onsdag 29 juli 2009

Prinsdrottningen Boppe

Storasyster Ninni jagar lillebror Boppe över gräsmattan. Tunna spaghetti-ben hamrar mot marken, fortare och fortare. En rundlagd vällingsäck guppar i otakt i lekens vilda virvlar. Allt är på skoj, och här finns inga onda avsikter. De springer över gräsmattan, men när storasyster hämtar in på lillebrors försprång tar leken plötsligt en annan vändning. Med sin örnblick skymtar han leksakspistolen som sticker upp ur storasysters bakficka. Blotta åsynen av High Chaparall-souveniren måste ha skrämt vettet ur hans 4-åriga själ. Han fryser till is, och vrålar sedan så att det hörs över hela gården:

"Jag vill inte dö! Inte än!"

Det här bekräftar bara det som vi har misstänkt hela tiden. Familjens lille prins är också familjens största drama queen.

söndag 26 juli 2009

In your presence

Father I am waiting
I need to hear from you
Don't know if you’re approving
of what I say and do
Cause nothing really satisfies
like when you speak my name
Tell me that you'll never leave
and everything will be ok

In your presence all fear is gone
In you presence
In your presence is where I belong
In your presence

Father I'm returning
to things I used to do
Cause somewhere on the journey
I think I lost hold of the truth
Cause nothing really satisfies
like when you speak my name
So tell me that you'll never leave
and everything will be ok

Tyvärr så hittar jag inte omslaget, så jag är inte helt säker på om det är killen som sjunger som också har gjort text och musik. Men jag tror tror att det är han som har gjort den, och han heter Jason Upton.

torsdag 23 juli 2009

En glimt räcker

Vissa dagar känns det som att himlen är gjord av betong. Innerst inne så vet jag att den inte är det, men känslan kan vara nog så påfrestande. Det vill till ett mirakel för att allt ska bli bra igen. En riktig kraftansträngning från Guds sida är vad som krävs för att Han ska få rätsida på min tilltrasslade tillvaro.

Men även jag har mina ljusa stunder, små korta glimtar av helig insikt. Tyvärr så är det inget som jag kan berömma mig av, för det skulle ju annars ha suttit ganska gött. Men sanningen är den att allt är på Bästa Vännens initiativ. Kanske ligger det verkliga miraklet i att Han inte ger upp på mig, att Han står ut med all min olydnad, allt trots, all denna likgiltighet.

För efter alla dessa år som barn i Huset, efter bibelskola och tonvis av undervisning, slänger jag fortfarande min smutstvätt på golvet med jämna mellanrum. Det borde inte vara så, men det är så i alla fall. Jag sparkar in den i något hörn där jag tänker att Jesus inte ska se den, men Han hittar den alltid. Han har full koll på alla mina gömmor. Jag vet inte hur många gånger Han har gjort det fullständigt klart för mig att Han vill ha ALL min smutstvätt. Oavsett hur lumpen, solkig och rent ut sagt äcklig den är - Han vill ha den! Jag behöver inte ens sortera den först. Det enda Han kräver är att jag kommer med den till Honom.

Det är allt jag behöver göra, att komma med den till Honom. Resten tar Han hand om. Jag vet att jag behöver aldrig oroa mig för att fläckarna är för svåra eller att lorten sitter för hårt. Jag vet att Han fixar det.

När jag sitter där och väntar på Guds dramatiska ingripande står det plötsligt klart för mig: Vi behöver ingen eldskrift på väggen. Inte egentligen. Allt vi behöver är en glimt av Jesus, en droppe av Hans blod räcker. Så klart strålar Han, så vitt är ljuset som går ut ifrån Honom. Hopplösheten lägger benen på ryggen och flyr, och mörkret har inte en suck. När jag får bada i det ljuset, om så bara för en kort sekund, så står det helt plötsligt klart att himlen inte alls är gjord av betong. Tvärtom, så är himlen faktiskt väldigt nära.

måndag 20 juli 2009

Värsta 35

Så har det hänt, att jag har gått och fyllt 35. Eller värsta 35, som jag vill minnas att jag uttryckte det för ca 15 år sedan när Ingela (då 35) stod brevid. Det har Ingela aldrig låtit mig glömma, även om jag är säker på att hon i sitt hjärta har förlåtit mig.


Man kan inte bli mer vuxen än 35 år. När man uppnår den åldern slår mognadsbarometern i botten och helt plötsligt går det liksom inte att ta sin vuxenhet till nya nivåer. 36 och 37 må vara äldre, men det är inte på något sätt och vis mognare än 35. På avstånd har trettiofem framstått som nästan lite skrämmande etablerat, som själva motsatsen till allt roligt och spontant. Värsta 35, helt enkelt.


