Alla som jag känner tittar på väderleksrapporten. Folk gör det troget och utan att ifrågasätta, ungefär lika rutinmässigt som man borstar tänderna eller tvättar sina armhålorna. De få gånger som jag lyckas pricka en nyhetssändning och vädret kommer på, så stänger jag absolut inte av. Men det finns en distans emellan mig och metrologen, ett slags fjärmande som jag helt enkelt inte kan förneka. Det där ouppklarade, den där känslan av saknad som aldrig upphör att be om ett avslut... den bara finns där vare sig jag vill det eller inte. Det är så det är, och ikväll har jag kommit till en punkt där jag känner att jag vill berätta.
Jag saknar John Polman. Jag saknar honom så oerhört. Jag saknar hans färglösa uppenbarelse och hans sakliga utläggningar om nederbörd i västra götaland och molntäcken i norra svealand. När John talade lyssnade Sverige, det var bara så det var! Det var John som räddade vuxenvärlden, som gav människan något relevant och neutralt att kallprata om när man egentligen inte hade så mycket att säga varandra. Hade John sagt regn, så blev det regn (i de allra flesta fall).
När John talade syntes han inte trots att han var i bild. Allt som fanns där och då var jag och väderkartan, den där skärmen som han bytte manuellt och som var helt utan flimrande digitala inslag. Han talade och jag lyssnade, och det var något väldigt fint vi hade där, John och jag. Inte en enda gång hörde jag honom snubbla över orden. Inte en enda gång såg jag honom slinta på mikrofonsladden. Han bara stod där oklanderlig i samma ( eller i alla fall väldigt likartade) kommunalgrå kostym, och allt med honom bara andades kontinuitet och trygghet. Till och med hans födelsemärken förmedlade tillit och stadga. Kväll efter kväll fanns han där och förmedlade sin kunskap om vädret till alla som var villiga att lyssna, mitt i en värld fylld av våld, kaos och ständig förändring. Om inte John Polman var en landsfader så är Sven Melander ingen skåning. Så ser jag det i alla fall.
Utvecklingen anses ju traditionellt föra oss framåt, men här måste jag ändå få ifrågasätta. Vad kom egentligen efter John Polman och Åsa Bodén egentligen? Vem axlade manteln efter dessa giganter? Jo, Tone Bekkestad och Peter Kondrup.
Peter Kondrup gör säkert sitt jobb som han ska, men han behöver hjälp med att klä sig. Om än inte snyggt, så i alla fall inte stötande. Alltid dessa märkliga kombinationer, alltid dessa byxor i tjock borstad bomull med massa tvärgående veck. Jag tappar koncentrationen, och undrar varför ingen kan hjälpa honom. Varför gör ingen någonting? Viktig väderinformation går förlorad när jag kommer på mig själv med att stirra på hans lingonfärgade skjorta som glatt kombineras till en ljusorange slips. Åsa Bodén hade sina falsettslipade jätteglasögon, Peter Kondrup har sina byxor i borstad bomull. Med mig till en öde ö tar jag Åsas jätteglasögon.
Tone har en lång och vacker hals och en glad, sprudlande uppsyn. Det är inget som jag vare sig vill eller kan ta ifrån henne. Mitt problem med Tone, eller ett av dem, är det att hon pratar så fort och så norskt att det är först flera sekunder efter att hon har pratat klart som budskapet sjunker in i mig, själva budskapet om vädret. Mitt andra problem är att hon inte kan säga ordet "väder" på svenska. Det blir "vader" varendaste eviga gång, och jag förstår inte riktigt. Som meteorolog är det ju inte en jättestor vokabulär man behöver svänga sig med. Förutom alla små bindeord så är det förstås götaland, snöoväder, regn, sol, molntäcke och några till. Och så har vi förstås det lilla ordet väder som med största säkerhet återkommer i varje sänding, förmodligen utan undantag. Men just det ordet, det lilla, pytte nycketordet, kan Tone inte uttala.
Jag skulle kunna förlåta henne för det om det inte var för det där allra sista hon gör. När hon har rivit av väderleksrapporten i 180 knop, och sagt "vader" för allra sista gången den kvällen tar hon de där resoluta stegen mot kameramannen. Stegen... stegen är förmodligen bara menade som en frejdig avslutning på ett ännu frejdigare inslag om vädret, men det funkar inte för mig. Det blir för påträngande och jag blir berörd, en av de verkligt få gånger under min dag då jag helst inte vill bli berörd. Det känns som att Tone är på väg rakt igenom rutan med siktet fäst på min favoritfåtölj, och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa henne...
Här är jag nu; huvudet fullt av bryderier över Peter Kondrups besynnerliga klädval och med självaste Tone Bekkestad i knät - och allt jag ville veta var hur vädret skulle bli i morgon. John, hur kunde du göra så här mot oss? Hur kunde du lämna oss så här?
lördag 6 oktober 2007
onsdag 26 september 2007
Jag har en flugodling i min skötväska
Min come back till bloggsfären blir inte mer grandios än att jag öppnar upp med att berätta om det som överskriften redan skvallrat om; att jag har en flugodling i min skötvätska.
Allt började så oskyldigt och välmenande. Allt jag ville var att vara en praktisk och näringsorienterad mamma, så jag lade en potatisskalare i skötväskan. Perfekt att ha den där, tänkte jag. När som helst, när jag är på stan, i kyrkan, i bilen, på Gränby kan jag bara slita upp min lilla vän och skala ett äpple rikt på vitaminer och ge till min son (förutsatt att jag inte har glömt att ta med själva äpplet). Det skulle bli så bra, så organiserat, så helylle. Flugodlingen var inte en del av min föreställning av hur det skulle vara att ha en potatisskalare i väskan. Faktum är att jag inte ens visste att bananflugor trivdes i väskor, men jag har vuxit som människa. Idag vet jag att skötväskor (och olika saker som man stoppar i dem) kan utgöra en utmärkt grogrund för flugsvärmar.
Varje gång jag öppnar skötväskan för att leta efter något oumbärligt bolmar det av liv. En svärm av virriga, encelliga varelser blir till en obarmhärtig påminnelse om att jag är född slarver. När jag lade tillbaks skalen efter att ha skalat äpplet, eller när jag beslöt mig för att det halvätna äpplet skulle få återvända ner i väskan, så tillstår jag att det inte var något genomtänkt beslut. Men det var en tillfällig lösning som just där och då framstod som... praktisk. Jag vill vidhålla att det verkligen var praktiskt att tillfälligt förvara avfallet i väskan, om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag glömde att plocka bort avfallet. Skruttarna och skalen, alltså.
Nu är det som det är: jag har lärt mig något nytt, och på kuppen har jag fått ett gäng överlevnadskonstnärer på halsen. Det verkar inte ens bekomma dem att jag plockade bort deras julbord för flera dagar sedan, och att de i själva verket inte längre har något att leva av därnere bland allt cellstoff och alla våtservetter. Tids nog kommer verkligheten ikapp dem, och måtte det bli snart. Jag längtar efter att få ha min skötväska för mig själv igen...
Allt började så oskyldigt och välmenande. Allt jag ville var att vara en praktisk och näringsorienterad mamma, så jag lade en potatisskalare i skötväskan. Perfekt att ha den där, tänkte jag. När som helst, när jag är på stan, i kyrkan, i bilen, på Gränby kan jag bara slita upp min lilla vän och skala ett äpple rikt på vitaminer och ge till min son (förutsatt att jag inte har glömt att ta med själva äpplet). Det skulle bli så bra, så organiserat, så helylle. Flugodlingen var inte en del av min föreställning av hur det skulle vara att ha en potatisskalare i väskan. Faktum är att jag inte ens visste att bananflugor trivdes i väskor, men jag har vuxit som människa. Idag vet jag att skötväskor (och olika saker som man stoppar i dem) kan utgöra en utmärkt grogrund för flugsvärmar.
Varje gång jag öppnar skötväskan för att leta efter något oumbärligt bolmar det av liv. En svärm av virriga, encelliga varelser blir till en obarmhärtig påminnelse om att jag är född slarver. När jag lade tillbaks skalen efter att ha skalat äpplet, eller när jag beslöt mig för att det halvätna äpplet skulle få återvända ner i väskan, så tillstår jag att det inte var något genomtänkt beslut. Men det var en tillfällig lösning som just där och då framstod som... praktisk. Jag vill vidhålla att det verkligen var praktiskt att tillfälligt förvara avfallet i väskan, om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag glömde att plocka bort avfallet. Skruttarna och skalen, alltså.
Nu är det som det är: jag har lärt mig något nytt, och på kuppen har jag fått ett gäng överlevnadskonstnärer på halsen. Det verkar inte ens bekomma dem att jag plockade bort deras julbord för flera dagar sedan, och att de i själva verket inte längre har något att leva av därnere bland allt cellstoff och alla våtservetter. Tids nog kommer verkligheten ikapp dem, och måtte det bli snart. Jag längtar efter att få ha min skötväska för mig själv igen...
onsdag 29 augusti 2007
Pappa
Imorgon fyller pappa år. I likhet med de senaste 25 jularna och födelsedagarna har han efter vissa yttre påtryckningar lyckats haspla fram att han önskar sig - ja, du gissade förmodligen alldeles rätt- en bok! Självklart lämnar han åt sina närstående att lista ut just vilken bok. Nytt för i år är dock att han också skulle bli glad för en pikétröja. Han ska få den finaste pikétröjan och den bästa boken jag kan hitta, för han är världens bästa pappa.
När vi var små var det pappa som förhörde oss på glosorna, som såg till att våra allvädersstövlar torkade på elementet, och som gick på alla föräldramöten. Det var han som skickade klagobrev till lärarna när han tyckte att friluftsdagarna duggade alltför tätt och vi (enligt hans mening) fick för lite tid i skolbänken. För att markera ytterligare använde han ett språkbruk i dessa sina brev som var så högtravande och sofistikerat att självaste Horace Engdahl skulle behövt slå i ordlistan. Trots att han alltid jobbade mycket, dubbelt vissa perioder, var han alltid väldigt närvarande och engagerad. Så är det fortfarande.
När pappa kommer in i ett rum så märks det, det är liksom bara så det fungerar. Med eller utan sina unika Frankenstein-glasögonbågar så står han ut från mängden. Min far utstrålar pondus i de allra flesta lägen, t.o.m. när han är iförd stilpolisens två kardinalsynder: fleccetröja och trätofflor. Det är i mina ögon en anmärkningsvärd bedrift! Då förstår man också, att det är inte för inte som alla kompisar jag har haft genom åren har varit smårädda för honom, utan egentlig anledning.
Pappa är bland de mest generösa människorna jag har träffat. Han är rolig och omsorgsfull, klok och superverbal. Till min stora besvikelse så stod det tidigt klart att jag inte hade fått ärva pappas sinne för matematik och logik. Hans Chalmers-gener tog ett stort skutt över mig, men det har aldrig verkat oroa honom. Tvärtom har jag alltid fått känna att jag är duger precis som jag är, och att det kommer att gå lysande för mig trots att jag aldrig på allvar greppade det här med utfall och ekvationer. En gång vartannat år lyckas han reta gallfeber på mig, och då skäller jag på honom tills jag får ont i halsen. Men även då är han världens bästa pappa, precis som alla andra dagar däremellan.
När vi var små var det pappa som förhörde oss på glosorna, som såg till att våra allvädersstövlar torkade på elementet, och som gick på alla föräldramöten. Det var han som skickade klagobrev till lärarna när han tyckte att friluftsdagarna duggade alltför tätt och vi (enligt hans mening) fick för lite tid i skolbänken. För att markera ytterligare använde han ett språkbruk i dessa sina brev som var så högtravande och sofistikerat att självaste Horace Engdahl skulle behövt slå i ordlistan. Trots att han alltid jobbade mycket, dubbelt vissa perioder, var han alltid väldigt närvarande och engagerad. Så är det fortfarande.
När pappa kommer in i ett rum så märks det, det är liksom bara så det fungerar. Med eller utan sina unika Frankenstein-glasögonbågar så står han ut från mängden. Min far utstrålar pondus i de allra flesta lägen, t.o.m. när han är iförd stilpolisens två kardinalsynder: fleccetröja och trätofflor. Det är i mina ögon en anmärkningsvärd bedrift! Då förstår man också, att det är inte för inte som alla kompisar jag har haft genom åren har varit smårädda för honom, utan egentlig anledning.
Pappa är bland de mest generösa människorna jag har träffat. Han är rolig och omsorgsfull, klok och superverbal. Till min stora besvikelse så stod det tidigt klart att jag inte hade fått ärva pappas sinne för matematik och logik. Hans Chalmers-gener tog ett stort skutt över mig, men det har aldrig verkat oroa honom. Tvärtom har jag alltid fått känna att jag är duger precis som jag är, och att det kommer att gå lysande för mig trots att jag aldrig på allvar greppade det här med utfall och ekvationer. En gång vartannat år lyckas han reta gallfeber på mig, och då skäller jag på honom tills jag får ont i halsen. Men även då är han världens bästa pappa, precis som alla andra dagar däremellan.
måndag 27 augusti 2007
Klassresan har börjat
De fyra första dagarna under Lalas inskolning på Lammungarna kom vi inte bara sist av alla, utan vi kom även för sent. Varenda dag denna första kritiska inskolningsvecka ramlade vi in med andan i halsen, och jag kunde skönja en viss frustration hos fröknarna över att jag gav min lilla en sådan flygande start på hennes nya tillvaro som Lammunge. De var inte ensamma om att känna indignation; jag var också frustrerad över mig.
Idag skrev vi historia. 7.42 var vi framme vid förskolan, d.v.s hela 18 minuter innan det hela drog igång. 18 minuter tidig, gott folk! I min värld är det inget mindre än ett fullskaligt mirakel! När jag hade stängt av motorn och sminkat mig satt jag bara där i bilen och kände mig viktig och lyckad . Jag tummade på ratten och djupandades medan jag väntade på att klockan skulle bli 8.00. Jag firade min personliga seger med att riktigt gotta mig i hur bra det är när folk ser till att komma i tid, och att jag nu de facto var en av dem, en i passa-tiden-klubben. Jag försökte komma på när det hände senast att jag var på plats så pass tidigt till en avtalad tid. Efter mycket funderade kom jag fram till att det aldrig någonsin har hänt tidigare (om man inte får räkna med de gånger som man har missat övergången till vintertid) i mitt 33 åriga liv. Det insikten tog udden av den hybris som jag för en kort stund anfäktades av där på parkeringen.
Kanske kommer jag aldrig bli en fullvärdig medlem i den statusfyllda vi-som-alltid-passar-tiden-klubben. Det vore orealistiskt att tro det efter decennier av sena ankomster och genetiskt betingad tidsoptimism i bagaget. Men efter det jag upplevde idag kommer jag definitivt att vara en hang-around, en slags bubblare med svulstiga ambitioner att en dag bli en bättre medborgare. En vacker dag, efter en lång och besvärlig klassresa från försovningarnas och morgonstresslandets hetsiga tillvaro, kommer vi att nå vår slutdestination. Fråga mig inte hur, men jag bara vet att det kommer att bli så. Efter morgonens banbrytande upplevelse är jag full av hopp, och jag är säker på att jag kommer få både asyl och permanent uppehållstillstånd i det förlovade landet, landet där alla de välplanerade bor. Må min väg dit vara kantad av förlåtande människor, tro på det goda och tonvis med goodwill.
Idag skrev vi historia. 7.42 var vi framme vid förskolan, d.v.s hela 18 minuter innan det hela drog igång. 18 minuter tidig, gott folk! I min värld är det inget mindre än ett fullskaligt mirakel! När jag hade stängt av motorn och sminkat mig satt jag bara där i bilen och kände mig viktig och lyckad . Jag tummade på ratten och djupandades medan jag väntade på att klockan skulle bli 8.00. Jag firade min personliga seger med att riktigt gotta mig i hur bra det är när folk ser till att komma i tid, och att jag nu de facto var en av dem, en i passa-tiden-klubben. Jag försökte komma på när det hände senast att jag var på plats så pass tidigt till en avtalad tid. Efter mycket funderade kom jag fram till att det aldrig någonsin har hänt tidigare (om man inte får räkna med de gånger som man har missat övergången till vintertid) i mitt 33 åriga liv. Det insikten tog udden av den hybris som jag för en kort stund anfäktades av där på parkeringen.
Kanske kommer jag aldrig bli en fullvärdig medlem i den statusfyllda vi-som-alltid-passar-tiden-klubben. Det vore orealistiskt att tro det efter decennier av sena ankomster och genetiskt betingad tidsoptimism i bagaget. Men efter det jag upplevde idag kommer jag definitivt att vara en hang-around, en slags bubblare med svulstiga ambitioner att en dag bli en bättre medborgare. En vacker dag, efter en lång och besvärlig klassresa från försovningarnas och morgonstresslandets hetsiga tillvaro, kommer vi att nå vår slutdestination. Fråga mig inte hur, men jag bara vet att det kommer att bli så. Efter morgonens banbrytande upplevelse är jag full av hopp, och jag är säker på att jag kommer få både asyl och permanent uppehållstillstånd i det förlovade landet, landet där alla de välplanerade bor. Må min väg dit vara kantad av förlåtande människor, tro på det goda och tonvis med goodwill.
lördag 18 augusti 2007
Litet bikini-resonemang
Jag känner mig obekväm i bikini. Inte ens när min lekamen var som allra mest intakt, i den tidiga tjugo-års åldern, kände jag mig bekväm i bikini. Det här med att gå runt och tjoa och tjinga och småprata med folk när man står iförd en stass som täcker i runda slängar 7% av kroppens yta (och då har jag ändå en av marknadens allra mest rejäla bikinis) känns inte naturligt. Det kanske är naturligt, men för mig känns det i allra högsta grad onaturligt.
Någon kanske tänker: "Jamen, köp en baddräkt då, om det nu ska vara så kinkigt. Den täcker väl i alla fall närmare 15 %, kanske ända upp till 20% om man går på en riktigt anständig modell...". Går inte. Är för lång i livet. Kan inte gå rak om jag är iförd baddräkt. Alla kommer tro att jag samlar snäckor eller letar efter mina kontaktlinser (jag som inte ens äger ett par kontaktlinser). Timma ut och timma in kommer det se ut som att jag går där och samlar eller letar när jag går omkring böjd på det där sättet. Alla på stranden kommer att tro att det är så det ligger till... tyvärr. Annars vore baddräkt helt klart ett alternativ att föredra.
Jag tror att det hela går tillbaka till att jag är född pryd. Min mamma är en frigjord kvinna som tycker att det mesta är så naturligt som det i själva verket är. När jag och min bror var i tonåren brukade vi släpade hem ansenliga mängdet kompisar, och av och till så lät det en hel del. Då hörde man de bekanta stegen i trappan, och rösten som sade: "Nu får ni lov att dämpa er! Vi försöker sova här nere.." Där stod pappa väl synlig för alla, yrvaken och endast iförd kalsonger. Han var så upptagen med att få oss att vara lite tystare, att han förmodligen inte ens reflekterade över att han var bristfälligt klädd. Men jag minns tydligt att jag reflekterade över det.
Om det ringer på dörren och man bara har hunnit få på sig underkläderna, så tror jag att den allra vanligaste reaktionen är att en viss form av stress uppstår hos den underklädde. Jag skriver "man" här, för jag vill tro att jag inte är fullständigt ensam om att inte vilja ta emot besökare endast iförd trosor och bh. Men väl på badplatsen är det helt plötsligt just så minimalt klädda vi alla ska gå omkring. Och inte nog med det; man förväntas också känna sig bekväm i den lilla teeny-weeny munderingen, för det är ju så natuuurligt... Kan någon förklara för mig, en gång för alla så att jag verkligen förstår, vad den stora skillnaden består i?
Den enda skillnaden som jag har lyckats komma fram till är själva plaggets komposition. En bikini består till allra största del av polyamid. Lite lycra också, men mest polyamid. Traditionella underkläder däremot, är till skillnad från bikinin ofta mer bomullsbaserade. Då blir nästa fråga: är det polyamiden vi hänger upp allt på? Håll med om att det är lite märkligt i alla fall. För egen del kan jag bara konstatera att polyamid doesn't do it for me. Och till alla som köper den här polyamid-myten, denna konstfiber-lögn (d.v.s. större delen av mänskligheten, bortsett från Vatikanstaten och muslimvärlden) har jag bara en fråga: Varför denna favorit i repris? Kejsaren är naken - igen! Så när som på 7 %...
Någon kanske tänker: "Jamen, köp en baddräkt då, om det nu ska vara så kinkigt. Den täcker väl i alla fall närmare 15 %, kanske ända upp till 20% om man går på en riktigt anständig modell...". Går inte. Är för lång i livet. Kan inte gå rak om jag är iförd baddräkt. Alla kommer tro att jag samlar snäckor eller letar efter mina kontaktlinser (jag som inte ens äger ett par kontaktlinser). Timma ut och timma in kommer det se ut som att jag går där och samlar eller letar när jag går omkring böjd på det där sättet. Alla på stranden kommer att tro att det är så det ligger till... tyvärr. Annars vore baddräkt helt klart ett alternativ att föredra.
Jag tror att det hela går tillbaka till att jag är född pryd. Min mamma är en frigjord kvinna som tycker att det mesta är så naturligt som det i själva verket är. När jag och min bror var i tonåren brukade vi släpade hem ansenliga mängdet kompisar, och av och till så lät det en hel del. Då hörde man de bekanta stegen i trappan, och rösten som sade: "Nu får ni lov att dämpa er! Vi försöker sova här nere.." Där stod pappa väl synlig för alla, yrvaken och endast iförd kalsonger. Han var så upptagen med att få oss att vara lite tystare, att han förmodligen inte ens reflekterade över att han var bristfälligt klädd. Men jag minns tydligt att jag reflekterade över det.
Om det ringer på dörren och man bara har hunnit få på sig underkläderna, så tror jag att den allra vanligaste reaktionen är att en viss form av stress uppstår hos den underklädde. Jag skriver "man" här, för jag vill tro att jag inte är fullständigt ensam om att inte vilja ta emot besökare endast iförd trosor och bh. Men väl på badplatsen är det helt plötsligt just så minimalt klädda vi alla ska gå omkring. Och inte nog med det; man förväntas också känna sig bekväm i den lilla teeny-weeny munderingen, för det är ju så natuuurligt... Kan någon förklara för mig, en gång för alla så att jag verkligen förstår, vad den stora skillnaden består i?
