lördag 23 januari 2010

Örnen har landat

Det ska sägas med en gång: du kanske gör lika bra i att hoppa över det här inlägget. Men det är ett fritt land, så du får gärna läsa vidare om du känner för det. Det här inlägget är terapeutiskt motiverat, men nu har jag åtminstone höjt ett varningens finger för känsliga läsare. För ett tag sedan gick Stefan Svärd, en tongivande kristen profil, ut i tidningen Dagen och berättade om sin omskärelse. När jag såg rubriken så minns jag att jag tänkte att "det där, det var faktiskt mer än jag ville veta". Risken finns att du kommer känna likadant när... eller ska vi säga om du väljer att läsa vidare.



Resmage. Vad är resmage för dig? För de allra flesta innebär resmage många, skyndsamma besök till toaletten. Hamrande på hotellrummets enda toadörr som upptas av din rumskamrat. Kanske förknippar du ordet resmage med Immodium, Travello och vätskeersättning. Det gör inte jag.



Min resmage uppför sig inte alls så offensivt. Tvärtom, så brukar den anta en mer tillbakadragen approach. Min tarm går i ide i samma stund som jag jag sätter mig på flyget, för att vakna till liv en knapp vecka senare. Varje gång är det så, varenda eviga resa. Eftersom att jag drivs av ett behov av att analysera och kategorisera tillvaron, tänkte jag försöka mig på att dela in min resmage i olika faser. Och jag vet; jag har verkligen valt ett fängslande ämne den här gången.

Fas 1: Resan inleds.
Långflyg. Stillasittande, i timtal. Vaken när man brukar sova, och sova när man brukar vara vaken. Finn Air serverar frukost mitt i natten, av någon outgtrundlig anledning. Jag äter ändå, för det är så tråkigt att vakna hungrig. Det är då det händer, när natt blir dag och dag blir natt: magen tappar takten och valsen tystnar.

Fas 2: Kollegorna börjar undra.
Jag vet inte varför det blir så här. En vanlig måndag på jobbet skulle det kännas som ett övertramp att fråga Rosita om hon har gjort sin morgontoalett. Eller att le lite i mjugg och kolla med Sara om det gick bra att tömma tarmen idag. Men när man reser tillsammans (speciellt när det är det är för femtioelfte gången i ordningen) så är det som att något händer. Man tappar vissa spärrar, och den enes resmage blir de andras hjärtefråga. Intresset för den andres träck blir ett sätt att uttrycka omtanke, ett slags kitt som svetsar samman gruppen. Helt plötsligt känns det helt naturligt att ställa de här frågorna. Eftersom att jag är den ende i vårt team som lider av just den här typen av störning, så blir jag det självklara föremålet för allas uppmärksamhet. Ett par dagar in i resan, börjar de komma. Frågorna, alltså. Så här kan det låta:

Kollega 1: Du... hur går det med magen? Har du...liksom...ja, du vet...?
Jag: Näpp. Inte ännu. Men jag mår bra. Det är bara det att magen inte har vaknat ännu.
Kollega 2: Stackars dig, det måste vara superjobbigt. Jag gör det varje dag, det är ingen skillnad alls mot hemma.
Jag: Grattis. Så kul för dig. Verkligen. Det löser sig nog snart för mig med, ska du se.

Fas 3: Jag börjar tänka på all mat som finns i min mage.
Nu har ytterligare en eller ett par dagar passerat revy utan att jag har lyckats lätta på trycket. I det här stadiet brukar jag börja tänka på alla olika maträtter som samsas i min mage. Där ligger sushibitar och stekar, hotellfrukostar och tropiska frukter i en enda salig röra. Jag försöker se det positivt, försöker tänka på det som att kroppen liksom utarmar maten på all tänkbar näring genom att hålla på den så länge. Det skulle kännas mycket värre om det bara hade legat en massa husmanskost där inne och trängts. Jag förundras över hur jag kan uppleva hunger när jag går omkring och bär på så många middagar. Men innerst inne så vet jag att snart måste det ändå ske, det här nedsläppet som alla talar om.

Fas 4: Jag börjar känna mig tung.
Vid det här laget har jag börjat tänka på mat i laxerande respektive icke laxerande termer. Mat med laxerande egenskaper har ett tveklöst företräde i det här stadiet. I veckan som gick delade jag och Sara på en liten box med färsk frukt. Efter ett tag frågar jag Sara vilken av fruktbitarna hon tror är de mest laxerande effekten av de som är kvar. Sara skakar på huvudet, och pekar sedan på en vit kub med massa små, svarta kärnor i. "Den", säger hon. "Då är den min", kontrar jag. Jag ser spår av medömkan i Saras blick.