Trettiofem. Varför inte roa oss med att smaka på det magiska talet på några olika språk? Det tycker jag att vi gör. Thirty five. Låter lite överslätande och ursäktande kan jag tycka, som att man lider av en ganska svår släng av åldersnoja. En person som bara högst motvilligt svarar när någon undrar hur gammal hon/han är använder sig med fördel av engelskans motsvarighet till 35. Fünf und dreizig. Har en kraftfull och etablerad klang. Här saknas varken kylväska eller påsklämmor, och semestern bokar vi ett år i förväg. Avbeställningsskydd? Jawohl. Selbstverständlich! Treinta y cinco. Så heter det om jag inte minns fel ifrån spanskalektioner under gymnasietiden, men förmodligen minns jag fel. Jag minns så chockerande lite ifrån de lektionerna. Lägg sedan till att det var ca 18 år sedan jag gick gymnasiet så minskar chansen att treinta y cinco skulle vara korrekt spanska ytterligare. Halv fjers. Jag tänker mig att det är 35 på danska, men det kanske det egentligen inte är.


Om trettiofem inte bara är en ålder bland andra åldrar, vad exakt är det då? Trettiofem är ett tillstånd, en fas, ett stadie. Nedan har jag listat några säkra tecken på att jag har förändrats som människa under det senaste året. Vi snackar inte om någon total kursändring, men likväl finns det säkra tecken på att något radiaklt har hänt.


För knappt ett år sedan började mina smakfönster att öppnas. Helt plötsligt fann jag att det inte går att leva utan mörk choklad. Mörk choklad med chili. Mörk choklad med havssalt. Mörk choklad med mint. Mörk choklad med ingefära... Listan kan göras ännu längre, men jag har redan varit långrandig. Kontentan är att jag har börjat föredra beska framför sötma. Vart leder det här? Kommer jag att om tio år roffa åt mig de äckliga bitarna i Alladin-asken, de som smakar sprit och som är fyllda med genomskinligt daller? Kommer jag att strunta i trillingnöten och istället sätta i mig de praliner som är inslagna i färgglatt foliepapper (de vidriga med körsbärslikör i). Och när jag har länsat Alladin på det äckligaste han har att erbjuda sneglar jag på klockan och svamlar något om att "nu är det dags att tänka på refrängen" och "tänk vilken fest vi kom på!" Är detta vad som väntar mig? Det är nästan så att man föredra att inget veta.


Nästa ålderssymptom är att jag har börjat läsa Bodil Malmsten, och jag gör det med stor behållning. Och det blir värre. Bodil har fått sällskap av inte mindre än två olika nobelpristagare, och det här är verkligen inte likt mig. Jag läser inte nobelpristagare, inte egentligen. Men i år, i detta mitt trettiofemte levnadsår, har jag helt plötsligt upptäckt att jag tycker om att läsa väslkrivna böcker.


Jag har blivit känslig för drag. Jag har försökt att ignorera symptomen som trofast har uppträtt så fort jag har vistats i luftkonditionerad miljö; allmän stelhet, värk och en ihållande form av nackspärr. Jag har försökt att förtränga det faktum att jag börjar längta efter halsduk så fort jag sätter mig i en modern bil, men nu har jag äntligen abdikerat. Jag har fyllt trettiofem och har inte längre någon ungdom att förlora. Vad tjänar det till att förneka att man har gått och blivit känslig för drag? Inget alls. Därför har jag inhandlat olika schalar och scarves som jag ser till att ha till hands när jag vet att jag kommer att exponeras för...drag. Scarvesen och schalarna bär jag med viss motvilja. Jag har alltid tyckt att mitt huvud ser så litet ut när jag virar något stort kring nacken. Men jag har landat och mognat som människa. Jag har insett att det är bättre att mitt huvud uppfattas underdimensionerat än att det inte går att vrida på nacken.


Nu kanske någon yngre läsare undrar hur det är att vara värsta 35. Är det så illa som det låter? På den frågan måste jag svara nej. Livet är t.o.m. riktigt härligt, och det är inte alls så illa som jag trodde att fylla mogen. Jesus är fortfarande Jesus och jag är fortfarande jag. Sedan underlättar det förstås om man ser till att ha vissa saker till hands, som t.ex. lite chilichoklad, en ullig schal och så gärna också någon bok av Bodil Malmsten.

lördag 4 juli 2009

Älska är bättre än att beundra

Dök in i en bok som jag fick härom dagen, och läste något som var så fantastiskt bra. Just på den sidan som jag slog upp går kärlek en rond mot beundran. Kärlek avgår med en förkrossande seger.

"Prästen hade lyft sina knäppta händer mot pannan. Han stödde armbågarna mot knäna. Så såg han upp.
- Om tant visste, vad jag beundrar Gunnar - trots allt som har hänt. Jag tänker på honom varje dag, när jag går därhemma i värmen i prästgården. Ett sådant offer som hans har jag inte varit mäktig.
Den gamla såg vemodigt ut i rymden.
-Du ska inte beundra, min gosse. Ingenting mänskligt håller måttet. Du ska älska istället. Älska får man göra - också det som är brutet och snedvuxet."
Ur "Stengrunden" av Bo Giertz
 
gästbok och besöksräknare