måndag 29 december 2008

Tvätthögar, utanförskap och det lilla ordet mañana

Idag skulle jag: ha tvättat x (i detta fall många) maskiner tvätt.
ha städat övervåningen
ha städat nedervåningen
ha städat kaninburen

Idag gjorde jag: inte just så mycket alls.

Vet inte hur det går till sådana här dagar. Var finns effektiviteten? Var finns min överväxel? Har jag överhuvudtaget en överväxel? Var någonstans i mig finns den driftiga företagsgen ur vilken jag är sprungen? Den borde rimligtvis vara skriven över hela mig, ristad in i mitt själva väsen, speciellt då den kommer från två håll. Med min genetiska påbrå borde jag rimligtvis vara så mycket mer lik en chippad ekorre än den sköldpadda jag kom att bli. Nu blev det som det blev. Faktum är att det tog mig en hel eftermiddag att sortera mina barns kritor, och så väldigt många kritor var det faktiskt inte i den där burken.

Till min fördel ska sägas att jag har hunnit läsa en hel del idag i boken som jag fick i julklapp. Inte för att det vare sig hjälper kaninerna eller fyller de gapande hålen i våra halvtomma garderober, men ändå. Vi har haft en härlig dag, och det där andra kan jag ju faktiskt ta mig an i mañana.

Mañana är ett så vackert ord, tycker jag. Så mjukt och förlåtande, så hoppfyllt och bekymmerslöst. Därtill är det en av de väldigt få spanskaglosor som jag lyckades arkivera i min minnesbank från min tid som spanskastudent. Om min man hade fått tillägga någonting här, och det kan han väl få göra, så hade han påpekat att jag inte är kapabel bilda en enda mening på spanska. Jag är böjd att förlåta honom, för tyvärr så stämmer det.

Men vem vet vad som händer i mañana? Jag kanske, när allt kommer omkring, undlåter att ta tag i all den där städningen i mañana också. Jag kanske får för mig att börja plugga spanska på heltid istället för att feja och mocka, och då, då minsann skulle det vara slut på allt pikandet! Det skulle bara vara en tidsfråga innan jag bildade meningar på löpande band, det är jag säker på. "Oh, por favor señor!" skulle jag t.ex. kunna säga osv,osv. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag gjorde barnen tvåspråkiga på kuppen.

Tänk vad gulligt det skulle vara med en hel liten hög med lintottar som springer runt och svänger sig med latinska kraftuttryck och kärleksförklaringar om vartannat. Tänk bara vilken omväxling det skulle innebära! Och så rätt vad det var skulle lärarna börja ringa hem och fråga varför vi aldrig hade begärt hemspråksundervisning åt våra barn. "Självklart ska barnen ha hemspråksundervisning, du har helt rätt", skulle jag svara läraren. "Så försumligt av mig att neka barnen denna fördjupning i det som har kommit att bli en så vital del av deras mänskliga rotsystem."

Och på den vägen skulle det bara fortsätta och fortsätta, ända tills maken blev så illa tvungen att sätta sig vid skolbänken. Under en sträng spansk lärarinnas tunga hand skulle glosorna nötas och grammatiken tragglas; allt för att överhuvudtaget kunna hänga med i konversationen vid frukostbordet. Och när han till slut körde fast på allvar i de sliriga grammatiska träskmarkerna skulle vi alla turas om att föklara hur allt hänger i hop. Jag skulle trösta honom med att det är trixigt, det här med spanska språket. Det skulle jag göra, och i smyg skulle jag låtsas att det var jag och inte han som hade en intelligenskvot uppmätt till 122 på IQskalan. Och allt detta, hela denna storslagna framgångssaga blev sann (eller skulle åtminstone i teorin kunna komma att bli sann) bara för att det fanns en kvinna som ignorerade tvätthögarna och som hade lärt sig att stava till mañana.

söndag 28 december 2008

Björn, Benny och FM Franzén

Två sånger har mer än andra varit mina trogna följeslagare under december, två sånger av vitt skilda karaktärer och teman. Den ena är en ABBA-låt och den andra är en snart 200 år gammal psalm. Här kommer en kortfattad och ofullständig presentation av december månads allra största smashing hits: Slipping Through My Fingers och Bereden väg för Herran . Störtst går först, så vi börjar väl med Bereden väg (första och tredje versen).

