Många ord om ett litet ämne

Ikväll tänkte jag berätta vad jag sätter på mig när jag ska gå och lägga mig. Det är förmodligen ingen som någonsin har undrat över det här, med det drar ihop sig till läggdags och omdömet börjar som vanligt att svikta. Jag är medveten om att jag har snuddat vid ämnet i ett tidigare inlägg, och att det kanske borde kunna räcka. Men jag tyckte att det var ett så hisnande intressant spår, det här med mina olika nattsärkar. Förlåt mig för att jag inte kunde motstå frestelsen att göra en mer detaljerad uppställning.


Jag har flera olika uppsättningar, men favoriten är helt klart den randiga nattskjortan i flanell. Den brukar kombineras med ett par rutiga pyjamasbyxor, också de i flanell. För att undvika kalla fötter så brukar det åka på ett par riktigt ihopfiltade ullfrottéstrumpor just innan sänggåendet. De är så där svampigt omhuldande, och sticks på ett behagligt sätt när man vickar på tårna. Men så är det det här med mina anklar som brukar bli så där stela ock kalla där det bildas en glipa mellan pyjamasbyxan och ullfrottéstrumpan. Den glipan är ett minne blott efter benvärmarens renässans.


Jag har ett passionerat förhållande till benvärmare, och har det varit ända sedan jag såg TV-serien Fame (den med Coco, Leroy, Bruno, Danny och de andra) som 10-åring. För mig symboliserar benvärmaren estetisk talang och spontana dansnummer som ingen övat in men som alla inblandade ändå sätter perfekt. Benvärmaren finns där som ett motgift mot den grå vardagstristessen, mot det inrutade och påtvingade. Den säger "If you can dream it you can have it", men det är bara den som verkligen lyssnar som kan höra benvärmaren tala.

Vi har så mycket att ta igen, benvärmaren och jag. Under nästan två decennier förnekade jag mig själv att bära detta plagg som jag tycker så innerligt mycket om. Jag var ett offer för den allmänna opinionen som sa att benvärmaren gick i graven när Susanne Lanefeldt slutade knipträna svenska folket. Det var naturligetvis inte sant, och idag vet alla att benvvärmaren är odödlig. Nu har vi återförenats igen, och jag har i dagsläget inte mindre fyra par i min strumplåda. Tre par grå i olika nyanser och tjocklekar och ett par lila. Vi har kommit varandra så nära det sista året, och jag skulle aldrig få för mig att kojsa utan detta komplement från ovan.

När jag har satt på mig flanellstassen, ullfrottéstrumporna och benvärmarna så brukar jag toppa med att dra på mig en fleecetröja som fyller 12 år i år. Den köpte jag på Ströget i Köpenhamn när Bell var nyfödd. Vid det här laget ser den ut som något som katten har släpat in, men den fyller sin funktion på ett helt enastående sätt.

Bäddningen är en ritual för sig, men för att göra en lång historia kort så kan man säga att jag jobbar ganska mycket med lager på lager. Grunden utgörs av en ullpläd som jag lägger ovanpå lakanet för att den ska alstra värme underifrån . Tack vare den så slipper jag slipper frysa om ryggen. Sedan lägger jag en andra ullpläd över mig för att förvissa mig om att slippa frysa om framsidan av kroppen. För att kapsla in värmen som flanellen, fleecen och ullen ger så drar jag även ett duntäcke över allt sammans. Sist men inte minst så har jag det matlasserade överkastet som fungerar som en slags topping över hela härligheten. Det här överkastet är för mig vad parmesanen är för italienarna ; utan det haltar måltiden. Jag viker det dubbelt och drar upp överkastet ända till hakan tills det täcker allt utom huvudet. Annars fryser jag.

En journalist frågade en gång Marilyn Monroe vad hon hade på sig när hon sov. Hennes legendarisk svar på den frågan var: "Chanel nr5". Jag fryser bara jag tänker på det, och gratulerar Marilyn till hennes enastående blodcirkulation.

En marmeladsmörgås med avundsjuka, tack!

Emanuel Karlsten på Dagen letar sommarbloggare. På bloggen kan man läsa att han redan har lyckats hitta ett "fynd", som han själv uttrycker det. Fyndet i fråga heter Maria Hellgren, en 17-årig gymnasieelev från Göteborg.

Jag biter ihop käkarna lite hårdare där jag sitter vid frukostbordet, och spiller ingen tid på det som jag vanligtvis brukar läsa först när jag går in på Dagen.se. Jaktlunds marginalanteckningar får helt enkelt vänta. Måste kolla in det här nya stjärnskottet innan jag gör något annat. Mitt thé kallnar under tiden, något som jag brukar göra allt jag kan för att förhindra. Men idag låter jag det hända. Jag dricker halvvvarmt thé och klämmer i mig tre mackor i rask takt utan att ens känna vad marmeladen smakar. Det är ett stort avsteg ifrån den sedvanliga lördagsliturgin, där just hallon-rabarber marmeladen spelar en framträdande roll. Jag är helt fixerad vid min marmelad, ett av helgens riktigt stora glädjeämnen. Idag är jag helt enkelt för uppjagad för att kunna glädja mig över pålägg.

Jag skrollar och läser och finner till min stora... ja, jag vet inte vad.... att hon verkligen skriver bra. Hon har en riktigt skön ton, och jag får lust att läsa mer. Så jag går in på hennes personliga blogg, bara för att finna att den faktiskt är ännu bättre. Jag tittar förstrött ner på mina husmorshänder, och registrerar motvilligt att mina knogar är vita. Inte av nare den här gången, utan av anspänning.

"Men så kul för henne att hon får sommarblogga", tvingar jag mig själv tänka. "Verkligen jättekul". Men jag lurar ju ändå ingen, så efter en stunds hycklande ger jag upp och erkänner för mig själv hur avundsjuk jag egentligen är. Sotis på att hon får chansen att göra det som jag så gärna skulle vilja göra. Det är inget stolt ögonblick, men det är åtminstone skönt att slippa låtsas. Det hade varit så mycket lättare om Maria hade varit ett riktigt stolpskott. Då hade det varit enklare för mig att både avfärda och förlåta henne för att det var hon som blev upptäckt och inte jag.

Men nu är det ju inte så. Maria är ung, charmig, rolig och begåvad, och jag är säker på att hon kommer att vara en ren fröjd att följa i sommar på bloggen. Jag kommer i alla fall att läsa det hon skriver. Om jag hade vetat hur man länkar till en annan blogg så kanske jag ändå inte hade länkat till henne i det här inlägget, tyvärr. Jag måste få lite tid att läka först. Men kanske i nästa, eller nästnästnästa.

Jag känner mig som den korpulente mannen i Telia-reklamen som gick på 4:an för ett bra tag sedan. Han har gått vilse bland granarna och pulsar runt i meterdjup snö. Med ena handen håller han telefonen, och med den andra handen drar han rocken allt tätare omkring sig. Han pustar och stönar, andhämtningen är tung och rösten desperat. "Ni måste hitta mig snart", flåsar han på bredaste skånska. "Jag är en nyckelkompetens på företaget...".

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv; Ni måste hitta mig snart! Tills det händer så får jag hålla till godo med den ringa men trogna skara läsare den här bloggen har. Om ni bara visste vad ni betyder...