle inte förvåna mig om jag slutar som professor eller docent eller rektor för hela Oxford. Tänk om det faktiskt är så att jag bär på akademiska superkrafter trots allt, förmågor som har legat slumrande och så väl inkapslade att varken jag eller min omgivning har sett skymten av dem under 13 års skolgång. Det varken kan eller bör uteslutas. Jag håller det för mycket troligt att den här engelska-kursen kommer att bli den svajiga hängbro som överbrygger det avgrundsdjup som har skilt mig och universitetsvärlden åt. Carpe Diem och Et Tu Brute så smart jag kommer att bli.

Dagens Message

"If you don't go all the way with me, through thick and thin, you don't deserve me. If your first concern is to look after yourself, you'll never find yourself. But if you forget about yourself and look at me, you'll find both yourself and me." Matt 10:38-39

En svår mening

Hittade en mening i en artikel om Tolkien som jag tyckte var svår, ordentligt svår. Det känns nästan som att den var lånad ur läsförståelsedelen av vårat svenska högskoleprov (och nej, jag har aldrig skrivit högskoleprovet, men jag tänker mig att den skulle platsa där). Men så är jag ju också är en enkel hemmafru som inte utsatt sig för överdrivet mycket intellektuell stimulans. Tacksam för tips från omvärlden vad det är skribenten kan tänkas vilja ha sagt. Svar skickas till signaturen "Obildad men lycklig ändå".

"Det är lätt att se hans kamp med litterära motiv som lika många försök att uttrycka och göra allmängiltigt, vad denna förlust och försöken att ge sitt jag en ny hemhörighet betydde."

Högar som försvinner och katter som dör

Idag dammsög jag vårat sovrumsgolv, hela vårat sovrumsgolv. Det var första gången på väldigt, väldigt länge. Det jag försöker få sagt här är att jag höll mitt löfte, att högen i vårat sovrum har slutat att finnas. Det känns nästan lite märkligt att gå in där nu. Ljudet är helt plötsligt mycket "klonkigare" än det var innan, lite mer studsigt än det var under varbölds-eran. Man märker det extra tydligt om man tappar något hårt och tungt i golvet (typ någon av Herkules-vikterna som maken släpade ner från ladan när han skulle börja sitt nya liv i höstas). Och om man får för sig att gå in och bara riva av en åskmålnsapplåd, så där helt appropå, märker man återigen att det helt klart finns ett före och ett efter. Varbölden. Jag är lättad, men på något sätt finns det ändå ett litet, men dock kännbart, drag av sentiment som rör till det hela.

Alla som någon gång har haft ett husdjur som de blivit riktigt less på, och sedan låtit semi-familjemedlemmen vandra vidare till de sälla, vet vad jag talar om. Man vet att det bara måste till ett avslut i förtid, även om det inte är något som man slåss om att genomföra. Jag slipper förstås, eftersom att jag är kvinna. Det här är en av många gånger som jag känner djup tacksamhet till de cementerade könsroller vi högst medvetet har valt att falla in i. Så kommer han tillbaka, och berättat det självklara, att Britta (och här vill jag understryka att Britta var en katt) är död och blöt. Med tanke på hur ofantligt mätt jag var på att torka kattbajs och kattkiss på alla tänkbara ställen i vårat hus, och hur lite jag hade lust att bevaka våra bredda smörgåsar från kattattacker, borde jag varit själaglad. Men det var samma sak där; min glädje och lättnad var märkligt nog uppblandad av ett litet stänk av saknad. Detta trots att jag i månader hade närt en hemlig önskan om att Britta skulle råka bli påkörd, så att vi slapp vara "the bad guys" inför barnen. Riktigt så väl ville det sig, uppenbarligen, dock inte.

Vi hade ju nästan kommit till den punkten att vi hade hunnit få en viss relation, avskrädeshögen och jag, om än en något skruvad och komplex sådan. Det skulle inte vara ärligt om jag förnekade att det faktiskt fanns band emellan oss. Sedan må det vara hänt att de inte påverkade mig i rätt riktning - de fanns där likväl. Det jag känner inför vårt nystädade sovrum är något mycket komplext, en mix av lycka och saknad, lättnad och tomhet... Den närmaste parallellen jag kan dra för att beskriva vad det är jag går igenom ikväll, är nog ändå den med Britta. Min enda tröst är att det gick ganska fort att komma över Britta... Faktum är att det redan känns lite bättre.