Psalm 103

Bereden väg förHerran! Berg sjunken djup stån upp!
Han kommer, han som fjärran var sedd av fäderns hopp
Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste
Välsignad vare han som kom i Herrens namn

Gör dina portar vida för Herrens härlighet
Se, folken kring dig bida att nå sin salighet
Kring jordens länder alla skall denna lovsång skalla
Välsignad vare han som kom i Herrens namn

Hela psalmen är fantastisk. Den är så bombastisk och storslagen att vilken pudelrockande 80-talsballad som helst bleknar och framstår lam och platt. Just de ovan nämnda versarna är de som har berört mig mest. De är utmanande, men framför allt hoppingivande. Det är allmänt kännt att vi inte kan frälsa oss själva, och då än mindre någon annan. Men en sak kan vi alltid göra: vi kan alltid bereda väg för Jesus, vi kan alltid be! Tänk vilken maktfaktor! Och det allra bästa är att han inte är nödbedd, aldrig någonsin behöver vi övertala honom om att hjälpa oss.

"Gör dina portar vida för Herrens härlighet..." Varför leva det kristna livet på något annat sätt?! Allt annat måste ju vara vansinne, lite i klass med att gå på julbord och äta sig mätt på potatis (dödssynd enligt min pappa) fast ännu värre, förstås...

Nu tar vi ett raskt kliv över till Björn och Benny. Visst hade jag hört den massa gånger förut, men när jag såg filmen då HÖRDE jag den på riktigt. Jag grät så att tårarna skvalade, okontrollerat och ulkande. Långt ut på parkeringen fortsatte jag, ända tills maken tittade lite hjälplöst på mig och undrade hur det var ställt. Var det inte trots allt en komedi vi hade tittat på? Dog någon av huvudpersonerna när han var på toa? "Sången...den där sången...", är allt jag får fram. Mitt ansikte är rödgråtet och rockärmen är snorig. Så här går den.

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that I'm loosing her forever
And without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
That funny little girl

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
Each time I think I'm close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my ffingers all the time

Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table
Barely awake I let precious time go by
Then when she's gone, there's that odd melancholy feeling
And a sense of guilt i can't deny
What happened to the wonderful adventures
The places I had planned for us to go
Well, some of it we did, but most we didn't
And why I just don't know

Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers

Sentimental. Tveklöst. Melankolisk. Jomenvisst. Ingen kan med bästa vilja hävda något annat. Men den är också finstämd, vacker och fruktansvärt träffsäker. När jag hör den känns det som att Björn och Benny har borrat en lycka in i min skalle och plankat tankar och sinnesstämningar rakt av. Nu var det ju inte så eftersom att jag bara var typ 5-6 år när de skrev den här låten, men det är precis så det känns.

Då blir nästa fråga: är det nyttigt att släppa efter för den här sortens melankoli?Att ge rum för ett sentiment som osvikligen får tårkanalerna att jobba för högtryck? Kanske. Absolut inte jämt, kanske inte ens någon längre stund. Men att en liten stund våga stanna upp vid det faktum att barn är en gåva som man får låna ett litet tag, det kan nog faktiskt vara ganska nyttigt. Visst; mina barn är alltid mina barn, men jag kommer inte att få bre deras mackor för evigt och jag kommer inte alltid få pussa dem godnatt. So what om mitt thè kallnar i morgonrushen, och vad spelar det egentligen för roll att man blir avbruten mest hela tiden? Jag är hyfsat säker på att det kommer att komma stunder när alla barnen är utflugna, då man skulle göra en hel del för att återigen få vara en del av gamla tiders morgonkaos. Samma kaos som man nu tar sig igenom med andan i halsen, och öron röda av irritation...