Fas 5: Jag går och köper en papaya.
Papaya är Guds gåva till alla förstoppade människor, och den gör sitt jobb plikttroget och utan större dramatik. Min erfarenhet av papayan är att den har en nästan 100% success rate, så vem bryr sig då om att smaken är en aning fadd. Om Rosita är med hänger hon på till närmsta fruktstånd och hjälper mig att pruta. Samtidigt passar hon på att köpa en påse mangosteen som hon intar under andakt.

Fas 6: Örnen har landat.
Jag behöver säkert inte förklara närmare. "Örnen har landat" har kommit att bli det kodord med vilket jag meddelar att Operation Bajskorv är över. Alla blir så där jätteglada för min skull, och vi-känslan är på topp. Lättad och lättare är jag nu redo att möta det som återstår av resan.

Om du tillhör någon av de som valde att läsa vidare, trots varningstexten i början, så vill jag be om ursäkt om jag har gjort dig illa berörd. Jag hoppas att vi kan gå vidare, och att du ska slippa tänka på mig nästa gång du ser en papaya.

söndag 10 januari 2010

Textilmonstret måste dö

Den här veckan är det prelilinära syftet med mitt liv att eliminera textilmonstret som härskar i vår tvättstuga.

Vår och vår... det kanske är mer korrekt att skriva min tvättstuga. Just den här frimärkesstora delen av huset är det inga andra familjemedlemmar som gör anspråk på. Men det är ok så länge som jag inte behöver bekymra mig om deklarationen eller ta kontakt med Försäkringskassan. Eller betala räkningar eller serva bilen. Jag kallsvettas av blanketter och mår dåligt av formulär. Tvätt kan vara jobbigt, men det är åtminstone inte ångestframkallande.

Slingriga tentackler av lortig textil är på god väg ut genom dörren, och jag vet snart inte var jag ska sätta ner fötterna. Men jag ska hemsöka draken, om det så ska krävas både lans och svärd. Jag är Ivanhoe, den tappre riddaren, i detta rafflande hushållsdrama. Min familj, som snart står helt utan rena kläder, är den sköna Rebecca. De väntar på att jag ska ingripa; ja, de väntar ivrigt och otåligt på rena ombyten. Jag får inte svika dem nu, deras hopp står helt till mig!

Fast det förstås; allra bäst bekämpas det här odjuret med vanlig hederlig flit och en hel del Ariel Ultra. Med mig ut i striden har jag min Miele, denna trogna vapendragare som aldrig viker från min sida. Vi har utkämpat många strider tillsammans, och jag bara vet att we can do it. Upp till kamp!

onsdag 6 januari 2010

Marmeladsmörgås och fläskfilé i perfekt harmoni

Kan man gå upp klockan 6.00 på riktigt eller är det ett dåligt skämt? Är klockan verkligen vaken så dags? Tveksamt... Och nästa fråga leder oss osökt till frukosten. Kan man tugga på bröd och svälja the innan klockan har slagit 7.00? Jag fasar inför denna grisotta med varje fiber i min kropp, men det hjälper liksom inte; imorgon börjar skolan igen, och så var det med den saken.

Hej, fasta rutiner. Hej då, omoget nattsudd och oanständigt långa sovmornar.

Idag slog vi oss ner vid frukostbordet ca 11.30, och ungefär samtidigt ringde mamma och bjöd över oss på lunch. Det skulle bli fläskfilé, och vi var välkomna vid 12.30. Vi älskar mina föräldrar, och vi älskar också fläskfilé så självklart tackade vi ja. När vi slog oss ned vid det dukade bordet i föräldrahemmet försökte jag hitta ett rimligt sätt att förhålla mig till marmeladsmörgåsen som jag just hade svalt. Det slog mig att det bästa var att se den som en entré, ett slags förvriden förrätt, och det funkade faktiskt jättebra. Vi åt denna underbara lunch tills det rimligtvis inte gick att få ner något mer, och frukosten och lunchen samsades sida vid sida i våra magsäckar på ett helt exemplariskt sätt. Lite som ebony and ivory, skulle man kunna säga om man känner för att dra paralleller till en legendarisk popdänga...
 
gästbok och besöksräknare