lördag 16 februari 2008

Man ska leva som man lär

Jag har en hyfsat rik erfarenhet av att vara gräsänka. Ett par gånger om året gör maken, älsklingen, veckolånga utflykter till platser långt borta. Det är nästan löjligt att ens beröra ämnet, speciellt när det finns så många som är ensamma mest hela tiden med sina barn, som så gott som alltid får dra hela lasset själva. Av dem är jag djupt imponerad. De är hjältar allihopa, ofrivilliga hjältar många av dem, men de är alla hjältar.

Nu är det inte så för mig, och jag känner en ödmjuk, förbryllad tacksamhet inför detta faktum. Jag har en stor samling märkliga egenheter inpräntade in min person, och flertalet av dem misstänker jag (eller faktiskt vet med säkerhet) kan vara ganska enerverande. Hur som helst. Med jämna mellanrum dyker de där veckorna upp då han är på resa och jag är utelämnad till min egen förmåga (och min stora släkts välvilja. Tack gode Gud för storfamiljen!). I dessa lägen har jag upptäckt att det är helt avgörande att man har en strategi, en väl utarbetad plan med tydliga hållpunkter som man sedan följer slaviskt. Nedan följer ett förslag på ett strategiskt riktigt upplägg som bör resultera i en lyckad utgång.

Jag brukar börja ensamvistelsen, eller självständiga veckan som jag kallar en när jag känner mig positiv, med att sätta mig ner vid köksbordet och riktigt gråta ut en fem-tio minuter eller så. Vanligtvis så gråter vi i flerstämmigt, flickorna och jag, innan jag lyckas samla mig för att säga någonting uppmuntrande och samlande. Det kan t.ex. vara något i stil med: "En vecka går så fort, och nu ska vi se till att ha riktigt roligt. Om ni bara lovar att lyda mig blint ska ni se att vi kommer att få det riktigt trevligt tillsammans". Sedan kanske vi åker iväg och köper ett kilo lösviktsgodis, även om det råkar vara onsdag. Det är ett beprövat knep som kan rädda ur vilken tåredal som helst. Första och sista dagen är enligt min erfarenhet nästan alltid värst, varför det kan vara klokt att lägga in ett godisevent någon av de dagarna, eller varför inte bägge.

När alla har gråtit klart och snytit ur är det dags att skriva en lista, ett slags schema över när ni ska göra vad och vilka ni ska försöka se till att träffa. Här är nyckelorde lagom. Om man stämmer träff med halva stan kan det ha en uppstressande effekt, och det är inte stress vi är ute efter här. Men se för allt i världen till i att hamna i passivitet. I situationer som dessa är det viktigt med ett tydligt ledarskap, och det bör vara föräldern som håller i spiran.

Viktigt att komma ihåg är att man bör hitta en balans mellan att hålla på rutiner och att inte hålla på rutiner. Alla rutiner intakt kan skapa utmattning hos den hemmavarande föräldern. Inga rutiner intakt skapar kaos och anarki. Inget av dem är att önska, så man gör helt enkelt bäst i att hålla på några få utvalda. Det brukar funka bäst.

Du kommer behöva all goodwill som dina barn kan tänkas uppbringa, och tro mig, det är inte speciellt svårt att hjälpa dem på traven. Släng in en överraskning i mitten av veckan; städa kaninburen (eller kaninburarna) så att dina barn slipper. Köp hem pizza. Lägg något fint under deras kuddar. Lek sagotant. Eller varför inte chocka de små med en skogspromenad, något de garanterat aldrig glömmer.

Överraskningar och hämtpizza i all ära; det viktigaste är ändå att försöka upprätthålla ett gott och jämt humör. Att inte tappa tålamodet. Att inte kasta föremål omkring sig. Att inte prata med mörk röst (om man är kvinna). Andas djupt och håll huvudet kallt; det har alla allt att vinna på.

Hur har då min vecka, min självständiga vecka sett ut? Efter ovanstående principer kan man förmoda. Jag menar, man är ju inte direkt ny i gemet... men icke. Icke har man följt Gräsänkans tumregler, trots att man har författat dem själv. Jag har brutit mot alla regler och det bidde inte så bra. Ingen strategi, inget godis, inga överraskningar, inget tålamod (inte i slutet av veckan i alla fall). Det resulterade i inte så speciellt glada och samarbetsvilliga barn och en hel massa motvind som vi hade klarat oss bra utan.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Till våren åker jag på encounter (eller retreat som det heter nu för tiden) - igen! Jag har insett att det finns en del att ta itu med, allra längst därinne.

