Kaniner bortskänkes

Den person som anser att dåligt samvete är en bristvara i tillvaron, bör skaffa sig ett (eller varför inte fem som vi så klokt har gjort) husdjur. Per omgående. Husdjur alstrar dåligt samvete lika tveklöst som en polyestertopp alstrar armsvett.

Jag vet så väl med mig att det är synd om våra kaniner, men det är väl ändå inte mitt fel? Eller är det mitt fel? Vi hade ju en överenskommelse, föräldrar och barn emellan, att föräldrarna inte skulle lyfta ett finger för att göra något för kaninernas fortbestånd. Vi var ju så rörande överens om det i början av juni. Det faktum att den yngsta blivande kaninägaren var just fyllda fyra verkade inte framstå som ett hinder att räkna med för de klarsynta föräldrarna. Inte heller att en annan av de tilltänkta kanininnehavarna inte egentligen gillar djur. Mycket moget agerat av föräldrarna. Nu, i mörka, snöslaskiga januari är det som om alla barnen har drabbats av en kollektiv minneslucka. Kaninerna, på delad förstaplats med föräldrarna, är de stora förlorarna.

Det var alldeles för länge sedan någon bytte i burarna nu. Det har gått så lång tid att jag undviker att få ögonkontakt med de små ulliga när jag går förbi. Jag skäms över mig själv och oss som familj, över att vi har låtit deras värld på 0,5 x 1m (per kanin) förfalla så dramatiskt. Jag vill inte veta vad de tänker om människosläktet.

Och som för att ytterligare strö salt i såren läste jag idag en artikel om barnfamiljens förhållande till husdjur. Där uttalade sig en expert, och hon kunde inte nog trycka på det faktum att man inte kan lägga över ansvaret på barnen. Hon menade att det var helt orimligt att tänka att det skulle fungera. Var var du, Gun, i somras när jag verkligen hade behövt dig och dina snusförnuftiga argument? Jag menar, det är ju alltid lätt att komma i efterhand och komma...

Men så kom dock en trösterik tanke till mig. I Afrika gör man än idag både husväggar och golv av kospillning, och det sägs vara både praktiskt och trivsamt. Kan kaniner tänkas ha ett liknande förhållande till sin spillning? Hur som helst; imorgon ska föräldern masa sig ut och byta på de stackars djuren. Barnen ska på JG, barnkalas och maskerad, och de har ju hur som helst ändå förträngt sommarens avtal.

Tidsbroms någon?

För en vecka sedan blev Bell, min äldsta, stolt ägare till sin första deodorant. Inte mycket till bloggämne kan man tycka, men sett till helheten så är det ändå anmärkningsvärt. Jag fick den stora äran att införskaffa den och valet föll till slut på en Date. Cirkeln är sluten.

I söndags efter mötet åkte vi till Gränby Centrum och lommade runt i timtal innan det slutligen blev Bells tur hos frisören. När hon gick in och satte sig var hon tio år, på god väg att bli elva. Fyrtio minuter och en uppklippt frisyr senare kommer hon ut och är helt plötsligt tretton och ett halvt.

På torsdag så tar hon bussen hem från skolan i sällskap med en klasskompis, helt utan min hjälp. Kan någon tala om för mig vad det är som händer?! Och är det någon som vet om det finns någon slags tidsbroms att dra i i sådana här lägen? Jag är faktiskt inte säker på att jag går med på det här... inte egentligen.

Kapprustning i julens anda

Igår tog jag äntligen ner julpyntet. Lådvis med krafs stuvades ner och bars ut i vårat överbelamrade förråd. Jag släpade och röjde i timmar innan jag äntligen blev klar. Huset kändes alldeles kalt när jag var färdig, så jag firade min insats med en jättekvast tulpaner.

Jag var fast besluten. I år skulle det julpyntas så till den milda grad. I år skulle jag slippa höra mina barn säga: "Men mamma, varför kan inte vi ha det lika mysigt som hos moster Sara? De julpyntar ju på riktigt..." Och faktum är att jag lyckades med mina föresatser, för första gången någonsin. Segerns sötma är söt, även om priset känns aningen högt så här med facit i hand.

