Kvällens intresseduell: Näsben möter nästäppa

Jag har återkommit till den här frågeställningen upprepade gånger på sistone, just det här med näsan och om den växer. Jag skulle kunna sätta en hundring på att min har dragit iväg det senaste året. Det är som att själva skelettet har rest på sig på något sätt, och jag tackar Gud för att jag inte är i behov av glasögon. De skulle ha hängt och dinglat en bra bit ovanför kindbenen, upphöjda på ett ansenligt stycke näsben.

Jag är inte ledsen för att min näsa har haft en tillväxtperiod, det är jag faktiskt inte. Man skulle kunna tycka att den borde tagit och bättrat på luktsinnet när den ändå var i farten, men så roligt skulle vi visst inte ha det. Jag kan bara konstatera att om den fortsätter att utbreda sig på det här sättet så kommer det att bli svårt att stänga locket när det blir dags för min jordfästning om en sisådär 60-70 år. Men det kommer ju ändå inte vara mitt problem.

Råkade få på en dokumentär om The Jonas Brothers häromdagen. Boppe ville titta på Händige Manny när jag ramlade på denna tyngre version av familjen Von Trapp. Jag hänfördes över det faktum att någon kunde komma på tanken att göra en dokumentär om några unga killar som får snuva. HUR. HAMNADE. VI. HÄR?! Har ett produktionsbolag som nappar på en sådan programidé något existensberättigande? Och den verkligt stora frågan lyder: Finns det inte längre någon gräns för hur ovidkommande ett program får vara, även om det riktar sig till barn i förpuberteten? Det verkar som att jag måste svara nej på den frågan.

Kameran sveper över hotellrummet för att slutligen landa på den krullhårige Jona-brothersen. Han sitter på sängkanten med en termometer i munnen och hänger med huvudet en smula. Och jodå, han har temp. Försiktigt tonar en matta av ledsen synthmusik upp sig i bakgrunden som för att liksom undersryka allvaret i situationen. Det jobbiga i det hela. Hur tufft det kan vara för en känd person att vara förkyld.

I nästa klipp så är The Jonas Brothers på besök hos näringspolisen. Där får de lära sig att äta en vitaminrik och allsidig kost och att det är viktigt att få i sig grönsaker. Jajjamensan. Kameran sveper över brödraskaran för att fastna på den rakhårige Jona-brothersen med när han pratar med mat i munnen. När toppen av en kokt morot råkar trilla ur munnen för att landa på tallriken så är dokumentärfilmaren där och lyckas banda händelsen. Vårprimörens flykt ut ur den unge sångarens mun är förevigad. Och det måste väl vara just sådana ögonblick som vi har dokumentärfilmare till? Eller?

Där gick min gräns. Jag byter kanal och räddas av Nalle Phu och hans vänner som väl aldrig har framträtt i ett mer intelligent ljus. Jag orkar inte med den här fördjupningsuppgiften om kädisar i yngre tonåren. Jag vill inte veta vad de äter eller om de är täppta i näsan. Den här dokumentären får Teletubbies att framstå som tänkare och radiosporten (i all sin plågsamma oduglighet) att verka trollbindande i jämförelse. Get a life, tänkte hon som just har lagt tid och energi på att skiva ett inlägg om sitt växande näsben. Det var mitt bidrag till att skapa en intressantare och mer upplyst värld den här kvällen. Det är inte utan att man rodnar i sin ensamhet när man tänker på det.

Jag undrar vem av oss som skulle vinna om vi ställde upp i en tävling som gick ut på att väcka mest intresse hos allmänheten... hm... Mitt näsben vs The Jonas Brothers nästäppa; let the game begin. Det blir 1-0 till The Jonas Brothers. Tveklöst. Till mitt försvar får jag väl lov att påpeka att det bara rör sig om ett litet inlägg på en liten blogg. Jag skulle faktiskt aldrig komma på tanken att göra en Disneyproduktion om min egen näsa.

Det var en gång en käftsmäll

Det var en gång en flicka som bodde med sin familj i ett litet vitt hus på den uppländska landsbygden. I det lilla tunna flickebarnet rymdes mer känslor av alla de slag än vad som kan tyckas vara rimligt. En dag tog flickan sin mammas ansikte mellan sina små späda händer, och tittade henne djupt i ögonen. "Livet är inte värt att leva när du inte är här", sade hon. Rösten var lågmäld, men ändå helt stadig. Mamman kunde ha satt alla sina samlade ATP-poäng att solen gjorde halt på himlen i den stunden, så märkvärdig tycktes den.

Några veckor senare hittar pappan en lapp på dörren till flickans rum. Föräldrarna och flickan ligger i en tillfällig konflikt, och flickan har förvisats till sitt rum för en stund. Där förväntas hon tänka över sitt liv och sina attityder. Pappan räcker fram lappen till mamman som får ta del av det drastiska budskapet:

"Knacka koden på dörren annars så får ni en käftsmäll. Det gäller alla! Alla förutom mamma och pappa för de får en käftsmäll i alla fall och de får ändå inte komma in."

Sedan ångrade sig flickan i säck och aska, och ingen käftsmäll utdelades åt något håll. Föräldrarna och flickan förenades i en lång omfamning, och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.