Din är jag, Gud!

Satt och bläddrade i en bok av Wilfrid Stinissen som jag har haft i min ägo ett bra tag, men ännu inte läst. "Störst av allt är kärleken" heter den visst. Det har varit så mycket på sistone och jag har inte hunnit med att vare sig läsa eller skriva så mycket som jag skulle önska. I sådana skeden av livet är man tacksam för den högst jordnära stunden på toaletten som naturen påbjuder varje människa. Och man är ju inte dummare än att man vet att maxa tillvaron så gott det går, så jag har en vana av att se till att det alltid finns dasslitteratur till hands...när det beger sig, så att säga.

Så igår slog jag upp upp den på måfå där jag satt på min tron av porslin. Mina ögon då på på den här fantastiska dikten av Dietrich Bonhoeffer. Han är en man som har betytt väldigt mycket för väldigt många människor, speciellt genom sin bok "Efterföljelse". Han gjorde ett enormt avtryck med sitt liv och kom att betala ett högt pris för sin tro. Han var en verklig troshjälte, men så här skrev han i fängelset några månader innan sin avrättning.

"Vem är jag? Man säger mig ofta att jag träder ut från min cell, lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott.

Vem är jag? Man säger mig ofta, jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.

Vem är jag? Man säger mig även att olyckans dagar jag bär oberörd, leende, stolt som vore jag van att segra.

Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg, blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme, skakad av vrede vid självsvåld och ringaste kränkning, rubbad av jämvikt i väntan på stora ting, vanmäktigt ängslig för vänner på ändlöst avstånd, tom och för trött för att bedja, tänka och skapa, matt och beredd att nu ta avsked av allt?

Vem av de båda? Är jag idag den ene, i morgon den andre? Är jag bägge i ett? En hycklare inför de andra och för mig själv en föraktlig gnällande vekling? Eller liknar den som jag är, en vikande här, slagen av fruktan när segern redan är vunnen?

Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. VEM JAG ÄN ÄR, DU KÄNNER MIG. DIN ÄR JAG, GUD!"

Och jag tänker som så; troshjältar - finns de egentligen? Existerar de i verkligheten eller bara i våra fantasier? Jag tror att de finns, jag vet att de finns, men kanske inte så som vi har föreställt oss dem. Alla kämpar, var och en på sin front. Trons goda kamp är just det - en kamp. Och där kommer ingen av oss undan, inte om vi vill vandra i hans fotspår som svettades blod för vår skull.

När jag lägger huvudet på kudden för att somna för natten ska jag tänka på dessa ord: "Vem jag än är, du känner mig. Din är jag, Gud!" Det är, när allt kommer omkring, allt jag verkligen behöver veta.

Ikväll kan jag höra mitt hjärta tänka

Ikväll kan jag höra mitt hjärta tänka. Ibland går det ett tag mellan varven, och så har det varit nu. Hjärtat säger ungefär samma sak som det alltid brukar säga när jag tar mig tid att lyssna, att vi inte kommer undan med mindre än att vi älskar. Det är ingen lätt väg att vandra, kärlekens väg, men det är den enda framkomliga vägen. I varje fall för den som vill följa efter Jesu, Han som ÄR kärlek.

Den är hiskeligt smal, så snäv att jag ofta fastnar. Jag breder ut mig och det väller över till både höger och vänster. Jag har rätt, men jag blir inte lyckligare för det. Jesus låter mig hållas ett litet tag, och det gör Han bara för att Han är så god, så enormt barmhärtig. Jag önskar mig en motorväg, men Han har tydligen bestämt att jag ska vandra på en stig som bara är nätt och jämnt framkomlig. Jag klarar det aldrig utan Hans hjälp, men det gör inte så mycket. Det verkar som att det är just så Han vill ha det.

Stig och Marina och barnen kom vid 20.30 för att hämta Ida, och sedan lekte vi italiensk storfamilj fastän att det bara var en helt vanlig onsdagskväll. Vi åt pasta med köttfärssås tills det nästan rann ur öronen på oss, och jag hade kokat alldeles för mycket spagetti. Vi hade ingen parmesanost och jag glömde att sätta in vitlöksbrödet i ugnen. Men det gjorde inget för vi hade det så väldigt bra i alla fall. När de hade åkt hem lade vi barnen och städade köket, och sedan lyssnade vi på Kentucky Rose. Det var ungefär hundra år sedan sist, och jag grät av glädje när jag tänkte på att jag får dela mitt liv med en man som är så väldigt lik Kentucky Rose. Ikväll var en väldigt bra kväll, en sådan som man önskar att man kunde lägga i kopieringsmaskinen och uppleva om och om igen...

I-phone+vatten=0

Härom dagen tappade jag min telefon, min vita fyra, rätt ner i vattenklosetten. "Plums" lät det - varken mer eller mindre. Man kan tycka att det borde låta mer när man tappar något som är så dyrbart, att en fadäs av den digniteten skulle ge upphov till ett mindre fyrverkeri. När något som är så dyrt av misstag hamnar i toaletten borde vattnets ytspänningen förstå och göra motstånd. Man kan tycka att naturen på något sätt borde protestera mot den här typen av dubbelklantskallig kapitalförstöring. Men ett ynka "plums" var alltså allt hon gav ifrån sig, den delen av moder jord som huserar i vår toalett.

Innan jag hinner hejda mig så ser jag min hand göra saker som den normalt sett inte gör. Som att gräva i toaletter, för att nämna ett exempel. Sedan sköljer jag av telefonen under rinnande vatten allt medan jag mässar "skit, skit, skit" mellan sammanbitna käkar. Jag torkar den lilla dyrgripen frenetiskt med fållen på min tunika. "Hallå" ropar jag tre gånger på raken in i luren samtidigt som jag pressar den mot örat så hårt jag bara kan. Det är samma lur som fem sekunder tidigare låg i toaletten som jag nu håller väldigt, väldigt nära munnen. Någonstans så förstår jag att det här inte kommer att sluta väl.

Jag hör min svärmors röst, svag och prasslig och som om hon var väldigt långt borta, kanske på Nya Zealand eller Fiji-öarna fastän hon befinner sig i utkanten av Uppsala. Sedan försvinner ljudet helt, och jag inser att katastrofen är ett faktum: Jag har dräpt min I-phone på ovärdigast tänkbara sätt. Adam har fått på sig byxorna nu, men han hade inte hunnit spola. Och ja, jag inser att det där sista kanske var mer än du egentligen ville veta.

Dagen efter händer något märkligt. Eftersom att jag vägrar att acceptera att I-phone+vatten= 0 så bär jag med mig den i väskan hela dagen. Signalen funkar, jag hör ju att folk ringer mig men jag hör absolut ingenting tillbaka. Jag svarar ändå i hopp om att den kanske ska börja fungera, och utöver det så använder jag den som sms-maskin. Men så helt plötsligt så hör jag Louises röst i andra änden, klar och tydlig som aldrig förr. Jag blir chockad och överlycklig och skriker "halleluja, halleluja" rätt ut i bilen. Sedan förklarar jag för min vän att det vi upplever just nu, det är inget mindre än ett elektroniskt mirakel. Jag vill ringa Steve Jobs och berätta, men jag har inte hans telefonnummer. Telefonen fungerar perfekt resten av dagen...