Dagens Message

"Then Jesus went to work on his disciples. 'Anyone who intends to come with me has to let me lead. You're not in the driver's seat; I am. Don't run from suffering; embrace it. Follow me and I'll show you how. Self-help is no help at all. Self-sacrifice is the way, my way, to finding yourself, your true self. What kind of deal is it to get everything you want but lose yourself? What could you ever trade your soul for?' " Matt 16:24-26

Nu har det slagit slint på allvar...

Hörde av min svägerska att polisen i Uppsala län har gått ut och informerat allmänheten om det nu blir ännu hårdare tag mot fortkörare. Onsdagar, torsdagar och fredagar från och med nu fram till slutet av maj kommer större delen av polisens styrkor vara sysselsatta med hastighetskontroller. Tre dagar i veckan! Jag blir matt och upprörd om vartannat när jag tänker på det.

Det är säkert en jättebra, jätterimlig, jättelogisk satsning om man tänker i renodlat kapitalistiska termer. Det måste ju vara en helt fantaskisk kassako. Och tänk bara så praktiskt för alla kriminella! Onsdag till fredag kan hedersmördare, inbrottstjuvar, hustrumisshandlare och terroristceller operera ostört, för då är lagens väktare upptagna på annat håll. Då har konstapel fullt upp med att nagla hederliga medborgare med för tung högerfot. Heilt sykt, syns eg.

Dagens Message

"And that's not all. You will have complete and free access to God's kingdom, keys to open any door and every door: no more barriers between heaven and earth, earth and heaven. A yes on earth is yes in heaven. A no on earth is no in heaven." Matt 16:19

Kreativ dagtid - en illusion?

Tänkte skriva ett kort och lite luftigt inlägg så här mitt på dagen, mitt i vardagen. Min blogg behöver mer luft och space för att inte utvecklas till något alldeles för pretto och färdigstöpt (nytt ord?). Just nu är den ungefär lika luftig som en hink full med cement. Men när jag försöker vara så där omedelbar och kortfattad och sätter mig ner mitt på ljusan dan för att skriva är det som att något händer.

Jag som nyss hade fullt sjå att bli hörd och uppmärksammad av mina barn, har helt plötsligt en hel hord som klänger runt mig, som vill veta mitt lösenord och läsa över axeln. Jag får utslag, och river mig neurotiskt i hårbotten med mina nariga husmorsfingrar. "Mamma försöker vara kreativ i dagsljus. Kan ni inte försöka respektera det, snälla, rara, enerverande, älskade?", tänker jag tyst för mig själv. Jag svarar så kontrollerat jag bara kan på alla frågor, samtidigt som jag försiktigt försöker frigöra mitt knä från avkomlingar. Då kommer herr minsting och attackerar datorn, mitt instrument, min elektroniska terapeut, med en blyertspenna. Han hugger upprepade gånger med en blyertspenna rakt ner i elektroniken. Han hugger med all kraft hans små fetlagda armar bara kan uppbringa, ända tills mor motvilligt slår ihop datorn. Kreativiteten får se sig besegrad även denna förmiddag. Länge leve kvällarna (ur skrivandets synpunkt)! Nu ska jag ägna mig åt mina små älskade, istället för att spela simultan. Jag lurar ändå ingen.

Dagens Message

"Meanwhile, the eleven disciples were on their way to Galilee, headed for the mountain Jesus had set for their reunion. The moment they saw him they worshiped him. Some, though, held back, not sure about worship, about risking themselves totally. Jesus, undeterred, went right ahead and gave his charge: 'God authorized and commanded me to commission you: Go out and train everyone you meet, far and near, in this way of life, marking them by baptism in the threefold name: Father, Son, and Holy Spirit. Then instruct them in the practice of all I have commanded you. I'll be with you as you do this, day after day after day, right up to the end of the age'." Matt 28:16-20

Sömn till hjälp i rätt tid

Så äntligen fick jag sova en hel natt! Visserligen för att vakna för dagen av ett gällt skrik vid 5-snåret, men fram tills dess fick jag verkligen sova. Det har verkligen sin charm, det där med att sova på natten, speciellt när det var ett tag sedan sist. Barn sover som regel inte gott av att ha dubbelsidig öroninflammation, och våra barn är tyvärr inga undantag. Innan jag gick och lade mig bad jag till Gud. Det gör jag alltid innan jag somnar, så just det i sig var inget speciellt. Snarare var det desperationen, den panikartade angelägenheten, som präglade bönen som kan tyckas en smula... obalanserad?

Gode Gud! Gör så att vi får sova i natt! Det räcker inte med att jag får sova i morgon natt, jag måste få sova i natt. Jag måste, måste, måste, måste, annars blir jag knäpp och samhällsfarlig och snurrig (snurrigare?) i huvudet. Om jag inte får bönesvar kanske det slår över. Tänk om jag rånar en bank eller börjar be till John Blund, bara för att jag är så trött! Gode Gud, rädda mig ifrån det...