Någon gång i slutet av november varje år byter Saras hus gestalt och förvandlas till en amerikansk juldröm. Levande ljus i mängd och parti, julstjärnor i varje fönster, nötter, dadlar, adventsljusstakar, tomtar, änglar, snögubbar, julmusik, enar med utebelysning och inte att förglömma; granen. Granen med stort G. Granen som dignar under ansenliga mängder julpynt som smugglades hem från USA med flyttlasset, helt utan hennes makes (min brors) vetskap. Det kanske låter mer överdådigt än vackert, men vackert är just vad det är. Faktiskt väldigt vackert, och otroligt stämningsfullt. Om man hade översatt julpynt till kärnvapen, så hade Sara varit en supermakt i klass med U.S.A.

Therése, min andra svägerska, julpyntar på ett lite annat sätt men med ungefär samma inlevelse. Hos Tes går julen i vitt, guld och grönt och hon tillverkar det mesta av sitt julpynt själv som det anstår en äkta florist. Installationer i mossa, trollhassel och guldtråd pryder tak, väggar och platsen ovanför den öppna spisen. Även Tes har en gran av modell magnifik med en kjol i vitt och guld som döljer den spartanska julgransfoten. Levande ljus tar hand om resten, och ja, jag behöver väl knappast påpeka att det är mycket vackert. Therése får föreställa Ryssland i min metafor.

Som jag tidigare nämnde så insåg jag på ett tidigt stadium att more is more. Om jag skulle ha någon som helst chans att ro hem priset för Årets julhus visste jag att det gällde att satsa, och då verkligen satsa hårt. Sara och Therése var lyckligt ovetande om den kapprustning som nu iscensattes från min sida.

Efter att ha köpt nytt julpynt för första gången på 8 år lämnade jag butiken 700 kr fattigare. Utöver det tillskottet fick allt julrelaterat krafs som vi har i vår ägo från det att vi gifte oss för 12 år sedan helt plötsligt komma till nåder och användning. Dubbla uppsättningar av plast-julgranar trängdes med med multifärgade lampor och kitchiga julgranskulor. Jullandskapet i glasfiberoptik stod sida vid sida med den hemmagjorda tomten från Öppna förskolan-tiden. Inte mindre än fyra stycken julkrubbor har prytt olika delar av hemmet. Den enögda pappersängeln med en enda stor paljett mitt i pannan i bästa Monsters Inc stil har vakat över oss alla från sin plats i granen. Det hade aldrig hänt i normala fall. När jag var klar var övervåningen så pyntad att själva övervåningen inte längre syntes. Även om nedervåningen var i något bättre skick, så hade huset i stort tagit ganska mycket stryk. Och nej, det var inte vackert. Men barnen fick så de teg, och jag får väl lov att föreställa... Nord Korea.

En vecka innan jul konstaterade Madde (min andra svägerska) i förbifarten att hon fortfarande inte hade hittat sina adventsljusstakar. De har varit mitt i en renoveringsfas av enorma proportioner, och hade gjort bedömningen att det var svårt nog att få plats med köksmöblemanget i vardagsrummet utan att därtill klämma in en julgran. Där och då tyckte jag lite synd om henne, men nu har den känslan bytts i avund. Madde kommer efter avslutad renovering ha mer förvaringsmöjligheter än Sara, Therése och jag tillsammans. Hon kommer säkert kunna leva med att julpyntet fick stryka på foten den här gången. Madde är en en sann pacifist i sammanhanget, faktiskt inte helt olikt Sverige med sin neutralitet och nedmontering av försvaret.

Nu får ni ursäkta mig. Jag har faktiskt lite snöspray som jag behöver gå och skrapa bort...

Nystart eller dödsryckning?

Just när jag äntligen får ändan ur vagnen och börjar blogga igen går strömmen. Ska jag se det som ett tecken att jag borde låta bli? Eller som ett hinder att övervinna? Framtiden får utvisa om detta lilla inlägg är en nystart eller en sista dödsryckning.