Med Guds hjälp , och om man spelar sina kort väl nu när de fortfarande är hyfsat små, så bör det när de växer upp finnas mer kvar av realtionen än spridda telefonsamtal och den brokiga samling smörknivar och ljusstakar som alstrades i träslöjden. Med Guds hjälp och alla mina jordiska krafter till förfogande så ska vi nog vara allra de bästa vänner, jag och mina små, även när de blir stora. Däremellan ska jag se till att njuta så mycket jag bara kan!

söndag 21 december 2008

En ödmjuk önskan i juletid

Familjen sitter samlad vid frukostbordet i godan ro, och föräldrarna passar på att slänga in en liten undersökning. Dagens fråga lyder: "Vad vill du allra helst ha i julklapp? ". Denna fråga hade kanske gjort sig ännu bättre för en månad sedan när köerna i butikerna var aningen kortare och tiden inte var lika knapp. Nu är det som det är, och någon ska ju ändå hålla all extrapersonal på stan sysselsatt.

Bell önskar sig smink, Nikki vill ha Lego, Lala vill ha en kassa-apparat, jag vill ha en morgonrock, och maken vill ha en världsomspännande turné som steaming hot låtskrivare och sologirtarrist. När turen kommer till Adam och han får frågan vad han önskar sig i julklapp tystnar han och säger efter en stunds eftertanke:

"Öh...äppeljuice".

Ja, min son. Jag tar på mig ansvaret för att uppfylla din önskan. Vilken sorts äppeljuice vill du ha? Blir Bravo bra? Eller skulle du föredra Ica:s? Är det rent av så att du tycker att Coop:s smakar bäst? Eller ska mamma slå på stort och investera i ett paket Tropoikana? Det är en omoraliskt dyr variant, men så är det ju också bara jul en gång om året. Det blir ditt och ingen annans, och jag kan linda det i celofan och sidenband. Någon annan får sörja för smink och kassa-apparat, Lego och världsturné. Låt mig få bli din lyckas fé!

tisdag 16 december 2008

Familjens tusenårsrike - en verklighet i vår tid

Kan inte riktigt släppa att helgen blev så lyckad och rofylld. Vi gjorde... i stort sett ingenting. Jag har för länge sedan insett att det är då vi som familj fungerar som allra bäst. Ändå finns där en benägenhet att trycka in på tok för många föresatser på alldeles för lite tid. Detta trors att vi har ett väl inarbetat valspråk som lyder "De lata vinner i längden". Fattar inte riktigt hur det går till...


Speciellt glädjande var att konstatera att barnen bråkade mindre än vanligt den här helgen. Mycket mindre! Vi har genomgått en rejäl formsvacka på det området under hösten, men jag intalar mig att den här helgen innebar en vändpunkt, ett avstamp. Början på något nytt! Jag ser för mitt inre en helt ny fas av fredlighet inträda i vårat hemman, vårat hulda hemman, där lejon sova brevid lamm, där hårda ord inte längre hagla likasom regndroppar under monsunen. Där knytnävar inte längre vina genom atmosfären, där retet inte längre är allestädes närvarande så fort mer än ett barn vistas i samma rum. Jag ser barn som pärlar utan att vandalisera sina syskons pärlplattor, jag hör barn som säger: "Javisst, kära syster! Du får låna min mössa, idag igen!". Och när det påminns om att kaninerna behöver matas hör jag pigga barnaröster som glatt utbrister: "Jajjamensan, lilla mamma. Varför skjuta upp till imorgon det vi kan göra idag!". Och som på givet kommando traskar de ut till fyrfacksburen och utför sina sysslor under ystra tillrop och munter sång. Och om jag blundar riktigt hårt, är det inte ännu ett scenario som utspelar sig för mina ögon... jo, visst är det så! Vad är det då jag ser? Ett under, så stort som något annat, spelas upp för min inre syn. Den här gången ser jag barn som inte bryr sig om var i bilen de ska sitta. De är alla bara så glada för ATT de får sitta. De ler och skrattar mot varandra, och sedan säger de unisont, med en mun; "Tack snälla mamma och pappa för att vi inte behöver åka kollektivt idag. Tänk så bra vi har det!". Och det största undret är att alla barnen är våra! En ny tidsålder, ett familjens tusenårsrike är vad jag vädrar, och det gör mig yr av lycka...



