Så har man gjort sig skyldig till ännu en inomfamiljär klippkatastrof. När ska jag lägga ner saxen och inse att det inte är min grej? Vad krävs för att jag ska acceptera att jag inte har någon talang, ingen talang alls faktiskt, när det kommer till att frisera andra människor? När ska jag sluta intala mig själv att klippa hår inte är svårt, och att det ligger för mig? Det finns helt klart en ekonomisk aspekt av saken. Varje gång jag klipper barnen känner jag mig så allsidig och hushållsekonomisk, och jag har kommit att bli väldigt fäst vid den känslan vid det här laget. För ett tag sedan råkade jag som bekant (av misstag) frisera min fyraåriga dotter till en Barbados-Magnus - look a like, och man tänker attt det borde ha lärt mig något. Tydligen inte.
Boppe, våran tvååring, har begåvats med en mycket lyckad hårkvalité. Jag skulle nästan vilja hävda att han har en benådad kalufs. Nu är jag då i och för sig hans mamma, så helt opartisk är man ju inte, men ändå... Obestridliga fakta är i alla fall att det är vitblont, ganska tjockt och med lagom mycket fall. Det är ett snyggt hår som nästan alltid ligger snyggt. Hans frisyr brukade också vara snygg, med betoning på brukade. Den var snygg, ända tills jag hemsökte den med min ökända sax.
Luggen hade börjat bli lite väl lång. Den hängde ner i ögonen, och det började nästan se så där inhumant fåfängt ut så jag bestämde mig för att korta den lite grand. Det ena gav det andra, och efter att ha lekt frisör i en 20 minuter eller så var hår-katastrofen ett faktum. När maken kom hem tittade han slokörat på resultatet. Efter en stunds tystnad kläcker han till slut ur sig : "Han ser ut som en blandning av Tore Skogman och Martin Luther". Det enda jag fick fram var ett eftertänksamt "Hm...", för närmare sanningen än så gick det inte att komma. När det ligger lite mer slätt och välordnat är det definitivt en blond Martin Luther man skymtar (fast utan måne, då). När det är rufsigt och han har råkat styla ner lite vaniljyoghurt i det är barnet helt plågsamt likt Tore Skogman. "Farväl coola surfar-rufs. Var hälsad reformator och skald", tänkte jag bistert för mig själv.
Men sedan, när man bara får lite perspektiv på saken, börjar man inse uppsidan av hela den här hårklippningshistorien. Är det inte egentligen ett ganska imponerande persongalleri vi har att stoltsera med i våran familj vid det här laget? Nu har vi alltså en popstjärna, en reformator och en skald, och allt detta ryms under vårat tak. Jag tror att det är mer än vad många föräldrar kan skryta med. Anybody want a hair cut?!
söndag 29 juli 2007
lördag 7 juli 2007
Lite juni- och juliuppdateringar
Det bidde en liten spontanpaus i bloggandet. Våran internet anslutning har strejkat ett tag, och så har de små fått en alltmer sommarpräglad läggtid. Nedan följer ett litet sammandrag över juni och julis höjdpunkter och händelser...
*Pelle Severin har äntligen sett dagens ljus - det rankas utan tvekan till sommarens största höjdpunkt! Så len, så ullig, så ljuvlig, så alldeles, alldeles underbar är det lilla knytet. När vi mötte honom för första gången uppe på familje-BB, inlindad i sin ljusblå filt, kändes det fullständigt osannorlikt att han någon gång skulle komma att göra något som han egentligen inte får. Han kändes som så rätt nederstigen ifrån himmelen, så änglalik och from där han låg i sin plexiglassäng. Jag älskade honom från första stund, och jag är säker på att jag kommer att älska honom lika mycket när han får moppemusche och inte vill kännas vid sin pinsamma faster inför sin coola kompisar. Pelle har har under sin korta tid på jorden redan hunnit med att vira hela släkten runt sitt lillfinger, något som är en lätt match för den som är fullständigt oemotståndlig. En fantastisk bieffekt av att den lille äntligen har behagat komma ut är att mamma Tes äntligen har fått sitt liv tillbaka. No more illamående, no more foglossning, no more tvätta bilkupén med starka rengöringsmedel bara för att känna lukten, no more tanka bilen två gånger om dagen bara för att få insupa lite extra bensinångor. No more vätska i fötterna, no more ont i hela kroppen på natten - i stället finns där ett litet knyte att älska och snusa på. Om han bara visste hur lycklig han ska vara som har hamnat i världens underbaraste familj. Om han hade fattat vidden av hur lyckligt lottad han faktiskt är hade han dansat can can fram och tillbaka över det nylagda vardagsrumsgolvet. Nu har han så klart ingen som helst uppfattning om det, och hans små ben är hur som helst alldeles för outvecklade för orka bära upp hans lilla kropp i en can can. Men jag är säker på att när han bara är stor nog att förstå så kommer han att tacka Gud för sin familj många, många gånger.
*Jag har fyllt 33 år. När Bell frågade mig hur mycket jag fyllde var jag tvungen att tänka efter lite innan jag kunde svara. När Nikki sedan frågade vad jag önskade mig var -"Böcker" - det enda jag svar jag lyckades klämma fram. De här två händelserna bevisar att jag håller på att växa upp på allvar. Att inte på rak arm veta hur många år man fyller, och att önska sig böcker, inte någon speciell bok eller böcker i något specifikt ämne, utan bara sömnigt och oengagerat säga "böcker" är ett bevis på vuxendom som inte går att bestrida. I hemlighet gläder jag mig åt att jag i alla fall inte svarade "En ny kastrull" eller "Snälla barn". Det borde väl ändå peka på att jag att jag inte har utplånat mig själv helt och hållet trots allt. Eller så säger det egentligen inte någonting mer om mig än det faktum att jag redan har både snälla barn och så många kastruller jag som jag behöver.
