Om man vill vara fin...

"Tänker du på något speciellt?". Det är maken som undrar, och han tittar på mig med en utforskande blick. "Nej", svarar jag. "Jag är bara ganska stel i nacken".

Lite senare slår mig tanken att jag kanske t.o.m. passar i lite stel nacke. Han frågade ju faktiskt om jag tänkte på något speciellt, så jag antar att jag måste se tänkande ut med min min käppraka rygg och huvudet lite vinklat åt vänster. Kanske ser det ut som att jag tänker på något ganska komplicerat. Som att jag håller på att knäcka en mattenöt eller att jag är i full färd med att lösa en komplicerad filosofisk frågeställning. Någon annan kanske tror att jag grunnar på en djupsinnig teologisk lärosats där jag känner att jag verkligen behöver ta ställning. Hela tiden är huvudet lite på sned, lätt framåtlutat. Jag måste erkänna att det är en ganska tilltalande tanke, det här att jag min fysiska åkomma får mig att se mer mentalt aktiv ut...

Och varför inte? Folk klär i mustasch och folk klär i glasögon (dock inte jag eftersom att jag har en sådan framträdande näsrygg). Skulle det då inte, rent hypotetiskt, kunna vara så att jag faktiskt klär i nackspärr? Jag tror inte att vi helt kan utesluta den möjligheten.

Det är nästan så att jag får lust att fråga maken vad han anser om saken. Men han har redan åkt och det kanske är svårt att avgöra sådant per telefon. Det kan ju vara så att han känner att han behöver slänga ett extra öga och kolla en gång till för att kunna svara helt sanningsenligt, så jag ringer aldrig upp och frågar. Istället tar jag mig en Ipren och lägger mig för att sova med min käppraka rygg och mitt vinklade huvud. Det spänner och sträcker långt ner mellan skulderbladen, men än sen? Om man vill vara fin så får man lida pin.

Generös eller bara boreliasmittad?

Hela familjen sitter i bilen när följande konversation utspelar sig mellan flickan och hennes pappa.

Flickan: "Mormor har borelia". Hon skrattar till när hon säger det, frustar och harklar sig lite. "Hon sitter på kontoret och boreliar sig", konstaterar flickan vidare.

Pappan: "Jaha...". Svaret kommer något dröjande. En förklaring till varför flickan skrattar så uppsluppet skulle kunna vara på sin plats.

Flickan: "Pappa, vad händer när man får borelia?" Hon har slutat skratta nu, och förefaller plötsligt något mera samlad.

Pappan: "Man kan få hjärhinneinflammation och så", förklarar pappan.

Flickan frilansar sedan sommarlovets inträde som oombedd knalle/bagare på gården där vi bor. Entrepenörsgenen som finns bakåt i släkten har slagit ned med full kraft i det lilla flickebarnet. På kort tid har hon skrapat ihop en mindre förmögenhet på sin försäljning av hembakta kladdkakor och avlagda, skabbiga leksaker. Mormor och morfar utsätts för mer försäljningsräder än de andra grannarna, en naturlig följd av att de har visat sig vara köpstarka kunder. Helt plötsligt bryts tystnaden från baksätet. Tankar har tänkts och slutledningar har dragits.

Flickan: "Jaha, det var därför som mormor betalade 30:- för en bit kladdkaka. Jag sade att hon kunde få den för en tia, men då sade hon att hon ville betala 30:-".

Diagnosen är härmed fastställd. Att någon självmant trissar upp priset för en bit kladdkaka långt utöver fastställt marknadsvärde tolkas som ett solklart fall av hjärnhinneinflammation. Stackars mormor som bara ville vara generös...

Please pass me another sandwich...

Man (eller rättare sagt jag) är ju tyvärr ganska flack ibland, och civilkuraget är inte alltid vad det borde vara. Jag kan bara säga att i texten nedan är igenkännings-faktorn plågsamt hög...

"Domenica remembered how, some years previously, she had been invited for a picnic by some people who had quite casually mentioned that the rug upon which they were sitting had been lifted from an airline. It had astonished her to think that these people imagined that she would not be shocked, or at least disapproving. She had wanted to say: "But that's theft!" but had lacked the courage to that, and had simply said: "Please pass me another sandwich."
Ur The world according to Bertie av Alexander McCall Smith

Det gäller att tänka framåt

Det går åt enorma mängder mjölk här hemma sedan sommarlovet började. I torsdags kväll inhandlade jag fyra liter mjölk Jag tänkte att nu tar jag i så att det räcker ett par dagar. Men på fredag kväll, ganska exakt 24 timmar senare, finns där ingen mjölk när jag ska duka fram den. Fyra liter mjölk har uppslukats och är ingenstans att finna i vårt kylskåp.

Jag undrar om mina barn har skaffat sig ett nytt fritidsintresse, om de i det fördolda anordnar mjölkhävartävlingar för alla ungar som bor på gården. Eller tänk, det vore faktiskt ännu värre, tänk om de ställer till med Rave-fester när vi är på jobbet. Vi sådana tillställningar har jag hört att det dricks enorma mängder vatten. Kanske har våra barn gjort en liten försvenskad twist på det hela, så att de hinkar mjölk istället för vatten. Det skulle förstås också kunna vara så att de har tagit bussen in till närmsta samhälle och delat ut mjölk till hemlösa och behövande. Nu har jag aldrig sett till några hemlösa just där, men det kan ändå inte uteslutas.