Den enda skillnaden som jag har lyckats komma fram till är själva plaggets komposition. En bikini består till allra största del av polyamid. Lite lycra också, men mest polyamid. Traditionella underkläder däremot, är till skillnad från bikinin ofta mer bomullsbaserade. Då blir nästa fråga: är det polyamiden vi hänger upp allt på? Håll med om att det är lite märkligt i alla fall. För egen del kan jag bara konstatera att polyamid doesn't do it for me. Och till alla som köper den här polyamid-myten, denna konstfiber-lögn (d.v.s. större delen av mänskligheten, bortsett från Vatikanstaten och muslimvärlden) har jag bara en fråga: Varför denna favorit i repris? Kejsaren är naken - igen! Så när som på 7 %...
onsdag 15 augusti 2007
Från kvinna till murvel - och tillbaks igen
Imorgon kommer maken hem efter en åtta dagar lång resa. Jag inser att jag har en hel del som jag vill hinna ha gjort innan han kommer. Då menar jag inte triviala saker som att städa, diska och röja upp på barnens rum. Jag syftar helt och hållet på min personliga hygien.
I början av veckan försökte jag hålla uppe en viss standard. Jag duschade, sminkade mig och borstade håret regelbundet. Men efter några dagar börjar jag få problem med motivationen. HAN är ju inte hemma, så varför hålla på och hålla på då egentligen? Det hela kändes bara så meningslöst. Jag fortsatte att borsta tänderna och använda deodorant även resten av veckan, men det var också allt.
De tre senaste dagarna har jag hasat runt osminkad och med fett hår, iförd sjaviga haremsbyxor och träskor (något på överkroppen har jag också haft, viktigt att tillägga) . Jag har inte varit en chic syn att skåda. Imorgon bitti ska jag gå upp tidigt för att påbörja helrekonden (duscha + tvätta håret + raka benen + sminka mig + inte sätta på mig haremsbyxorna + inte sätta på mig träskorna). Jag tror att det kommer bli en helt ljuvlig upplevelse för mig och alla andra i min närhet! Det bästa hade förmodligen varit att duscha ikväll, för att vara säker på att verkligen hinna med alla moment innan han kommer, men jag orkar inte. Boppe vaknade tre timmar innan tuppen i morse och envisades med att interagera med mig, så nu blinkar jag fem gånger i sekunden bara för att jag är så trött. Allt sådant får helt enkelt bli i mañana istället.
Tänk att man som kvinna hinner att gro igen så pass mycket på så pass kort tid. Tove och Emanuel har på grund av diverse gravida omständigheter tvingats vara ifrån varandra under sammanlagt 16 veckor den här sommaren. Tove är min hjälte, Emanuel också, fast mest Tove. Jag vet inte hur jag skulle tackla att vara borta ifrån ifrån min make så pass länge. Jag undrar vad en sådan prövning hade gjort med mig; med mitt välmående i allmänhet och med min personhygien i synnerhet. Du milde vad jag skulle kunna gå ner mig... Och tänk, bara tänk hur illa det skulle kunna gå om jag råkade försova mig och helt enkelt inte hann snygga till mig innan det var dags att hämta upp honom på flygplatsen...
Nu ser jag allt så tydligt för min inre syn. Vi har bestämt per telefon att jag och barnen ska möta upp honom i ankomsthallen på Arlanda. Han står och väntar på att den sista resväskan ska dyka upp på bagagebandet, medan vi håller håller utkik med spänd förväntan bland taxichaufförer och andra anhöriga. Äntligen kom den! Han lassar upp väskan på vagnen, och styr stegen förbi tulltjänstemännen, vidare mot ankomsthallen. Så ser vi hans vackra ansikte! Han ler mot oss, barnen hoppar jämfota och tjoar i kapp. Min blick möter hans, men det är något som inte stämmer. Blicken är frågande, ja, nästan förbryllad. Han kisar, och tyst inom sig, ställer han sig frågan: Vad i hela friden göra Marit Paulsen med mina barn?
På väg hem stannar vi till vid närmsta Statoil-mack, och inhandlar en flaska shampoo och en Ladyshave till mig. Väl hemma tar jag en dusch, tvättar håret och ansar mina lurviga vader. Sedan levde vi lyckliga i alla våra dagar.
I början av veckan försökte jag hålla uppe en viss standard. Jag duschade, sminkade mig och borstade håret regelbundet. Men efter några dagar börjar jag få problem med motivationen. HAN är ju inte hemma, så varför hålla på och hålla på då egentligen? Det hela kändes bara så meningslöst. Jag fortsatte att borsta tänderna och använda deodorant även resten av veckan, men det var också allt.
De tre senaste dagarna har jag hasat runt osminkad och med fett hår, iförd sjaviga haremsbyxor och träskor (något på överkroppen har jag också haft, viktigt att tillägga) . Jag har inte varit en chic syn att skåda. Imorgon bitti ska jag gå upp tidigt för att påbörja helrekonden (duscha + tvätta håret + raka benen + sminka mig + inte sätta på mig haremsbyxorna + inte sätta på mig träskorna). Jag tror att det kommer bli en helt ljuvlig upplevelse för mig och alla andra i min närhet! Det bästa hade förmodligen varit att duscha ikväll, för att vara säker på att verkligen hinna med alla moment innan han kommer, men jag orkar inte. Boppe vaknade tre timmar innan tuppen i morse och envisades med att interagera med mig, så nu blinkar jag fem gånger i sekunden bara för att jag är så trött. Allt sådant får helt enkelt bli i mañana istället.
Tänk att man som kvinna hinner att gro igen så pass mycket på så pass kort tid. Tove och Emanuel har på grund av diverse gravida omständigheter tvingats vara ifrån varandra under sammanlagt 16 veckor den här sommaren. Tove är min hjälte, Emanuel också, fast mest Tove. Jag vet inte hur jag skulle tackla att vara borta ifrån ifrån min make så pass länge. Jag undrar vad en sådan prövning hade gjort med mig; med mitt välmående i allmänhet och med min personhygien i synnerhet. Du milde vad jag skulle kunna gå ner mig... Och tänk, bara tänk hur illa det skulle kunna gå om jag råkade försova mig och helt enkelt inte hann snygga till mig innan det var dags att hämta upp honom på flygplatsen...
Nu ser jag allt så tydligt för min inre syn. Vi har bestämt per telefon att jag och barnen ska möta upp honom i ankomsthallen på Arlanda. Han står och väntar på att den sista resväskan ska dyka upp på bagagebandet, medan vi håller håller utkik med spänd förväntan bland taxichaufförer och andra anhöriga. Äntligen kom den! Han lassar upp väskan på vagnen, och styr stegen förbi tulltjänstemännen, vidare mot ankomsthallen. Så ser vi hans vackra ansikte! Han ler mot oss, barnen hoppar jämfota och tjoar i kapp. Min blick möter hans, men det är något som inte stämmer. Blicken är frågande, ja, nästan förbryllad. Han kisar, och tyst inom sig, ställer han sig frågan: Vad i hela friden göra Marit Paulsen med mina barn?
På väg hem stannar vi till vid närmsta Statoil-mack, och inhandlar en flaska shampoo och en Ladyshave till mig. Väl hemma tar jag en dusch, tvättar håret och ansar mina lurviga vader. Sedan levde vi lyckliga i alla våra dagar.
Viktor är kommen!
Med totalt 16 veckor på var sin sida Atlanten var de värda denna enorma utdelning kommen i form av av ett osedvanligt vackert gossebarn. Tove och Emanuel är nu stolta tvåbarns-föräldrar, och Lukas nybliven storebror. Viktor är kommen, rasande lik sin bror fast i en något mindre upplaga. GRATTIS!!!
Det är alltid så speciellt och högtidligt när man får privilegiet att besöka någon uppe på familje-BB. Marie och jag slank in trots besöksförbud för att ge vår hälsning till den nyfödde och hans föräldrar. Där var de - mamma, pappa, barn - i en enda stor lyckobubbla, och det luktade så gott av bebis och desinfektionsmedel.
Vi försökte att inte stanna för länge, men det är alltid så svårt att slita sig från en liten nyföding. Man vet ju själv hur trött man kan vara alldeles efter förlossningen, och att det kan vara jobbigt med långa meningar . Tove bekräftade indirekt att hon inte var något undantag. Utifall att det skulle bli tid över hade Emanuel tagit med sig en tegelsten till bok upp, medan Tove glatt nöjde sig med en Se&Hör. Toves kommenter till sitt val av lektyr var: "Det är skönt när det är mycket bilder när man ammar". Det hela känns väldigt bekant.
Snart drar hela familjen tillbaka till Staterna igen, men jag hoppas att vi hinner ses något mer innan planet lyfter. Usch vad vi kommer att längta, inte minst Apan.
Det är alltid så speciellt och högtidligt när man får privilegiet att besöka någon uppe på familje-BB. Marie och jag slank in trots besöksförbud för att ge vår hälsning till den nyfödde och hans föräldrar. Där var de - mamma, pappa, barn - i en enda stor lyckobubbla, och det luktade så gott av bebis och desinfektionsmedel.
Vi försökte att inte stanna för länge, men det är alltid så svårt att slita sig från en liten nyföding. Man vet ju själv hur trött man kan vara alldeles efter förlossningen, och att det kan vara jobbigt med långa meningar . Tove bekräftade indirekt att hon inte var något undantag. Utifall att det skulle bli tid över hade Emanuel tagit med sig en tegelsten till bok upp, medan Tove glatt nöjde sig med en Se&Hör. Toves kommenter till sitt val av lektyr var: "Det är skönt när det är mycket bilder när man ammar". Det hela känns väldigt bekant.
Snart drar hela familjen tillbaka till Staterna igen, men jag hoppas att vi hinner ses något mer innan planet lyfter. Usch vad vi kommer att längta, inte minst Apan.
söndag 12 augusti 2007
Jag - odödlig?
Sommaren återkom med chockartad kraft, och det fanns ingen återvändå. Det var bara att vara så god och vallfärda till den lokala badplatsen. Man (jag) drar sig (mig) ju alltid in i det längsta för att åka dit, och jag har blivit expert på att komma på skäl till varför det inte passar att åka och bada. Här är listan på mina tio mest använda och slitna anledningar:
* Vädret är för kallt (det är onödigt att åka och bada).
* Vädret är för regnigt (tänk om det börjar åska och blixtra och vi inte hinner in i bilen?).
* Vädret är för varmt (jag orkar inte röra mig utomhus).
* Vädret är för perfekt (stranden kommer att vara överbelagd).
* Jag är för vit.
* Min bikini sitter för illa.
* Jag är för nyförlöst, och vill inte ha livmoderinflammation (det argumentet hänvisade jag till i hela tre månader när jag sist fick barn).
* Ni är för många. Fyra barn är mer än vad jag känner att jag ensam kan hålla koll på vid en badplats.
* Risken för algblomning är för stor så här års.
* Jag behöver tvätta (inte att förväxla med att jag verkligen kommer att tvätta).
När jag läser min egen lista är det inte utan att jag skäms lite grand. Hur blev jag så här slö och bekväm egentligen? Jag hoppas, utan att verkligen tro, att det är en defekt som kommer att växa bort med åren.
Hur som helst. Häromdagen lyckades min aktiva vän, och jag är så glad att jag har en sådan, få mig att packa badväskan och möta upp henne på stranden. Det är Marina, som min aktiva vän heter, som jag har att tacka för 90% av alla större friluftsbedrifter jag har genomfört. Hade det inte varit för henne så hade det förmodligen blivit varesig simskola, gymnastik eller, för den delen, speciellt många utflykter till stranden. Marina är en behövlig motvikt mot den auktoritära inneråttan som bor i mig. Jag är mycket tacksam och glad för att jag har henne!
När vi närmade oss badplatsen började jag kallsvettas. En bra bit upp på den slingriga grusvägen stod bilar parkerade, trots att det finns en jättelik parkering just intill stranden. Och jag hade gissat rätt: bilarna stod där pga att parkeringen var full. När parkeringen är full blir stranden överfull. När stranden är överfull blir vattnet ohygeniskt. För min inre syn passerade dagens löpsedel revy: "Här finns snusk-baden i sommar". Jag visste med en gång, utan att så mycket som öppna Aftonbladet att det här var ett av dem. Jag ville bara fly. Jag ville hem till min borg och låta barnen bada i vattenspridaren, men vi hade stämt träff. Jag hade lovat Marina, och jag hade lovat barnen, så det var bara att parkera och bana sig väg mellan alla kroppar på stranden. Hundratals och åter hundratals kroppar.
Jag har aldrig badat i Ganges, och det är inget jag har sörjt. Det slog mig, att kanske kommer jag aldrig att komma närmare en sådan upplevelse än jag gjorde här om dagen på Lännabadet. Jag såg inga heliga män längs med strandkanten, och det pågick ingen likbränning så vitt jag kunde se. Men om man bortser från det var likheten ganska slående. Vattnet var brunt och grumlat så till den grad att man omöjligt kunde se botten eller just någonting av kroppen som var under vatten. Man var tvungen att passera ett helt band av kissande småttingar innan man kunde komma så pass långt ut att det gick att simma. Från bryggan hoppade horder av vilda, simkunniga barn och tonårningar. De som hade turen att slippa få en tonåring i huvudet borde åka raka vägen till närmasta tobakshandel och köpa sig en lott - detta var deras turdag.
När solen låg på som hetast, och jag just hade kommit upp ur badet, blir jag vittne till en hjärtevärmande/förfärlig syn. En bror kommer upp ur badet, och han har armen om sin syster som gråter och är vit i ansiktet (det var den hjärtevärmande delen av synen). "Mamma, Marie kräktes i vattnet!", ropar han till föräldrarna som duckar under sitt parasoll. Storebror har inte bara lyckats få sina föräldrars uppmärksamhet. Alla strandgrannar lyssnar nu lika uppmärksamt som föräldrarna, och alla följer kräkdramat med största spänning. Själv tappade jag snart focus på familjen. Allt jag kunde tänka på var mina stora barn som var därute på bryggan; hoppandes, plaskandes och sväljandes förorenat insjövatten. Jag ville ställa mig och kommendera upp dem ur badet med min allra värsta trumpetröst. Men det gjorde jag inte, eftersom att jag insåg at det redan var för sent. Så de badade en timma till medan jag höll koll på Boppe, familjens Duracell-kanin, som var hög som ett hus av allt sötfika han hade fått i sig. Han njöt i fulla drag av att bada i kissbältet och av att riva de andra barnens sandslott.
Nu har ett par dagar passerat, och kylan har äntligen återvänt. Badbegäret hos barnen har klingat av en smula, och jag konstaterar förvånat att vi alla är friska - trots vårat dopp i svenska Ganges. Ingen livmoderinflammation, ingen magjuka, inga utslag till följd av algblomning... helt ofattbart! Jag vet inte om den här erfarenheten verkligen har förändrat mig på ett bestående sätt, med den har i alla fall lämnat efter sig en känsla av...odödlighet? Ja, odödlighet är nog ordet.
* Vädret är för kallt (det är onödigt att åka och bada).
* Vädret är för regnigt (tänk om det börjar åska och blixtra och vi inte hinner in i bilen?).
* Vädret är för varmt (jag orkar inte röra mig utomhus).
* Vädret är för perfekt (stranden kommer att vara överbelagd).
* Jag är för vit.
* Min bikini sitter för illa.
* Jag är för nyförlöst, och vill inte ha livmoderinflammation (det argumentet hänvisade jag till i hela tre månader när jag sist fick barn).
* Ni är för många. Fyra barn är mer än vad jag känner att jag ensam kan hålla koll på vid en badplats.
* Risken för algblomning är för stor så här års.
* Jag behöver tvätta (inte att förväxla med att jag verkligen kommer att tvätta).
När jag läser min egen lista är det inte utan att jag skäms lite grand. Hur blev jag så här slö och bekväm egentligen? Jag hoppas, utan att verkligen tro, att det är en defekt som kommer att växa bort med åren.
Hur som helst. Häromdagen lyckades min aktiva vän, och jag är så glad att jag har en sådan, få mig att packa badväskan och möta upp henne på stranden. Det är Marina, som min aktiva vän heter, som jag har att tacka för 90% av alla större friluftsbedrifter jag har genomfört. Hade det inte varit för henne så hade det förmodligen blivit varesig simskola, gymnastik eller, för den delen, speciellt många utflykter till stranden. Marina är en behövlig motvikt mot den auktoritära inneråttan som bor i mig. Jag är mycket tacksam och glad för att jag har henne!
När vi närmade oss badplatsen började jag kallsvettas. En bra bit upp på den slingriga grusvägen stod bilar parkerade, trots att det finns en jättelik parkering just intill stranden. Och jag hade gissat rätt: bilarna stod där pga att parkeringen var full. När parkeringen är full blir stranden överfull. När stranden är överfull blir vattnet ohygeniskt. För min inre syn passerade dagens löpsedel revy: "Här finns snusk-baden i sommar". Jag visste med en gång, utan att så mycket som öppna Aftonbladet att det här var ett av dem. Jag ville bara fly. Jag ville hem till min borg och låta barnen bada i vattenspridaren, men vi hade stämt träff. Jag hade lovat Marina, och jag hade lovat barnen, så det var bara att parkera och bana sig väg mellan alla kroppar på stranden. Hundratals och åter hundratals kroppar.
Jag har aldrig badat i Ganges, och det är inget jag har sörjt. Det slog mig, att kanske kommer jag aldrig att komma närmare en sådan upplevelse än jag gjorde här om dagen på Lännabadet. Jag såg inga heliga män längs med strandkanten, och det pågick ingen likbränning så vitt jag kunde se. Men om man bortser från det var likheten ganska slående. Vattnet var brunt och grumlat så till den grad att man omöjligt kunde se botten eller just någonting av kroppen som var under vatten. Man var tvungen att passera ett helt band av kissande småttingar innan man kunde komma så pass långt ut att det gick att simma. Från bryggan hoppade horder av vilda, simkunniga barn och tonårningar. De som hade turen att slippa få en tonåring i huvudet borde åka raka vägen till närmasta tobakshandel och köpa sig en lott - detta var deras turdag.
När solen låg på som hetast, och jag just hade kommit upp ur badet, blir jag vittne till en hjärtevärmande/förfärlig syn. En bror kommer upp ur badet, och han har armen om sin syster som gråter och är vit i ansiktet (det var den hjärtevärmande delen av synen). "Mamma, Marie kräktes i vattnet!", ropar han till föräldrarna som duckar under sitt parasoll. Storebror har inte bara lyckats få sina föräldrars uppmärksamhet. Alla strandgrannar lyssnar nu lika uppmärksamt som föräldrarna, och alla följer kräkdramat med största spänning. Själv tappade jag snart focus på familjen. Allt jag kunde tänka på var mina stora barn som var därute på bryggan; hoppandes, plaskandes och sväljandes förorenat insjövatten. Jag ville ställa mig och kommendera upp dem ur badet med min allra värsta trumpetröst. Men det gjorde jag inte, eftersom att jag insåg at det redan var för sent. Så de badade en timma till medan jag höll koll på Boppe, familjens Duracell-kanin, som var hög som ett hus av allt sötfika han hade fått i sig. Han njöt i fulla drag av att bada i kissbältet och av att riva de andra barnens sandslott.
Nu har ett par dagar passerat, och kylan har äntligen återvänt. Badbegäret hos barnen har klingat av en smula, och jag konstaterar förvånat att vi alla är friska - trots vårat dopp i svenska Ganges. Ingen livmoderinflammation, ingen magjuka, inga utslag till följd av algblomning... helt ofattbart! Jag vet inte om den här erfarenheten verkligen har förändrat mig på ett bestående sätt, med den har i alla fall lämnat efter sig en känsla av...odödlighet? Ja, odödlighet är nog ordet.
söndag 5 augusti 2007
En spjälsängs-epok går i graven
Imorgon åker spjälsängen ut. Min lilla brorsdotter har vuxit på sig, så nu behöver hon få tillbaka spjälsängen som vi har fått låna ett bra tag. Spjälsängen ska bytas ut mot växasängen som är undanställd hos mamma och pappa. Nu är det troligt att ni gäspar, men jag gråter ( nästan). Obotligt sentimental som man är, så slog känslorna till med all kraft ikväll när jag insåg att spjälsängsepoken för evigt går i graven imorgon. Som ett karateslag mitt i solar plexus drabbade insikten mig när jag låg där i mörkret och väntade på att han skulle somna om, killen brevid i helkroppspyjamas (och nej, det är inte min man som bär helkroppspyjamas).
Ska det här verkligen vara sista kvällen som jag får trassla tillbaka Boppes fot när den har letat sig ut mellan spjälorna? Ska jag aldrig mer, verkligen aldrig mer, göra illa min armbåge när jag försöker lugna honom när han sover oroligt och jag inte orkar resa mig? Och nedsläppet av barn, själva nedsläppet av 15 kg gosse som görs stående på knä i våran dubbelsäng pga platsbrist. Har det gjorts för sista gången ikväll?
Hur ser ett liv utan spjälsäng ut egentligen? Finns det verkligen ett liv utan spjälsäng? Frågan är ställd av en som har levt Libero-life så pass länge att det är svårt att minnas något annat. Barnen sover och maken är och sanerar bilen som jag skrapade upp sidan på tidigare idag, så frågan blir hängande kvar i luften, och jag får inget svar...
Jag undrar just om det är så här det går till när stora familjer aldrig slutar växa. Är det så att man rent mentalt fastnar i spjälsängen? Tidigare idag, när jag höll på att aldrig få i mig min lunch bara för att Boppe gjorde allt så händelserikt, kände jag mig väsensskild från ett sådant resonemang. Då ville jag göra brasved av spjälsängen och elda upp alla leksaker som jag snavar på hela tiden. När det var gjort så ville jag flyga reguljärflyg ner till Rivieran och bara vara i fred med en trave böcker, uppbyggelselitteratur blandat med deckare om vartannat. Men här sitter jag nu, bara några timmar senare och så mycket visare.
