söndag 28 december 2008

Björn, Benny och FM Franzén

Två sånger har mer än andra varit mina trogna följeslagare under december, två sånger av vitt skilda karaktärer och teman. Den ena är en ABBA-låt och den andra är en snart 200 år gammal psalm. Här kommer en kortfattad och ofullständig presentation av december månads allra största smashing hits: Slipping Through My Fingers och Bereden väg för Herran . Störtst går först, så vi börjar väl med Bereden väg (första och tredje versen).

Psalm 103

Bereden väg förHerran! Berg sjunken djup stån upp!
Han kommer, han som fjärran var sedd av fäderns hopp
Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste
Välsignad vare han som kom i Herrens namn

Gör dina portar vida för Herrens härlighet
Se, folken kring dig bida att nå sin salighet
Kring jordens länder alla skall denna lovsång skalla
Välsignad vare han som kom i Herrens namn

Hela psalmen är fantastisk. Den är så bombastisk och storslagen att vilken pudelrockande 80-talsballad som helst bleknar och framstår lam och platt. Just de ovan nämnda versarna är de som har berört mig mest. De är utmanande, men framför allt hoppingivande. Det är allmänt kännt att vi inte kan frälsa oss själva, och då än mindre någon annan. Men en sak kan vi alltid göra: vi kan alltid bereda väg för Jesus, vi kan alltid be! Tänk vilken maktfaktor! Och det allra bästa är att han inte är nödbedd, aldrig någonsin behöver vi övertala honom om att hjälpa oss.

"Gör dina portar vida för Herrens härlighet..." Varför leva det kristna livet på något annat sätt?! Allt annat måste ju vara vansinne, lite i klass med att gå på julbord och äta sig mätt på potatis (dödssynd enligt min pappa) fast ännu värre, förstås...

Nu tar vi ett raskt kliv över till Björn och Benny. Visst hade jag hört den massa gånger förut, men när jag såg filmen då HÖRDE jag den på riktigt. Jag grät så att tårarna skvalade, okontrollerat och ulkande. Långt ut på parkeringen fortsatte jag, ända tills maken tittade lite hjälplöst på mig och undrade hur det var ställt. Var det inte trots allt en komedi vi hade tittat på? Dog någon av huvudpersonerna när han var på toa? "Sången...den där sången...", är allt jag får fram. Mitt ansikte är rödgråtet och rockärmen är snorig. Så här går den.

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that I'm loosing her forever
And without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
That funny little girl

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
Each time I think I'm close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my ffingers all the time

Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table
Barely awake I let precious time go by
Then when she's gone, there's that odd melancholy feeling
And a sense of guilt i can't deny
What happened to the wonderful adventures
The places I had planned for us to go
Well, some of it we did, but most we didn't
And why I just don't know

Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers

Sentimental. Tveklöst. Melankolisk. Jomenvisst. Ingen kan med bästa vilja hävda något annat. Men den är också finstämd, vacker och fruktansvärt träffsäker. När jag hör den känns det som att Björn och Benny har borrat en lycka in i min skalle och plankat tankar och sinnesstämningar rakt av. Nu var det ju inte så eftersom att jag bara var typ 5-6 år när de skrev den här låten, men det är precis så det känns.

Då blir nästa fråga: är det nyttigt att släppa efter för den här sortens melankoli?Att ge rum för ett sentiment som osvikligen får tårkanalerna att jobba för högtryck? Kanske. Absolut inte jämt, kanske inte ens någon längre stund. Men att en liten stund våga stanna upp vid det faktum att barn är en gåva som man får låna ett litet tag, det kan nog faktiskt vara ganska nyttigt. Visst; mina barn är alltid mina barn, men jag kommer inte att få bre deras mackor för evigt och jag kommer inte alltid få pussa dem godnatt. So what om mitt thè kallnar i morgonrushen, och vad spelar det egentligen för roll att man blir avbruten mest hela tiden? Jag är hyfsat säker på att det kommer att komma stunder när alla barnen är utflugna, då man skulle göra en hel del för att återigen få vara en del av gamla tiders morgonkaos. Samma kaos som man nu tar sig igenom med andan i halsen, och öron röda av irritation...

Med Guds hjälp , och om man spelar sina kort väl nu när de fortfarande är hyfsat små, så bör det när de växer upp finnas mer kvar av realtionen än spridda telefonsamtal och den brokiga samling smörknivar och ljusstakar som alstrades i träslöjden. Med Guds hjälp och alla mina jordiska krafter till förfogande så ska vi nog vara allra de bästa vänner, jag och mina små, även när de blir stora. Däremellan ska jag se till att njuta så mycket jag bara kan!

4 kommentarer:

Frida sa...

Oh, yes. Utmärkta val av sånger.
Enigheten är översvallande. Jag måste genast fundera över vilka sånger jag har närmast mitt hjärta.

Ingela sa...

Slipping thru my fingers... mm hur tror du det känns att ha två flaxande flygfärdiga 20 o 19 åringar då.... snyft snyft... mamy6 är snart bara mamy2 här hemma.. men alltid mamy6 i mitt hjärrrrta

Agda-Magda sa...

Frida! Kul att höra att du är med i tankegångarna. Vore intressant att veta vilka sånger du kommer fram till; får hålla utkik på din blogg!

Ingela! Kunde inte låta bli att tänka på dig när jag skrev mitt inlägg. Fattar inte hur man ska ta sig igenom att de flyttar hemifrån! Men det var tröstande att höra det där du berättade om Skype: länge leve teknikens utveckling!

Makena sa...

Och nu gråter jag...nästan. Skulle ha storbölat om jag släppt på min sentimentalitet. Det har hänt några gånger kan jag säga när jag tänkt på detta att de inte alltid ska bo här *snyft* Och min make fattar inget han heller ;-)

 
gästbok och besöksräknare