Ikväll kan jag höra mitt hjärta tänka

Ikväll kan jag höra mitt hjärta tänka. Ibland går det ett tag mellan varven, och så har det varit nu. Hjärtat säger ungefär samma sak som det alltid brukar säga när jag tar mig tid att lyssna, att vi inte kommer undan med mindre än att vi älskar. Det är ingen lätt väg att vandra, kärlekens väg, men det är den enda framkomliga vägen. I varje fall för den som vill följa efter Jesu, Han som ÄR kärlek.

Den är hiskeligt smal, så snäv att jag ofta fastnar. Jag breder ut mig och det väller över till både höger och vänster. Jag har rätt, men jag blir inte lyckligare för det. Jesus låter mig hållas ett litet tag, och det gör Han bara för att Han är så god, så enormt barmhärtig. Jag önskar mig en motorväg, men Han har tydligen bestämt att jag ska vandra på en stig som bara är nätt och jämnt framkomlig. Jag klarar det aldrig utan Hans hjälp, men det gör inte så mycket. Det verkar som att det är just så Han vill ha det.

Stig och Marina och barnen kom vid 20.30 för att hämta Ida, och sedan lekte vi italiensk storfamilj fastän att det bara var en helt vanlig onsdagskväll. Vi åt pasta med köttfärssås tills det nästan rann ur öronen på oss, och jag hade kokat alldeles för mycket spagetti. Vi hade ingen parmesanost och jag glömde att sätta in vitlöksbrödet i ugnen. Men det gjorde inget för vi hade det så väldigt bra i alla fall. När de hade åkt hem lade vi barnen och städade köket, och sedan lyssnade vi på Kentucky Rose. Det var ungefär hundra år sedan sist, och jag grät av glädje när jag tänkte på att jag får dela mitt liv med en man som är så väldigt lik Kentucky Rose. Ikväll var en väldigt bra kväll, en sådan som man önskar att man kunde lägga i kopieringsmaskinen och uppleva om och om igen...