Det är inte det att jag har kommit fram till att jag vill skaffa en ännu större familj. Fyra barn är väldigt många barn, speciellt om man som jag, har sämre simultanförmåga än en genomsnittlig man. Insikten är snarare den - och häng med nu alla, för nu styr vi ut på djupet - att det som är just nu kommer inte att vara för evigt. Vaknätter känns eviga, men det är de inte. Blöj-eran kan även den kännas evig, utan att verkligen vara det. Allt det där är bara just nu och ett tag framöver, och sedan är det över och kommer aldrig mer tillbaka. Kontentan av mitt ordrika svammel är att jag insåg att livet, även om det är slitigt av och till, är fantastiskt precis som det är just nu. Just den här fasen kräver bara lite extra mycket reflektion för att man ska inse att det verkligen är så. Och tycker man att man inte hinner med att reflektera, så kan det ibland räcka med att bara lämna tillbaka spjälsängen...
Ska det här verkligen vara sista kvällen som jag får trassla tillbaka Boppes fot när den har letat sig ut mellan spjälorna? Ska jag aldrig mer, verkligen aldrig mer, göra illa min armbåge när jag försöker lugna honom när han sover oroligt och jag inte orkar resa mig? Och nedsläppet av barn, själva nedsläppet av 15 kg gosse som görs stående på knä i våran dubbelsäng pga platsbrist. Har det gjorts för sista gången ikväll?
Hur ser ett liv utan spjälsäng ut egentligen? Finns det verkligen ett liv utan spjälsäng? Frågan är ställd av en som har levt Libero-life så pass länge att det är svårt att minnas något annat. Barnen sover och maken är och sanerar bilen som jag skrapade upp sidan på tidigare idag, så frågan blir hängande kvar i luften, och jag får inget svar...
Jag undrar just om det är så här det går till när stora familjer aldrig slutar växa. Är det så att man rent mentalt fastnar i spjälsängen? Tidigare idag, när jag höll på att aldrig få i mig min lunch bara för att Boppe gjorde allt så händelserikt, kände jag mig väsensskild från ett sådant resonemang. Då ville jag göra brasved av spjälsängen och elda upp alla leksaker som jag snavar på hela tiden. När det var gjort så ville jag flyga reguljärflyg ner till Rivieran och bara vara i fred med en trave böcker, uppbyggelselitteratur blandat med deckare om vartannat. Men här sitter jag nu, bara några timmar senare och så mycket visare.
Det är inte det att jag har kommit fram till att jag vill skaffa en ännu större familj. Fyra barn är väldigt många barn, speciellt om man som jag, har sämre simultanförmåga än en genomsnittlig man. Insikten är snarare den - och häng med nu alla, för nu styr vi ut på djupet - att det som är just nu kommer inte att vara för evigt. Vaknätter känns eviga, men det är de inte. Blöj-eran kan även den kännas evig, utan att verkligen vara det. Allt det där är bara just nu och ett tag framöver, och sedan är det över och kommer aldrig mer tillbaka. Kontentan av mitt ordrika svammel är att jag insåg att livet, även om det är slitigt av och till, är fantastiskt precis som det är just nu. Just den här fasen kräver bara lite extra mycket reflektion för att man ska inse att det verkligen är så. Och tycker man att man inte hinner med att reflektera, så kan det ibland räcka med att bara lämna tillbaka spjälsängen...
söndag 29 juli 2007
Martin Luther + Tore Skogman = Boppe = tyvärr sant
Så har man gjort sig skyldig till ännu en inomfamiljär klippkatastrof. När ska jag lägga ner saxen och inse att det inte är min grej? Vad krävs för att jag ska acceptera att jag inte har någon talang, ingen talang alls faktiskt, när det kommer till att frisera andra människor? När ska jag sluta intala mig själv att klippa hår inte är svårt, och att det ligger för mig? Det finns helt klart en ekonomisk aspekt av saken. Varje gång jag klipper barnen känner jag mig så allsidig och hushållsekonomisk, och jag har kommit att bli väldigt fäst vid den känslan vid det här laget. För ett tag sedan råkade jag som bekant (av misstag) frisera min fyraåriga dotter till en Barbados-Magnus - look a like, och man tänker attt det borde ha lärt mig något. Tydligen inte.
Boppe, våran tvååring, har begåvats med en mycket lyckad hårkvalité. Jag skulle nästan vilja hävda att han har en benådad kalufs. Nu är jag då i och för sig hans mamma, så helt opartisk är man ju inte, men ändå... Obestridliga fakta är i alla fall att det är vitblont, ganska tjockt och med lagom mycket fall. Det är ett snyggt hår som nästan alltid ligger snyggt. Hans frisyr brukade också vara snygg, med betoning på brukade. Den var snygg, ända tills jag hemsökte den med min ökända sax.
Luggen hade börjat bli lite väl lång. Den hängde ner i ögonen, och det började nästan se så där inhumant fåfängt ut så jag bestämde mig för att korta den lite grand. Det ena gav det andra, och efter att ha lekt frisör i en 20 minuter eller så var hår-katastrofen ett faktum. När maken kom hem tittade han slokörat på resultatet. Efter en stunds tystnad kläcker han till slut ur sig : "Han ser ut som en blandning av Tore Skogman och Martin Luther". Det enda jag fick fram var ett eftertänksamt "Hm...", för närmare sanningen än så gick det inte att komma. När det ligger lite mer slätt och välordnat är det definitivt en blond Martin Luther man skymtar (fast utan måne, då). När det är rufsigt och han har råkat styla ner lite vaniljyoghurt i det är barnet helt plågsamt likt Tore Skogman. "Farväl coola surfar-rufs. Var hälsad reformator och skald", tänkte jag bistert för mig själv.
Men sedan, när man bara får lite perspektiv på saken, börjar man inse uppsidan av hela den här hårklippningshistorien. Är det inte egentligen ett ganska imponerande persongalleri vi har att stoltsera med i våran familj vid det här laget? Nu har vi alltså en popstjärna, en reformator och en skald, och allt detta ryms under vårat tak. Jag tror att det är mer än vad många föräldrar kan skryta med. Anybody want a hair cut?!
Boppe, våran tvååring, har begåvats med en mycket lyckad hårkvalité. Jag skulle nästan vilja hävda att han har en benådad kalufs. Nu är jag då i och för sig hans mamma, så helt opartisk är man ju inte, men ändå... Obestridliga fakta är i alla fall att det är vitblont, ganska tjockt och med lagom mycket fall. Det är ett snyggt hår som nästan alltid ligger snyggt. Hans frisyr brukade också vara snygg, med betoning på brukade. Den var snygg, ända tills jag hemsökte den med min ökända sax.
Luggen hade börjat bli lite väl lång. Den hängde ner i ögonen, och det började nästan se så där inhumant fåfängt ut så jag bestämde mig för att korta den lite grand. Det ena gav det andra, och efter att ha lekt frisör i en 20 minuter eller så var hår-katastrofen ett faktum. När maken kom hem tittade han slokörat på resultatet. Efter en stunds tystnad kläcker han till slut ur sig : "Han ser ut som en blandning av Tore Skogman och Martin Luther". Det enda jag fick fram var ett eftertänksamt "Hm...", för närmare sanningen än så gick det inte att komma. När det ligger lite mer slätt och välordnat är det definitivt en blond Martin Luther man skymtar (fast utan måne, då). När det är rufsigt och han har råkat styla ner lite vaniljyoghurt i det är barnet helt plågsamt likt Tore Skogman. "Farväl coola surfar-rufs. Var hälsad reformator och skald", tänkte jag bistert för mig själv.
Men sedan, när man bara får lite perspektiv på saken, börjar man inse uppsidan av hela den här hårklippningshistorien. Är det inte egentligen ett ganska imponerande persongalleri vi har att stoltsera med i våran familj vid det här laget? Nu har vi alltså en popstjärna, en reformator och en skald, och allt detta ryms under vårat tak. Jag tror att det är mer än vad många föräldrar kan skryta med. Anybody want a hair cut?!
lördag 7 juli 2007
Lite juni- och juliuppdateringar
Det bidde en liten spontanpaus i bloggandet. Våran internet anslutning har strejkat ett tag, och så har de små fått en alltmer sommarpräglad läggtid. Nedan följer ett litet sammandrag över juni och julis höjdpunkter och händelser...
*Pelle Severin har äntligen sett dagens ljus - det rankas utan tvekan till sommarens största höjdpunkt! Så len, så ullig, så ljuvlig, så alldeles, alldeles underbar är det lilla knytet. När vi mötte honom för första gången uppe på familje-BB, inlindad i sin ljusblå filt, kändes det fullständigt osannorlikt att han någon gång skulle komma att göra något som han egentligen inte får. Han kändes som så rätt nederstigen ifrån himmelen, så änglalik och from där han låg i sin plexiglassäng. Jag älskade honom från första stund, och jag är säker på att jag kommer att älska honom lika mycket när han får moppemusche och inte vill kännas vid sin pinsamma faster inför sin coola kompisar. Pelle har har under sin korta tid på jorden redan hunnit med att vira hela släkten runt sitt lillfinger, något som är en lätt match för den som är fullständigt oemotståndlig. En fantastisk bieffekt av att den lille äntligen har behagat komma ut är att mamma Tes äntligen har fått sitt liv tillbaka. No more illamående, no more foglossning, no more tvätta bilkupén med starka rengöringsmedel bara för att känna lukten, no more tanka bilen två gånger om dagen bara för att få insupa lite extra bensinångor. No more vätska i fötterna, no more ont i hela kroppen på natten - i stället finns där ett litet knyte att älska och snusa på. Om han bara visste hur lycklig han ska vara som har hamnat i världens underbaraste familj. Om han hade fattat vidden av hur lyckligt lottad han faktiskt är hade han dansat can can fram och tillbaka över det nylagda vardagsrumsgolvet. Nu har han så klart ingen som helst uppfattning om det, och hans små ben är hur som helst alldeles för outvecklade för orka bära upp hans lilla kropp i en can can. Men jag är säker på att när han bara är stor nog att förstå så kommer han att tacka Gud för sin familj många, många gånger.
*Jag har fyllt 33 år. När Bell frågade mig hur mycket jag fyllde var jag tvungen att tänka efter lite innan jag kunde svara. När Nikki sedan frågade vad jag önskade mig var -"Böcker" - det enda jag svar jag lyckades klämma fram. De här två händelserna bevisar att jag håller på att växa upp på allvar. Att inte på rak arm veta hur många år man fyller, och att önska sig böcker, inte någon speciell bok eller böcker i något specifikt ämne, utan bara sömnigt och oengagerat säga "böcker" är ett bevis på vuxendom som inte går att bestrida. I hemlighet gläder jag mig åt att jag i alla fall inte svarade "En ny kastrull" eller "Snälla barn". Det borde väl ändå peka på att jag att jag inte har utplånat mig själv helt och hållet trots allt. Eller så säger det egentligen inte någonting mer om mig än det faktum att jag redan har både snälla barn och så många kastruller jag som jag behöver.
*Vi har utökat vårat ansvarsområde med inte mindre än fyra kaniner den här sommaren. När jag skriver "vi" är det något jag verkligen inte menar. Jag upprepar det dagligen och stundligen, nästan som ett mantra, att kaninerna är barnens och endast barnens ansvar. Jag har tvagit mina händer ifrån allt vad pellets och burrensning heter, och jag har gjort det solklart för alla som bor under vårat tak att jag inte tänker lyfta ett finger för att garantera de små ulligas fortlevnad. Det är egentligen inte det att jag har något personligt emot kaniner i allmänhet. Det är mer det att jag känner att jag vårdar så mycket i alla fall, även utan kaniner. Igår var vi på Fäboden igen för jag vet inte riktigt vilken gång i ordningen den sista tiden. Jag stod tyst och oförstående och lyssnade på när ägaren föreläste om kaninens plats i människans liv till en annan kund. Det kändes som att vi kom från två olika planeter, så olika synsätt hade vi på kaniner, och det kändes som att det var troligt att våra vägar aldrig skulle korsas. Ändå stod jag där och reserverade ännu en av hennes kaniner för avhämtning redan nästa dag. Fascinerande, inte sant?
*Pelle Severin har äntligen sett dagens ljus - det rankas utan tvekan till sommarens största höjdpunkt! Så len, så ullig, så ljuvlig, så alldeles, alldeles underbar är det lilla knytet. När vi mötte honom för första gången uppe på familje-BB, inlindad i sin ljusblå filt, kändes det fullständigt osannorlikt att han någon gång skulle komma att göra något som han egentligen inte får. Han kändes som så rätt nederstigen ifrån himmelen, så änglalik och from där han låg i sin plexiglassäng. Jag älskade honom från första stund, och jag är säker på att jag kommer att älska honom lika mycket när han får moppemusche och inte vill kännas vid sin pinsamma faster inför sin coola kompisar. Pelle har har under sin korta tid på jorden redan hunnit med att vira hela släkten runt sitt lillfinger, något som är en lätt match för den som är fullständigt oemotståndlig. En fantastisk bieffekt av att den lille äntligen har behagat komma ut är att mamma Tes äntligen har fått sitt liv tillbaka. No more illamående, no more foglossning, no more tvätta bilkupén med starka rengöringsmedel bara för att känna lukten, no more tanka bilen två gånger om dagen bara för att få insupa lite extra bensinångor. No more vätska i fötterna, no more ont i hela kroppen på natten - i stället finns där ett litet knyte att älska och snusa på. Om han bara visste hur lycklig han ska vara som har hamnat i världens underbaraste familj. Om han hade fattat vidden av hur lyckligt lottad han faktiskt är hade han dansat can can fram och tillbaka över det nylagda vardagsrumsgolvet. Nu har han så klart ingen som helst uppfattning om det, och hans små ben är hur som helst alldeles för outvecklade för orka bära upp hans lilla kropp i en can can. Men jag är säker på att när han bara är stor nog att förstå så kommer han att tacka Gud för sin familj många, många gånger.
*Jag har fyllt 33 år. När Bell frågade mig hur mycket jag fyllde var jag tvungen att tänka efter lite innan jag kunde svara. När Nikki sedan frågade vad jag önskade mig var -"Böcker" - det enda jag svar jag lyckades klämma fram. De här två händelserna bevisar att jag håller på att växa upp på allvar. Att inte på rak arm veta hur många år man fyller, och att önska sig böcker, inte någon speciell bok eller böcker i något specifikt ämne, utan bara sömnigt och oengagerat säga "böcker" är ett bevis på vuxendom som inte går att bestrida. I hemlighet gläder jag mig åt att jag i alla fall inte svarade "En ny kastrull" eller "Snälla barn". Det borde väl ändå peka på att jag att jag inte har utplånat mig själv helt och hållet trots allt. Eller så säger det egentligen inte någonting mer om mig än det faktum att jag redan har både snälla barn och så många kastruller jag som jag behöver.
*Vi har utökat vårat ansvarsområde med inte mindre än fyra kaniner den här sommaren. När jag skriver "vi" är det något jag verkligen inte menar. Jag upprepar det dagligen och stundligen, nästan som ett mantra, att kaninerna är barnens och endast barnens ansvar. Jag har tvagit mina händer ifrån allt vad pellets och burrensning heter, och jag har gjort det solklart för alla som bor under vårat tak att jag inte tänker lyfta ett finger för att garantera de små ulligas fortlevnad. Det är egentligen inte det att jag har något personligt emot kaniner i allmänhet. Det är mer det att jag känner att jag vårdar så mycket i alla fall, även utan kaniner. Igår var vi på Fäboden igen för jag vet inte riktigt vilken gång i ordningen den sista tiden. Jag stod tyst och oförstående och lyssnade på när ägaren föreläste om kaninens plats i människans liv till en annan kund. Det kändes som att vi kom från två olika planeter, så olika synsätt hade vi på kaniner, och det kändes som att det var troligt att våra vägar aldrig skulle korsas. Ändå stod jag där och reserverade ännu en av hennes kaniner för avhämtning redan nästa dag. Fascinerande, inte sant?
onsdag 20 juni 2007
Ett maskrosbarns bekännelse
Jag undrar ibland varför jag känner mig så levande när jag gör ansvarslösa saker. Saker som att köra alldeles för fort med den lilla bilen (the little dead animal), eller att ränna runt på Liseberg tillsammans med man och barn i ösregnet helt utan regnkläder får mig att känna mig så glad och fri. Det är inte så att jag känner mig ofri och ledsen i vanliga fall, absolut inte (i alla fall inte för det mesta). Det är mer på det planet att jag får en liten kick av att göra småknäppa saker, lite som en bankrånare, fast i en mildare tappning.
Förra helgen tog vi de två äldsta flickorna och drog till Liseberg. Lala och Boppe huserade hemma hos mormor och morfar för att vi för en gångs skull skulle kunna de stora flickornas behov styra lite mer. Det visade sig vara ett genialiskt drag; helgen blev blev otroligt lyckad, och Boppe såg till att hålla mormor och morfar raska och rörliga dygnet runt. Lala höll som väl var en något lägre profil än sin lillebror.
Den enda törnetaggen i helgens program var det faktum att vi hade lovat flickorna att åka till Liseberg. Eftersom att jag lider av nöjesparks-ångest var det lite jobbigt innan, men jag gjorde vad jag kunde för att hålla den i schack. Väderprognosen över Göteborg den dagen var regn och idel regn. Ändå var det något som fick oss att inte ta med regnkläder och paraplyer, tillbehör som annars kan vara ganska bra att ha när man vet att man ska vara utomhus i flera timmar. Ytterjackor och väskor lämnade vi också kvar i bilen. Vi var inte tvungna att ha med oss något (förutom lånböckerna, då), och bara det i sig kändes fullständigt revolutionerande.
Hela första timmen som vi var där gick jag med ett fåraktigt leende på läpparna. Det var en sådan fantastisk känsla att kunna röra sig fritt utan att ha med sig ostriskakor, blöjor och 15 olika ombyten till hela familjen beroende på hur vädret skulle falla ut. Vi köpte oss varsitt åkband, och sedan åkte vi tills det kändes som att popcornen ville vända och komma upp igen. Leendet stelnade dock något när regnet kom. Ösregnet som metrologerna hade förutsagt hällde ner utan uppehåll. Helt plötsligt var det inte längre lika lätt att tycka synd om alla dessa tungt lastade rullande basläger där föräldrarna nu var fullt upptagna med att få på sina barn deras regnkläder (sådana med svetsade sömmar). Vi tog skydd under en markis och sade till tjejerna att "snart slutar det regna", men det gjorde det inte. Efter ett bra tag i väntan ändrade vi taktik. Vi överlade och kom fram till att vi skulle ignorera regnet och åka de karuseller som måste åkas, trots ösregn.
Det hela urartade till en slags familjär Miss-wet-sweatshirt-tävling, och jag måste säga att jag var chockad över hur kul man faktiskt kan ha när man är på ett nöjesfält. Hela familjen skrattade upprepade gånger, trots att vi var fullständigt genomblöta och nerkylda. Det var en stark upplevelse, och jag tror nästan att den hade en läkande effekt på mig. Helt plötsligt kan jag tänka på Legoland och Grönan utan att ställa mig den där gamla vanliga frågan som alltid dyker upp i mitt huvud så här års. Frågan är ärlig och lyder så som följer: Varför berättar man för sina barn att ställen som Liseberg och Grönan finns? Varför gör man det egentligen, när ingen faktiskt tvingar en? Men så känner jag inte längre, och det är ett stort steg i rätt riktning.
En fråga kvarstår dock. Varför blir jag så glad av lite ansvarslöshet? Finns det en diagnos som föklarar allt? Bär jag på kriminella gener? Eller har det här behovet uppstått för att jag blev mamma så ung? Kanske var det så att jag var tvungen att växa up lite extra snabbt, så snabbt att jag aldrig riktigt hann leka av mig. Alla de här alternativen är troliga, men jag tror ändå inte att det är där det ligger. Jag tror att svaret står att finna i min barndom. Jag tror att allt går tillbaka till att jag växte upp i Borås, en erkänt tråkig stad. Om man bor i en tråkig stad får man se till att det blir roligt, det är liksom ingen idé att bara "hänga" och hoppas på att något rafflande drabbar en. Det är i en sådan miljö som man lär sig att uppskatta och glädjas över saker som fortkörning och att vara ute i regnet utan regnkläder. Jag är nog rätt och slätt ett maskrosbarn, född i Göteborg men uppvuxen i Borås. Jag tycker att det förklarar allt.
Fördelar med ett regnigt Liseberg: *Besöket kortas avsevärt.
*Köerna till åkattraktionerna kortas avsevärt.
*Liseberg fylls av vuxna människor i lila
regnponchos med gröna kaniner på. Det ser roligt
ut.
Förra helgen tog vi de två äldsta flickorna och drog till Liseberg. Lala och Boppe huserade hemma hos mormor och morfar för att vi för en gångs skull skulle kunna de stora flickornas behov styra lite mer. Det visade sig vara ett genialiskt drag; helgen blev blev otroligt lyckad, och Boppe såg till att hålla mormor och morfar raska och rörliga dygnet runt. Lala höll som väl var en något lägre profil än sin lillebror.
Den enda törnetaggen i helgens program var det faktum att vi hade lovat flickorna att åka till Liseberg. Eftersom att jag lider av nöjesparks-ångest var det lite jobbigt innan, men jag gjorde vad jag kunde för att hålla den i schack. Väderprognosen över Göteborg den dagen var regn och idel regn. Ändå var det något som fick oss att inte ta med regnkläder och paraplyer, tillbehör som annars kan vara ganska bra att ha när man vet att man ska vara utomhus i flera timmar. Ytterjackor och väskor lämnade vi också kvar i bilen. Vi var inte tvungna att ha med oss något (förutom lånböckerna, då), och bara det i sig kändes fullständigt revolutionerande.
Hela första timmen som vi var där gick jag med ett fåraktigt leende på läpparna. Det var en sådan fantastisk känsla att kunna röra sig fritt utan att ha med sig ostriskakor, blöjor och 15 olika ombyten till hela familjen beroende på hur vädret skulle falla ut. Vi köpte oss varsitt åkband, och sedan åkte vi tills det kändes som att popcornen ville vända och komma upp igen. Leendet stelnade dock något när regnet kom. Ösregnet som metrologerna hade förutsagt hällde ner utan uppehåll. Helt plötsligt var det inte längre lika lätt att tycka synd om alla dessa tungt lastade rullande basläger där föräldrarna nu var fullt upptagna med att få på sina barn deras regnkläder (sådana med svetsade sömmar). Vi tog skydd under en markis och sade till tjejerna att "snart slutar det regna", men det gjorde det inte. Efter ett bra tag i väntan ändrade vi taktik. Vi överlade och kom fram till att vi skulle ignorera regnet och åka de karuseller som måste åkas, trots ösregn.