...för att sedan vara fullständigt livlös nästa morgon. Jag trycker och klämmer på alla knappar och öppningar jag kan hitta, men min I-phone vill inte leva längre. Väl uppe på kontoret öppnar jag upp mig för mina kollegor och berättar om det fruktansvärda som har inträffat. Ingen verkar vara det minsta chockad över att det som hänt, och förvåningen lyser med sin frånvaro i deras ögon. Jag förstår att detta att jag skulle komma att ha ihjäl min telefon på något sätt var väntat.

Men jag vill så gärna att den ska fungera, och överväger en kort sekund om jag inte ändå skulle ta och knata upp till Stybbe och be honom lägga sina läkande teknik-händer på min telefon. Han är hela företagets it-diakon, och har utfört många under av just det slag som jag nu är i behov av. Villigt och glatt svarar han på alla våra data-och telefonrelaterade frågor, den ena dummare än den andra (och nu talar jag förstås i första hand för mig själv...och kanske lite för Sara också). Men det vore inte rättvist att be Stybbe meka med min telefon, inte precis efter att jag har avslöjat att den just var i toaletten och vände. Kanske om vi hade haft latexhandskar att tillgå här på kontoret, men när vi nu inte har det...nej, det hade varit att begära lite väl mycket.

Idag ordnade Paul en ny telefon till mig, och jag lovar mig själv att vårda den ömt. Jag ska inte tappa den i toaletten, inte glömma den i passkontrollen eller tappa den från hög höjd. Sedan ska jag se till att skaffa någon typ av skyddande skal för att undvika att det här händer igen. Kanhända så tar jag också och investerar i en packe latexhandskar när jag ändå är i farten. Kartongen skulle kunna stå någonstans i närheten av Stybbes skrivbord - om olyckan mot all förmodan skulle vara framme igen, menar jag...

Skägg

Idag så var vi på tygmässa i Stockholm. Vi hittade så många vackra tyger, och jag såg så många skägg.

På lunchrestaurangen fastnade min blick på mannen vid bordet intill. Närmare 50, spensligt byggd, överkam med begynnande måne. Han konverserar livligt med sina forskarkollegor genom hela lunchen. Jag tror i alla fall att de var forskare för de såg alla så rysligt intelligenta ut, som att de var något stort på spåren. Men det som verkligen fångar min uppmärksamhet är mannens skägg. Egentligen så var det inte så anmärkningsvärt långt. Jag har sett många män med mycket längre skägg än hans - ta bara t.ex. alla talibaner i Afghanistan. Deras skägg är helt klart längre. Det som är så häpnadsväckande i just det här fallet volymen, själva massan av hår. Ansiktshår.

Så när jag sitter där och petar i mig min örtslungade potatis så kan jag inte låta bli att stirra. Jag vet att det är ett otyg, men min blick vandrar motvilligt, nästan tvångsmässigt, till mannen och hans skägg. Det är så tätt, så tätt, och när han äter står det nästan vågrätt ut i luften, lite som en tjock limpmacka direkt utsprungen ur ansiktet. Jag är helt fascinerad. Han tuggar intensivt, och den massiva hårbollen på hakan rör sig i takt med käkarna. Jag sneglar på kvinnan som sitter bredvid och försöker utröna om det kanske fläktar lite i hennes hår när hennes granne tuggar så målmedvetet och samtidigt har ett så stort skägg, men det gör det inte. I alla fall inte vad jag kan se.

Sara märker att jag har fått stirr. Hon lutar sig mot mig och frågar vad jag tror skulle hända om han skulle råka spilla sås i sitt skägg. Hur tror jag att han skulle få rent allra längst in, i själva skäggets hjärta, om det råkade rinna sås där? Jag ryser till och drar handen över min egen haka, och svarar att jag inte vet. Sedan skäms jag lite över att vi är så omogna, och försöker istället styra över mitt fokus på min potatis som har svalnat för länge sedan. Den ligger där på tallriken bland örter och legymer och väntar så tålmodigt på att bli uppäten. Jag får inte göra den besviken.

Sedan tänker jag att det skulle vara svårt för mig om Paul en vacker dag bestämde sig för att odla ut ett sådant massivt skägg. Det skulle vara så trist, för då skulle det kittlas i hela ansiktet och på halsen när vi pussades, ja, kanske ända ner på nyckelbenen om han valde att verkligen spara ut. Vi skulle få sluta pussas, och helt enkelt nöja oss med att hålla handen. Just nu så har han inte den fysiska möjligheten att odla den typen av baffa-skägg, som han själv skulle kalla det, men man vet aldrig vad framtiden bär i sitt sköte. Jag måste prata igenom det här med honom när han kommer hem i kväll.

Jag tycker att skägg är snyggt, men jag har svårt för skägg som vill för mycket. Skägg som först vill ta över hela ansiktet, sedan resten av samhället - skägg som egentligen inte nöjer sig med något mindre än världsherravälde. Det finns något lömskt och hotfullt med sådant.

Sedan fortsätter det hela dagen, och jag ser skägg överallt. Mörkt och ljust, kort och långt, tätt och glest, fint och fult. Och nu, innan klockan har hunnit slå midnatt, så har jag skrivit ett inlägg där ordet "skägg" har förekommit inte mindre än sexton (sjutton om man räknar med överskriften) gånger. Dags att skaffa ett liv, kanske?

Skolstart och spottbubblor

Sitter själv vid matbordet, och häpnar över hur tyst det faktiskt kan vara i det här huset. Det är bara jag, hunden, fåglarna och Gud som är här, och jag måste erkänna att jag njuter av stillheten.

Idag började barnen i skolan igen, Adam för första gången. Jag var pirrig och och lite stirrig och kände, är han inte lite för liten förskolan? Egentligen? Han hade nya klargröna korviga byxor på sig dagen till ära, och väl i klassrummet så kämpar han tappert med att färglägga sin namnskylt. När han kommer till det andra a:et så vänder han sig om och frågar om inte jag kan göra resten. Det gör jag inte, men vi hjälps åt att välja färg och tillslut så är alla bokstäver ifyllda.

Kan inte låta bli att undra hur det ska gå när de ska börja skriva och räkna, om han tycker att det är besvärligt att färglägga. Det välbekanta orosmolnet gör sig påmint igen, när Adam återigen vänder sig om och kallar på min uppmärksamhet.

Jag böjer mig ner och frågar vad det är, men han bara tittar på mig och blåser en stor spottbubbla. Sedan flinar han, och jag ser att han är fullkomligt obrydd över att hans namnskylt är bristfälligt färglagd, att det tog lite extra tid. Jag inser att han faktiskt inte bekymrar sig över någonting alls; han ägnar inte sin finmotorik en tanke, och han grubblar inte över hur han ska lyckas koncentrera sig. Han är här och nu, på det sätt som bara ett barn kan vara.