10 kommentarer:

Makena sa...

Jag ska försöka använda mig av dessa gräsänketips när jag själv får prova på en hel veckas gräsänkeskap i slutet av mars (maken ska till Indien!!). 1 kg godis låter dock lite magstarkt i mina öron, men jag förstår poängen ;). Det där med jämt humör tar jag också till mig. Det är A och O om det ska funka med barnen har jag lärt mig(har mkt erfarenhet av vad som händer om man INTE har jämt humör om man säger så...)Och slutligen. Jag skulle också vilja åka på retrit!!! Får väl bli längre fram när Bebisen slutat amma om så där 1-2 år...*längtar*

Rakel sa...

Jag har ett tips för trötta föräldrar. I mitt område bor en trevlig och hjälpsam tjej som mina flickor gillar. Där får de nämligen titta på TV mitt i veckan och äta i vardagsrummet. Jag skickar hem dem till henne lite titt som tätt. På så vis kan jag lämna hemmets regler fullständigt intakta men samtidigt inte. Jag får också på köpet några timmars lugn och ro. Har jag riktig tur kommer de hem och har redan ätit middag... inte illa vá?

Marianne sa...

Magdalena, jag saknar dig massor!!!! Jag kommer till Sverige efter påsk då måste vi hinna træffas. Dina bloggar ær helt underbara, jag kan verkligen se hela situationerna framfør mig. Du ær en hjælte som står ut:)

Anna sa...

Underbara människa! Tack för att du delar med dig. Och, jag ska ha dessa gräsänklings tumregler i minnet, den dagen det drabbar mig...

Anna sa...

Underbara människa! Tack för att du delar med dig. Och, jag ska ha dessa gräsänklings tumregler i minnet, den dagen det drabbar mig...

Frida sa...

Det är väl klart att man får ha livskris om mannen är väck en vecka. Det uppstår alltid i mitt liv... Tänk vad hemskt om man inte skulle känna så... Om det bara var en gäspning var gång mannen ger sig iväg... Sist mannen gav sig iväg var det midvinter, extremt kallt. Då inträffar inte bara strömavbrott. Pelletspannan bestämde sig för att ta välbehövlig semester. plus 13 inomhus. Då kan hända att ens kreativitet och tålamod prövas. och det är så sant att första o sista dan är värst.Tack för din blogg. Jag blir så varm i hjärtat.

Makena sa...

Frida: Fy så utelämnad jag skulle ha känt mig i det läget!! Vilken hjältinna du är som pallade en sån pärs!

Ingela sa...

Tack för en stunds roande upplevelser om vad som händer borta i Länna...Många bra tips om hur man skall göra eller inte... Kram

Phreetha sa...

Magdalena, bloggens drottning!
Så underbar läsning (som vanligt). Även om du inte följde dina egna råd så är jag säker på att de var alldeles ypperliga, så jag anser mig ha fog för att tycka att du är kalasbra på att hantera självständig-veckor. Jag beundrar dig och alla andra som behöver kunna det och är SÅ tacksam över att själv slippa!

Agda-Magda sa...

Makena! Jag är säker på att du kommer att klara det med glans, och mina budord är faktiskt inte så dumma ( om man bara följer dem).

Rakel!Vilken strålande lösning,det är bara att gratulera. Ska höra med sara om inte hon har lust att tänka om och börja curla lite mer...

Marienne! Saknaden är ömsesidig. Ring mig när du kommer!

Anna! Du är också underbar. Varför inte ta och brodera reglerna i fråga i korsstygn och häng upp dem på väggen. Det vill till att inte glömma av dem när man behöver dem.

Frida! Jag ryser bara jag tänker på det. Länge leve kärnkraften! Länge leve Barsebäck och Ringhals 1 och 2! Länge leve Tjern... eller kanske inte...

Ingela! Tack! Men vi vet båda två att du för länge sedan har passerat det stadiet där du kan ha någon som helst användning för mina råd. Your'e the mom!!!

Preetha! Så kul att stöta på dig här, och tack för den fina komplimangen. Glöm aldrig att vara tacksam för att du slipper självständiga veckor!

 
gästbok och besöksräknare