Och det gjorde han! Tack Jesus för god sömn, för helande, och för alvedon. Tack för välling som gör att små nattsuddare somnar om så att deras föräldrar (i vårat fall pappan) slipper dra ut dem mitt i natten och ligga och nöta på nya E4:an i norr- och södergående riktning. Du tillåter aldrig att vi prövas över vår förmåga (även om det ibland känns som att det är nära ögat ;-)). Din nåd är alltid nog.

Änglabesök

Jag har upprepade gånger funderat för mig själv; när kommer det egentligen, det utlovade? Jag syftar inte på vårat femte barn (för det blir inga fler Kespe-barn, jag lovar). Det jag har väntat på är förstås änglabesök...

I bibeln står det att om man alltid ska vara gästvänlig, för en dag kan det vara änglar man får på besök. Jag har ganska många luckor i min karaktär: jag har vid 33-års ålder ännu inte lärt mig att passa en tid och jag är alltför ofta inkonsekvent. Om en hel skock med genforskare skulle analysera mig skulle de alla samstämmigt komma fram till att just det här exemplaret av homo sapiens inte bär på en enda organisatorisk gen. MÄN, som Tony Irving skulle ha sagt, jag är gästvänlig. Folk kan komma hem till oss nästan när som helst, hur oanmälda som helst och de är varmt välkomna. Jag menar inte att låta skrytsam och förmäten, det är helt enkelt bara så det fungerar här hemma. Så då tänker man ju osökt: borde inte vi kvala in? Och så en dag inser man att det faktiskt har hänt!

När vi kom hem ifrån Staterna och jag klev innanför tröskeln, slog det mig genast hur rent och prydligt det var i köket. Alla ytor var rena, och låg det något framme så var det sorterat i små fina högar. Efter att flickorna hade fått sina presenter, började jag gå runt i huset för att till min stora förundran upptäcka att det var likadant i hela huset. Inte bara fint på ytan (som om nu det skulle vara "bara"), utan fint ända ner i grunden. Varje låda och varje skåp var sorterat och omorganiserat på ett snitsigt sätt. Tvättrummet, det översållade, var städat och röjt. Det stod vare sig tvättmedel eller smutsig tvätt kvar att finna. Det i sig är storartat, men det slutar inte här. När jag kommer in i vårat sovrum, rummet med den stora varbölden (= en enorm hög bestående av kläder, julpynt, skridskor, madrasser, tält, väskor, leksaker, skor, pyssel och nu orkar jag inte rabbla upp mer saker som högen bestod av...bara en liten not för den oinvigde), städat. Varbölden var inte borta, men den var städad, sorterad och kategoriserad på ett sätt som ingav verkligt hopp. Den här varbölden hade varit så länge i vårat sovrum att den liksom hade permanentat sig där, på ett framfusigt och nästan lite skrämmande sätt. Jag hade nästan börjat tro, alltså inte tro-tro, men känslomässigt tro, att varbölden hade evigt liv i sig. Att om någon en dag skulle få den idiotiska idén att riva det här underbara huset så skulle det trona en varböld mitt i ruinen. Nu vet jag med all säkerhet att det inte kommer att bli så. Jag kan t.o.m. säga så mycket att varböldens dagar är räknade, och de är inte många. Ge mig påsklovet ut, och jag lovar att jag kan visa upp ett helt och hållet befriat sovrum. Det har jag vårat änglabesök att tacka för.

När jag upptäckte allt det här underbara som hade hänt med alla olika kaos-zoner kan man ju tänka sig att jag ska ha sprungit runt, runt i glädjefnatt och utstött jubelrop in i de olika garderoberna och lådorna, men det gjorde jag inte. Jag blev bara stum, helt stum av lycka.

Någon kanske invänder och tänker tyst för sig själv att man inte behöver vara en ängel för att sortera garderober och städa sovrum. Att städa faktiskt är något som alla människor kan, bara man tar sig samman. Där håller jag med, men här kommer den springande punkten: hon gjorde annat än att städa. Under de fem dygn hon var i vårat hem skötte hon våra tre barn med allt vad det innebär av matlagning, skjutsning och nattning. Hon såg till att de gjorde sina läxor, att de övade piano och att de inte svalt ihjäl kaninen. Som om inte det skulle ha varit nog var de på utflykt till Linné trädgården och iväg hela högen och tittade på bio. Det knäcker, men det slutar inte där. Innan hon åkte hem (eller rycktes upp, vad vet jag?) sydde hon bordstabletter tillsammans med barnen i form av amerikanska flaggan. Sist men inte minst tog hon ut mina barn på en korvgrillnings-exkursion, rakt ut i självaste naturen. Det var när jag fick höra det här med grillkorven som jag förstod att det fanns en övernaturlig dimension i det hela. Ingen människa, hur duktig och god hon än må vara, orkar grilla korv i naturen med allt vad det innebär av att tälja pinnar, leta slanor och få fyr på sur ved. Inte efter att man har tagit reda på en sådan veritabel oreda som mina gardeober innebar. Jag tror inte att någon kan tvivla på att jag har haft änglabesök, inte efter vad jag just har berättat.