Då tänker jag; kan han, så kan jag. Jag ska i alla fall försöka att inte bekymra mig, försöka att vara lite mer som ett barn...

En ensam kvinnas strävan...

Har just börjat läsa den fantastiska berättelsen om Greg Mortenson, "Tre koppar te". Greg är en renodlad nutidshjälte, som under ett par års tid grundar inte mindre än 55 skolor för mer än 25000 elever. Det hade varit en bedrift som heter duga att göra det i den mer lättillgängliga delen av världen, den som har en fungerande infrastruktur, rinnande vatten och demokrati. Men Greg lyckas utföra detta konststycke i norra Pakistan. Här vill jag pausa och brista ut i en spontan applåd, för man inser allt eftersom man läser att det inte var en enkel resa.

Det är kanske onödigt att påpeka att Greg Mortenson är en extraordinär person, en man som går "all in", så att säga. Önskar så hett att jag hade lite mer av den varan.

På omslaget, strax under boktiteln, står det en en mening som har fångat min uppmärksamhet. Den syftar till att sammanfatta bokens handling på ett kortfattat, kärnfullt (och kanske till viss del också säljande) sätt, och jag tycker faktiskt att förläggaren, eller författaren eller vem det nu var som kläckte meningen, lyckas väl med sina föresatser.

"En ensam mans strävan att främja fred...en skola i taget"

Eftersom att jag har en tendens att vara lite introvert, så kan jag inte låta bli att undra vad det hade stått om boken hade handlat om mig. Till att börja med så hade man fått ändra titeln till "Tre jättelika koppar te om dagen", för jag har kommit att utveckla ett nästintill abnormt förhållande till just te. Varje dag så sätter jag i mig drygt 1.5 liter te, och ofta blir det ännu mer. Om det skulle finnas en te-sekt så skulle jag inte bara vara en en enkel sektmedlem. Jag skulle vara den oomstridda sektledaren som manipulerade mina medlemmar att överge alla andra drycker till förmån för de välsignade bladen som växer på sluttningar världen över. När jag talade om den äkta varan, det må vara Assam, Long Jing eller en riktig hederlig Earl Grey, så skulle min blick bli både glansig och glasartad - precis som hos en sektledare.

Men sedan då, under titeln, vad skulle det stå där? Allt beror ju på hur man ser på saken, men vid en första anblick så kanske inte mitt liv framstår just extraordinärt. Härligt? Absolut. Avundsvärt? På många sätt. Men extraordinärt? Njae... Det är liksom lite för mycket vardag, och för lite framgångssaga över det hela. Det vill säga, om inte något drastiskt skulle hända och vardagsbestyren plötsligt fick lite mer statuspoäng. Då skulle det kunna låta så här...

"En ensam (jag låter ensam stå kvar här även om jag är lyckligt gift, för det låter bättre) kvinnas strävan att besegra tvättberget...en lortig strumpa i taget"

Eller "En ensam kvinnas strävan att hålla sina barn rena och välvårdade...en snorig näsa i taget"

Den här är inte heller dum: "En ensam kvinnas strävan att förse sin familj med lättlagad och ändå hyfsat näringsrik kost...en falukorv i taget"

"En ensam kvinnas strävan att komma i tid till jobbet...en morgon i taget" är också ett alternativ.

Annars så skulle man också kunna skriva "En ensam kvinnas strävan att avvärja bråk i hemmet...ett uppretat syskon i taget"

Jag skulle kunna fortsätta in i det oändliga, men frågan är om någon av dem skulle få önskad effekt, den Greg Mortenson effekt som slutar i ett köp. Skulle den tilltänkta bokköparen känna "wow, hur lyckades hon med det egentligen? Jag betalar 298:- för att få läsa mer om hur hon bar sig åt". Jag avskyr att vara pessimist, men nog är det tveksamt på gränsen till osannolikt.

Så tills vidare så får jag nöja mig med att läsa om Gregs stordåd, och trösta mig med att det med största säkerhet fanns någon som lagade hans mat, tvättade hans strumpor och såg till att han tog ett bad när det behövdes. Kanske en liten mamma, kanske någon som jag...

Bekännelser

Jag längtar efter tystnad och stillhet. Jag längtar efter ordning och rutiner (känns nästan exotiskt avlägset just nu). Jag längtar efter att gå upp på berget och söka Gud. Parallellt med allt detta så längtar jag också efter att titta på TV. Jag skulle vilja se en hel säsong av någon serie i sträck, kvittar nästan vilken, bara jag får vara ifred och titta klart. Jag skulle vilja plöja avsnitt efter avsnitt, och avbryta endast för att gå på dass. Äta skulle jag kunna göra under tiden, kanske någon pizza-slice nedsköljd med lite läsk.

Självklart så kommer detta aldrig att inträffa. Vi är sex personer på en TV, och i det här sammanhanget så är det först till kvarn som gäller. Innan jag hinner fram till kvarn så är det så mycket annat som ska hinnas med först: här talar jag naturligtvis om mitt husmors-kors. Dessutom så förvärvsarbetar jag, vilket försvårar förverkligandet av mitt TV-maraton ytterligare. Och det är kanske lika bra det, när allt kommer omkring.

Det är nästan lite beklämmande, att jag känner så här med TV-tittandet. I vanliga fall så brukar jag tveklöst föredra en bok framför burken, tycker att det brukar kännas så tomt när man har suttit och zappat en stund. Kanske är någon slags släng av trötthet efter husbygget som får mig att reagera på det här sättet. Jag tycker att vi säger så - att allt beror på att vi har varit så flitiga och involverade i huset det senaste året. Den bekvämlighetsknarkande soffpotatis som jag håller på att utvecklas till är bara en förvanskad version av mitt sanna, verkliga jag. Eller...? Jo, så måste det vara.

Makens liv har tagit en helt annan vändning. I samband med att vi flyttade in så drog han igång med en bibelläsningsplan som går ut på att man läser hela Bibeln på tre månader. Detta innebär i runda slängar att man bör avverka sjutton (17!) kapitel om dagen. För vissa människor (typ munkar, präster, teologistudenter utan egna familjer) så är det kanske inget märkvärdigt med det. Men för en fyrbarnspappa med ett ansvarsfullt jobb och en bara delvis anlagd trädgård så är det en ansenlig mängd bibeltext att plöja.

Tidigare under kvällen så frågar jag lite försiktigt hur det går med bibelläsningsplanen nu när den första månaden snart är till ända. Han svarar med en suck.

- Det går väl sådär, säger han och tittar upp lite förstrött. Just nu så ligger jag tre Moseböcker efter...

Själv så har inte läst en enda Mosebok den senaste månaden, så jag är ändå ohämmat imponerad över hans tilltag - de tre Moseböckerna till trots. Någonstans inom mig så bär jag en liten förhoppning att hans bibelläsningsiver ska smitta av sig på mig. Det måste väl ändå vara ett gott tecken...

