lördag 7 april 2007

Änglabesök

Jag har upprepade gånger funderat för mig själv; när kommer det egentligen, det utlovade? Jag syftar inte på vårat femte barn (för det blir inga fler Kespe-barn, jag lovar). Det jag har väntat på är förstås änglabesök...

I bibeln står det att om man alltid ska vara gästvänlig, för en dag kan det vara änglar man får på besök. Jag har ganska många luckor i min karaktär: jag har vid 33-års ålder ännu inte lärt mig att passa en tid och jag är alltför ofta inkonsekvent. Om en hel skock med genforskare skulle analysera mig skulle de alla samstämmigt komma fram till att just det här exemplaret av homo sapiens inte bär på en enda organisatorisk gen. MÄN, som Tony Irving skulle ha sagt, jag är gästvänlig. Folk kan komma hem till oss nästan när som helst, hur oanmälda som helst och de är varmt välkomna. Jag menar inte att låta skrytsam och förmäten, det är helt enkelt bara så det fungerar här hemma. Så då tänker man ju osökt: borde inte vi kvala in? Och så en dag inser man att det faktiskt har hänt!

När vi kom hem ifrån Staterna och jag klev innanför tröskeln, slog det mig genast hur rent och prydligt det var i köket. Alla ytor var rena, och låg det något framme så var det sorterat i små fina högar. Efter att flickorna hade fått sina presenter, började jag gå runt i huset för att till min stora förundran upptäcka att det var likadant i hela huset. Inte bara fint på ytan (som om nu det skulle vara "bara"), utan fint ända ner i grunden. Varje låda och varje skåp var sorterat och omorganiserat på ett snitsigt sätt. Tvättrummet, det översållade, var städat och röjt. Det stod vare sig tvättmedel eller smutsig tvätt kvar att finna. Det i sig är storartat, men det slutar inte här. När jag kommer in i vårat sovrum, rummet med den stora varbölden (= en enorm hög bestående av kläder, julpynt, skridskor, madrasser, tält, väskor, leksaker, skor, pyssel och nu orkar jag inte rabbla upp mer saker som högen bestod av...bara en liten not för den oinvigde), städat. Varbölden var inte borta, men den var städad, sorterad och kategoriserad på ett sätt som ingav verkligt hopp. Den här varbölden hade varit så länge i vårat sovrum att den liksom hade permanentat sig där, på ett framfusigt och nästan lite skrämmande sätt. Jag hade nästan börjat tro, alltså inte tro-tro, men känslomässigt tro, att varbölden hade evigt liv i sig. Att om någon en dag skulle få den idiotiska idén att riva det här underbara huset så skulle det trona en varböld mitt i ruinen. Nu vet jag med all säkerhet att det inte kommer att bli så. Jag kan t.o.m. säga så mycket att varböldens dagar är räknade, och de är inte många. Ge mig påsklovet ut, och jag lovar att jag kan visa upp ett helt och hållet befriat sovrum. Det har jag vårat änglabesök att tacka för.

När jag upptäckte allt det här underbara som hade hänt med alla olika kaos-zoner kan man ju tänka sig att jag ska ha sprungit runt, runt i glädjefnatt och utstött jubelrop in i de olika garderoberna och lådorna, men det gjorde jag inte. Jag blev bara stum, helt stum av lycka.

Någon kanske invänder och tänker tyst för sig själv att man inte behöver vara en ängel för att sortera garderober och städa sovrum. Att städa faktiskt är något som alla människor kan, bara man tar sig samman. Där håller jag med, men här kommer den springande punkten: hon gjorde annat än att städa. Under de fem dygn hon var i vårat hem skötte hon våra tre barn med allt vad det innebär av matlagning, skjutsning och nattning. Hon såg till att de gjorde sina läxor, att de övade piano och att de inte svalt ihjäl kaninen. Som om inte det skulle ha varit nog var de på utflykt till Linné trädgården och iväg hela högen och tittade på bio. Det knäcker, men det slutar inte där. Innan hon åkte hem (eller rycktes upp, vad vet jag?) sydde hon bordstabletter tillsammans med barnen i form av amerikanska flaggan. Sist men inte minst tog hon ut mina barn på en korvgrillnings-exkursion, rakt ut i självaste naturen. Det var när jag fick höra det här med grillkorven som jag förstod att det fanns en övernaturlig dimension i det hela. Ingen människa, hur duktig och god hon än må vara, orkar grilla korv i naturen med allt vad det innebär av att tälja pinnar, leta slanor och få fyr på sur ved. Inte efter att man har tagit reda på en sådan veritabel oreda som mina gardeober innebar. Jag tror inte att någon kan tvivla på att jag har haft änglabesök, inte efter vad jag just har berättat.