Våran ängel ser inte ut som en traditionell bokmärkesängel. Hon har linblonda dreads, Colgate-leende och supersnygga boxar-armar. Om man kunde titta in i henne skulle man se att hon har ett hjärta av rent guld. Hon hade den goda smaken att gifta sig med en gitarrist, och går under namnet Heidi Eckeborn. Hon heter förstås något annat egentligen, något i stil med Gabriella eller Mikaela eller något annat änglaaktigt. Om någon skulle ha den stora turen att springa in i henne kan ni väl bara hälsa att vi älskar henne...

Dessa älskade föräldrar

Passde igår på att bjuda våra respektive föräldrar på en tack/hyllningslunch för deras insatser under våran U.S.A.-vistelse. De matade, klädde, skjutsade, tröstade, lekte, medlade, nattade och pysslade med och om våra små utan att på något sätt spara på krutet. Ni är bäst, och vi älskar er väldigt mycket. Så tack, tack, TACK ännu en gång! Eller som Lala skulle uttryckt det: Tack föj allt!

Dagens Message

"By entering through faith into what God has always wanted to do for us - set us right with him, make us fit for him - we have it all together with God because of our Master Jesus. And that's not all: We throw open our doors to God and discover at the same moment that he has already thrown open his door to us. We find ourselves standing where we always hoped we might stand - out in the wide open spaces of God's grace and glory, standing tall and shouting our praise." Rom 5:1-2

Berättelsen om far, mor, sonen och den kvinnliga koftan

Nu är det en hel vecka sedan vi kom hem ifrån Staterna. Det var fantastiskt att vara där, och jag njöt (nästan) varje sekund jag var där. Men så var det ju de små flickorna. Efter ett tag började man längta så där väldigt efter dem, efter deras små egenheter, deras ljusa gängliga gestaler och efter att höra dem pladdra om allt och inget. Mottagandet vi fick på Arlanda gick inte av för hackor. Jag kände mig nästan skamligt rik när de tre sessorna överföll oss när vi kom ut med våra bagagevagnar i ankomsthallen. Tio dagars frånvaro och längtan mynnade ut i en härdsmälta av glädje och uppdämda känslor, allt inför en publik mestadels bestående av sansade svenskar.

Jag hade ju faktiskt lovat att inte nämna något mer om kräk och magsjuka, men jag känner mig tvingad att bryta detta löfte. En vis man (som förövrigt inte alls är ute i kylan... ) kommenterade ett tidigare inlägg: "Wenn jemand eine Reise tut, hat er immer etwas zu ertählen". Förlåt älskling, men jag kan bara inte låta bli att erzähla om vad som hände på planet hem.

På avresedagens morgon vaknade jag med en klump i magen, en klump liknande den man brukar få när de första värkarna börjar mola inför förlossningen. En slags nu-finns-det ingen-återvändo-klump. Jag sneglar mot Boppe som just tittar upp. En leksakstraktor far igenom luftrummet. "Kast!", skriker han och skrattar sitt allra mest testosteronstinna skratt. Ja, kast på dig själv, tänker jag tyst för mig själv. Pojken är älskvärd, men nästan smärtsamt intensiv, och vi har en tretton timmar lång flygresa framför oss.

Men sedan går dagen så bra! Allt bara flyter på och funkar som det ska. Ett stort glädjeämne är att Boppe äter ordentligt för första gången sedan vi kom, och det bådar ju gott inför hemresan. Ett mätt barn är ju allt som oftast också ett nöjt barn. Vi gör några sista ärenden; tar en Starbucks, äter glass på Ben&Jerrys, och maken får ta ett sista avsked av gurorna på Guitar Center. Sedan styr vi kosan mot flygplatsen. Vi checkar in i lugn och ro utan att behöva betala någon övervikt, och sedan turas vi om att åka rullband med Boppe den återstående tiden(närmare bestämt ca en och en halv timma) innan det är dags att gå ombord. För den som inte vet det så kan jag upplysa om att tiden inte går fort när man jagar en minderårig på rullband inför en fullsatt gate. Vi försökte dock att se det hela som en investering i en förhoppningsvis något lugnare flygresa.

