söndag 10 februari 2008

En illa tilltygad köpupplevelse

Här om dagen var jag med om något traumatiskt som jag känner att jag helt enkelt bara måste få bearbeta. Så här var det.

Inne på Nilssons skor i Uppsala hittade vi sandalerna med stort S, Rosita och jag. Det var av en sådan sort som inte lämnar en inbiten skoälskare oberörd, sådana skodon som väcker känslor. Det är troligt att om man verkligen anstränger sig och lyssnar riktigt noga så skulle man höra dem tala. Knappt hörbart, viskandes, kan den riktigt uppmärksamma konsumenten höra små, små ord av övertalning; "Köp oss, köp oss". Om man ändå inte köper dem utan våldför sig på sig själv och går vidare till nästa butik, så finns de ändå kvar där på näthinnan när man blinkar, exponerade ifrån sin allra mest fördelaktiga vinkel.

Sandalerna i fråga har en hög kilklack i kork med "Replay" broderat på sidan. Små, tunna remmar i brunt läder med nätta metallspännen håller vidundret på plats, och ja, ni har förstått vart jag vill komma; de är fulländade. Priset var inte lika fulländat, närmare bestämt 998:-. Niohundranittioåtta svenska riksdaler är i alla lägen alldeles för mycket för ett par sandaler, likväl så fick de följa med hem. Vägen dit var kantad av tistlar och törne och bristande engagemang.

Efter moget övervägande banar jag mig väg fram till de båda expediterna som står bakom disken. Vid det här laget har vi varit i butiken i ungefär 5 minuter, och vi har redan hunnit bli otrevligt bemötta två gånger, solidariskt uppdelat på en förorätt till oss var. Inte så pass att man blev ledsen eller så, utan snarare små markeringar för att låta oss veta att vi inte var betydelsefulla.

Det är ganska mycket folk framför kassan nu, ändå är det bara den ena av dem, vi kallar honom trettiofemåringen, som tar betalt. Tjejen står med ryggen mot den växande folkmassan (o.k. lätt överdrift) och fortsätter envist med sin syssla. Vi kan kalla henne nittonåringen, för enkelhetens skull. Jag sneglar på klockan, har faktiskt ganska bråttom, och försöker förtvivlat få ögonkontakt. Till slut händer det. Hon tittar upp och våra blickar möts, och i samma ögonblick drar något mörkt över hennes (nittonåriga) ansikte. "De blir bra, jag tar dem" säger jag och lägger upp 998kronors-sandalerna på disken. Hon drar en knappt hörbar suck och ger mig den berömda varför-kan-jag-inte-få-prismärka-ifred-blicken.

Motvilligt tar hon sig an den töntiga kunden i yngre medelåldern på andra sidan disken. När hon gör det så är det med samma entusiasm som en kommunalarbetare städar Baja-Major efter en urartad Hultsfredsfestival. Jag känner mig som en obehaglig överraskning, som en plump i hennes nittonåriga prismärkar-protokoll. Förlåt för att jag stör. Förlåt för besväret jag åsamkar dig, o nittonåring, när jag köper de här sandalerna för 998:- .

Ändå så kommer jag på mig själv med att vänta på att någon av de båda människorna bakom disken ska kommentera de fantastiska sandalerna. Det är ju trots allt rykande färska vårnyheter som max kan ha varit inne i butiken i någon vecka eller två. Det är ju för allt i världen kilklackssandaler med broderad korksula! Sandaler vars läderremmar förmodligen har gnuggats med tandborste innan de fick lämna fabriken för att få den rätta, använda looken. Det är konst i storlek 39 som får ögonen att tåras. Men de är inga konstälskare, det märks tydligt. Varken trettiofemåringen eller nittonåringen så mycket som höjer på ett ögonbryn, än mindre kommenterar de mästerverket som ligger framför dem på disken.

Utan ett ord drar hon 998:- från mitt kort, utan ett ord räcker hon mig påsen med det dyrbara innhållet. Som för att riktigt markera hur oansenligt mitt besök har varit i "hennes" butik, så vänder hon bort blicken när hon ger mig påsen. Innan jag ens har hunnit stoppa ner plånboken och samla ihop mina saker har hon redan hunnit återgå till sysslan som hon älskar mest; att prismärka.

Det är då det slår mig. De här människorna, nittonåringen och trettiofemåringen, de tycker inte om kunder! Och jag håller det för troligt att de inte ens tycker om skor...

Jag vill avsluta mitt inlägg med att önska butikspersonalen på Nilssons i Uppsala allt gott, som t.e.x. långt liv och lycka. Och varför inte slå till på en ny karriär på behörigt avstånd ifrån allt vad både kunder och skor heter när vi ändå är i farten.

7 kommentarer:

Makena sa...

998:- var väl inget ;) Där min svägerska jobbar säljer de skor för 10 000:- paret typ :lol:. Men allvarligt, jag är också allergisk mot dålig service. Dom har ju liksom betalt för att vara trevliga!!

Rakel sa...

Äh, du för göra som jag. Handla på "din sko", trevlig personal och alltid "3 för 2". Ja ja, jag kanske håller på att förvandlas til en närke-bonde, men det är jag stolt över! :)

Frida sa...

Jag undrar om jag ens hade köpt skorna... (även om vi bortser från det faktum att min man hade fått kronisk hicka, eller ngt ännu värre om jag kommit hem med så dyra sandaler.) Det är så infernaliskt trist med folk som behandlar en som ohyra. Frågan är hur hon skulle regaera om man hade varit supertrevlig och så där kristligt god som bara en del av oss har förmågan att vara (inte jag). Hade hon gett en ett skevt leende, brustit i tårar eller fortsatt ignorera? Jag brukar alltid säga för mig själv: hon har nog mensvärk. Det ursäktar nämligen det mesta för mig. Det är värre när det är en varelse av hankön. Då funkar inte den ursäkten liksom. Då får man säga: jaja, det är bara att lyfta på hatten och gå vidare... Grattis till dina fina sandaler. Vill nästan se en bild på underverken!

* Crista * sa...

Tragiskt men sagolikt. Det förstnämnda refererar till inläggets innehåll det andra till dess författare. Du är sagolik!

Agda-Magda sa...

Makena, 10 000:-paret! Där har man passerat gränsen för det försvarbara för länge sedan.

Rakel, jag håller med dig; "Din sko" regerar. Och "Skopunkten".

Frida! Nästa gågn ska jag välja en aktivt övertrevlig attityd, om inte annat så bara för att pröva på. Tyvärr så var sandalerna inte till mig, utan till för att användas vid en fotografering. Jättetyvärr, för de var verkligen fina.

Christa, du är bara så snäll och go! Tack!

Agda-Magda sa...

Makena, 10 000:-paret! Där har man passerat gränsen för det försvarbara för länge sedan.

Rakel, jag håller med dig; "Din sko" regerar. Och "Skopunkten".

Frida! Nästa gågn ska jag välja en aktivt övertrevlig attityd, om inte annat så bara för att pröva på. Tyvärr så var sandalerna inte till mig, utan till för att användas vid en fotografering. Jättetyvärr, för de var verkligen fina.

Christa, du är bara så snäll och go! Tack!

Lady Di sa...

Jag avskyr (!!!) när butiksbiträden gör sådär...

Jag brukar fråga om det varit en jobbig dag och ge dem ett extra leende. Men det uppskattas inte alltid vill jag lova... Men det kvittar ju egentligen eftersom han/hon redan var så sur ;-)

hoppas sandaletterna var lika najsa att använda som de var att se på.

 
gästbok och besöksräknare