Jag är uppstånden

Det är med lite lätt darrande hand som jag återvänder hit till bloggen. Jag har inget direkt storslaget på gång, däremot en handfull triviala reflektioner som jag längtar efter att dela med dig, kära läsare. Du ska veta att du är väldigt betydelsefull i min värld. Jag upphör aldrig att förvånas över att intelligenta människor med meningsfulla liv faktiskt lägger tid på att läsa mina inlägg, men det är hur glädjande och smickrande som helst. Att sedan ytterligare någon tar sig tid att kommentera är...dubbelkul! Nu är husbygget i hamn, så nu hoppas jag att allt ska återgå till det normala (i den mån som nu det är normalt). Jag hoppas att du fortfarande finns därute någonstans, du som läser det jag skriver, för det vore väldigt tomt och tråkigt utan dig...

Hur vill du dö?

Häromdagen kom dottern hem och delgav oss storögt och högtidligt något som hennes vän hade berättat. Lilla vännens gammelmorfar, som var en gudfruktig man som älskade att spela piano i Guds hus, hade uttalat en önskan: att få dö på sin post vid pianot i kyrkan. Utan just någon större förvaning inträffade sedan just detta. Oväntat och chockartat för alla anhöriga, men ändå - det blev som han önskade. Jag såg spår av skräckblandad förtjusning i Ninnis ögon när hon redogjorde för denna märkliga händelse.

Om jag fick välja hur jag skulle vilja dö så skulle jag nog vilja göra en Hanok. Han vandrade så nära Gud att en dag rycktes han helt enkelt upp till himlen, och ingen såg till honom efter den dagen. Den nära gemenskapen med Gud och det faktum att Hanok slapp ifrån själva dödsögonblicket, och det kan jag tycka låter otroligt tilltalande.

Men vi är alla så olika. Ta bara till exempel bibliotekarien. Hon kanske helt enkelt skulle föredra att bli överkörd av en bokbuss. För vilken död vore väl mer värdig än den att få sluta sina dagar under ett rullande bibliotek för den som har vigt still liv åt böcker, litteratur och lärdom? För henne skulle scenariot att få ge upp andan under tyngden av litterära storheter som Strindberg, Ferlin och Dostojevskij faktiskt kunna klassas som ett lyckligt slut. Rent hypotetiskt så skulle det i alla fall kunna vara så.

För en mjölkbonde däremot, skulle en sådan död troligtvis te sig fullständigt meningslöst. Jag föreställer mig en person som har jobbat med mjölkkor hela sitt vuxna liv. Kanske var det så att han redan som barn lekte bland spiltorna, och helt säkert har han hunnit flaskmata både en och två bortstötta kalvar. Han älskar de här djuren, och han älskar mjölken som de ger. Han vill inte, inte för allt smör i Småland, bli överkörd av någon bokbuss. Nej, tvingas han välja så tänker jag mig att valet tveklöst skulle falla på att frontalkrocka med en mjölkbil. Inte en liten gammaldags med glas flaskor i träbackar, utan en sådan där stor, modern tankbil med blandare på taket som är helt sprängfylld med tusentals och åter tusentals liter näringsrik vit vätska. Att som mjölkbonde få gå in i den sista vilan med bilden på näthinnan av den gigantiska mjölkfontän som bildas när tanken briserar - vore inte det nästan lite vackert? Jag menar; snacka om att "dö med stövlarna på".

Men nu är det dags för mig att gå och lägga mig, och imorgon kommer jag förmodligen undra vad som fick mig att posta det här bisarra inlägget.

Psalm 23 enligt Boppe

Psalm 23 är förmodligen en av de mest älskade psalmerna i bibeln. Så här lyder 1917 års översättning:

"En psalm av David. Herren är min herde, mig skall intet fattas.
Han låter mig vla på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.
Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.
Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.
Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag ska åter få bo i Herrens hus evinnerligen."

Det är kväll och jag har krypit ned brevid Boppe. Vi ligger på den madrass som tjänar som hans säng i den utrymda garderob som tjänar som hans rum. Vi har bett och sjungit godnattsången, och nu ligger han tyst och stilla brevid mig. Jag kan inte låta bli att fingra lite på hans kind. Den är slät som siden och spänd som på en liten spädgris, världens lenaste måste den vara. Jag har svårt att accceptera att en dag kommer den vara fjunig och finnig, men jag får väl lov att vänja mig. Plötsligt bryts tystnaden, och han börjar mässa. Med klar och tydlig stämma, och med en förskollärares intonation deklamerar han psalm 23 där vi ligger i mörkret. Men det är inte 1917 års översättning, så mycket kan jag säga...

"Herren är min herde, mej ska inget fattas.
Han låter mej å vila på gröna änglar, han förvandlar mej till vatten så att jag får lugn och ro.
Han skär mig på nacken..."

Sedan tystnar han. Jag biter mig i läppen, och kväver ett skratt som skulle kunna såra den stolthet han uppenbarligen känner över sin nyvunna färdighet. "Så fint det var", säger jag. "Kan du läsa den igen för mamma?". Visst kan han det. Det blir favorit i repris, världens mest älskade psalm i den översättning där han blir förvandlad till vatten och skuren på nacken, men där han också får vila på gröna änglar. Sedan vänder han på sig, och somnar för natten. Idag ska jag kolla med fröknarna på förskolan vilken översättning de läser.

Örnen har landat

Det ska sägas med en gång: du kanske gör lika bra i att hoppa över det här inlägget. Men det är ett fritt land, så du får gärna läsa vidare om du känner för det. Det här inlägget är terapeutiskt motiverat, men nu har jag åtminstone höjt ett varningens finger för känsliga läsare. För ett tag sedan gick Stefan Svärd, en tongivande kristen profil, ut i tidningen Dagen och berättade om sin omskärelse. När jag såg rubriken så minns jag att jag tänkte att "det där, det var faktiskt mer än jag ville veta". Risken finns att du kommer känna likadant när... eller ska vi säga om du väljer att läsa vidare.



Resmage. Vad är resmage för dig? För de allra flesta innebär resmage många, skyndsamma besök till toaletten. Hamrande på hotellrummets enda toadörr som upptas av din rumskamrat. Kanske förknippar du ordet resmage med Immodium, Travello och vätskeersättning. Det gör inte jag.



Min resmage uppför sig inte alls så offensivt. Tvärtom, så brukar den anta en mer tillbakadragen approach. Min tarm går i ide i samma stund som jag jag sätter mig på flyget, för att vakna till liv en knapp vecka senare. Varje gång är det så, varenda eviga resa. Eftersom att jag drivs av ett behov av att analysera och kategorisera tillvaron, tänkte jag försöka mig på att dela in min resmage i olika faser. Och jag vet; jag har verkligen valt ett fängslande ämne den här gången.