Det hela urartade till en slags familjär Miss-wet-sweatshirt-tävling, och jag måste säga att jag var chockad över hur kul man faktiskt kan ha när man är på ett nöjesfält. Hela familjen skrattade upprepade gånger, trots att vi var fullständigt genomblöta och nerkylda. Det var en stark upplevelse, och jag tror nästan att den hade en läkande effekt på mig. Helt plötsligt kan jag tänka på Legoland och Grönan utan att ställa mig den där gamla vanliga frågan som alltid dyker upp i mitt huvud så här års. Frågan är ärlig och lyder så som följer: Varför berättar man för sina barn att ställen som Liseberg och Grönan finns? Varför gör man det egentligen, när ingen faktiskt tvingar en? Men så känner jag inte längre, och det är ett stort steg i rätt riktning.
En fråga kvarstår dock. Varför blir jag så glad av lite ansvarslöshet? Finns det en diagnos som föklarar allt? Bär jag på kriminella gener? Eller har det här behovet uppstått för att jag blev mamma så ung? Kanske var det så att jag var tvungen att växa up lite extra snabbt, så snabbt att jag aldrig riktigt hann leka av mig. Alla de här alternativen är troliga, men jag tror ändå inte att det är där det ligger. Jag tror att svaret står att finna i min barndom. Jag tror att allt går tillbaka till att jag växte upp i Borås, en erkänt tråkig stad. Om man bor i en tråkig stad får man se till att det blir roligt, det är liksom ingen idé att bara "hänga" och hoppas på att något rafflande drabbar en. Det är i en sådan miljö som man lär sig att uppskatta och glädjas över saker som fortkörning och att vara ute i regnet utan regnkläder. Jag är nog rätt och slätt ett maskrosbarn, född i Göteborg men uppvuxen i Borås. Jag tycker att det förklarar allt.
Fördelar med ett regnigt Liseberg: *Besöket kortas avsevärt.
*Köerna till åkattraktionerna kortas avsevärt.
*Liseberg fylls av vuxna människor i lila
regnponchos med gröna kaniner på. Det ser roligt
ut.
söndag 17 juni 2007
Ett nej kommer lastat med övertygelse
Jag sade att jag hade begravt tankarna på ett sundare liv tills vidare, men man kan ju undra. Ikväll var vi där igen. Efter att ha analyserat våra matvanor kom vi fram till att det inte är främst där skon klämmer. Vi inser att vi borde röra på oss någon gång emellanåt, helst regelbundet och allra helst varje vecka. Men det ser mörkt ut. Här är ett litet fragment av min och makens konversation.
Jag: "Älskling, finns det någon träningsform du kan tänka på utan att känna dig beklämd?"
Maken: "Nej. Träning är bara så ofattbart trist."
Svaret kom så tveklöst, så direkt, så rakt från hjärtat. Han behövde inte så mycket som en enda liten sekunds betänketid. Faktum är att jag knappt hann avsluta frågan innan det där nej:et kom över hans läppar. Han levererade det med en sådan rungande övertygelse att jag nästan kom av mig där jag låg på soffan, fullt upptagen med att leta nya vägar till en mer hälsosam vardag. Kanske gör jag bäst i att börja med mig själv trots allt.
Jag: "Älskling, finns det någon träningsform du kan tänka på utan att känna dig beklämd?"
Maken: "Nej. Träning är bara så ofattbart trist."
Svaret kom så tveklöst, så direkt, så rakt från hjärtat. Han behövde inte så mycket som en enda liten sekunds betänketid. Faktum är att jag knappt hann avsluta frågan innan det där nej:et kom över hans läppar. Han levererade det med en sådan rungande övertygelse att jag nästan kom av mig där jag låg på soffan, fullt upptagen med att leta nya vägar till en mer hälsosam vardag. Kanske gör jag bäst i att börja med mig själv trots allt.
torsdag 14 juni 2007
Barbados-Lala
Idag klippte jag Lala. Det går snabbt, för trots sina snart 4 år växer det lilla barret ganska sparsamt och ojämnt . Vissa delar växer faktiskt inte alls. Min taktik har därför varit att hålla det ganska kort så att hon fortast möjligt ska få ner någorlunda jämna längder. Det första målet är att hennes frisyr ska påminna om något som liknar en page, men idag sabbade jag nog det hela ganska illa. När jag var färdig med klippningen såg hon lite ut som en övervintrande synthare, men allra mest som Barbados-Magnus. Samma färg, samma virvel, samma slags lugg... Inte för att jag har något personligt emot honom, men det var ändå inte vad jag hade tänkt. Så förlåt Lala! Nästa gång ska jag inte ta så mycket...
Öppet brev till Expressens Carl-Magnus Fagerholm
Lite tidigare ikväll, ungefär när vi borde varit i full färd med att lägga barnen, satt jag och mannen och slöade i soffan. Han läste en smått otrolig artikel i Expressen om en pappa som blev så chockad när hans sambo födde barn i bilen att han svimmade och körde i diket. Det var verkligen en sensationell läsning, och maken började högläsa för mig för att slippa ha mig hängandes över axeln. När han kommer till stycket där det står "När huvudet ploppat fram är det en halvmil kvar till sjukhuset..." avbryter jag honom. Jag konstaterar utan minsta uns av tvekan att den här artikeln, den har en man skrivit. Och visst var det så.
Jag är på inget sätt en feminist. Jag är djupt ointresserad av jämställdhetsdebatten, och jag är allergisk när man gör könsfrågor av allt från GB-glassar till Barbie-dockor. Men inte ens jag kan förneka att det finns vissa saker som bara män är kapabla att göra, saker som en normalbegåvad kvinna inte är i stånd att göra sig skyldig till. Ta t.ex. bara en formulering som "när huvudet ploppat fram". Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att någon kvinna med förståndet i behåll skulle formulera sig så. I alla fall inte i skrift, och absolut inte i en av våra största kvällstidningar.
Carl-Magnus, det finns några saker som jag skulle vilja förklara för dig. Jag utgår ifrån att du aldrig varit med när en kvinna fött barn, om man nu bortser från den gången då din mamma födde dig. Jag däremot har varit med om en förlossning. Faktiskt så har jag fött hela fyra barn, så jag tycker att jag vet vad jag talar om.
Så här är det. En förlossning är i allra bästa fall ganska snabb och inte särskilt blodig eller komplicerad. I allra bästa fall tappar man inte kontrollen över sig själv och säger elaka saker till sin barnmorska som man sedan måste be om ursäkt för. I allra bästa fall slipper man tro att man ska dö när förlossningsloket kör över en. I allra bästa fall slipper man tro att ens kropp ska klyvas på mitten när barnet ska ut, i detta skede då man inte önskar något högre än att bara få krypa ur sitt eget skinn. Allt det som jag har radat upp är verkligen "a best case scenario".
I värsta fall är förlossningsrummet som en första klassens krigsskådeplats med allt som hör därtill; ångestladdade skrik, blod på väggarna, panik, och smärta, smärta och åter smärta. Vissa förlossningar tar en dramatisk vändning och slutar med akutsnitt, men de allra flesta barn kommer dock ut samma väg som de först kom in. Oavsett hur man som kvinna upplever sin förlossning - som en mardröm eller som en positiv upplevelse - så är alla som någon gång fött barn rörande överens om att det gör vansinnigt ont. Speciellt då själva utdrivningsskedet, det skede som du refererar till som "när huvudet ploppat fram...".
Kära Carl-Magnus, man får inte uttrycka sig så lättvindigt om just det skede av förlossningen som är ett enda stort koncentrat av smärta. Precis när barnets huvud ska ut gör det så fasansfullt ont att... att det saknas ord för att beskriva just hur ont det gör. Där och då, i själva utdrivningsskedet, hade jag varit beredd att sälja min egen mamma på Blocket (förutsatt att köpet hade kommit med ångervecka, för jag älskar min mamma), om jag bara visste att det skulle innebära någon slags lindring. Då kanske du förstår varför det inte går för sig att skriva så. När du skriver att "huvudet ploppat ut" låter det ungefär som att en förlossning är jämförbar med att värpa ägg eller att gå på toaletten när man har förstoppning. Ägg pluppar ut, bajskorvar pluppar ut. Men kom ihåg det, Carl-Magnus, att fullgångna bebishuvuden stora som boule-klot, de föds fram, drivs ut eller sugs i värsta fall ut med sugklocka. Men ploppar fram, det gör de helt enkelt inte.
Om du fortfarande inte tror mig, kan du fråga någon av kvinnorna i din närhet. Fråga din mamma, eller varför inte ta och fråga lille Vincents mamma, hon som du skrev om? De kommer att bedyra hur rätt jag har. Nu Carl-Magnus är det ju så, att eftersom att du är man så kommer du aldrig själv att behöva genomgå detta inferno av smärta som det innbär att föda fram ett barn. Det närmsta du kommer att komma (förutom när din fru/sambo föder barn) är förmodligen någon riktigt kymig förstoppning. När du då sitter där på dass och trycker kan det passa bra att besinna att det finns två kategorier här i livet: det finns det som pluppar fram, och det som inte gör det.
Jag är på inget sätt en feminist. Jag är djupt ointresserad av jämställdhetsdebatten, och jag är allergisk när man gör könsfrågor av allt från GB-glassar till Barbie-dockor. Men inte ens jag kan förneka att det finns vissa saker som bara män är kapabla att göra, saker som en normalbegåvad kvinna inte är i stånd att göra sig skyldig till. Ta t.ex. bara en formulering som "när huvudet ploppat fram". Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att någon kvinna med förståndet i behåll skulle formulera sig så. I alla fall inte i skrift, och absolut inte i en av våra största kvällstidningar.
Carl-Magnus, det finns några saker som jag skulle vilja förklara för dig. Jag utgår ifrån att du aldrig varit med när en kvinna fött barn, om man nu bortser från den gången då din mamma födde dig. Jag däremot har varit med om en förlossning. Faktiskt så har jag fött hela fyra barn, så jag tycker att jag vet vad jag talar om.
Så här är det. En förlossning är i allra bästa fall ganska snabb och inte särskilt blodig eller komplicerad. I allra bästa fall tappar man inte kontrollen över sig själv och säger elaka saker till sin barnmorska som man sedan måste be om ursäkt för. I allra bästa fall slipper man tro att man ska dö när förlossningsloket kör över en. I allra bästa fall slipper man tro att ens kropp ska klyvas på mitten när barnet ska ut, i detta skede då man inte önskar något högre än att bara få krypa ur sitt eget skinn. Allt det som jag har radat upp är verkligen "a best case scenario".
I värsta fall är förlossningsrummet som en första klassens krigsskådeplats med allt som hör därtill; ångestladdade skrik, blod på väggarna, panik, och smärta, smärta och åter smärta. Vissa förlossningar tar en dramatisk vändning och slutar med akutsnitt, men de allra flesta barn kommer dock ut samma väg som de först kom in. Oavsett hur man som kvinna upplever sin förlossning - som en mardröm eller som en positiv upplevelse - så är alla som någon gång fött barn rörande överens om att det gör vansinnigt ont. Speciellt då själva utdrivningsskedet, det skede som du refererar till som "när huvudet ploppat fram...".
Kära Carl-Magnus, man får inte uttrycka sig så lättvindigt om just det skede av förlossningen som är ett enda stort koncentrat av smärta. Precis när barnets huvud ska ut gör det så fasansfullt ont att... att det saknas ord för att beskriva just hur ont det gör. Där och då, i själva utdrivningsskedet, hade jag varit beredd att sälja min egen mamma på Blocket (förutsatt att köpet hade kommit med ångervecka, för jag älskar min mamma), om jag bara visste att det skulle innebära någon slags lindring. Då kanske du förstår varför det inte går för sig att skriva så. När du skriver att "huvudet ploppat ut" låter det ungefär som att en förlossning är jämförbar med att värpa ägg eller att gå på toaletten när man har förstoppning. Ägg pluppar ut, bajskorvar pluppar ut. Men kom ihåg det, Carl-Magnus, att fullgångna bebishuvuden stora som boule-klot, de föds fram, drivs ut eller sugs i värsta fall ut med sugklocka. Men ploppar fram, det gör de helt enkelt inte.
Om du fortfarande inte tror mig, kan du fråga någon av kvinnorna i din närhet. Fråga din mamma, eller varför inte ta och fråga lille Vincents mamma, hon som du skrev om? De kommer att bedyra hur rätt jag har. Nu Carl-Magnus är det ju så, att eftersom att du är man så kommer du aldrig själv att behöva genomgå detta inferno av smärta som det innbär att föda fram ett barn. Det närmsta du kommer att komma (förutom när din fru/sambo föder barn) är förmodligen någon riktigt kymig förstoppning. När du då sitter där på dass och trycker kan det passa bra att besinna att det finns två kategorier här i livet: det finns det som pluppar fram, och det som inte gör det.
tisdag 12 juni 2007
Mysteriet med den nya trivselvikten
Nu har jag gått omkring och tänkt på min kropp - igen! Jag har förvisso avhandlat det här ämnet i ett tidigare inlägg, men jag känner ändå ett behov av att närma mig det - igen. Sedan barn nummer fyra anlände har min kropp inte riktigt hittat till sitt ursprungliga startfält, rent viktmässigt talat. Fem små trivselkilon har ihärdigt klarat sig fast vid min bål som en icke simkunnig klamrar sig fast vid sin livboj mitt ute på ett stormigt havet. Fem små pannor tyckte att det var så trevligt att ha en tillhörighet, och själva tillhörigheten, det var jag. Men så har jag tänkt för mig själv, att "äsch, de får hållas. Tids nog så tröttnar de säkert. Rätt var det är så rinner de av mig av bara farten som de alltid har brukat göra...", och så har jag firat mig själv med ytterligare ett smörat digestive kex med ost på, och det har alltid kännts lika rätt. Men den här gången verkar naturen vilja annorlunda.
Jag blir 33 år i sommar, och jag har aldrig bantat eller gått på någon diet. Det är ofattbart men sant. Fram tills det att jag fyllde 20 var jag en gänglig ben-get utan vare sig muskelmassa eller underhudsfett att tala om. Jag moffade i mig så mycket mat och godis som jag bara orkade, jag bad till Gud att han skulle göra ett under och sakta ner min förbränning. Bönesvaret kom så småningom, men dock från något oväntat håll.
När jag började äta p-piller just innan bröllopet förklarade min gynekolog att det fanns vissa biverkningar. "Det kan bli så att du kan komma att gå upp lite i vikt", sade hon och gjorde en konstpaus som för att vänta in min reaktion. "Men det är ju helt fantastiskt! Menar du verkligen det?", utbrast jag. Glädjetårar brände innanför ögonlocken på mig - äntligen skulle jag få gå upp i vikt! Gynekologen gav mig en förbryllad blick, och konstaterade att det var en ovanlig reaktion som jag just gav uttryck för. Idag, 13 år senare och exakt 13 kg tyngre, kan jag tycka att min reaktion där på vårdcentralen var lite överdriven. Men vid den tidpunkten kom också att ett par extra kilo som en dyrbar skänk ifrån ovan.
Efter första graviditeten ändrades dock saker och ting, och helt plötsligt kunde jag gå upp i vikt som alla andra. Jag gick aldrig ner alla grav-kilona, men det var heller inget mål. Det tog sin lilla tid, men rätt vad det var så hittade jag en ny trivselvikt, allt utan någon egentlig ansträngning. Levis-jeansen från pro-barn tiden förpassades till Luther-hjälpen, och jag införskaffade mig ett par nya vänner från Filippa K, denna gång i stretch.
Nu står jag återigen inför samma situation. Historien upprepar sig, och jag påminns om att inget är nytt under solen. Jag har väntat tålmodigt i inte mindre än två år, men de här extra-pannorna verkar ha slått ner sina bopålar, och det djupt. Frågan jag har ställt mig de senaste dagarna är om detta tillägg till min kropp, detta påslag, faktiskt är något som ska vara. Tänk om det är Ödet som vill att jag ska väga 5 kilo mer (och här vill jag tillägga att jag inte tror på ödet i några andra sammanhang). Tänk om det är meningen är att jag ska omfamna den här utökningen av mig själv. Jag menar, även om inte jag gör det så kommer i alla fall min man (tillsvidare) att få göra det. I vilket fall har jag svårt att förlika mig med tanken på att jag helt plötsligt ska börja motionera regelbundet och äta rätt, när jag inte har behövt göra det hittills. Nej, så illa kan det väl ändå inte vara; att jag utöver alla krav som följer med att vara vuxen nu också skulle vara dömd till ett liv i asketism och näringsmässig relevnad. Ett sådant scenario känns... utopiskt!
Vad blir i sådana fall nästa steg? Ska jag börja orientera på helgerna? Eller dricka vatten när jag blir godissugen? Eller varför inte börja sopsortera, nu när kravodjuret ändå är satt på fri fot? Jag blir matt av bara tanken.
Idag luftade jag mitt vikt-resonemang med mamma. Jag anförtrodde henne att jag funderade på att fira min nya trivselvikt med ett par nya jeans som inte skär in så smärtsamt i midjan som de gamla gör. Hon tittade på mig, i alla kärlek förstås, och konstaterade torrt att hennes viktuppgång började skena när hon bytte ut sina jeans mot stickade kjolar med resår i midjan. Det förstås... Men vem har egentligen sagt att man behöver byta ut jeansen mot stickade kjolar? Är det inte så enkelt, att om man bara köper jeans i en storlek större så är problemet löst?På så sätt får man ut det bästa av två världar : bibehållen bekvämlighet och ett par nya jeans! 2000-talets kvinnliga svar på Sherlock Holmes har talat, och hon önskar alla er därute en riktigt härlig, livsbejakande dag.
Jag blir 33 år i sommar, och jag har aldrig bantat eller gått på någon diet. Det är ofattbart men sant. Fram tills det att jag fyllde 20 var jag en gänglig ben-get utan vare sig muskelmassa eller underhudsfett att tala om. Jag moffade i mig så mycket mat och godis som jag bara orkade, jag bad till Gud att han skulle göra ett under och sakta ner min förbränning. Bönesvaret kom så småningom, men dock från något oväntat håll.
När jag började äta p-piller just innan bröllopet förklarade min gynekolog att det fanns vissa biverkningar. "Det kan bli så att du kan komma att gå upp lite i vikt", sade hon och gjorde en konstpaus som för att vänta in min reaktion. "Men det är ju helt fantastiskt! Menar du verkligen det?", utbrast jag. Glädjetårar brände innanför ögonlocken på mig - äntligen skulle jag få gå upp i vikt! Gynekologen gav mig en förbryllad blick, och konstaterade att det var en ovanlig reaktion som jag just gav uttryck för. Idag, 13 år senare och exakt 13 kg tyngre, kan jag tycka att min reaktion där på vårdcentralen var lite överdriven. Men vid den tidpunkten kom också att ett par extra kilo som en dyrbar skänk ifrån ovan.
Efter första graviditeten ändrades dock saker och ting, och helt plötsligt kunde jag gå upp i vikt som alla andra. Jag gick aldrig ner alla grav-kilona, men det var heller inget mål. Det tog sin lilla tid, men rätt vad det var så hittade jag en ny trivselvikt, allt utan någon egentlig ansträngning. Levis-jeansen från pro-barn tiden förpassades till Luther-hjälpen, och jag införskaffade mig ett par nya vänner från Filippa K, denna gång i stretch.
Nu står jag återigen inför samma situation. Historien upprepar sig, och jag påminns om att inget är nytt under solen. Jag har väntat tålmodigt i inte mindre än två år, men de här extra-pannorna verkar ha slått ner sina bopålar, och det djupt. Frågan jag har ställt mig de senaste dagarna är om detta tillägg till min kropp, detta påslag, faktiskt är något som ska vara. Tänk om det är Ödet som vill att jag ska väga 5 kilo mer (och här vill jag tillägga att jag inte tror på ödet i några andra sammanhang). Tänk om det är meningen är att jag ska omfamna den här utökningen av mig själv. Jag menar, även om inte jag gör det så kommer i alla fall min man (tillsvidare) att få göra det. I vilket fall har jag svårt att förlika mig med tanken på att jag helt plötsligt ska börja motionera regelbundet och äta rätt, när jag inte har behövt göra det hittills. Nej, så illa kan det väl ändå inte vara; att jag utöver alla krav som följer med att vara vuxen nu också skulle vara dömd till ett liv i asketism och näringsmässig relevnad. Ett sådant scenario känns... utopiskt!
Vad blir i sådana fall nästa steg? Ska jag börja orientera på helgerna? Eller dricka vatten när jag blir godissugen? Eller varför inte börja sopsortera, nu när kravodjuret ändå är satt på fri fot? Jag blir matt av bara tanken.
Idag luftade jag mitt vikt-resonemang med mamma. Jag anförtrodde henne att jag funderade på att fira min nya trivselvikt med ett par nya jeans som inte skär in så smärtsamt i midjan som de gamla gör. Hon tittade på mig, i alla kärlek förstås, och konstaterade torrt att hennes viktuppgång började skena när hon bytte ut sina jeans mot stickade kjolar med resår i midjan. Det förstås... Men vem har egentligen sagt att man behöver byta ut jeansen mot stickade kjolar? Är det inte så enkelt, att om man bara köper jeans i en storlek större så är problemet löst?På så sätt får man ut det bästa av två världar : bibehållen bekvämlighet och ett par nya jeans! 2000-talets kvinnliga svar på Sherlock Holmes har talat, och hon önskar alla er därute en riktigt härlig, livsbejakande dag.
Dagens Message
"Don't pick on people, jump on their failures, criticize thier faults - unless, of course, you want the same treatment. Don't condemn those who are down, that hardness can boomerang. Be easy on people, you'll find life a lot easier. Give away your life, you'll find life given back, but not merely given back - given back with bonus and blessing. Giving, not getting, is the way. Generosity begets generosity." Luk 6:37-38
söndag 10 juni 2007
Hagen från himmelen
Härom dagen ringde Madde, min svägerska, och hon kvittrade. "Jag ringer för att berätta att vi äntligen har hittat hem", sade hon. " Äntligen har jag hittat en plats där vi inte sticker ut, ett ställe där vi verkligen kan slappna av och bara vara". Fibrilt sökte jag i min hjärnas kartotek för att komma på var en sådan plats skulle kunna vara. Jag menar, finns det verkligen en fysisk plats i Sverige där man inte sticker ut när man har fyra barn med ett spann på 5 1/2 år från den äldste till den yngste? Det var mer än jag visste. Längre än så hann jag inte i mina funderingar förrän hon släppte bomben. "Vi har suttit i en kohage hela eftermiddagen, och det var helt underbart. Du borde också ha en kohage, med stängsel och allt", fortsatte hon. "Fast, det är klart. Du har ju faktiskt en fårhage utanför knuten. Den borde du använda dig av..." Och på den vägen är det.