Våran ängel ser inte ut som en traditionell bokmärkesängel. Hon har linblonda dreads, Colgate-leende och supersnygga boxar-armar. Om man kunde titta in i henne skulle man se att hon har ett hjärta av rent guld. Hon hade den goda smaken att gifta sig med en gitarrist, och går under namnet Heidi Eckeborn. Hon heter förstås något annat egentligen, något i stil med Gabriella eller Mikaela eller något annat änglaaktigt. Om någon skulle ha den stora turen att springa in i henne kan ni väl bara hälsa att vi älskar henne...

3 kommentarer:

rösten från kylan sa...

En gripande berättelse.
Håller med om att det insatsen verkligen är av änglakaraktär.
Vi behöver verkligen påminnas om att änglar finns.
Vill dock inte försöka dra ner det hela till jordisk nivå, men det faktum att änglar även har en del jordiska drag ökar bara deras legitimitet som änglar.
Under den beramade bortavoron skulle jag åka och storhandla på ICA-MAXI tillsammans med de hemmavarande döttrarna. Det var den första söndagen, inann ängeln hade kommit.
Det var dock inte så enkelt.
Det gick nämligen inte att hitta någon plats för barnen i baksätet som var fullt med Mcdonaldspåsar med varierande innheåll, halvt urdruckna muggar, godis, kläder etc. Alltihop sammanfogat med en blandning av lera, vatten och sand.
Tog min arm likt en plog och förpassade skräpet till golvet och vips fick barnen plats.
Funderade på att dokumentera röran och skicka in det som ett förslag till höstens nya avsnitt av 100-Höjdare med Filip och Fredrik.
Brottas fortfarande med tanken.
Så gick veckan med ängeln på plats och slutligen kom dagen D då de efterlängtande föräldrarna skulle komma tillbaka och alla tårar slutligen skulle kunna torkas.
Skulle ta med mig de tre sessorna i jeepen till Arlanda.Det var en vecka sen jag hade den sist. Med en viss vana får jag ner dem i baksätet mellan klädhögarna.
Ögonen tindrar, vi är på väg mot Arlanda.Vi har knappt med tid.
Så händer det som inte får hända.
Upptäcker att diesln är slut eller rättare sagt tanken är knökatörr.
Förstår inte vad motorn går på, det kan i varje fall inte vara något miljöklassat jordiskt bränsle.Paniken sprider sig.
Vägen vi kör på är högtrafikerad och smal.Var kan jag hitta en mack, hinner vi i tid till Arlanda etc. etc..... många kusliga tankar passerar revy.
Äventyret får ett lyckligt slut.
Men hur, hur kunde det bli så här??
Vet inte. Antingen hade ängeln inte tid (fullt förståeligt)eller finns det kanske en förklaring i de fysiska begränsningarna.
Ängeln kanske gjorde ett försök att ge sig på röran i jeepen men kom inte åt den värsta härden i baksätet för att vingarna tog emot.
Samma med dieseln, när hon parkerat jeepen vid pumpen var utrymmet återigen för litet, vingarna var i vägen.
Till sist, vill inte överdriva min egen förmåga att identifiera änglar. Men nog kunde jag under den veckan som ängel nr 1 vistades hos postkodspingun även se en ängel nr 2 i grannhuset.
Dessutom påtagligt lik ängel nr 1.

Kärin sa...

Vid nästa änglamöte - kan du hälsa henne att hon är mer än varmt välkommen ner till Elida; adress Fiskebäcks hamn, Västra Frölunda...?

Anonym sa...

bra start

 
gästbok och besöksräknare