Fas 1: Resan inleds.
Långflyg. Stillasittande, i timtal. Vaken när man brukar sova, och sova när man brukar vara vaken. Finn Air serverar frukost mitt i natten, av någon outgtrundlig anledning. Jag äter ändå, för det är så tråkigt att vakna hungrig. Det är då det händer, när natt blir dag och dag blir natt: magen tappar takten och valsen tystnar.

Fas 2: Kollegorna börjar undra.
Jag vet inte varför det blir så här. En vanlig måndag på jobbet skulle det kännas som ett övertramp att fråga Rosita om hon har gjort sin morgontoalett. Eller att le lite i mjugg och kolla med Sara om det gick bra att tömma tarmen idag. Men när man reser tillsammans (speciellt när det är det är för femtioelfte gången i ordningen) så är det som att något händer. Man tappar vissa spärrar, och den enes resmage blir de andras hjärtefråga. Intresset för den andres träck blir ett sätt att uttrycka omtanke, ett slags kitt som svetsar samman gruppen. Helt plötsligt känns det helt naturligt att ställa de här frågorna. Eftersom att jag är den ende i vårt team som lider av just den här typen av störning, så blir jag det självklara föremålet för allas uppmärksamhet. Ett par dagar in i resan, börjar de komma. Frågorna, alltså. Så här kan det låta:

Kollega 1: Du... hur går det med magen? Har du...liksom...ja, du vet...?
Jag: Näpp. Inte ännu. Men jag mår bra. Det är bara det att magen inte har vaknat ännu.
Kollega 2: Stackars dig, det måste vara superjobbigt. Jag gör det varje dag, det är ingen skillnad alls mot hemma.
Jag: Grattis. Så kul för dig. Verkligen. Det löser sig nog snart för mig med, ska du se.

Fas 3: Jag börjar tänka på all mat som finns i min mage.
Nu har ytterligare en eller ett par dagar passerat revy utan att jag har lyckats lätta på trycket. I det här stadiet brukar jag börja tänka på alla olika maträtter som samsas i min mage. Där ligger sushibitar och stekar, hotellfrukostar och tropiska frukter i en enda salig röra. Jag försöker se det positivt, försöker tänka på det som att kroppen liksom utarmar maten på all tänkbar näring genom att hålla på den så länge. Det skulle kännas mycket värre om det bara hade legat en massa husmanskost där inne och trängts. Jag förundras över hur jag kan uppleva hunger när jag går omkring och bär på så många middagar. Men innerst inne så vet jag att snart måste det ändå ske, det här nedsläppet som alla talar om.

Fas 4: Jag börjar känna mig tung.
Vid det här laget har jag börjat tänka på mat i laxerande respektive icke laxerande termer. Mat med laxerande egenskaper har ett tveklöst företräde i det här stadiet. I veckan som gick delade jag och Sara på en liten box med färsk frukt. Efter ett tag frågar jag Sara vilken av fruktbitarna hon tror är de mest laxerande effekten av de som är kvar. Sara skakar på huvudet, och pekar sedan på en vit kub med massa små, svarta kärnor i. "Den", säger hon. "Då är den min", kontrar jag. Jag ser spår av medömkan i Saras blick.

Fas 5: Jag går och köper en papaya.
Papaya är Guds gåva till alla förstoppade människor, och den gör sitt jobb plikttroget och utan större dramatik. Min erfarenhet av papayan är att den har en nästan 100% success rate, så vem bryr sig då om att smaken är en aning fadd. Om Rosita är med hänger hon på till närmsta fruktstånd och hjälper mig att pruta. Samtidigt passar hon på att köpa en påse mangosteen som hon intar under andakt.

Fas 6: Örnen har landat.
Jag behöver säkert inte förklara närmare. "Örnen har landat" har kommit att bli det kodord med vilket jag meddelar att Operation Bajskorv är över. Alla blir så där jätteglada för min skull, och vi-känslan är på topp. Lättad och lättare är jag nu redo att möta det som återstår av resan.

Om du tillhör någon av de som valde att läsa vidare, trots varningstexten i början, så vill jag be om ursäkt om jag har gjort dig illa berörd. Jag hoppas att vi kan gå vidare, och att du ska slippa tänka på mig nästa gång du ser en papaya.

Textilmonstret måste dö

Den här veckan är det prelilinära syftet med mitt liv att eliminera textilmonstret som härskar i vår tvättstuga.

Vår och vår... det kanske är mer korrekt att skriva min tvättstuga. Just den här frimärkesstora delen av huset är det inga andra familjemedlemmar som gör anspråk på. Men det är ok så länge som jag inte behöver bekymra mig om deklarationen eller ta kontakt med Försäkringskassan. Eller betala räkningar eller serva bilen. Jag kallsvettas av blanketter och mår dåligt av formulär. Tvätt kan vara jobbigt, men det är åtminstone inte ångestframkallande.

Slingriga tentackler av lortig textil är på god väg ut genom dörren, och jag vet snart inte var jag ska sätta ner fötterna. Men jag ska hemsöka draken, om det så ska krävas både lans och svärd. Jag är Ivanhoe, den tappre riddaren, i detta rafflande hushållsdrama. Min familj, som snart står helt utan rena kläder, är den sköna Rebecca. De väntar på att jag ska ingripa; ja, de väntar ivrigt och otåligt på rena ombyten. Jag får inte svika dem nu, deras hopp står helt till mig!

Fast det förstås; allra bäst bekämpas det här odjuret med vanlig hederlig flit och en hel del Ariel Ultra. Med mig ut i striden har jag min Miele, denna trogna vapendragare som aldrig viker från min sida. Vi har utkämpat många strider tillsammans, och jag bara vet att we can do it. Upp till kamp!

Marmeladsmörgås och fläskfilé i perfekt harmoni

Kan man gå upp klockan 6.00 på riktigt eller är det ett dåligt skämt? Är klockan verkligen vaken så dags? Tveksamt... Och nästa fråga leder oss osökt till frukosten. Kan man tugga på bröd och svälja the innan klockan har slagit 7.00? Jag fasar inför denna grisotta med varje fiber i min kropp, men det hjälper liksom inte; imorgon börjar skolan igen, och så var det med den saken.

Hej, fasta rutiner. Hej då, omoget nattsudd och oanständigt långa sovmornar.

Idag slog vi oss ner vid frukostbordet ca 11.30, och ungefär samtidigt ringde mamma och bjöd över oss på lunch. Det skulle bli fläskfilé, och vi var välkomna vid 12.30. Vi älskar mina föräldrar, och vi älskar också fläskfilé så självklart tackade vi ja. När vi slog oss ned vid det dukade bordet i föräldrahemmet försökte jag hitta ett rimligt sätt att förhålla mig till marmeladsmörgåsen som jag just hade svalt. Det slog mig att det bästa var att se den som en entré, ett slags förvriden förrätt, och det funkade faktiskt jättebra. Vi åt denna underbara lunch tills det rimligtvis inte gick att få ner något mer, och frukosten och lunchen samsades sida vid sida i våra magsäckar på ett helt exemplariskt sätt. Lite som ebony and ivory, skulle man kunna säga om man känner för att dra paralleller till en legendarisk popdänga...

