Din är jag, Gud!

Satt och bläddrade i en bok av Wilfrid Stinissen som jag har haft i min ägo ett bra tag, men ännu inte läst. "Störst av allt är kärleken" heter den visst. Det har varit så mycket på sistone och jag har inte hunnit med att vare sig läsa eller skriva så mycket som jag skulle önska. I sådana skeden av livet är man tacksam för den högst jordnära stunden på toaletten som naturen påbjuder varje människa. Och man är ju inte dummare än att man vet att maxa tillvaron så gott det går, så jag har en vana av att se till att det alltid finns dasslitteratur till hands...när det beger sig, så att säga.

Så igår slog jag upp upp den på måfå där jag satt på min tron av porslin. Mina ögon då på på den här fantastiska dikten av Dietrich Bonhoeffer. Han är en man som har betytt väldigt mycket för väldigt många människor, speciellt genom sin bok "Efterföljelse". Han gjorde ett enormt avtryck med sitt liv och kom att betala ett högt pris för sin tro. Han var en verklig troshjälte, men så här skrev han i fängelset några månader innan sin avrättning.

"Vem är jag? Man säger mig ofta att jag träder ut från min cell, lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott.

Vem är jag? Man säger mig ofta, jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.

Vem är jag? Man säger mig även att olyckans dagar jag bär oberörd, leende, stolt som vore jag van att segra.

Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg, blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme, skakad av vrede vid självsvåld och ringaste kränkning, rubbad av jämvikt i väntan på stora ting, vanmäktigt ängslig för vänner på ändlöst avstånd, tom och för trött för att bedja, tänka och skapa, matt och beredd att nu ta avsked av allt?

Vem av de båda? Är jag idag den ene, i morgon den andre? Är jag bägge i ett? En hycklare inför de andra och för mig själv en föraktlig gnällande vekling? Eller liknar den som jag är, en vikande här, slagen av fruktan när segern redan är vunnen?

Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. VEM JAG ÄN ÄR, DU KÄNNER MIG. DIN ÄR JAG, GUD!"

Och jag tänker som så; troshjältar - finns de egentligen? Existerar de i verkligheten eller bara i våra fantasier? Jag tror att de finns, jag vet att de finns, men kanske inte så som vi har föreställt oss dem. Alla kämpar, var och en på sin front. Trons goda kamp är just det - en kamp. Och där kommer ingen av oss undan, inte om vi vill vandra i hans fotspår som svettades blod för vår skull.

När jag lägger huvudet på kudden för att somna för natten ska jag tänka på dessa ord: "Vem jag än är, du känner mig. Din är jag, Gud!" Det är, när allt kommer omkring, allt jag verkligen behöver veta.

Ikväll kan jag höra mitt hjärta tänka

Ikväll kan jag höra mitt hjärta tänka. Ibland går det ett tag mellan varven, och så har det varit nu. Hjärtat säger ungefär samma sak som det alltid brukar säga när jag tar mig tid att lyssna, att vi inte kommer undan med mindre än att vi älskar. Det är ingen lätt väg att vandra, kärlekens väg, men det är den enda framkomliga vägen. I varje fall för den som vill följa efter Jesu, Han som ÄR kärlek.

Den är hiskeligt smal, så snäv att jag ofta fastnar. Jag breder ut mig och det väller över till både höger och vänster. Jag har rätt, men jag blir inte lyckligare för det. Jesus låter mig hållas ett litet tag, och det gör Han bara för att Han är så god, så enormt barmhärtig. Jag önskar mig en motorväg, men Han har tydligen bestämt att jag ska vandra på en stig som bara är nätt och jämnt framkomlig. Jag klarar det aldrig utan Hans hjälp, men det gör inte så mycket. Det verkar som att det är just så Han vill ha det.

Stig och Marina och barnen kom vid 20.30 för att hämta Ida, och sedan lekte vi italiensk storfamilj fastän att det bara var en helt vanlig onsdagskväll. Vi åt pasta med köttfärssås tills det nästan rann ur öronen på oss, och jag hade kokat alldeles för mycket spagetti. Vi hade ingen parmesanost och jag glömde att sätta in vitlöksbrödet i ugnen. Men det gjorde inget för vi hade det så väldigt bra i alla fall. När de hade åkt hem lade vi barnen och städade köket, och sedan lyssnade vi på Kentucky Rose. Det var ungefär hundra år sedan sist, och jag grät av glädje när jag tänkte på att jag får dela mitt liv med en man som är så väldigt lik Kentucky Rose. Ikväll var en väldigt bra kväll, en sådan som man önskar att man kunde lägga i kopieringsmaskinen och uppleva om och om igen...