söndag 29 juli 2007

Martin Luther + Tore Skogman = Boppe = tyvärr sant

Så har man gjort sig skyldig till ännu en inomfamiljär klippkatastrof. När ska jag lägga ner saxen och inse att det inte är min grej? Vad krävs för att jag ska acceptera att jag inte har någon talang, ingen talang alls faktiskt, när det kommer till att frisera andra människor? När ska jag sluta intala mig själv att klippa hår inte är svårt, och att det ligger för mig? Det finns helt klart en ekonomisk aspekt av saken. Varje gång jag klipper barnen känner jag mig så allsidig och hushållsekonomisk, och jag har kommit att bli väldigt fäst vid den känslan vid det här laget. För ett tag sedan råkade jag som bekant (av misstag) frisera min fyraåriga dotter till en Barbados-Magnus - look a like, och man tänker attt det borde ha lärt mig något. Tydligen inte.

Boppe, våran tvååring, har begåvats med en mycket lyckad hårkvalité. Jag skulle nästan vilja hävda att han har en benådad kalufs. Nu är jag då i och för sig hans mamma, så helt opartisk är man ju inte, men ändå... Obestridliga fakta är i alla fall att det är vitblont, ganska tjockt och med lagom mycket fall. Det är ett snyggt hår som nästan alltid ligger snyggt. Hans frisyr brukade också vara snygg, med betoning på brukade. Den var snygg, ända tills jag hemsökte den med min ökända sax.

Luggen hade börjat bli lite väl lång. Den hängde ner i ögonen, och det började nästan se så där inhumant fåfängt ut så jag bestämde mig för att korta den lite grand. Det ena gav det andra, och efter att ha lekt frisör i en 20 minuter eller så var hår-katastrofen ett faktum. När maken kom hem tittade han slokörat på resultatet. Efter en stunds tystnad kläcker han till slut ur sig : "Han ser ut som en blandning av Tore Skogman och Martin Luther". Det enda jag fick fram var ett eftertänksamt "Hm...", för närmare sanningen än så gick det inte att komma. När det ligger lite mer slätt och välordnat är det definitivt en blond Martin Luther man skymtar (fast utan måne, då). När det är rufsigt och han har råkat styla ner lite vaniljyoghurt i det är barnet helt plågsamt likt Tore Skogman. "Farväl coola surfar-rufs. Var hälsad reformator och skald", tänkte jag bistert för mig själv.

Men sedan, när man bara får lite perspektiv på saken, börjar man inse uppsidan av hela den här hårklippningshistorien. Är det inte egentligen ett ganska imponerande persongalleri vi har att stoltsera med i våran familj vid det här laget? Nu har vi alltså en popstjärna, en reformator och en skald, och allt detta ryms under vårat tak. Jag tror att det är mer än vad många föräldrar kan skryta med. Anybody want a hair cut?!

4 kommentarer:

Rakel sa...

Okej, jag kommer att vara stolt över dig så länge du fortsätter att torka ur micron varannan månad. Så du kan i lugn och ro lägga ifrån dig saxen och skänka resten av oss bloggmammor lite sinnesfrid.

rösten från kylan sa...

Yes please. I want to have my hair cut.
Med den enorma finkänslighet jag utrustats med, har jag med viss sorg åsett de stackars telningarnas frisyrmässiga skalpering utan att så mycket som häva upp en endaste kommentar.
Kan dock själv tänka mig att ställa upp som klippobjekt i framtiden eftersom möjligheten att begå nya misstag i mitt fall torde vara minimala.

läger kompisen sa...

Ännu en gång, kära du, har du lyckats att framkalla en strid ström av skratt anfall. Och inte ett enda stavfel så långt jag kunde se iallafall. Förslaget från "rösten från kylan" är kanske att tänka på?

Agda-Magda sa...

Rakel!
Det värmer en gammal bönegruppsledarsjäl att läsa något sådant. Kanske vore det bäst för alla parter att följa det rådet...

Rösten från kylan!
Ja, din finkänslighet är sannerligen omtalad...hehe... Och du har rätt: det är lätt att vara modig när man inte har så mycket (hår) att förlora. Det är bara att trilla in om du behöver a hair cut. 1,2,3mm - I can do it all!

Lägerkompis!
På läger, på läger, på läger trivas vi...!

 
gästbok och besöksräknare