Stearinljus och tryckare

Jag tror på allvar att romantiken är ett underskattat inslag i tillvaron. Jag tror att vi borde tända mer stearinljus, och att fler människor borde dansa tryckare i vardagsrummet när barnen har somnat. Jag tror stenhårt på kraften i att titta varandra djupt i ögonen och att aldrig glömma vad det var man föll för.

Visst ska vi vaka över vår allmänbildning , och tacka Gud för att Studiefrämjandet finns. Det är bra att kunna gå runt i sitt hem utan att behöva snubbla över saker, och det är ärbart att vika sin egen tvätt. Att kunna öppna till tvättstugan utan att behöva lägga hela sin tyngd på dörren är något fint. Självklart så ska vi hjälpa våra barn med läxorna, lyssna på dem, pussa på dem och se till att de är hela och rena. Och ingen har väl påstått att det inte är viktigt med en fiberrik kost, eller att räkningar inte är till för att betalas (och då allra helst i tid). Alla vet att det är fult att löka på jobbet, och att man blir glad när man gör sitt bästa. Att vara flitig och inte lat; det är för människan en dyrbara skatt.

Men när allt det där är gjort, eller ännu hellre mitt i, så får man inte glömma den älskade. Det är livsfarligt! Bara en idiot skulle sätta ut sitt barn i skogen och sedan önska det lycka till. Alla vet att barnet är beroende, att det behöver omsorg, mat och värme. Alla vet att barnet inte reder sig själv. Det är liksom allmänt känt. Likadant med kärleken, med relationen. Man kan ju inte ta något av det finaste man har, sätta ut det i skogen och sedan lämna det åt dess öde. Ingen har råd att ta kärleken för given.

Vi har inte råd att inte stanna upp - det har ingen råd med. Priset blir för högt, vi blir känslomässigt barskrapade och har inte råd att betala vad det kostar.

Sanningen är att om vi slutar att titta varandra djupt i ögonen så dör vi.

Så låt stearinljuskontot skjuta i höjden och låt oss se det som en investering. Sedan så dansar vi tätt omslingrade när falukorvsångorna har lagt sig; du iförd jeans och din urtvättade t-shirt med yoghurtfläckar - jag, helt täckt i ull och flanell. Eller så snajdar vi om till något lite mer glamouröst, det får du bestämma.

Keith Urban, en stor poet med cowboy-boots och slingat hår, sjunger en sång som jag älskar. Den handlar om evig kärlek, om trohet och om att fortsätta att stjäla varandras uppmärksamhet igen och igen och igen. Faktum är att den duger utmärkt att dansa till...

Making memories of us

I'm gonna be here for you, baby
I'll be a man of my words
Speak the language in a voice that you have never heard
I wanna sleep with you forever
and I wanna die in your arms
In a cabin by a meadow where the wild bees swarm

And I'm gonna love you
like nobody loves you
And I'll earn your trust
making memories of us

I wanna honour your mother
I wanna learn from your pa
I wanna steal your attention like a bad outlaw
I wanna stand out in a crowd for you
A man among men
I wanna make your world better than it's ever been

We'll follow the rainbow
wherever the four winds blow
And there'll be a new day
coming your way

I'm gonna be here for you from now on
This you know somehow
You've been stretched to the limits
but it's allright now
I'm gonna make you this promise
In this life after this
I'm gonna be there to meet you with a warm wet kiss
Yes, I am

I'm gonna love you
like nobody loves you
And I'll win your trust
making memories of us

Några tankar om livets träd så här i adventstid

Det finns vissa strofer som verkar komma nästan tvångsmässigt över människans läppar när speciella händelser inträffar. Orden, själva flosklern, verkar infinna sig vare sig man vill eller inte, ungefär som en julhelg eller sista inlämningsdag för deklaration. Man bara måste få säga just de där orden med just det där tonfallet. Jag vet hur det är.

Min privata lilla tvångstanke är att varje gång som någon tänder ett nytt ljus i adventsljusstaken så måste jag säga med undervisande ton:

"Vi tänder det (och så säger jag vilket ljus det är man tänder; första, andra, tredje osv.) ljuset i advent".

Jag tycker inte ens om att säga så, och jag har faktiskt alltid stört mig på när någon annan gör det. Varför påpeka det uppenbara? Alla ser ju vad som händer. Jag har aldrig kommmit på någon med att sitta och kliar sig i huvudet och febrilt försöka lista ut vad det är som pågår. Vissa saker behöver förklaras och förtydligas, men detta är inteen av dem. Ändå så bara måste jag...

Mannen ler översseende. Barnen har slutat att reagera. De undrar inte längre över varför mamma stelnar till och blir lite glansig i blicken. De vet att det här är något som den vuxna kvinnan på andra sidan frukostbordet är av nöd tvungen att kläcka ur sig. Inte för att hon vill, inte för att hon tycker att det är så roligt, utan för att hon helt enkelt måste.

Ett annat skede som verkar vara förknippat med en hel del tvång är när moderkakan kommer kommer ut. Då kan man hoppa upp och sätta sig på (fast just då är de flesta av oss inte i stånd att hoppa upp) att barnmorskan kommer att hålla upp den blodiga klumpen mot ljuset och med andakt i rösten utbrista; "Livets träd". Kanske tillägger någon också lite fyndigt att det är en etta med kök, men det är inte självklart. Men att barnmorskan ska säga "livets träd", det bara vet man.

Jag har funderat på varför barnmorskorna måste säga så. Får de lönepåslag när de säger "livets träd"? Kompledigt? Eller kanske en extra semesterdag? Jag har ju just fött barn, fått reda på om det är en pojke eller flicka. Jag är just i full färd med att upptäcka om den här lilla röda, älskade, halkiga klumpen har mammas axlar eller pappas händer. Livets träd kunde faktiskt inte, i det läget, intressera mig mindre.

Fyra gånger har jag fött barn, tre gånger har barnmorskan sagt "livets träd". Den fjärde gången verkade barnmorskan inte ha något behov av att överhuvudtaget nämna moderkakan. Jag har funderat mycket över varför, som du säkert förstår. Kanske berodde de på att han var man, kanske berodde det på att han var från ett annat land. Kanske hade ingen berättat för honom om lönepåslaget, om kompledigheten eller den där extra semesterdagen. Eller så hade han helt enkelt inga tvångstankar. Jag misstänker att det här är en av många obesvarade frågor som jag kommer att få leva med.

Så jag nöjer mig med att konstatera att jag är glad och lycklig över att ha gjort mitt för att dra ner medelåldern på den svenska befolkningen. Och tänk att imorgon så är det söndag igen... Då får jag återigen vältra mig i tvång och tradition. Ännu en gång kommer jag att få lyssna till när min egen röst (inställd på autopilot) förkunnar orden: "Vi tänder det andra ljuset i advent". I just can't wait!