De senaste dagarna har jag tillbringat varje ledig stund med min son i den utrymda fårhagen utanför vårt hus. En gigantisk lekhage har börjat ta form, och helt plötsligt kan jag tänka på sommaren utan att få spänningshuvudvärk. Pappa, Peter och Jocke har backat upp visionen till 100%, så nu finns där en liten grind, en stor hög med sand, en maffig grävskopa i hårdplast och två Baden-Baden stolar. Det senaste tillskottet var en pool i form av en båt som Boppe fick av farmor och farfar idag. Närmre tusenårsriket än så här kommer man inte, i alla fall inte om man har en rymningbenägen 2-åring.
De senaste dagarna har jag tillbringat varje ledig stund med min son i den utrymda fårhagen utanför vårt hus. En gigantisk lekhage har börjat ta form, och helt plötsligt kan jag tänka på sommaren utan att få spänningshuvudvärk. Pappa, Peter och Jocke har backat upp visionen till 100%, så nu finns där en liten grind, en stor hög med sand, en maffig grävskopa i hårdplast och två Baden-Baden stolar. Det senaste tillskottet var en pool i form av en båt som Boppe fick av farmor och farfar idag. Närmre tusenårsriket än så här kommer man inte, i alla fall inte om man har en rymningbenägen 2-åring.
Dagens Message
"To you who are ready for the truth I say this: Love your enemies. Let them bring out the best in you, not the worst. When someone gives you a hard time, respond with the energies of prayer for that person. If someone slaps you on the face, stand there and take it. If someone grabs your shirt, giftwrap your best coat and make a present of it. If someone takes unfair advantage of you, use the occasion to practice the servant life. No more tit-for-tat stuff. Live generously." Luk 6:27-30
onsdag 6 juni 2007
Folkdräktens mysterium
Jag försöker att förstå, men jag förstår ändå inte. Folkdräkten är och förblir en gåta för mig.
tisdag 5 juni 2007
Bingolotto-sår.
Jag följer en enda TV-serie, men den följer jag också slaviskt. House, som serien kallas, handlar om en cynisk och arrogant läkare som är jättesmart och som inte bryr sig om sina patienter. Trots upprepade självanalyser har jag inte riktigt kunnat sätta fingret på varför jag har fastnat så totalt för just House. Det är egentligen riktigt märkligt, eftersom att jag har svårt både för sjukhusmiljöer och arroganta sprättar i vit rock. Men nu är det som det är i alla fall. Klockan 21.00 varje tisdagkväll sitter jag andäktigt bänkad framför TV:n, i spänd förväntan över vad som kan tänkas hända det här avsnittet. Vem ska House förolämpa idag, och på vilket sätt? Kommer patienten att störtblöda, eller kommer hon att krampa? Och mest av allt ser jag så klart fram emot att se hur House med sin knivskarpa slutledningförmåga ska lyckas lösa kvällens gåta och så rädda livet på patienten som han grundläggande struntar i. Ikväll var inget undantag, men vilken kalldusch det blev...
Bingolotto. Det var Bingolotto, av alla program, på bästa House-tid. Jag som fortfarande håller på att läka efter att någon galning på TV4 beslöt att lägga en dam-handbolls match just då som Gregory House vanligtvis rör om i grytan på universitetssjukhuset i Boston. Det var flera månader sedan, men jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. Jag klarar inte av Bingolotto, inte under några omständigheter. Jag har aktivt försökt att komma på ett program som engagerar och berör mig mindre, med jag kommer inte på ett enda. Jag tittar hellre på japanska stillbilder än att ge en timme av min tisdagkväll åt Bingolotto. Så när jag upptäckte det förhatliga programbytet blev jag så klart fullständigt bestört och började kallsvettas långt ner på ryggen. Istället för Hugh Laurie, Omar Epps, Lisa Edelstein och Jesse Spencer hittar jag... Rickard! Där satt Rickard i vit kavaj och pladdrade, och i bakgrunden skymtade en stiliserad bild av en cerise gris. Det kändes så fördummande, och jag blev matt och mådde lite illa av alltihop. Nu sitter jag här och försöker hitta fast tisdagkvälls-mark under mina fötter. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag kommer att repa mig. Tids nog kommer jag förmodligen att göra det, för tiden läker alla sår. Även Bingolotto-sår.
Bingolotto. Det var Bingolotto, av alla program, på bästa House-tid. Jag som fortfarande håller på att läka efter att någon galning på TV4 beslöt att lägga en dam-handbolls match just då som Gregory House vanligtvis rör om i grytan på universitetssjukhuset i Boston. Det var flera månader sedan, men jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. Jag klarar inte av Bingolotto, inte under några omständigheter. Jag har aktivt försökt att komma på ett program som engagerar och berör mig mindre, med jag kommer inte på ett enda. Jag tittar hellre på japanska stillbilder än att ge en timme av min tisdagkväll åt Bingolotto. Så när jag upptäckte det förhatliga programbytet blev jag så klart fullständigt bestört och började kallsvettas långt ner på ryggen. Istället för Hugh Laurie, Omar Epps, Lisa Edelstein och Jesse Spencer hittar jag... Rickard! Där satt Rickard i vit kavaj och pladdrade, och i bakgrunden skymtade en stiliserad bild av en cerise gris. Det kändes så fördummande, och jag blev matt och mådde lite illa av alltihop. Nu sitter jag här och försöker hitta fast tisdagkvälls-mark under mina fötter. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag kommer att repa mig. Tids nog kommer jag förmodligen att göra det, för tiden läker alla sår. Även Bingolotto-sår.
måndag 4 juni 2007
Jag har bestämt mig - igen
Den 10 juni är det exakt en månad sedan jag bestämde mig för att börja mitt nya, sunda liv med regelbunda skogspromenader och 50 sit-ups om dagen. Den 10 juni är det också exakt en månad sedan mitt nya liv kom av sig. Nu har jag bestämt mig igen, men den här gången har jag bestämt mig för något helt annat.
Mitt nya löfte innebär att jag inte ska motionera alls. Nichts. Uberhaupt nicht. Kein motionieren. Kein laufen im Wald. Kein schnell schwimmen im Bassäng. När jag verkligen vill övertyga mig själv eller någon annan om något speciellt, brukar jag använda mig av det tyska språket. Jag vet inget annat språk som besitter samma tyngd och beslutsamma snärt. Det har t.o.m. hänt att jag har använt det i barnuppfostrings-sammanhang när jag har kännt att nu, nu måste barnen verkligen lyda. Då har jag sagt samma sak som innan, fast översatt det hela till tyska och talat med mörkare röst. Men det har liksom inte riktigt funkat; de har mest bara tittat frågande på mig, kanske mycket beroende på att ingen av dem talar just tyska. Effekten som jag var ute efter, själva mamma-verkar-mena-allvar-nu-är-det-bäst-att-vi-stramar-upp-oss-effekten, den liksom uteblev. Men här på bloggen känns det som att mina tyska tillrop faktiskt fungerar. Hur som helst. Det jag vill ha sagt är att mitt nya liv egentligen bara är en naturlig fortsättning av mitt gamla liv, som det var innan jag gjorde det ödesdigra avsteget den 10 maj.
Jag har beslutat att mitt liv ska få fortsätta att vara ett liv utan motion, i alla fall tills vidare. Jag trivs med det så, och jag har efter moget övervägande kommit fram till att det är så jag vill ha det. I nuläget känns det som det enda rätta och riktiga. För hur idiotiskt är det inte att frivilligt utsätta sig för raska skogspromenader med en tungt lastad dubbelvagn när man inte gör annat än att ränna efter barn dagarna i ända?
Var sak har sin tid, och nu är det tid att soffa och ta det lugnt i största möjliga utsträckning. Nu är det tid att värna om varje ledig sekund, och att verkligen värdesätta att man har en sittdel. Nu är det tid att äta kexchoklad så att man inte somnar ifrån alla barnen framemot eftermiddagen bara för att man inte sov sammanhängande på natten. Nu är det tid att dricka mängder med the, och att softa när man softa kan. Nu är det tid att läsa bra böcker, helst flera stycken samtidigt, de få tillfällen som ges. Jag menar: Varför slå knut på sig själv och bränna energi som man egentligen inte har? Det kommer ju en sommar även nästa år, då kan jag sasta på att bli Badflicka 2008. Om någon sedan skulle tycka att jag inte kvalar in efter att ha utsatt min kropp för fyra graviditeter så må det vara hänt. Den här sommaren ska i varje fall få vara en zon fredad från all form av organiserad motion. Allt annat vore vansinne.
Mitt nya löfte innebär att jag inte ska motionera alls. Nichts. Uberhaupt nicht. Kein motionieren. Kein laufen im Wald. Kein schnell schwimmen im Bassäng. När jag verkligen vill övertyga mig själv eller någon annan om något speciellt, brukar jag använda mig av det tyska språket. Jag vet inget annat språk som besitter samma tyngd och beslutsamma snärt. Det har t.o.m. hänt att jag har använt det i barnuppfostrings-sammanhang när jag har kännt att nu, nu måste barnen verkligen lyda. Då har jag sagt samma sak som innan, fast översatt det hela till tyska och talat med mörkare röst. Men det har liksom inte riktigt funkat; de har mest bara tittat frågande på mig, kanske mycket beroende på att ingen av dem talar just tyska. Effekten som jag var ute efter, själva mamma-verkar-mena-allvar-nu-är-det-bäst-att-vi-stramar-upp-oss-effekten, den liksom uteblev. Men här på bloggen känns det som att mina tyska tillrop faktiskt fungerar. Hur som helst. Det jag vill ha sagt är att mitt nya liv egentligen bara är en naturlig fortsättning av mitt gamla liv, som det var innan jag gjorde det ödesdigra avsteget den 10 maj.
Jag har beslutat att mitt liv ska få fortsätta att vara ett liv utan motion, i alla fall tills vidare. Jag trivs med det så, och jag har efter moget övervägande kommit fram till att det är så jag vill ha det. I nuläget känns det som det enda rätta och riktiga. För hur idiotiskt är det inte att frivilligt utsätta sig för raska skogspromenader med en tungt lastad dubbelvagn när man inte gör annat än att ränna efter barn dagarna i ända?
Var sak har sin tid, och nu är det tid att soffa och ta det lugnt i största möjliga utsträckning. Nu är det tid att värna om varje ledig sekund, och att verkligen värdesätta att man har en sittdel. Nu är det tid att äta kexchoklad så att man inte somnar ifrån alla barnen framemot eftermiddagen bara för att man inte sov sammanhängande på natten. Nu är det tid att dricka mängder med the, och att softa när man softa kan. Nu är det tid att läsa bra böcker, helst flera stycken samtidigt, de få tillfällen som ges. Jag menar: Varför slå knut på sig själv och bränna energi som man egentligen inte har? Det kommer ju en sommar även nästa år, då kan jag sasta på att bli Badflicka 2008. Om någon sedan skulle tycka att jag inte kvalar in efter att ha utsatt min kropp för fyra graviditeter så må det vara hänt. Den här sommaren ska i varje fall få vara en zon fredad från all form av organiserad motion. Allt annat vore vansinne.
Dagens Message
"...While he was eating dinner, a woman came up carrying a bottle of very expensive perfume. Opening the bottle, she poured it on his head. Some of the guests became furious among themselves. 'That's criminal! A sheer waste! This perfume could have been sold for well over a years wages and handed out to the poor.' They swelled up in anger, nearly bursting with indignation over her. But Jesus said, 'Let her alone. Why are you giving her a hard time? She has just done something wonderfully significant for me. You will have the poor with you for the rest of your lives. Whenever you feel like it, you can do something for them. Not so with me. She did what she could when she could - she pre-anointed me for my burial. And you can be sure that wherever in the whole world the Message is preached, what she just did is going to be talked about admiringly'." Mark 14:3-9
söndag 3 juni 2007
Igår ragata - idag lamm
Igår var jag rent kriminellt PMS-ig. Faktum är att jag inte kan minnas när jag sist var på så genomgripande dåligt humör. Det var som om jag hann passera både humörsvängningsstadiet och irritationsstadiet för att tillslut kraschlanda på folkilsk-stadiet - allt innan klockan ens hade hunnit bli åtta på morgonen. Vid två-snåret anförtrodde jag min make att jag helst av allt bara ville slå någon, hårt. Han såg inte ett dugg förvånad ut. Jag bar mig så illa åt på så många sätt att jag fann det för gott att inte gå in och reda upp varje enskilt felsteg. Det hade blivit alltför tidsödande. Istället sade jag bara "Förlåt för allt", lite som ett slags samlingsuttryck. Detta samlingsuttryck fortsatte jag att upprepa med jämna mellanrum under dagens lopp, ända tills jag nyktrade till från min hormonella snedtändning. Det var tyvärr inte förrän långt in på eftermiddagen.
Idag, däremot, har jag varit snäll som ett lamm. Det tycker jag i alla fall själv. Sett så här i efterhand är jag ändå glad att min svacka inträffade igår och inte idag. Idag har tre av våra fyra älsklingar haft halsfluss, och det är inget som har gått obemärkt förbi. Det har gråtits, gnällts och skällts i jämna intervaller, men så har de ju också mått allt annat än bra. När kvällen väl kom hälsade vi den med glädje. Det sista jag såg av min make innan jag gick in för att natta herr minsting var nästan lite rörande. Han satt lätt böjd över Tobbe Trollkarl-lådan som Ninni fick i födelsedagspresent, och plockade planlöst med de olika beståndsdelarna. Han såg matt och lite medtagen ut efter denna osedvanligt intensiva och krävande dag. När alla barnen var nattade tittade jag på honom och så citerade jag min svåger Andreas. "I kväll ska du få var i din egen zon på dina egna villkor", lovade jag högtidligt.
Efter att ha varit iväg en sväng och tvättat av bilen kom han hem igen, och han såg redan piggare ut. Nu står han och spelar el-gitarr i andra ändan av vardagsrummet, och jag tycker faktiskt att han ser ut att må riktigt bra. Jag gissar att många gånger är det det enda som behövs, att vi bara får vara i vår egen zon på våra egna villkor.
Idag, däremot, har jag varit snäll som ett lamm. Det tycker jag i alla fall själv. Sett så här i efterhand är jag ändå glad att min svacka inträffade igår och inte idag. Idag har tre av våra fyra älsklingar haft halsfluss, och det är inget som har gått obemärkt förbi. Det har gråtits, gnällts och skällts i jämna intervaller, men så har de ju också mått allt annat än bra. När kvällen väl kom hälsade vi den med glädje. Det sista jag såg av min make innan jag gick in för att natta herr minsting var nästan lite rörande. Han satt lätt böjd över Tobbe Trollkarl-lådan som Ninni fick i födelsedagspresent, och plockade planlöst med de olika beståndsdelarna. Han såg matt och lite medtagen ut efter denna osedvanligt intensiva och krävande dag. När alla barnen var nattade tittade jag på honom och så citerade jag min svåger Andreas. "I kväll ska du få var i din egen zon på dina egna villkor", lovade jag högtidligt.
Efter att ha varit iväg en sväng och tvättat av bilen kom han hem igen, och han såg redan piggare ut. Nu står han och spelar el-gitarr i andra ändan av vardagsrummet, och jag tycker faktiskt att han ser ut att må riktigt bra. Jag gissar att många gånger är det det enda som behövs, att vi bara får vara i vår egen zon på våra egna villkor.
Annonser i mitt huvud
Gång på gång kommer jag på mig själv med att tyst inne i mitt huvud formulera olika annonser. Det är något jag brukar roa mig med när jag kommer i trängda lägen. Jag tänker mig att om jag någon gång verkligen skulle få för mig att sätta in dem, så skulle jag förmodligen annonsera på Blocket, då jag verkligen älskar Blocket. Nedan återfinns två exempel...
"Liten, rultig, ljuslockig mänsklig mistlur väntar på att förgylla tillvaron ett par dygn för dig, du ansvarstagande medmänniska med väl utvecklat tålamod. Är söt som socker och omöjlig att inte älska. Briljerar gärna med sin outtömliga energireservoar och har sin ringa ålder (2 år) till trots redan hunnit ta svart bälte i vaknätter. Av- och påstängningsanordning saknas." Svar till "Törnrosa sov i 100 år - what about me?".
En annan annons som jag gått och filat på har sprungit fram ur våra semesterdiskussioner. Vi har efter mycket vändande och vridande kommit fram till att vi i princip bara har ett enda krav som vi inte kan tänka oss att göra avkall på. Det kravet sammanfattas ganska enkelt i ett enda ord: staket.
"Barnsäkert boende önskas hyras skamligt billigt av fyrbarns-familj där föräldrarna går på sparlåga. Du bör inte vara överdrivet rädd om dina möbler eller din DVD-samling då våra barn präglas av stark upptäckarlusta. Madrasserade väggar och golv ett plus. Sjötomt och tillgång till pool fullständigt ointressant, likaså närhet till eventuella sevärdheter - staket med låsbar grind ett måste. Det spelar absolut ingen roll var i Sverige du bor, om ditt hus ligger djupast in i den norrländska obygden eller om din lägenhet i markplan ligger i ett rivningshotat höghus i Rosengård - så länge det finns staket så finns det hopp." Svar till "Jag tror, jag tror på sommaren".
"Liten, rultig, ljuslockig mänsklig mistlur väntar på att förgylla tillvaron ett par dygn för dig, du ansvarstagande medmänniska med väl utvecklat tålamod. Är söt som socker och omöjlig att inte älska. Briljerar gärna med sin outtömliga energireservoar och har sin ringa ålder (2 år) till trots redan hunnit ta svart bälte i vaknätter. Av- och påstängningsanordning saknas." Svar till "Törnrosa sov i 100 år - what about me?".
En annan annons som jag gått och filat på har sprungit fram ur våra semesterdiskussioner. Vi har efter mycket vändande och vridande kommit fram till att vi i princip bara har ett enda krav som vi inte kan tänka oss att göra avkall på. Det kravet sammanfattas ganska enkelt i ett enda ord: staket.
"Barnsäkert boende önskas hyras skamligt billigt av fyrbarns-familj där föräldrarna går på sparlåga. Du bör inte vara överdrivet rädd om dina möbler eller din DVD-samling då våra barn präglas av stark upptäckarlusta. Madrasserade väggar och golv ett plus. Sjötomt och tillgång till pool fullständigt ointressant, likaså närhet till eventuella sevärdheter - staket med låsbar grind ett måste. Det spelar absolut ingen roll var i Sverige du bor, om ditt hus ligger djupast in i den norrländska obygden eller om din lägenhet i markplan ligger i ett rivningshotat höghus i Rosengård - så länge det finns staket så finns det hopp." Svar till "Jag tror, jag tror på sommaren".
Dagens Message
"Jesus said, ' The first in importance is, Listen Israel: The Lord your God is one; so love the Lord God with all your passion and prayer and intelligence and energy. And here is the second: Love others as well as you love yourself. There is no other commandment that ranks with these." Mark 12:29-31
måndag 28 maj 2007
Den nya tidens söndagsbilist
Ordet söndagsbilist har fått en helt ny innebörd sedan man ändrade på saker och ting i våran församling. Sedan det bestämdes att barnpassningen ska stänga 5 minuter innan mötet börjar, har trafiken i Uppsala med närområden blivit avsevärt hetsigare just innan 10-snåret.
Söndagsbilist före söndagsskolereformen = en äldre man, ofta kepsprydd, som planlöst färdas längs med vägen i sakta mak. En söndagsbilist ska inte förväxlas med en fartbestämmare, även om effekten ofta blir densamma (d.v.s. att hans medtrafikanter ofrivilligt tvingas sänka farten) då denne är ett kapitel för sig. Fartbestämmaren kör sakta p.g.a. att han är en bitter moralist som är besviken på samhället. Han är butter för att han inte vill vara något annat, och han kör helt enkelt sakta av princip . Det som utmärker en fartbestämmare är att han inte bara nöjer sig med att själv köra sakta; han är inte nöjd förrän du också kör sakta. Att lägga sig 10 km under hastighetsbegränsningen och göra allt vad han kan för att ingen ska lyckas köra om är den enda kontrollen han vet att utöva. Det är gräddan i hans tillvaro. Väl hemma har han inte mycket att säga till om, och han har ingen brådska att komma hem till sin dominanta fru. Längst därinne hos så gott som varje fartbestämmare döljer sig en krossad dröm om en karriär inom polis- eller tull-väsendet som aldrig blev verklighet. Om han hade varit en hund hade han varit en terrier, en skällig och ettrig sådan med jättekorta ben.
Söndagsbilisten från förr kör däremot inte sakta för att han gillar att provocera folk. Han har helt enkelt inget mål med sin utflykt, och han har heller ingen tid att passa. Att han har en dämpande inverkerkan på medelhastigheten beror inte på uträknad elakhet eller upplagrade aggressioner. Hans sävliga körstil är snarare kopplad till hans tillbakalagda personlighetstyp, och det faktum att han uppskattar att göra saker långsamt. Om söndagsbilisten inte hade haft körkort och lagt all sin lediga tid på att blockera trafiken hade han varit en slipad fågelskådare eller en hängiven frimärkssamlare. Om han hade varit en hund hade han varit en labrador eller någon typ av spaniel som inte kommer sig för att skälla när familjens två-åring använder honom som häst.
Nu över till den nya tidens söndagsbilist.
Den nya tidens söndagsbilist är betydligt yngre än sin föregångare, och nu kan det också röra sig om en kvinna. Men vi fortsätter ändå att kalla vårt objekt för "han", för enkelhetens och skull och för att bibehålla en politiskt korrekt könsmaktsordning i vårat resonemang. Den här söndagsbilisten har minst två barn, ofta fler, och han får ågren av blotta tanken på att tvingas sitta i överföringsrummet under större delen av predikan. Så han fartsyndar hela vägen in till söndagsmötet, inte 10-15 kilometer eller så, utan snarare en bra bit över körkortsgränsen. Och tack vare att han har förhärdat sitt samvete såpass, har han mitt under brinnande vansinnesfärd mage att gång på gång be "Gode Gud, gör ett mirakel. Gör så att barnen hinner in på söndagsskolan, Snälla, gode Gud, bara den här söndagen också...".