Planet lyfter något försenat klockan 20.30, och vår stackars stolsgranne har panik i blicken. Hon har gjort allt hon kan för att försöka byta plats, dock utan framgång. Planet är fullsatt, och lillkillen är i högform (dvs gapar, ålar och klättrar där han kommer åt). Vid tio-tiden somnar han till slut på en stor flaska välling, till allas vår lättnad.

24.05: Boppe vaknar till, alla andra har just somnat. Han tystas med en andra vällingflaska, och somnar åter om.

02.00: Turbulens. Yrvakna föräldrar tar upp den lille ur stolen . Han hostar, och jag föreslår att vi ska ge honom lite hostmedicin vilket vi också gör. Det är då det händer.

En hel syndaflod av kräk väller ur Boppe, och då menar jag verkligen väller, för att landa i knät på far och son. En hel dags matintag och två halvsmälta flaskor välling ligger nu utspridda över far och son. Sonen gråter och far är vit i synen. Allt far får fram är: "Filten, filten". Mor tvekar ett ögonblick i sin yrvakenhet. Är det verkligen rätt att offra den nyinköpta babyblå chenille-filten (som vi dessutom hade köpt i present till en annan, och därmed bara lånade lite på själva hemresan)? Far och son är ju redan så nerkräkta... Tankemaskineriet går långsammare än vanligt, men till sist offrar hon den ljusblå flätstickade. En andra laddning kommer, och landar tungt i chenillefilten. Anfallet är över lika plötsligt som det började, och nu sitter den lilla familjen tyst, chockad mitt i sin egen krigszon allt medan stanken sprider sig.

Fumliga händer byter om på sonen, som tvättas av efter bästa möjliga förmåga med hjälp av våtservetter och blöta handdukar som flygvärdinnan kommer med. Mor har för ovanlighetens skull varit riktigt organiserad och packat med ordentligt med ombyte till sonen. Men inte till far... "Vad ska jag ta mig till", stönar far och tittar apatiskt ner på sin helt och hållet nedspydda outfit. Jeans och t-shirt skymtar fläckvis fram under det som tycks vara en ocean av maginnehåll. Nu vaknar mor till på allvar och tar kommandot. "Ta av dig t-shirten", säger hon, och sedan hjälps det äkta paret åt med att raka av så mycket som bara går från jeansen. "Men..men vad ska jag ha på mig nu?! Jag har ingen extra tröja med mig," viskar far, och nu är paniken inte långt borta. "Här!", säger mor rådigt samtidigt som hon kränger av sig sin kofta "du får ta min. Den är ganska rymlig och grå med svarta ränder. Inte en kotte kommer se att det är en kvinnokofta". Motvilligt tar far emot koftan ur rådiga mors hand, och tränger på sig låneplagget. När far med viss möda lyckas knäppa sista knappen, ser mor plötsligt hur kvinnlig koftan faktiskt är. Den första knappen knäpps en bra bit nedanför bröstet (det solbrända, håriga), och så tight den är sedan! Nästan som ett lite,t randigt ormskinn... Det är nu det brister för mor. Hon skrattar och skrattar, ett kvävt, plågat skratt som inte skulle gå att undertrycka hur gärna hon än ville. Far har lättare att hålla sig. Han är inte det minsta road av situationen. Han är mest bara...kränkt? Ja, det finns nog faktiskt inget ord som bättre speglar hans uppsyn där och då, än just ordet kränkt. Något senare slår det far att han faktiskt hade en extra tröja i handbagaget. Mor får tillbaka sin kofta, och alla är glada och nöjda (ganska glada och nöjda i alla fall).

När vi mellanlandar i London får jag den stora äran att manuellt skölja igenom allt det otrevliga. Då var det betydligt lättare att hålla sig för skratt. Som genom ett mirakel sov sig våran stolsgranne igenom hela kalabaliken. Hon vaknade till synes utsövd, och kommenterade muntert att vår son hade varit en "good baby". Jag bara log och nickade, och tänkte att hon skulle bara veta vilket drama hon hade gått miste om. Fast mer än något annat liknade det väl egentligen en gammal, hederlig fars.

Dagens Message

"Are you tired? Worn out? Burned out on religion? Come to me. Get away with me and you'll recover your life. I'll show you how to take a real rest. Walk with me and work with me - watch how I do it. Learn the enforced rythms of grace. I won't lay anything heavy or ill-fitting on you. Keep company with me and you'll learn to live freely and lightly."
Matt 11:28-30