*Vi har utökat vårat ansvarsområde med inte mindre än fyra kaniner den här sommaren. När jag skriver "vi" är det något jag verkligen inte menar. Jag upprepar det dagligen och stundligen, nästan som ett mantra, att kaninerna är barnens och endast barnens ansvar. Jag har tvagit mina händer ifrån allt vad pellets och burrensning heter, och jag har gjort det solklart för alla som bor under vårat tak att jag inte tänker lyfta ett finger för att garantera de små ulligas fortlevnad. Det är egentligen inte det att jag har något personligt emot kaniner i allmänhet. Det är mer det att jag känner att jag vårdar så mycket i alla fall, även utan kaniner. Igår var vi på Fäboden igen för jag vet inte riktigt vilken gång i ordningen den sista tiden. Jag stod tyst och oförstående och lyssnade på när ägaren föreläste om kaninens plats i människans liv till en annan kund. Det kändes som att vi kom från två olika planeter, så olika synsätt hade vi på kaniner, och det kändes som att det var troligt att våra vägar aldrig skulle korsas. Ändå stod jag där och reserverade ännu en av hennes kaniner för avhämtning redan nästa dag. Fascinerande, inte sant?
*Pelle Severin har äntligen sett dagens ljus - det rankas utan tvekan till sommarens största höjdpunkt! Så len, så ullig, så ljuvlig, så alldeles, alldeles underbar är det lilla knytet. När vi mötte honom för första gången uppe på familje-BB, inlindad i sin ljusblå filt, kändes det fullständigt osannorlikt att han någon gång skulle komma att göra något som han egentligen inte får. Han kändes som så rätt nederstigen ifrån himmelen, så änglalik och from där han låg i sin plexiglassäng. Jag älskade honom från första stund, och jag är säker på att jag kommer att älska honom lika mycket när han får moppemusche och inte vill kännas vid sin pinsamma faster inför sin coola kompisar. Pelle har har under sin korta tid på jorden redan hunnit med att vira hela släkten runt sitt lillfinger, något som är en lätt match för den som är fullständigt oemotståndlig. En fantastisk bieffekt av att den lille äntligen har behagat komma ut är att mamma Tes äntligen har fått sitt liv tillbaka. No more illamående, no more foglossning, no more tvätta bilkupén med starka rengöringsmedel bara för att känna lukten, no more tanka bilen två gånger om dagen bara för att få insupa lite extra bensinångor. No more vätska i fötterna, no more ont i hela kroppen på natten - i stället finns där ett litet knyte att älska och snusa på. Om han bara visste hur lycklig han ska vara som har hamnat i världens underbaraste familj. Om han hade fattat vidden av hur lyckligt lottad han faktiskt är hade han dansat can can fram och tillbaka över det nylagda vardagsrumsgolvet. Nu har han så klart ingen som helst uppfattning om det, och hans små ben är hur som helst alldeles för outvecklade för orka bära upp hans lilla kropp i en can can. Men jag är säker på att när han bara är stor nog att förstå så kommer han att tacka Gud för sin familj många, många gånger.
*Jag har fyllt 33 år. När Bell frågade mig hur mycket jag fyllde var jag tvungen att tänka efter lite innan jag kunde svara. När Nikki sedan frågade vad jag önskade mig var -"Böcker" - det enda jag svar jag lyckades klämma fram. De här två händelserna bevisar att jag håller på att växa upp på allvar. Att inte på rak arm veta hur många år man fyller, och att önska sig böcker, inte någon speciell bok eller böcker i något specifikt ämne, utan bara sömnigt och oengagerat säga "böcker" är ett bevis på vuxendom som inte går att bestrida. I hemlighet gläder jag mig åt att jag i alla fall inte svarade "En ny kastrull" eller "Snälla barn". Det borde väl ändå peka på att jag att jag inte har utplånat mig själv helt och hållet trots allt. Eller så säger det egentligen inte någonting mer om mig än det faktum att jag redan har både snälla barn och så många kastruller jag som jag behöver.
*Vi har utökat vårat ansvarsområde med inte mindre än fyra kaniner den här sommaren. När jag skriver "vi" är det något jag verkligen inte menar. Jag upprepar det dagligen och stundligen, nästan som ett mantra, att kaninerna är barnens och endast barnens ansvar. Jag har tvagit mina händer ifrån allt vad pellets och burrensning heter, och jag har gjort det solklart för alla som bor under vårat tak att jag inte tänker lyfta ett finger för att garantera de små ulligas fortlevnad. Det är egentligen inte det att jag har något personligt emot kaniner i allmänhet. Det är mer det att jag känner att jag vårdar så mycket i alla fall, även utan kaniner. Igår var vi på Fäboden igen för jag vet inte riktigt vilken gång i ordningen den sista tiden. Jag stod tyst och oförstående och lyssnade på när ägaren föreläste om kaninens plats i människans liv till en annan kund. Det kändes som att vi kom från två olika planeter, så olika synsätt hade vi på kaniner, och det kändes som att det var troligt att våra vägar aldrig skulle korsas. Ändå stod jag där och reserverade ännu en av hennes kaniner för avhämtning redan nästa dag. Fascinerande, inte sant?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)