Hans fru sitter brevid och sminkar sig. Hon känner vägen som sin egen ficka, och vet precis när guppen kommer då man gör bäst i att inte jobba med mascaran. Hon har för länge sedan slutat tro att hon ska sluta sin levnad i de dödsföraktande farterna. Visst märker hon att hennes man fartsyndar, det är ju inte det att hon är i förnekelse eller så. Men hon vet att han gör det för ett syfte, och det räcker gott för henne.
Väl framme ramlar barnen ur bilen nästan i farten, bara för att deras föräldrar skyndar på dem så mycket. Sedan springer dem så att det bara ryker om fötterna, ivrigt påhetsade av de sina för att inte snubbla på målsnöret. Barnen hinner till söndagsskolan, och föräldrarna kan i lugn och ro gå och hitta sig en stol inne i möteslokalen. Mamma är färdigsminkad, lugn, glad och hyfsat harmonisk. Pappa däremot tar lite tid på sig innan han kommer ner från adrenalintoppen han fick efter att han gjorde den där trippel-omkörningen. Men efter pålysningarna är även han närvarande, till ande, själ och kropp. Om den nya tiden söndagsbilist inte hade burit hela försörjningsbördan för sin stora familj på sina axlar, hade han vågat satsa och gett drömmen om att bli Formel1-förare en ärlig chans. Och om han hade varit en hund hade han varit en StBernad: snäll som bara den nästan jämnt, men stark och snabb när det verkligen behövs.
Söndagsbilist före söndagsskolereformen = en äldre man, ofta kepsprydd, som planlöst färdas längs med vägen i sakta mak. En söndagsbilist ska inte förväxlas med en fartbestämmare, även om effekten ofta blir densamma (d.v.s. att hans medtrafikanter ofrivilligt tvingas sänka farten) då denne är ett kapitel för sig. Fartbestämmaren kör sakta p.g.a. att han är en bitter moralist som är besviken på samhället. Han är butter för att han inte vill vara något annat, och han kör helt enkelt sakta av princip . Det som utmärker en fartbestämmare är att han inte bara nöjer sig med att själv köra sakta; han är inte nöjd förrän du också kör sakta. Att lägga sig 10 km under hastighetsbegränsningen och göra allt vad han kan för att ingen ska lyckas köra om är den enda kontrollen han vet att utöva. Det är gräddan i hans tillvaro. Väl hemma har han inte mycket att säga till om, och han har ingen brådska att komma hem till sin dominanta fru. Längst därinne hos så gott som varje fartbestämmare döljer sig en krossad dröm om en karriär inom polis- eller tull-väsendet som aldrig blev verklighet. Om han hade varit en hund hade han varit en terrier, en skällig och ettrig sådan med jättekorta ben.
Söndagsbilisten från förr kör däremot inte sakta för att han gillar att provocera folk. Han har helt enkelt inget mål med sin utflykt, och han har heller ingen tid att passa. Att han har en dämpande inverkerkan på medelhastigheten beror inte på uträknad elakhet eller upplagrade aggressioner. Hans sävliga körstil är snarare kopplad till hans tillbakalagda personlighetstyp, och det faktum att han uppskattar att göra saker långsamt. Om söndagsbilisten inte hade haft körkort och lagt all sin lediga tid på att blockera trafiken hade han varit en slipad fågelskådare eller en hängiven frimärkssamlare. Om han hade varit en hund hade han varit en labrador eller någon typ av spaniel som inte kommer sig för att skälla när familjens två-åring använder honom som häst.
Nu över till den nya tidens söndagsbilist.
Den nya tidens söndagsbilist är betydligt yngre än sin föregångare, och nu kan det också röra sig om en kvinna. Men vi fortsätter ändå att kalla vårt objekt för "han", för enkelhetens och skull och för att bibehålla en politiskt korrekt könsmaktsordning i vårat resonemang. Den här söndagsbilisten har minst två barn, ofta fler, och han får ågren av blotta tanken på att tvingas sitta i överföringsrummet under större delen av predikan. Så han fartsyndar hela vägen in till söndagsmötet, inte 10-15 kilometer eller så, utan snarare en bra bit över körkortsgränsen. Och tack vare att han har förhärdat sitt samvete såpass, har han mitt under brinnande vansinnesfärd mage att gång på gång be "Gode Gud, gör ett mirakel. Gör så att barnen hinner in på söndagsskolan, Snälla, gode Gud, bara den här söndagen också...".
Hans fru sitter brevid och sminkar sig. Hon känner vägen som sin egen ficka, och vet precis när guppen kommer då man gör bäst i att inte jobba med mascaran. Hon har för länge sedan slutat tro att hon ska sluta sin levnad i de dödsföraktande farterna. Visst märker hon att hennes man fartsyndar, det är ju inte det att hon är i förnekelse eller så. Men hon vet att han gör det för ett syfte, och det räcker gott för henne.
Väl framme ramlar barnen ur bilen nästan i farten, bara för att deras föräldrar skyndar på dem så mycket. Sedan springer dem så att det bara ryker om fötterna, ivrigt påhetsade av de sina för att inte snubbla på målsnöret. Barnen hinner till söndagsskolan, och föräldrarna kan i lugn och ro gå och hitta sig en stol inne i möteslokalen. Mamma är färdigsminkad, lugn, glad och hyfsat harmonisk. Pappa däremot tar lite tid på sig innan han kommer ner från adrenalintoppen han fick efter att han gjorde den där trippel-omkörningen. Men efter pålysningarna är även han närvarande, till ande, själ och kropp. Om den nya tiden söndagsbilist inte hade burit hela försörjningsbördan för sin stora familj på sina axlar, hade han vågat satsa och gett drömmen om att bli Formel1-förare en ärlig chans. Och om han hade varit en hund hade han varit en StBernad: snäll som bara den nästan jämnt, men stark och snabb när det verkligen behövs.
lördag 26 maj 2007
Mamma
Du är varm och rolig, explosiv och spännande. Du är allt eller inget och obotligt svartvit. Du är det mjukaste och ömsintaste man kan tänka sig, och ändå vet jag ingen som kan leverera sådana utskällningar som du. Du är konstnär och entrepenör, och tusen gånger driftigare än jag (vilket kanske inte säger så mycket, men i alla fall). Du är mamma, och en bättre kunde jag aldrig fått.
Mig har du alltid beskyddat och trott på, nästan blint. När jag var liten var jag prinsessan, och min bror var prinsen, och nåde den som gjorde något mot oss. "Ska jag blänga på henne?", frågande du och knyckte på huvudet i riktning mot tjejen som hade varit taskig mot mig, när vi gick över skolgården för ca 26 år sedan. "Nej mamma, det behövs nog inte", svarade jag, trogen mitt diplomatkall.
När grannens tax bet av tassen på min kanin, låste du och pappa in taxen i garaget och ställde bilen för. När grannen fick nys om vad som hade hänt ringde han upp, och du svarade. Han gruffade något om att "...har du en bössa så får jag väl skjuta hunden då". Jag tror att han tyckte att han tog i när han sade så. Men du svarade utan vidare betänketid att "hade jag en bössa så skulle jag skjuta dig!". Det var ord och inga visor det, ingen tax skulle få bita av tassen på min kanin. Men ett litet tag senare ringde du upp taxgrannen och bad om förlåtelse, för du är verkligen mjuk därinne.
Jag har alltid fått höra, av bägge mina föräldrar, att jag är det finaste som finns och att jag har språköra. När jag kom hem med typ noll rätt på matteproven, strök du mig bara över kinden och sade med värme i rösten: "Mangamela, du är precis som din mamma. Du ska se att det ordnar sig i alla fall". Och du fick ju rätt i det. Jag har alltid känt mig älskad och sedd, och det har jag kommit långt på, trots mina bristande kunskaper i matematik.
Nu när jag har börjat skriva och blogga igen, finns det ingen som är bättre på det än jag. Enligt dig. Dina uppmuntringar och lovord är vet ingen gräns, men så är du ju heller inte först och främst balanserad. I dina ögon är mina texter oslagbara, Ernest Hemingway kan bara slänga sig i väggen (fast det kan han ju inte, för han är ju död). Du överskattar mig, som många gånger annars, men det värmer. Jag antar att det är det som vi mammor är till för; att överskatta våra barn så att de får en så bra start i livet som möjligt.
Jag älskar dina kramar, och jag älskar din mat. Jag älskar när du kommer förbi, och jag älskar att du är en sådan hängiven mormor. Jag älskar att du älskar min pappa, och jag älskar att du älskar Jesus. Och så älskar jag att du älskar mig!
Mig har du alltid beskyddat och trott på, nästan blint. När jag var liten var jag prinsessan, och min bror var prinsen, och nåde den som gjorde något mot oss. "Ska jag blänga på henne?", frågande du och knyckte på huvudet i riktning mot tjejen som hade varit taskig mot mig, när vi gick över skolgården för ca 26 år sedan. "Nej mamma, det behövs nog inte", svarade jag, trogen mitt diplomatkall.
När grannens tax bet av tassen på min kanin, låste du och pappa in taxen i garaget och ställde bilen för. När grannen fick nys om vad som hade hänt ringde han upp, och du svarade. Han gruffade något om att "...har du en bössa så får jag väl skjuta hunden då". Jag tror att han tyckte att han tog i när han sade så. Men du svarade utan vidare betänketid att "hade jag en bössa så skulle jag skjuta dig!". Det var ord och inga visor det, ingen tax skulle få bita av tassen på min kanin. Men ett litet tag senare ringde du upp taxgrannen och bad om förlåtelse, för du är verkligen mjuk därinne.
Jag har alltid fått höra, av bägge mina föräldrar, att jag är det finaste som finns och att jag har språköra. När jag kom hem med typ noll rätt på matteproven, strök du mig bara över kinden och sade med värme i rösten: "Mangamela, du är precis som din mamma. Du ska se att det ordnar sig i alla fall". Och du fick ju rätt i det. Jag har alltid känt mig älskad och sedd, och det har jag kommit långt på, trots mina bristande kunskaper i matematik.
Nu när jag har börjat skriva och blogga igen, finns det ingen som är bättre på det än jag. Enligt dig. Dina uppmuntringar och lovord är vet ingen gräns, men så är du ju heller inte först och främst balanserad. I dina ögon är mina texter oslagbara, Ernest Hemingway kan bara slänga sig i väggen (fast det kan han ju inte, för han är ju död). Du överskattar mig, som många gånger annars, men det värmer. Jag antar att det är det som vi mammor är till för; att överskatta våra barn så att de får en så bra start i livet som möjligt.
Jag älskar dina kramar, och jag älskar din mat. Jag älskar när du kommer förbi, och jag älskar att du är en sådan hängiven mormor. Jag älskar att du älskar min pappa, och jag älskar att du älskar Jesus. Och så älskar jag att du älskar mig!
Park-ångest
Nu behöver jag inre helande - igen. Idag har vi tillbringat större delen av dagen på Skansen, helt frivilligt och utan ersättning från staten. Vi, eller i alla fall jag, gjorde det enbart för barnens skull. Jag har sedan en tid tillbaka varit medveten om att jag bär på ett slags obearbetat trauma inom mig. Detta leder till att jag blir känslomässigt blockerad i samma stund som jag sätter foten på en nöjes-park (eller någon annan släkting till nöjes-parken). Det spelar ingen roll om jag är på Disney World, Kolmården, Liseberg eller Gröna Lund (eller Skansen); helt plötsligt tappar jag förmågan att se det roliga i tillvaron och jag får svårt att känna inre glädje. Mitt annars ganska glada kynne blir som förbytt, och jag blir cynisk och surmulen. Jag kan bara inte sluta snegla på klockan och undra hur lång tid som är kvar av vårat besök. Jag kan kort sagt inte bärga mig tills vi kan komma därifrån. Min allra mörkaste hemlighet är att det inte ens hjälper att barnen tycker att det är jätteroligt. Så svårartad är den, min känslomässiga blockering.
Efter att ha cirkulerat runt på Djurgården i närmare en timmes tid och letat efter en parkeringsplats som inte fanns, släppte maken till slut av mig och barnen i närheten av Skansen. Det var förresten efter det att en liten ettrig man i en vit bil helt oprovocerat hade gett honom fingret. Medan han drog över till fastlandet för att fortsätta sökandet efter en parkeringsplats, gick jag och barnen till närmsta korvmoj och för att utfodra oss själva. Jag har inget sinne för ekonomi, faktiskt inget alls. Min hjärna lagrar ogärna information om siffror och priser på saker och ting. Men idag när jag skulle betala för två Mer och två Pucko hajade jag till på riktigt. 17 kronor ville de ha för en tetraförpackad Äppel-Mer. 17 riksdaler! Det är ju rent oetiskt dyrt. Jag vände och vred på min lilla Mer för att se om den var speciell på något sätt eftersom att den var så kostsam. Var just den här Äppel-Meren berikad med tryffel-extrakt? Eller var den rentav överdragen med bladguld? Nej, svaret låg i att vi befann oss på Djurgården. Där får en Mer kosta 17 spänn. Nästa år ( om vi åker till Skansen då) ska jag ta med Äppel-Mer som jag har köpt på Kvantum i Uppsala. Sedan ska jag smygsitta med min familj på någon av bänkarna utanför korvkiosken och vi ska skåla i medtagen Mer (fast jag egentligen ogillar att skåla). Jag ska sitta där och känna mig ekonomisk, och bara ömka mig över alla stackars kunder som betalar 17 spänn för sina tetra-Mer. Det ska jag göra.
De flesta brukar ju komma undan med att skylla alla sina knepigheter på barndomen, så det tänkte jag också göra trots att min uppväxt var så lycklig. Jag vet att vi var på Liseberg när vi var små, och jag tror att vi var där tillsammans som familj mer än en gång. Jag vill också minnas att pappa och mamma inte tyckte att det var så där höjdarkul att vara där. Det var som att under den upparbetade glädjen över att vara med familjen på Liseberg så kunde man någonstans skönja ett drag av plågsamhet. Faktum att att jag upprepade gånger fick höra det berättas att min nästan två meter långa far skadade sitt knä när han, för mig och brorsans skull kan jag tänka, tråcklade ner sig i en radiobil för att delta i leken. Efter den händelsen längtade aldrig pappa efter att åka till Liseberg igen. Kanske var det rentav så att radiobils-krocken kom att bli till ett trauma för pappa... Så det jag undrar nu är om man kan ärva ett trauma från någon närstående. Kan man det? För jag fattar liksom inte annars varför jag känner som jag gör.
Eftersom linbanan var ur funktion så fick maken dra det dryga 40 kg tunga ekipaget (35 kg barn och ca 7 kg dubbelvagn) uppför de branta backarna. Vi delade upp det så efterom jag är kvinna. Sedan gjorde jag allt vad jag kunde för att hålla uppe takten på våran storfamilj. Jag kunde inte snabbt nog lotsa/forcera oss förbi älgarna och lo-djuren (som man så klart inte såg en skymt av) och verkstäderna från förr och allt annat som är så svårt att intressera sig för. Ibland blir det så tråkigt så att jag bara vill fly. När vi sent om sider fram till den verkliga höjdpunkten, fikat, fick Bell trots våra ingående frågor en sockerfri kaka istället för en glutenfri, och min chokladboll visade sig vara oätlig. Den smakade som det den ser ut att vara, innan man har hunnit rulla den i kokos.
Varför ska det vara så svårt att ha roligt på beställning? Varför kan jag inte se det värdefulla med att titta på djur innanför stängsel och låta mig fascineras av hur verkstäderna såg ut för 100 år sedan? Varför bär jag på detta djupt rotade förakt mot knätofsar och folkdräkter? Finns det någon därute som kan rekommendera en riktigt bra terapeut? Jag skulle nämligen behöva få ordning på min ångest innan sommarlovet börjar...
Efter att ha cirkulerat runt på Djurgården i närmare en timmes tid och letat efter en parkeringsplats som inte fanns, släppte maken till slut av mig och barnen i närheten av Skansen. Det var förresten efter det att en liten ettrig man i en vit bil helt oprovocerat hade gett honom fingret. Medan han drog över till fastlandet för att fortsätta sökandet efter en parkeringsplats, gick jag och barnen till närmsta korvmoj och för att utfodra oss själva. Jag har inget sinne för ekonomi, faktiskt inget alls. Min hjärna lagrar ogärna information om siffror och priser på saker och ting. Men idag när jag skulle betala för två Mer och två Pucko hajade jag till på riktigt. 17 kronor ville de ha för en tetraförpackad Äppel-Mer. 17 riksdaler! Det är ju rent oetiskt dyrt. Jag vände och vred på min lilla Mer för att se om den var speciell på något sätt eftersom att den var så kostsam. Var just den här Äppel-Meren berikad med tryffel-extrakt? Eller var den rentav överdragen med bladguld? Nej, svaret låg i att vi befann oss på Djurgården. Där får en Mer kosta 17 spänn. Nästa år ( om vi åker till Skansen då) ska jag ta med Äppel-Mer som jag har köpt på Kvantum i Uppsala. Sedan ska jag smygsitta med min familj på någon av bänkarna utanför korvkiosken och vi ska skåla i medtagen Mer (fast jag egentligen ogillar att skåla). Jag ska sitta där och känna mig ekonomisk, och bara ömka mig över alla stackars kunder som betalar 17 spänn för sina tetra-Mer. Det ska jag göra.
De flesta brukar ju komma undan med att skylla alla sina knepigheter på barndomen, så det tänkte jag också göra trots att min uppväxt var så lycklig. Jag vet att vi var på Liseberg när vi var små, och jag tror att vi var där tillsammans som familj mer än en gång. Jag vill också minnas att pappa och mamma inte tyckte att det var så där höjdarkul att vara där. Det var som att under den upparbetade glädjen över att vara med familjen på Liseberg så kunde man någonstans skönja ett drag av plågsamhet. Faktum att att jag upprepade gånger fick höra det berättas att min nästan två meter långa far skadade sitt knä när han, för mig och brorsans skull kan jag tänka, tråcklade ner sig i en radiobil för att delta i leken. Efter den händelsen längtade aldrig pappa efter att åka till Liseberg igen. Kanske var det rentav så att radiobils-krocken kom att bli till ett trauma för pappa... Så det jag undrar nu är om man kan ärva ett trauma från någon närstående. Kan man det? För jag fattar liksom inte annars varför jag känner som jag gör.
Eftersom linbanan var ur funktion så fick maken dra det dryga 40 kg tunga ekipaget (35 kg barn och ca 7 kg dubbelvagn) uppför de branta backarna. Vi delade upp det så efterom jag är kvinna. Sedan gjorde jag allt vad jag kunde för att hålla uppe takten på våran storfamilj. Jag kunde inte snabbt nog lotsa/forcera oss förbi älgarna och lo-djuren (som man så klart inte såg en skymt av) och verkstäderna från förr och allt annat som är så svårt att intressera sig för. Ibland blir det så tråkigt så att jag bara vill fly. När vi sent om sider fram till den verkliga höjdpunkten, fikat, fick Bell trots våra ingående frågor en sockerfri kaka istället för en glutenfri, och min chokladboll visade sig vara oätlig. Den smakade som det den ser ut att vara, innan man har hunnit rulla den i kokos.
Varför ska det vara så svårt att ha roligt på beställning? Varför kan jag inte se det värdefulla med att titta på djur innanför stängsel och låta mig fascineras av hur verkstäderna såg ut för 100 år sedan? Varför bär jag på detta djupt rotade förakt mot knätofsar och folkdräkter? Finns det någon därute som kan rekommendera en riktigt bra terapeut? Jag skulle nämligen behöva få ordning på min ångest innan sommarlovet börjar...
fredag 25 maj 2007
Rosita
Rosita. Varje gång jag byter lakan (och andra gånger också så klart) tänker jag på min vän Rosita. Hon byter lakan varje vecka, och det tycker jag är så storslaget! Sådan skulle jag också vilja vara, men det är jag inte. Låt oss bara konstatera att jag inte byter lakan varje vecka, och sedan behöver vi inte rota mer i det.
Lite mer om Rosita. Hon har stora, vackra bruna ögon och ett smittsamt skratt. Hon har nära till hjärtat, och är rolig att vara med. Sedan kan hon allt som är värt att veta om gourmetmat, väskor och skor. Hon är inget vidare på att teckna, men har däremot arbetskapacitet som en Ardennerhäst. När vi är på mässa ihop turas vi om att glömma våra värdesaker på olika ställen, och ingen klandrar den andre. Vi bara förstår varandra.
Jag gillar dig, Rosita, och idag har jag bytt lakan och vädrat våra bolster. Ville bara att du skulle veta det.
Lite mer om Rosita. Hon har stora, vackra bruna ögon och ett smittsamt skratt. Hon har nära till hjärtat, och är rolig att vara med. Sedan kan hon allt som är värt att veta om gourmetmat, väskor och skor. Hon är inget vidare på att teckna, men har däremot arbetskapacitet som en Ardennerhäst. När vi är på mässa ihop turas vi om att glömma våra värdesaker på olika ställen, och ingen klandrar den andre. Vi bara förstår varandra.
Jag gillar dig, Rosita, och idag har jag bytt lakan och vädrat våra bolster. Ville bara att du skulle veta det.
torsdag 24 maj 2007
Dagens Message
"Jesus was matter-of-fact: "Embrace this God-life. Really embrace it, and nothing will be too much for you. This mountain, for instance: Just say, 'Go jump in the lake' - no shufflingor shilly-shallying - and it's as good as dome. That's why I urge you to pray for absolutely everything, ranging from small to large. Include everything as you embrace this God-life, and you'll get God's everything. And when you assume the posture of prayer, remember that it's not all asking. If you have anything against someone, forgive - only then will your heavenly Father be inclined to also wipe your slate clean of sins." Mark 11:22-25
onsdag 23 maj 2007
Varför?
Jag har försummat tvätten i över två veckor nu. Jag har ägnat mig åt nödtvätt, och mer bara satt en tvätt när det har varit helt slut på jeans, och sedan satt en till när vi inte har haft några rena strumpor. Det är inte så man ska sköta tvätten i ett hushåll på sex personer. Om jag ska hålla undan hyfsat på tvättfronten bör jag sätta minst en maskin om dagen. Sedan bör jag ändå ta en dag i veckan då jag tvättar ett par maskiner, för att inte tvättberget ska hinna äta upp allt för stor yta av mitt pyttelilla tvättrum.