Ett förtroende med fransk senap och framtidsplaner

Vi äter toast med fransk senap, barnen och jag. Smält ost rinner ner på bordet och Marlon gör så gott han kan för att sno åt sig ett obevakat hörn av någon överbliven smörgås. Självklart lyckas han - ikväll igen. Enligt informations-DVD:n "Välkommen valp" (som alla nyblivna hundägare får, och framför vilken vi har suttit som trollbundna) så är det bara 6% av alla svenska hundar som inte får några rester. Till Marlons stora sorg så sorterar han in under dessa sorgliga 6%, men han gör vad han kan för att byta lag. Ninni skruvar lite på sig. Det syns på hela henne att hon har något på hjärtat, att hon vill berätta något men som det inte verkar helt lätt att få fram. Men så rätar hon på sig och sedan säger hon med stort allvar i rösten:


"Av sånt där kristet arbete så skulle jag vilja dela ut mat...hjälpa fattiga och så där. Det skulle jag vilja göra när jag blir stor".

Det spritter till lite i hjärtat på mig. Det gör det alltid gör när något av barnen inviger mig i något hemligt, något heligt. Hon kunde ha valt att behålla sina tankar för sig själv, men det gjorde hon inte. Istället berättade hon - för mig, för oss. Inget ristat i sten förstås, ingen eldskrift på väggen. Bara hennes tankar, jag vet, men för mig är de pärlor. Tillfällen som de här får mig att känna mig speciell och utvald. Mamma-utvald, skulle man nog kunna säga (och för den som undrar så har Ninni gett sitt ok atill tt jag skriver om den här lilla episoden på bloggen).


Lala tittar storögt på sin fyra år äldre idol. Jag tror på fullaste allvar att hon skulle äta daggmask om hennes storasyster bad henne att göra det (och det är inte uteslutet att storasyster, i en svag stund, faktiskt skulle kunna göra det för att få prov på hur långt lillasysterns lojalitet sträcker sig). Lala dyrkar marken som Ninni går på, och det är Ninni väl medveten om. Lala sköljer ner en lite för stor tugga med en ännu större klunk mjölk. Hon torkar hon av munnen med ovansidan av handen och blottar sin nyvunna glugg. Hon är sex år och ätbar. Sedan förkunnar Lala högtidligt, under det att hon sneglar åt Ninnis håll:

"...Och jag ska bli mattant".

Bomullsrondeller och revbensspjäll

Maken har färdats över de sju haven och kommer inte tillbaka förrän på tisdag morgon. Vårt hem har intagits av diverse baciller, och kommit att förvandla läget till något som skulle kunna liknas vid Stockholms blodbad. Översatt till vår situation, som jag inte vill beskriva som svår med tanke på hur det ser ut i vår värld idag, så skulle det kunna kallas Länna snorbad. En ofräsch men ändå rätt så verklighetsnära bild av vår hemsituation, om jag får säga det själv.

Till och med hunden har drabbats av en åkomma, ögoninfektion, och den förväntas jag nu att behandla. Det känns som att det nästan rör sig om någon form av solidaritetshandling, att han liksom gör ALLT för att passa in i flocken. Jag kanske borde bekräfta honom mer än vad jag gör... Då kanske han skulle känna att han duger gott som han är. Då kanske han skulle förstå att ingen tycker att han är häftig bara för att han har ögoninfektion.

Som om det inte skulle vara nog med att vi är så svårt förkylda; vi har också slut på toapapper. Jodå, så illa är det. Detta har i sin tur resulterat i att vi får torka oss med bomullsrondeller, och det känns...mjukt. Det enda alternativet till bomullsrondellerna är de blommönstrade servetterna från IKEA som jag tyckte så mycket om att duka med i somras. De ligger i en prydlig hög brevid toastolen i inväntan på att jag ska ta mig i kragen och rulla ner till macken och återställa ordningen.

Det här med sommmarservetterna och bomullsrondellerna skulle egentligen aldrig behövt hända om jag bara hade kommit ihåg att säga till min pappa att det saknades. Han har hämtat, skjutsat, väntat och handlat sedan maken for så till den milda grad att nu tror jag att jag vet hur det känns att ha en butler. Han ringde och frågade om jag behövde något, och jag svarade att jag behövde några liter mjök och tunnbröd. Ungefär så. När han kom tillbaka lämpade han av tre fulla matkassar, bland annat inehållande revbensspjäll som jag äääälskar. Det kallar jag kärlek, det - faderskärlek på hög nivå. Butlernivå, skulle man nästan kunna säga.

Årets julklapp är en bok...

Ni na ni na ni na naa, ni nannan na ni na

Ni na ni na ninni nannan na ninni nannan naa ni naa

Nannan naa ni naa

Ni na ni nannan na ni nam ninni nannan naa ni naa

Ni na ni na ninni nannan na ninni nannan naa ni naa

Nannan naa ni naa


Dagens boktips:

"Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" av Carl-Henric Jaktlund

Om du lyckats para ihop ovanstående "Ni na ni na"-text med rätt melodi (det bevisar i så fall att du inte föddes igår eller så är du kanske ifrån Norge), om du är är troende, så bör du läsa Carl-Henrik Jaktlunds bok. Faktum är att man skulle kunna läsa den med stor behållning även om man inte är ett dugg intresserad av kristna frågor av den enkla anledningen att den är så illa välskriven.



Överraskande och omväxlande, dödsallvarlig och underhållande. Det här är en väldigt ärlig bok. Ena stunden bränner tårarna under ögonlocken (kanske mest av allt för att igenkänningsfaktorn stundtals blir så hög), och sedan, i nästa stund så skrattar man högt. Författaren är frikostig och bjussar på sonens reflektioner över luggen som inte längre finns; "Men du pappa, du har ju bara panna. Vi får köpa nytt hår till dig, på Ikea". Vilken klassiker!



Men mest av allt så blir jag tröstad; tröstad, uppmuntrad och lite lättad på något sätt. Det är alltid lika fantastiskt när någon lyckas sätta ord på saker och ting. Särskilt då på sådant som man själv har vänt och vridit på och skärskådat intill navelskådning, utan att för den skull riktigt lyckas bena ut och än mindre formulera.



Jag inser att boken i stora drag handlar om varför så många unga människor "växer upp och bort" från församlingen, som författaren uttrycker det. Men trots att mitt liv inte har tagit vägen bort från församlingen, så kan jag ändå inte bli kvitt känslan att det är mig han skriver om. Han skriver om mitt drygt 20-30 åriga jag som jag upptäckte, inte utan viss förskräckelse. Han skriver om mig just den tid i livet då jag stod med blöjor upp till armbågarna och började upptäcka att det finns något som kallas för gråzoner. Han skriver om någon som plötsligt står där med fler frågor än svar, men som Jesus ändå frivilligt väljer att slå följe med...