Kanske vore det idé att skaffa sig en egen mjölkko så att man slapp det här eviga släpandet på tunga kassar. Den yttersta tiden närmar sig ju trots allt, och man kan inte leva på bara gurkor och sockerärtor. Jag tänker att den skulle kunna hålla till i hagen som gränsar till våran trädgård. Om den är av en sådan sort som inte gillar regn skulle den få kunna få vara i car porten om det dåliga vädret ser ut att hålla i sig. Där bodde våra vanvårdade kaniner innan de flyttade till andra sidan stan (till vad som för dem måste framstå som kaninhimlen).  Jag tror att kossan skulle kunna trivas riktigt bra där, inklämd mellan vinterdäck, sparkcyklar och allsköns plastleksaker. 

Inte bara skulle vi alltid ha mjölk på bordet; vi skulle också kunna lära oss att ysta ost och göra vår egen filmjölk. Våra redan långa barn skulle bli ännu längre, och den bistra, yttersta tiden kanske blev något, lite lättare att uthärda. Och inte skulle vi kalla henne för Rosa eller Tindra eller något annat menlöst och intetsägande som kor har hetat i alla tider. Nej, Harmageddon skulle hon heta, vår alldeles egen lilla mjölkko.  Och eftersom att jag redan sköter det mesta av tvätt och inhandling i det här hushållet, så tycker jag att det inte är mer än rätt att någon annan i familjen mockar. Ja, ju mer jag tänker på det... pax att inte mocka.

Rabarber, penseér och vilddjurets märke

Det är ganska mycket ole dole doff över mina planteringar, ändå har jag kommit att nästan älska dem. Man ser ingen röd tråd, hur man än letar, utan det mesta faller sig ganska slumpartat och spontant. Lite gullök, några tomatplantor, en ensam liten pensé och några andra blommor som jag inte kan namnet på. I början kunde jag smyga ut flera gånger om dagen för att kolla om det hade kommit några tjuvskott på mina tomatplantor, och ängsligt undra över om min salladstapet någonsin skulle ta sig. Ungefär dubbelt så många gånger besökte jag mina skötebarn i tankarna, och nu har jag bara fått bestämma mig för att inte prata om mina planteringar med alla jag kommer i kontakt med. Det ger ett så ingrott intryck, och jag vill ju så gärna verka aktiv och intressant.

Det här med balans har alltid varit svårt för mig, men jag jobbar verkligen på det. Balans är nyttigt, klädsamt, gynnsamt och en enormt lyckad egenskap att ha att dra fram ur rockärmen. Det har jag insett för länge sedan. Ändå är det inget som på något sätt kommer naturligt för mig.

När mitt nyvunna trädgårdsintresse började gräva ett allt för djupt hål i plånboken, kom jag på mig själv med att ursäkta och förklara mig själv för... öh...mig själv. Det gick så långt att jag t.o.m. lyckades ge min nya last andliga förteckan. Ett av de tyngre argumenten för att det är o.k. att jag åker till Plantagen flera dagar i veckan (och handlar fröer och sånt) har med den yttersta tiden att göra. Då kommer man inte att få köpa eller sälja om man inte har vilddjurets märke i pannan. Så tro mig; då kommer det minsann inte att vara så livat om man sitter helt i knät på sin närmaste ICA-handlare (om man inte heter Marie då förstås ;-)). I dessa bistra tider kommer jag ändå att stå pall. Jag har minsann lärt mig att driva upp mina egna gurkor och jag vet att tomaterna blir glada när de får gödning en gång i veckan. Så vem vet; mina timmar på Plantagen kommer kanske att betyda skillnaden mellan liv och död, i alla fall på lång sikt. Mina ungar kommer i alla fall aldrig att få skörbjugg.

Det är läggdags, och jag har brukat jorden på min altan nästan oavbrutet sedan jag kom hem ifrån jobbet. Jag har frid i sinnet och avsevärda mängder jord under naglarna. När vi ska ta upp kvällens böneämnen och barnen har lättat sina hjärtan, hör jag mig själv säga:
"Vi kan väl be för våra växter också, att de ska klara sig och bli riktigt stora och fina...". Jag riktigt hör hur angelägen jag låter. Ingen av barnen reagerar det minsta på kvällens böneämne, så de ber för salladen och smultronplantan och allt det andra. De är vana vid att det går att be för vad som helst, litet som stort. Några dagar tidigare ville Ninni att vi skulle be för att hon brakarfå tandställning och att hon skulle bli rik. Nästa kväll ville Lala att vi skulle be att hennes fröken skulle tycka att hennes frisyr var cool, bara för att ta några exempel.

Vi ber, godnattpussas, släcker och säger godnatt. På väg ner i trappen känner jag mig lite kluven. Kan det verkligen vara rätt att jag ber för mina rabarber mitt i en tid av etnisk rensning och AIDS-epedemi? Jag menar, här smälter polarisarna och så lyfter vi upp våran brysselkål i bön. Kan det verkligen vara försvarbart? Jag känner mig förbryllad, och lämnar frågan hängande obesvarad i den svala kvällsluften. Innan jag kryper ner i sängen slänger jag en sista blick på ärtskotten i den stora krukan på altanen. De verkar sova för natten.

Jag har fortfarande inte kommit fram till något riktigt vattentätt svar till den här frågeställningen. Jag lutar nog ändå åt att det är o.k. att be för mossiga och relativt oviktiga saker, så länge det inte är det enda som ryms på bönelistan. Här kan det verkligen sitta fint med lite balans.