För det är mitt tvättrum, detta rum som jag inte delar med någon annan familjemedlem. Städar gör vi (då och då) allihop. Förvärvsarbete, betalning av alla räkningar, tvättning och tankning av bilen, kontakten med Försäkringskassan och alla andra kontakter med samhället, de flesta påfyllnadshandlingar samt skjutsning till alla aktiviteter skjöts av min hulda make. Trädgården sköter morfar med viss hjälp av Peter och Jocke. Så tvätten är min uppgift, och t.o.m. jag ser att det inte är mer än rätt. Men det faktum att det är min rättmätiga uppgift i livet att tvätta, hindrar inte att det ibland känns en smula förlamande att ta sig an denna dagliga syssla.
De senaste två veckorna har jag lidit av svår tvättångest. När jag har stuckit näsan innanför dörren till min privata helgedom har tvätten unisont ropat:"Du är inte välkommen hit! Inte idag, inte just nu. Försök i morgon igen." Så har jag försökt dagen därpå, men svaret har varit detsamma, motståndet lika kompakt. Och för varje dag som har gått har tvätten, eller "textilmonstret" som min bror lite hånfullt kommit att kalla den obändiga massan, kopplat greppet ännu lite starkare. Men så igår gick morgonrådnaden upp över mitt liv.
Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, slog motivationen ner i mitt liv. Jag gick in för att möta jätten och satte den första (av väldigt många) maskiner tvätt. Men det lät så konstigt från min Miele, den liksom klagade och visslade på ett så märkligt sätt. Så börjar en varningslampa lysa. Texten brevid den ivrigt blinkande lilla pricken lyder "Kontrollera tillopp". Tillopp - jag visste inte ens att det var ett riktigt ord. Hittar man ordet tillopp i en svensk ordbok? Sak samma. Tillopp har pajat min tvättdag. Tillopp har punkterat min benådade motivation - bara så där! Och vad är det som säger att när väl tillopp behagar fungera igen, att inspirationen och drivet att tvätta ska infinna sig som på kommando? Jag vill mena att det är högst otroligt. Det funkar inte så. Det innebär i sin tur att jag kommer att tvingas röja mitt tvättrum på ren vilja och rå beslutsamhet. Och med hjälp av grupptrycket från en familj som snart står helt uten rena kläder. Huvaligen.
Som för att ytterligerligare strö salt i mina husmorssår så går dammsugarslangen av och spolfunktionen på toan slutar att fungera samma dygn som tvättmaskinen ger upp. Är vi utsatta för en kosmisk konspiration? Är det någon där ute som inte vill att vi ska hålla oss rena? Jag bara undrar.
För det är mitt tvättrum, detta rum som jag inte delar med någon annan familjemedlem. Städar gör vi (då och då) allihop. Förvärvsarbete, betalning av alla räkningar, tvättning och tankning av bilen, kontakten med Försäkringskassan och alla andra kontakter med samhället, de flesta påfyllnadshandlingar samt skjutsning till alla aktiviteter skjöts av min hulda make. Trädgården sköter morfar med viss hjälp av Peter och Jocke. Så tvätten är min uppgift, och t.o.m. jag ser att det inte är mer än rätt. Men det faktum att det är min rättmätiga uppgift i livet att tvätta, hindrar inte att det ibland känns en smula förlamande att ta sig an denna dagliga syssla.
De senaste två veckorna har jag lidit av svår tvättångest. När jag har stuckit näsan innanför dörren till min privata helgedom har tvätten unisont ropat:"Du är inte välkommen hit! Inte idag, inte just nu. Försök i morgon igen." Så har jag försökt dagen därpå, men svaret har varit detsamma, motståndet lika kompakt. Och för varje dag som har gått har tvätten, eller "textilmonstret" som min bror lite hånfullt kommit att kalla den obändiga massan, kopplat greppet ännu lite starkare. Men så igår gick morgonrådnaden upp över mitt liv.
Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, slog motivationen ner i mitt liv. Jag gick in för att möta jätten och satte den första (av väldigt många) maskiner tvätt. Men det lät så konstigt från min Miele, den liksom klagade och visslade på ett så märkligt sätt. Så börjar en varningslampa lysa. Texten brevid den ivrigt blinkande lilla pricken lyder "Kontrollera tillopp". Tillopp - jag visste inte ens att det var ett riktigt ord. Hittar man ordet tillopp i en svensk ordbok? Sak samma. Tillopp har pajat min tvättdag. Tillopp har punkterat min benådade motivation - bara så där! Och vad är det som säger att när väl tillopp behagar fungera igen, att inspirationen och drivet att tvätta ska infinna sig som på kommando? Jag vill mena att det är högst otroligt. Det funkar inte så. Det innebär i sin tur att jag kommer att tvingas röja mitt tvättrum på ren vilja och rå beslutsamhet. Och med hjälp av grupptrycket från en familj som snart står helt uten rena kläder. Huvaligen.
Som för att ytterligerligare strö salt i mina husmorssår så går dammsugarslangen av och spolfunktionen på toan slutar att fungera samma dygn som tvättmaskinen ger upp. Är vi utsatta för en kosmisk konspiration? Är det någon där ute som inte vill att vi ska hålla oss rena? Jag bara undrar.
Jultomten är skjuten
Jultomten är död. Det tragiska beskedet nådde mig idag vid frukostbordet. Lala, satt som vanligt och bubblade om allt och inget istället för att äta sin macka. Jag satt mitt emot henne och hämtade andan efter att ha letat efter galonbyxor, rett ut tovigt hår, förhört läxor och hetsat i skolflickorna frukosten, allt under 30 intensiva minuter. Jag lyssnade bara med ett halvt öra, när Lala plötsligt släpper bomben.
Lala: "Jultomten äj död."
Jag: "Men älskling, vad är det du säger?"
Lala: "Två pappoj, lika stoja som våjan pappa, sköt honom. De sköt honom med fleja skott. Jag såg det inte, men jag vet att det äj så."
Jag: (Kvävt frust) "Så du menar att han är död nu?"
Lala: "Ja, han haj åkt upp till himlen. Han äj hos Jesus nu. Cujjy äj däj också, föj Calle skjöt Cujjy (Calle är min bror, och Curry är familjens katt, min anm.). Så nu vill Jesus vaja ifjed med barnen och Cujjy...(kort konstpaus med rum för eftertanke). Cujjy ville vejkligen följa Jesus...".
Jag: (Ännu ett kvävt frust). Jaha, så det här med Jultomten... han kommer inte till Jul nu då?
Lala: "Näe."
Jag kan redan se de stora löpen ropa ut den chockerande nyheten: "Jultomten kallblodigt mördad av två pappor. Skjöts med flera skott, motiv okänt...". Tänk att vi fick veta det först av alla...
Lala: "Jultomten äj död."
Jag: "Men älskling, vad är det du säger?"
Lala: "Två pappoj, lika stoja som våjan pappa, sköt honom. De sköt honom med fleja skott. Jag såg det inte, men jag vet att det äj så."
Jag: (Kvävt frust) "Så du menar att han är död nu?"
Lala: "Ja, han haj åkt upp till himlen. Han äj hos Jesus nu. Cujjy äj däj också, föj Calle skjöt Cujjy (Calle är min bror, och Curry är familjens katt, min anm.). Så nu vill Jesus vaja ifjed med barnen och Cujjy...(kort konstpaus med rum för eftertanke). Cujjy ville vejkligen följa Jesus...".
Jag: (Ännu ett kvävt frust). Jaha, så det här med Jultomten... han kommer inte till Jul nu då?
Lala: "Näe."
Jag kan redan se de stora löpen ropa ut den chockerande nyheten: "Jultomten kallblodigt mördad av två pappor. Skjöts med flera skott, motiv okänt...". Tänk att vi fick veta det först av alla...
måndag 21 maj 2007
Dagens boktips
En av de böcker jag läser just nu är en nyutkommen bok av min pastor, Ulf Ekman. Den heter "Kallad till helgelse" och är bara så bra! Kort och gott handlar den om hur varje människa är kallad att lära känna Jesus, och att bli mer och mer lik Honom. Här kommer ett litet smakprov:
"Vi är inte kallade att leva utifrån reaktioner på något som varit, vi är kallade att följa Jesus Kristus och hans fullhet. Det innebär att vi inte kan ha ett evangelium som bara betonar en sak och som utelämnar något annat. Det skulle vara ett evangelium fullt av hål, istället för det fulla evangeliet".
"Vi är inte kallade att leva utifrån reaktioner på något som varit, vi är kallade att följa Jesus Kristus och hans fullhet. Det innebär att vi inte kan ha ett evangelium som bara betonar en sak och som utelämnar något annat. Det skulle vara ett evangelium fullt av hål, istället för det fulla evangeliet".
Ett resonemang kring ost och musik
Idag när jag satt i bilen slog det mig att i mitt liv har ost och musik gemensamma nämnare. Jag behöver dem bägge på en daglig basis, och de fyller verkligen en funktion i vardagen. Men enligt mitt tycke och smak så gör de sig bäst när de inte begär alltför mycket uppmärksamhet; de ska mer bara finnas där lite diskret i bakgrunden, ungefär som en beige väggfärg. Jag vill att musiken ska vara enkel och lättförståelig och att osten ska vara mild och menlös.
Det sista jag vill konfronteras med på morgonen när jag försöker vakna (upp på rätt sida) är en stark prästost eller en riktigt vällagrad Chevré. Det är liksom alldeles för mycket att ta ställning till. Det optimala är att möta dagen med är en plastig Billinge, alternativt en slätstruken gräddost. De är knappast ostar som löper någon större risk att hamna på Nobel-tallriken, men de tränger sig inte på och de låter folk vakna i fred. De är lite tråkigt vardagsnära och trygga, och de har en stabiliserande inverkan på omgivningen. Visst vill man åt lite spänning i tillvaron ibland, men jag är ändå gladast om jag slipper hitta den i min ost.
Musik lyssnar jag mest på i bilen, om man räknar bort den jag får mig till livs mer ofrivillligt genom barnens cd-spelare. Då jag som regel inte är ute i jättegod tid när jag ska hämta de små, är jag även här allt som oftast ute efter en lugnande effekt. Det måste inte vara idel ballader, men det får bara inte vara för oförutsägbart, för experimentellt. Då blir jag så splittrad och trafikfarlig. Min musik-smak är väldig snäv och kan delas in i tre huvudfåror: lovsång, Steven Curtis Chapman och country (inte country som i Hasse Kvinna Böske Band, utan mer som i Faith Hill och Keith Urban). Ibland händer det att jag försöker att bredda mig och även ge andra genrer en chans, men det brukar aldrig falla väl ut. Det verkar som att det är min lott i livet att ha en enformig musiksmak. En annan böjelse jag har är att lyssna på samma sång 100 gånger, en slags repeat-sjuka som drabbar mig med jämna mellanrum. Då är det bara en enda låt som gäller, och jag spelar den tills barnen kvider " Åh, neeej! Den här låten är bara sååå tråååkig!" ifrån baksätet. Då lägger jag band på mig och låter de välja sång - en gång - och sedan spelar jag min favorit igen. Jag dränker deras protester med lama förklaringar om att detta med att välja musik i bilen först och främst är ett privilegium som hör vuxenvärlden till. Naturligtvis köper de inte mina argument.
En gång läste jag en text där artikelförfattaren hade gjort en analys och kommit fram musiksmak ofta är länkat till personlighet och intelligens. De intellektuella tungviktarna föredrog ofta klassisk musik, hårdrock eller jazz. De utåtriktade, folkliga, de lite mera rent intellektuellt sett enkla männsikorna hade däremot en gemensam förkärlek för musikalmusik, country och gospel. Offentliga personer som var namngivna under den kategorin var bl.a. Göran Persson och George W Bush. I skrivandets stund slår det mig att jag faktiskt gick och nynnade på "Å Kristina, guldet blev till sand" en hel sommar... Det är nästan scary hur väl jag platsar i den kategorin! Det fanns även en tredje kategori, men den har jag glömt vad den var.
Så. Då var det återigen bekräftat (i och för sig bara av en enda artikel i kvällspressen) att jag hör till de enkla och enfaldiga i människosläktet, men inte deppar jag för det. Jag hade redan mina misstankar om att jag inte var en självklar del av den intellektuella eliten, att Mensa var för andra men inte för mig. Men vem vet vad som händer om det börjar röra på sig inom politiken, om Fredrik bara får nog av hela cirkusen och helt plötsligt lämnar sin post. Tänk er att jag samtidigt, i samma veva, börjar söka mig ut på arbetsmarknaden efter sisådär femton års frånvaro... Kanske är det först då som Sverige kommer att få sin första kvinnliga statsminister. Jag menar, jag gillar ju trots allt både Kristina från Duvemåla och Faith Hill.
Det sista jag vill konfronteras med på morgonen när jag försöker vakna (upp på rätt sida) är en stark prästost eller en riktigt vällagrad Chevré. Det är liksom alldeles för mycket att ta ställning till. Det optimala är att möta dagen med är en plastig Billinge, alternativt en slätstruken gräddost. De är knappast ostar som löper någon större risk att hamna på Nobel-tallriken, men de tränger sig inte på och de låter folk vakna i fred. De är lite tråkigt vardagsnära och trygga, och de har en stabiliserande inverkan på omgivningen. Visst vill man åt lite spänning i tillvaron ibland, men jag är ändå gladast om jag slipper hitta den i min ost.
Musik lyssnar jag mest på i bilen, om man räknar bort den jag får mig till livs mer ofrivillligt genom barnens cd-spelare. Då jag som regel inte är ute i jättegod tid när jag ska hämta de små, är jag även här allt som oftast ute efter en lugnande effekt. Det måste inte vara idel ballader, men det får bara inte vara för oförutsägbart, för experimentellt. Då blir jag så splittrad och trafikfarlig. Min musik-smak är väldig snäv och kan delas in i tre huvudfåror: lovsång, Steven Curtis Chapman och country (inte country som i Hasse Kvinna Böske Band, utan mer som i Faith Hill och Keith Urban). Ibland händer det att jag försöker att bredda mig och även ge andra genrer en chans, men det brukar aldrig falla väl ut. Det verkar som att det är min lott i livet att ha en enformig musiksmak. En annan böjelse jag har är att lyssna på samma sång 100 gånger, en slags repeat-sjuka som drabbar mig med jämna mellanrum. Då är det bara en enda låt som gäller, och jag spelar den tills barnen kvider " Åh, neeej! Den här låten är bara sååå tråååkig!" ifrån baksätet. Då lägger jag band på mig och låter de välja sång - en gång - och sedan spelar jag min favorit igen. Jag dränker deras protester med lama förklaringar om att detta med att välja musik i bilen först och främst är ett privilegium som hör vuxenvärlden till. Naturligtvis köper de inte mina argument.
En gång läste jag en text där artikelförfattaren hade gjort en analys och kommit fram musiksmak ofta är länkat till personlighet och intelligens. De intellektuella tungviktarna föredrog ofta klassisk musik, hårdrock eller jazz. De utåtriktade, folkliga, de lite mera rent intellektuellt sett enkla männsikorna hade däremot en gemensam förkärlek för musikalmusik, country och gospel. Offentliga personer som var namngivna under den kategorin var bl.a. Göran Persson och George W Bush. I skrivandets stund slår det mig att jag faktiskt gick och nynnade på "Å Kristina, guldet blev till sand" en hel sommar... Det är nästan scary hur väl jag platsar i den kategorin! Det fanns även en tredje kategori, men den har jag glömt vad den var.
Så. Då var det återigen bekräftat (i och för sig bara av en enda artikel i kvällspressen) att jag hör till de enkla och enfaldiga i människosläktet, men inte deppar jag för det. Jag hade redan mina misstankar om att jag inte var en självklar del av den intellektuella eliten, att Mensa var för andra men inte för mig. Men vem vet vad som händer om det börjar röra på sig inom politiken, om Fredrik bara får nog av hela cirkusen och helt plötsligt lämnar sin post. Tänk er att jag samtidigt, i samma veva, börjar söka mig ut på arbetsmarknaden efter sisådär femton års frånvaro... Kanske är det först då som Sverige kommer att få sin första kvinnliga statsminister. Jag menar, jag gillar ju trots allt både Kristina från Duvemåla och Faith Hill.
fredag 18 maj 2007
Lite tips till mig själv
Ikväll tipsar jag mig själv om saker jag skulle kunna lära mig under 2007. Jag tror att om jag antog mina egna utmaningar, om det så bara vore ett par stycken av dem, så skulle det verkligen underlätta vardagen. Alla som läser det här kommer garanterat att känna sig framåtsträvande och driftiga i ljuset (eller mörkret) av min handfallenhet. Men det bjuder jag så gärna på. Jag vet inte varför det har blivit så här, om det beror på renodlade inlärningssvårigheter eller om allt bottnar i att jag är en evig lillasyster. Så här är det i alla fall...
1. Jag borde lära mig att SMS:a. Alla kan det, utom jag och min mamma. Mina mamma är en selektiv teknisk begåvning som kan sköta komplicerade stickmaskiner, men hon har vid 61 års ålder fortfarande inte riktigt har fått kläm på hur man slår på TV:n. Min egen tekniska begåvning är inte ens selektiv - den är obefintlig.
2. Ungefär varannan vecka kommer jag på mig själv med att önska att jag visste hur man bränner av cd-skivor. Det här önskandet har pågått i ungefär tre års tid nu, men har intill denna dag ännu inte resulterat i någon verklig kunskapsmässig landvinning. Jag tror verkligen att jag skulle ha både nytta och glädje av att besitta en sådan kompetens. Varför jag ännu inte har sett till att lära mig det är onekligen ganska märkligt.
3. Tänk att kunna namnen på alla ministrarna i regeringen - det vore väl ändå lite läckert! Jag som blev så glad när Alliansen vann, tappade den där absoluta detaljkollen någonstans på vägen. Det jag dock bortom allt tvivel vet är att Anders Borg är finansminister, och att han har hästsvans. På något mystiskt sätt lyckas han ändå se ganska städad ut, fast han har en sådan rebellisk frisyr.
4. Det börjar bli dags att lära sig hur man sätter fast bilbarnsolen korrekt, med remmar och isofix-fäste och allt. Idag när jag kom ut med andan i halsen och skulle ta bilen, ser jag att bilbarnstolen står prydligt uppställd brevid bilen. Jag sände en indignerad tanke till maken som var skyldig till skadegörelsen. "Varför gör han så här? Han vet ju att jag inte vet hur man sätter i eländet...". Men så i nästa sekund inser jag att jag borde skämmas. Helt plötsligt ser jag vilken stor bebis jag är, som efter fyra barn ännu inte har lärt mig att göra denna installation. Så jag sände en förlåt-tanke till maken, och så skämdes jag en liten stund över min egen oföretagsamhet. Nu sitter barnstolen där den ska, men förmodligen inte riktigt som den ska. Tänkte ringa killarna och tjejerna som snickrar på högskoleprovet och ge dem ett litet tips. Varför inte låta alla som skriver provet få pröva på att installera en bilbarnstol korrekt. Det skulle kunna tjäna som en slags utslags-fråga, ett yttersta test på den moderna människans förmåga till problemlösning och logiskt tänkande.
5. Jag borde veta hur man lagrar olika namn och telefonnummer i min telefon, men det vet jag inte. Jag vet inte vad som kommer först på inlärningstrappan - SMS:andet eller att lagra telefonnummer? Idag frågade min tioåring mig om jag har mina kontakter lagrade i bokstavsordning i min telefon. "Nej", svarade jag avmätt. "Eller förresten, jag vet inte... nej men just det, jag har inte lagrat några telefonnummer i min mobil" fortsatte jag nästan tyst för mig själv. "Va?!" kontrar en uppriktigt förvånad Bell ifrån baksätet. "Menar du att du slår hela numret varje gång?...(tystnad)... Jag har i alla fall mina kontakter i bokstavsordning...". Med de orden dog konversationen ut.
Det här var bara fem friska förslag på olika typer av självutveckling som jag skulle kunna/borde/skulle ha ägnat mig åt om jag bara hade varit något så när angelägen om att leva som om jag faktiskt existerade på 2000-talet. Faktum är att det inte var länge sedan jag slutade att ringa till min man de få gånger då det föll på min lott att tanka bilen. Jag blev alltid lika osäker när jag väl rullade in på macken, för hur var det man gjorde nu igen? Av hänsyn och kärlek såg han till att ingen annan hörde på när han lotsade sin fru genom tankningen. Listan skulle så klart kunna göras mycket längre, för jag har ännu inte betalt en enda räkning på internet, aldrig kört bilen genom en biltvätt eller bytt olja, än mindre bakat bullar eller gjort upp en brasa och grillat korv med barnen.
Några gånger har jag varit lite frestad att faktiskt grilla korv med barnen över en eld som jag själv hade gjort upp. Vi har ju trots allt skogen inpå knuten, så tänk egentligen vilket upplägg! Men så har jag kommit att tänka på skogsbränder, och skogsbränder skrämmer mig. Jag ser framför mig ett brinnande inferno, sotiga barn som gråteroch en massa brandbilar. Mitt i allt detta hemska rullar pappas bil upp på infarten. Jag tittar bort, kinder och öron är röda av skam. "Pappa", säger jag med halsen tjock av gråt, "jag menade aldrig att elda upp dina marker, jag tänkte bara grilla lite korv...". Nej, det där ska jag aldrig göra mig skyldig till. Aldrig! Andra kan spänna sig inför sina ungar och leka med elementen. Jag nöjer mig så gott med att steka Dennis-korv på min glasfiberhäll.
1. Jag borde lära mig att SMS:a. Alla kan det, utom jag och min mamma. Mina mamma är en selektiv teknisk begåvning som kan sköta komplicerade stickmaskiner, men hon har vid 61 års ålder fortfarande inte riktigt har fått kläm på hur man slår på TV:n. Min egen tekniska begåvning är inte ens selektiv - den är obefintlig.
2. Ungefär varannan vecka kommer jag på mig själv med att önska att jag visste hur man bränner av cd-skivor. Det här önskandet har pågått i ungefär tre års tid nu, men har intill denna dag ännu inte resulterat i någon verklig kunskapsmässig landvinning. Jag tror verkligen att jag skulle ha både nytta och glädje av att besitta en sådan kompetens. Varför jag ännu inte har sett till att lära mig det är onekligen ganska märkligt.