Jag ska inte paja hela boktipset genom att lägga upp en hel massa lösryckta citat (även om jag har god lust för det finns så många guldkorn). Men ett till citat måste jag få ta med. Så här skriver Carl-Henric:



"För några år sedan läste jag en debattartikel av en frustrerad femtiotalist som suckade över sin egen generation, och andra vuxna, som verkar ha förlorat sin första kärlek och lutar sig tillbaka medan de överlåter åt de unga att 'föra väckelsen vidare'. Det finns en osund ungdomskult inom kristenheten var hans slutsats.

Jag delar den uppfattningen, men från en annan vinkel. Tänk om en del vuxna tar ett eller flera steg tillbaka av helt andra orsaker än att de fokuserat på materialism, världslighet och bekvämlighet. Tänk om de tagit sina steg tillbaka för att de bär på en skam över vilka de blivit. Eller rättare sagt: Vilka de inte längre är.

Tänk om den där ungdomskulten faktiskt, minst lika mycket som att överlämna allt till de unga, handlar om att vuxna känner att de borde vara som de unga.

Jag tror att det är så. Somliga behöver utmaningen att vända tillbaka till något man tappat men minst lika många - jag tror fler - behöver snarare uppmanas och utmanas att frimodigt leva ut sin tro där de nu är. Mitt i vuxenlivet.

Ungdomsåren är en stor gåva, en möjlighet att tränga nära Gud. Men det blir ett problem om den livsperioden blir en måttståck som innebär ett hinder för att möta och tjäna Gud i andra skeden av livet"

Så skönt att inte behöva tråna efter en kristen tidsmaskin som tar en tillbaks till det som var, till känslor som man hade och upplevelser som man gjorde. Tänk att istället få tacka Gud för allt som han har gjort och gett, och tryggt vila i att Han är här och nu. Vår Pappa, universums Herre, är inte rädd för vare sig våra känslor eller vår brist på sådana, och det bästa av allt är Han gärna slår följe med oss.

Jag antar att det vid det här laget är onödigt att påpeka att årets julklapp är en bok...

Livet är inte rättvist med Gud är god

Vi delade upp oss idag. Lillen-killen följde med mig hem, hem till värmen och de tända ljusen. Hem till sagostunden och hämt-pizzan som vi plockade upp i Funbo. Flickorna + Debbisen följde med mannen till Fyrishov, badhuset som Gud gl.... Nej, Han glömde det inte, för Han glömmer ingenting. Men ibland får jag känslan av att Han i alla fall inte riktigt prioriterar det.

Jag tänker på alla hårbollar i hörnen, på alla uppblötta plåster som guppar runt i den klordränkta böljan. Kylan... Varför är det så kallt på Fyrishov? Vem har bestämt att först så ska människor betala inträde och sedan ska de människorna frysa? Jag fattar inte vitsen. Det är inte så att det är förtvivlat kallt. Men några grader för kallt är det, så pass att kroppen hinner bli fundamentalt nedkyld. Till allt detta kommer alla håriga ryggar och en ljudnivå som är direkt miljöfarlig. Brevid alla flytkuddar borde det hänga sådana där Peltorlurar, för människan har bara ett par öron och öron är ömtåliga saker. Som om bägaren inte redan skulle vara full så blir ett besök på Fyrsihov också en orgie i hudavlagringar och spandex.

Spandex är ett praktiskt material som torkar snabbt och som avger minimalt med fibrer. Men måste det verkligen finnas Speedos? Jag skulle vilja uppmana alla män i världen som äger ett par sådana att göra upp med den typen av mörker. Fredsaktivisten drömmer om att samla in alla vapen och skrota eländet. Jag drömmer om att göra ett jättebål av all världens Speedos-badbyxor så att ingen mer behöver se eländet. Håll er anatomi för er själva vetja!

Där är de som jag älskar, i kylan, i det våta, i klorstanken och larmet. De är i badhuset, helt enkelt. Här är vi i värmen. Boppen dolar på, och jag plöjer inredningstidningar samtidigt som jag sörplar thé och äter djupfrysta Sandermanskakor. Ytligt sett så är det jobbigaste i mitt liv just nu att hunden har fismage, och att han envisas med att ligga nedanför mina fötter. Man kan fråga sig vari rättvisan finns i en sådan fördelning... Men jag tror att man kommer leta förgäves, för i detta finnes helt enkelt ingen rättvisa. Så jag nöjer mig med att konstatera att livet är inte rättvist, men Gud är god.

Magsjukans uppsida

Jag skulle vilja börja med att slå fast att magsjuka borde förbjudas, bannlysas, förjagas tills den inte längre fanns. Den borde, i rättvisans namn, lagstadgas bort som det brott mot de mänskliga rättigheterna som den faktiskt är. Det är en åsikt som jag står för från det allra innersta av mitt väsen. Men nu vet vi ju alla att det förmodligen inte skulle funka, så därför försöker jag se det hela från den positiva sidan (för det är ju alltid smickrande att tänka på sig själv som en positiv varelse). Efter att ha spytt som räven mellan fyra på morgonen till sju på kvällen, efter att ha varit i dödsriket (eller i alla fall nästan) och återvänt igen, så sitter jag återigen här i min favoritfåtölj och upprättar en lista. Jag funderar på vad jag ska kalla den. "Magsjukans lov" skulle vara att ta i, men jag kan ändå sträcka mig till att kalla den för "Magsjukans uppsida". Ja, så får det bli.



"Magsjukans uppsida"


När, annars än när man är svårt magsjuk, får man tillfälle att verkligen studera nederdelen av toalettstolen och kanterna längs badrumsgolvet och komma till insikt om att man måste börja städa mer noggrant? Jag har ett liv, jag har fyra barn och en stundtals överaktiv hund. Jag har böcker som jag vill läsa, platser jag vill se och saker som jag vill uppleva. Så för mig blir det självklara svaret: aldrig.


När, förutom efter det som jag just har genomlevt, går man ner fyra kilo på mindre än ett dygn? Kanske vid ett triatlon eller något annat vansinnestilltag, men i annat fall måste svaret förmodligen bli: aldrig. Vips (eller vips och vips. Så där jättevipsigt kändes det inte för ett tag sedan) så är jag plötsligt och nästan lustigt nere i den matchvikt som jag hade innan Boppe kom till världen. Rätt kul faktiskt, så här i efterhand.


När, förutom i situationer som dessa, får man lust att storstäda hela huset, tvätta allt löstagbart för att tillsist dränka hela världen i handsprit? Mitt svar får återigen bli ett otvetydigt: aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig. Visst kan även jag drabbas av städil. Visst kan jag det, men bara när jag är gravid. Och nu blir det inga fler barn, så just den känslan var något som jag trodde att jag aldrig mer skulle få uppleva. Men så drabbade den mig återigen, som en blixt ifrån klar himmel, som en oväntad men ändå så varmt välkommen gäst.


Nu hinner jag inte skriva mer, för jag har ungefär arton maskiner tvätt att tvätta. Och när köket har destillerats så ska jag ut och göra vår altan till en mycket bättre plats att vara på. Jag röja bort all gammal bråte, och sedan ska jag plantera ljung. Allt som ett resultat av magsjukans uppsida.