Vid en viss kritisk tidpunkt höll det på att gå över styr även denna helg. Vi hade just hämtat in granarna, och höll på som allra bäst med själva smyckandet. Lala börjar hänga kulorna i en väldigt koncentrerad, begränsad del av granen. Tätt, tätt hänger hon dem utan någon större hänsyn till The Big Picture. Bell tycker inte att det ser klokt ut, så hon börjar följaktligen att placera om kulorna som lillasyster har hängt upp. Lala hämnas i sin tur med att flytta på de kulor som Bell har hängt upp, och så är det hela igång... Jag känner hur modet sjunker och färgen i ansiktet stiger. "Men ni måste ju respektera varandras julpynt!" hör jag mig själv utbrista. Rösten är gäll och lite sprucken, och har en tydlig anstrykning av desperation. Systrarna tittar förvånat upp, och vedergällningsaktioner upphör tvärt. Det är återigen fred på jorden. Kvar sitter jag i ett hav av julgranskulor och multifärgad julgransbelysning, chockerad över att mina ord fick sådan effekt.



Resten av helgen flyter som sagt var på som en fridsam bäck en vacker aprildag, och det mesta går som jag vill. Kevin vinner Idol, och jag får dricka mitt te medan det fortfarande är varmt. Tack gode Gud för livet!

lördag 13 december 2008

Bilen är paxad

Lala, nu 5 och ett halvt, sitter uppkrupen i sin pappas famn. Hon är på allra bästa goshumör, pladdrar på om allt och inget. Helt plötsligt sätter hon sig upp, stryker honom över kinden säger:
" Pappa... har du skrivit ett sådant där papper som man skriver innan man dör?" Hon tittar stinnt på honom med sina blå ögon. Den semiobligatoriska elvan är på god väg att rymma ur näsan, men med ett vant snörvel drar hon in den igen.
"Menar du ett testamente?", undrar pappan och tittar frågande på sin dotter.
"Ja, just det. Ett sånt där papper där det står vem som ska få dina saker", förtydligar dottern.
"Nej, det har jag inte gjort ännu", säger pappan (35 år gammal och kärnfrisk).
Lala ler lite urskuldande, och sedan säger hon med sin allra lenaste röst:"Du...du kan väl skriva att jag ska få bilen" .

Det gäller att alltid ligga steget före, och att i alla lägen se till att ha en god framförhållning. Bilen går till Lala, snart 5 och ett halvt. Kasta nyckeln i sjön och ingen kan ta upp den.

onsdag 10 december 2008

Vem har skapat Piff och Puff?

Det är läggdags, och han är inte på allra bästa läggdagshumör. När vällingen tar slut protesterar han med ett gällt skrik, och jag undrar än en gång vad meningen är med en så stark röst på ett så litet barn. Hade det inte varit idé att barn fick växa i sina röster lite eftersom, liksom? Det stora ljudet verkar överdimensionerat när man skymtar den lilla flanellklädda kroppen som kränger i utdragssängen. Jag ligger alldeles intill, så för att undvika tinnitus drar jag igång med "Vem har skapat (valfritt djur alt. människa)", en av Boppes absoluta favoritsånger. Som den borne pedagog jag är, låter jag själva sonen avgöra vilken av Guds skapelser vi ska sjunga om ikväll. Jag inleder min avledande manöver med att klämma i med "Vem har skapat...", och sedan tystnar jag i väntan på att han ska fylla i och fortsätta att leda oss i sång istället för att gorma.

Det funkar. En ny sång ljuder i natten. Den kommer förmodligen inte att hamna på nästa barnskiva för den är inte teologiskt riktig, men den fyller sitt syfte som tröstnapp.

"Vem har skapat Piff och Puff, Piff och Puff, Piff och Puff
Ja, vem har skapat Piff och Puff
Gud i himmelen"

Sedan radar han upp ytterligare en hop Disneyfigurer, som samtliga klassas som Guds skapelser; Musse, Kalle, Långben m.fl. Han sjunger med värme och inlevelse, och hans trosvisshet är total. Det är en hel del som han har fått om bakfoten, men jag har absolut inte hjärta att rätta honom. Efter en lång stund tystnar skönsången och ersätts av slagen hjältes snusande andhämtning. Brevid ligger jag på det hårda golvet med ömmande rygg, och med ett leende på mina läppar. Ikväll är jag så glad för att jag får vara med; tänk att jag får vara med!
 
gästbok och besöksräknare