3. Tänk att kunna namnen på alla ministrarna i regeringen - det vore väl ändå lite läckert! Jag som blev så glad när Alliansen vann, tappade den där absoluta detaljkollen någonstans på vägen. Det jag dock bortom allt tvivel vet är att Anders Borg är finansminister, och att han har hästsvans. På något mystiskt sätt lyckas han ändå se ganska städad ut, fast han har en sådan rebellisk frisyr.
4. Det börjar bli dags att lära sig hur man sätter fast bilbarnsolen korrekt, med remmar och isofix-fäste och allt. Idag när jag kom ut med andan i halsen och skulle ta bilen, ser jag att bilbarnstolen står prydligt uppställd brevid bilen. Jag sände en indignerad tanke till maken som var skyldig till skadegörelsen. "Varför gör han så här? Han vet ju att jag inte vet hur man sätter i eländet...". Men så i nästa sekund inser jag att jag borde skämmas. Helt plötsligt ser jag vilken stor bebis jag är, som efter fyra barn ännu inte har lärt mig att göra denna installation. Så jag sände en förlåt-tanke till maken, och så skämdes jag en liten stund över min egen oföretagsamhet. Nu sitter barnstolen där den ska, men förmodligen inte riktigt som den ska. Tänkte ringa killarna och tjejerna som snickrar på högskoleprovet och ge dem ett litet tips. Varför inte låta alla som skriver provet få pröva på att installera en bilbarnstol korrekt. Det skulle kunna tjäna som en slags utslags-fråga, ett yttersta test på den moderna människans förmåga till problemlösning och logiskt tänkande.
5. Jag borde veta hur man lagrar olika namn och telefonnummer i min telefon, men det vet jag inte. Jag vet inte vad som kommer först på inlärningstrappan - SMS:andet eller att lagra telefonnummer? Idag frågade min tioåring mig om jag har mina kontakter lagrade i bokstavsordning i min telefon. "Nej", svarade jag avmätt. "Eller förresten, jag vet inte... nej men just det, jag har inte lagrat några telefonnummer i min mobil" fortsatte jag nästan tyst för mig själv. "Va?!" kontrar en uppriktigt förvånad Bell ifrån baksätet. "Menar du att du slår hela numret varje gång?...(tystnad)... Jag har i alla fall mina kontakter i bokstavsordning...". Med de orden dog konversationen ut.
Det här var bara fem friska förslag på olika typer av självutveckling som jag skulle kunna/borde/skulle ha ägnat mig åt om jag bara hade varit något så när angelägen om att leva som om jag faktiskt existerade på 2000-talet. Faktum är att det inte var länge sedan jag slutade att ringa till min man de få gånger då det föll på min lott att tanka bilen. Jag blev alltid lika osäker när jag väl rullade in på macken, för hur var det man gjorde nu igen? Av hänsyn och kärlek såg han till att ingen annan hörde på när han lotsade sin fru genom tankningen. Listan skulle så klart kunna göras mycket längre, för jag har ännu inte betalt en enda räkning på internet, aldrig kört bilen genom en biltvätt eller bytt olja, än mindre bakat bullar eller gjort upp en brasa och grillat korv med barnen.
Några gånger har jag varit lite frestad att faktiskt grilla korv med barnen över en eld som jag själv hade gjort upp. Vi har ju trots allt skogen inpå knuten, så tänk egentligen vilket upplägg! Men så har jag kommit att tänka på skogsbränder, och skogsbränder skrämmer mig. Jag ser framför mig ett brinnande inferno, sotiga barn som gråteroch en massa brandbilar. Mitt i allt detta hemska rullar pappas bil upp på infarten. Jag tittar bort, kinder och öron är röda av skam. "Pappa", säger jag med halsen tjock av gråt, "jag menade aldrig att elda upp dina marker, jag tänkte bara grilla lite korv...". Nej, det där ska jag aldrig göra mig skyldig till. Aldrig! Andra kan spänna sig inför sina ungar och leka med elementen. Jag nöjer mig så gott med att steka Dennis-korv på min glasfiberhäll.
onsdag 16 maj 2007
Tur för oss att Han inte är sådan...
När jag nattade Nikki kom vi att prata om hur bra det är att Gud inte påbörjar en massa projekt i våra liv som han sedan inte orkar göra klart. Han som börjar ett gott verk fullbordar det ju också. Nikki instämde helt i detta, och satte sedan sina egna ord på det hela:
"Tänk så bra att han inte bara säger;'Näe, nu orkar jag inte trösta dig mer. Nu går jag och ser på TV4+!"
Jag instämmer helt med föregående talare. Det skulle helt klart vara lite tungt att höra :-)!
"Tänk så bra att han inte bara säger;'Näe, nu orkar jag inte trösta dig mer. Nu går jag och ser på TV4+!"
Jag instämmer helt med föregående talare. Det skulle helt klart vara lite tungt att höra :-)!
En aktiv förälder berättar...
Sitter här i min soffa och bara djupandas. Det enda som hörs är mina egna andetag och en lite avlägsna ljud från motorvägen. Det är ljuvligt. Man behöver läka invärtes efter att ha varit med som ledare på en två dagar lång klassresa. Jag talar av färsk personlig erfarenhet.
Jag skulle vilja börja med att hylla alla som sorterar in under skrået lärare. I ett tidigare inlägg gav jag min hyllning till alla inom vårdsektorn, men nu är det dags för alla lärare att motta mina stående ovationer. Det sägs att man gör bäst i att inte sätta upp människor på en piedestal, men nu gör jag det i alla fall. Upp, alla ni som med jämna och återkommande mellanrum tar med er hela skolklasser på olika utflykter, upp på piedestalen och trängs med alla era kollegor! Jag vill höja er till skyarna för att ni utsätter er för den enorma påfrestning det innebär med att hålla koll på allt ifrån rymningsbenägna barn och lekar till insulinsprutor och matallergier. Om jag vore finansminister skulle jag göra er ekonomiskt oberoende hela bunten, bara så där. Tänk att ni orkar hålla på så där år in och år ut! Det är så beundransvärt, och jobbet ni utför är så betydelsefullt.
Jag hade tänkt att skriva något lite mer uttömmande nu när jag inte har haft tillgång till min dator på ett litet tag, men mina ögonlock är inte överens med mig. De tycker att butiken borde stänga nu, och förmodligen gjorde jag nog klokt i att följa deras råd. Jag får nöja mig med att lista några konstateranden.
*Det är roligt att göra något för sitt barn, och att engagera sig någon gång emellanåt. Jag har fått så otroligt mycket tacksamhet av min dotter för att jag valde att hänga på.
*Stig, pappa till Nadja, somnade på sista studiebesöket på väg upp till ön där vi skulle övernatta. Klockan var två på dagen, och föreläsningen (och föreläsaren) var djupt ointressant. Hans egen dotter ertappade honom med slutna ögon och vidöppen mun sittandes på en stol längst bak i salen. Han erkände efteråt att det enda han kunde tänka på var hur otroligt mycket bättre och mer intressant han själv skulle ha framställt Vallonernas historia. Jag tvivlar inte en sekund på att han hade rätt.
* Det fanns bara utedass, alltså mull-toa, på gården. Året är 2007. Varför? I hörnet på själva helgedomen stod en liten hink med mull, och i den låg en skopa. På insidan av dörren satt en skylt med texten "När du är färdig, häll då en skopa mull ner i dasset och stäng locket." Det gjorde jag lydigt. Med den enkla handlingen följde varje gång en besynnerlig, nästan lite högtidlig känsla. Jag kunde inte låta bli att i smyg känna mig som en präst som står framför den nedsänkta kistan, allvarlig..."Av jord är du kommen, jord ska du åter varda...", fast med mull istället för jord. Och utan sällskap av sörjande släktingar, förstås. Något lik fanns där ju faktiskt inte heller, om man nu ska vara riktigt petig, en annars vital del i en begravningscermoni. Där fanns ju bara jag, en hink med mull och själva mull-toan (med allt vad den innehåller). Det kommer man inte långt med om man vill ställa till med begravning.
*På väg hem satt Bell med sin kompis och dem coola killarna i klassen längst bak i bussen och lät som en hel orkester. Jag satte mig så långt fram i bussen som jag bara kunde (en gång strateg, alltid strateg), i hopp om att få lite lugn och ro. Helt plötsligt hör jag henne ropa till sin kompis med klar och hög röst: "Har du druckit för mycket alkohol, eller?!" Frågan studsar mellan väggarna i den församlingsägda bussen på väg hem från den av kristna skolan arrangerade skolresan. Jag kommer inte tänka tillbaka på det tillfället som ett av mina allra stoltaste mamma-ögonblick. Mina kristna mamma-kinder hettade när jag banade väg mot min yviga dotter längst bak i bussen, ivrig att avlossa några väl valda förmanande ord. Tur att Bells fröken har humor, så att hon kunde se det komiska i situationen... Resterande delen av resan citerade min ena granne valda delar ur Håkan Nessers senaste bok för mig, medan de två barnen bakom mig lekte "Sten, sax, påse". Jag uppfattade lekandet nästan lite tvångsmässigt, men det kanske det inte var.
*Bell har det senaste året gått från att vara en ganska skör liten tjej med känslorna långt ut till att bli ganska annnorlunda. Den största skillnaden märks nog i skolan, för hemma är hon sig ganska lik. Hur som helst; helt plötsligt är det joggingkläder, brottning och Toby Mac som gäller, och om något anmärkningsvärt händer utropar hon "Schaft!". Och när vi ändå är igång, kan någon passa på att berätta för mig vad hon gjorde längst bak i bussen? Hon är ju min lilla planta, min skyddsling, som byter bokmärken och klappar på sin kanin. När vi åkte hem idag undrade jag om den lilla finkänsliga Bell bara hade åkt på hajk eller om hon rent utav hade fått för sig att vara långledig. Väl hemma luskade jag lite, och försökte få fram om hon tyckte att det var roligt att jag hade varit med på resan. Eller hade jag varit för tjatig, tyckte hon det? Jag fick bara mummel till svar. Mummel i det här sammanhanget kan inte tolkas som ett enbart gott betyg varför jag fick anledning att undra. Hade jag just kommit hem från min första och sista skolresa med min äldsta dotter? Hon gick upp på sitt rum och kom ner några minuter senare, gråtandes. "Mamma, jag har ont i huvudet", snyftade hon, "och jag vill att du ska följa med på nästa skolresa också!". Då blir man alldeles varm i hjärtat, och så känner man sig så där underbart lyckad. Puss Bellis! Du var tydligen bara på hajk.
Jag skulle vilja börja med att hylla alla som sorterar in under skrået lärare. I ett tidigare inlägg gav jag min hyllning till alla inom vårdsektorn, men nu är det dags för alla lärare att motta mina stående ovationer. Det sägs att man gör bäst i att inte sätta upp människor på en piedestal, men nu gör jag det i alla fall. Upp, alla ni som med jämna och återkommande mellanrum tar med er hela skolklasser på olika utflykter, upp på piedestalen och trängs med alla era kollegor! Jag vill höja er till skyarna för att ni utsätter er för den enorma påfrestning det innebär med att hålla koll på allt ifrån rymningsbenägna barn och lekar till insulinsprutor och matallergier. Om jag vore finansminister skulle jag göra er ekonomiskt oberoende hela bunten, bara så där. Tänk att ni orkar hålla på så där år in och år ut! Det är så beundransvärt, och jobbet ni utför är så betydelsefullt.
Jag hade tänkt att skriva något lite mer uttömmande nu när jag inte har haft tillgång till min dator på ett litet tag, men mina ögonlock är inte överens med mig. De tycker att butiken borde stänga nu, och förmodligen gjorde jag nog klokt i att följa deras råd. Jag får nöja mig med att lista några konstateranden.
*Det är roligt att göra något för sitt barn, och att engagera sig någon gång emellanåt. Jag har fått så otroligt mycket tacksamhet av min dotter för att jag valde att hänga på.
*Stig, pappa till Nadja, somnade på sista studiebesöket på väg upp till ön där vi skulle övernatta. Klockan var två på dagen, och föreläsningen (och föreläsaren) var djupt ointressant. Hans egen dotter ertappade honom med slutna ögon och vidöppen mun sittandes på en stol längst bak i salen. Han erkände efteråt att det enda han kunde tänka på var hur otroligt mycket bättre och mer intressant han själv skulle ha framställt Vallonernas historia. Jag tvivlar inte en sekund på att han hade rätt.
* Det fanns bara utedass, alltså mull-toa, på gården. Året är 2007. Varför? I hörnet på själva helgedomen stod en liten hink med mull, och i den låg en skopa. På insidan av dörren satt en skylt med texten "När du är färdig, häll då en skopa mull ner i dasset och stäng locket." Det gjorde jag lydigt. Med den enkla handlingen följde varje gång en besynnerlig, nästan lite högtidlig känsla. Jag kunde inte låta bli att i smyg känna mig som en präst som står framför den nedsänkta kistan, allvarlig..."Av jord är du kommen, jord ska du åter varda...", fast med mull istället för jord. Och utan sällskap av sörjande släktingar, förstås. Något lik fanns där ju faktiskt inte heller, om man nu ska vara riktigt petig, en annars vital del i en begravningscermoni. Där fanns ju bara jag, en hink med mull och själva mull-toan (med allt vad den innehåller). Det kommer man inte långt med om man vill ställa till med begravning.
*På väg hem satt Bell med sin kompis och dem coola killarna i klassen längst bak i bussen och lät som en hel orkester. Jag satte mig så långt fram i bussen som jag bara kunde (en gång strateg, alltid strateg), i hopp om att få lite lugn och ro. Helt plötsligt hör jag henne ropa till sin kompis med klar och hög röst: "Har du druckit för mycket alkohol, eller?!" Frågan studsar mellan väggarna i den församlingsägda bussen på väg hem från den av kristna skolan arrangerade skolresan. Jag kommer inte tänka tillbaka på det tillfället som ett av mina allra stoltaste mamma-ögonblick. Mina kristna mamma-kinder hettade när jag banade väg mot min yviga dotter längst bak i bussen, ivrig att avlossa några väl valda förmanande ord. Tur att Bells fröken har humor, så att hon kunde se det komiska i situationen... Resterande delen av resan citerade min ena granne valda delar ur Håkan Nessers senaste bok för mig, medan de två barnen bakom mig lekte "Sten, sax, påse". Jag uppfattade lekandet nästan lite tvångsmässigt, men det kanske det inte var.
*Bell har det senaste året gått från att vara en ganska skör liten tjej med känslorna långt ut till att bli ganska annnorlunda. Den största skillnaden märks nog i skolan, för hemma är hon sig ganska lik. Hur som helst; helt plötsligt är det joggingkläder, brottning och Toby Mac som gäller, och om något anmärkningsvärt händer utropar hon "Schaft!". Och när vi ändå är igång, kan någon passa på att berätta för mig vad hon gjorde längst bak i bussen? Hon är ju min lilla planta, min skyddsling, som byter bokmärken och klappar på sin kanin. När vi åkte hem idag undrade jag om den lilla finkänsliga Bell bara hade åkt på hajk eller om hon rent utav hade fått för sig att vara långledig. Väl hemma luskade jag lite, och försökte få fram om hon tyckte att det var roligt att jag hade varit med på resan. Eller hade jag varit för tjatig, tyckte hon det? Jag fick bara mummel till svar. Mummel i det här sammanhanget kan inte tolkas som ett enbart gott betyg varför jag fick anledning att undra. Hade jag just kommit hem från min första och sista skolresa med min äldsta dotter? Hon gick upp på sitt rum och kom ner några minuter senare, gråtandes. "Mamma, jag har ont i huvudet", snyftade hon, "och jag vill att du ska följa med på nästa skolresa också!". Då blir man alldeles varm i hjärtat, och så känner man sig så där underbart lyckad. Puss Bellis! Du var tydligen bara på hajk.
söndag 13 maj 2007
Årsdag och bemärkelsedag
Idag är en ganska späckad dag i våran släkt. Världens bästa tvillingsystrar, Maggan och Gun-Britt, firar födelsedag idag. Nåt med femtio tror jag att det var... :-). Mildare och varmare människor får man leta efter, och jag tackar Gud för er i dag. Igår var vi hemma hos unga familjen Severin och firade av farmor lite i förskott. Inte mindre än nio barn (tio om man räknar med Pelle i livmodern) gjorde sitt bästa för att spräcka ljudvallen och riva ut alla Memilens leksaker, och jag tror att de lyckades ganska bra. Idag skulle besiktingsmannen komma på besök, så jag undrar i mitt stilla sinne hur det gravida värdfolket redde upp situationen. Gud signe deras själ... Den talrika barnaskaran till trots var vi ändå två barn kort, något som man tänker på lite extra idag.
Idag är det Wilhelminas årsdag. Maddes och Thors lilla äldsta flicka skulle ha varit 8 år i år, lika gammal som min Ninni, och jag kan inte låta bli att undra hur det skulle ha varit att få ha dig här. Skulle du ha spelat fotboll med mina tjejer, och kommit in högröd och genomsvettig tillsammans med resten av elefantjorden efter att ha gjort mos av pappa-laget? Eller skulle du helt enkelt ha föredragit att hänga över en uppslagsbok i all stillhet som dina mamma gjorde när hon i den åldern? Änglarna vet.
Vi vet ju att du har det bättre där du är i dag. Du är ju tillsammans med Jesus och änglarna, i allra bästa tänkbara förvar. Men jag tror ändå att du hade varit ganska nöjd med din familj här nere, världens skönaste familj.
Mamma har inga städfaschistoida tendenser överhuvudtaget. Hon skulle aldrig få för sig att be dig sortera duplo-klossarna efter färg, eller kommendera dig att städa ihop legolandskapet som tog dig halva eftermiddagen att bygga upp. Men du skulle få massvis med god mat, och hon skulle verkligen se dig. Och om du vara visste hur mycket fina kläder hon skulle köpa till dig på E-bay - oh my!
Pappa vet allt som finns att veta om datorer, är simlärare i botten och en hejare på att spela teater. Han har just klippt sig, och har ett lugn som är lika orubbligt som en rullstensås. På sin fritid (den lilla han har) lagar han era kurdiska grannars dödsdömda dator eller hjälper dem att boka flygbiljett på nätet. Två gånger om året släpper han lös barnet inom sig och spelar Risk till fyra på morgonen med sina polare. Han är något att vara stolt över.
Äldsta lillebror Affe, har en svada som imponerar. Vi tror att han är släktens forskarämne, med sin extrema förmåga att tänka utanför lådan. Ännu håller morbror Pally familjens högskoleprov-rekord med sina 1,9 poäng i ett järngrepp, men visst anar vi ett framtida hot i Affe. Det är inget vi sticker under stol med. Han skulle lära sig allt han vet om fåglar och dinosaurier, vare sig du ville eller inte.
Lillebror Ville-Nille kramas som ingen annan. Han har stora bruna ögon, kritvitt hår och uppsyn som en teddybjörn. Han har ett jättelikt ordförråd och världens gulligaste talfel, som han tyvärr börjar få bukt med. Jag tror att han skulle brotta ner dig om du var här.
Lillasyster Avlan är bara så vacker, som en blond liten asiat, en liten kinesisk kejsare med stor integritet. Hon har rockstjärne-potential och en vilja av stål. Ibland tror jag att hon saknar en syster som hon kunde leka Barbie tillsammans med. Du kan skriva upp att hon hade tjuvlånat dina kläder och provat dina skor när du var i skolan.
Och så har vi lille Hjalle-Valle! Du hade älskat att bära omkring på den lille klumpen, denna lilla bakelse i mänsklig form. Han är mammas balsam, d.v.s. när han inte klättrar i vitrinskåpet eller lägger rotfrukterna i besticklådan. Han hade överöst dig med blöta, snoriga pussar.
Men allt det här vet du förmodligen redan om. Jag gissar att du har en hyfsat bra överblick där du är, och att du följer tillvaron här nere med största spänning när du inte är upptagen att springa efter lillebror Viktor vill säga. En sak ska du i alla fall veta: du är högt älskad och saknad.
Idag är det Wilhelminas årsdag. Maddes och Thors lilla äldsta flicka skulle ha varit 8 år i år, lika gammal som min Ninni, och jag kan inte låta bli att undra hur det skulle ha varit att få ha dig här. Skulle du ha spelat fotboll med mina tjejer, och kommit in högröd och genomsvettig tillsammans med resten av elefantjorden efter att ha gjort mos av pappa-laget? Eller skulle du helt enkelt ha föredragit att hänga över en uppslagsbok i all stillhet som dina mamma gjorde när hon i den åldern? Änglarna vet.
Vi vet ju att du har det bättre där du är i dag. Du är ju tillsammans med Jesus och änglarna, i allra bästa tänkbara förvar. Men jag tror ändå att du hade varit ganska nöjd med din familj här nere, världens skönaste familj.
Mamma har inga städfaschistoida tendenser överhuvudtaget. Hon skulle aldrig få för sig att be dig sortera duplo-klossarna efter färg, eller kommendera dig att städa ihop legolandskapet som tog dig halva eftermiddagen att bygga upp. Men du skulle få massvis med god mat, och hon skulle verkligen se dig. Och om du vara visste hur mycket fina kläder hon skulle köpa till dig på E-bay - oh my!
Pappa vet allt som finns att veta om datorer, är simlärare i botten och en hejare på att spela teater. Han har just klippt sig, och har ett lugn som är lika orubbligt som en rullstensås. På sin fritid (den lilla han har) lagar han era kurdiska grannars dödsdömda dator eller hjälper dem att boka flygbiljett på nätet. Två gånger om året släpper han lös barnet inom sig och spelar Risk till fyra på morgonen med sina polare. Han är något att vara stolt över.
Äldsta lillebror Affe, har en svada som imponerar. Vi tror att han är släktens forskarämne, med sin extrema förmåga att tänka utanför lådan. Ännu håller morbror Pally familjens högskoleprov-rekord med sina 1,9 poäng i ett järngrepp, men visst anar vi ett framtida hot i Affe. Det är inget vi sticker under stol med. Han skulle lära sig allt han vet om fåglar och dinosaurier, vare sig du ville eller inte.
Lillebror Ville-Nille kramas som ingen annan. Han har stora bruna ögon, kritvitt hår och uppsyn som en teddybjörn. Han har ett jättelikt ordförråd och världens gulligaste talfel, som han tyvärr börjar få bukt med. Jag tror att han skulle brotta ner dig om du var här.
Lillasyster Avlan är bara så vacker, som en blond liten asiat, en liten kinesisk kejsare med stor integritet. Hon har rockstjärne-potential och en vilja av stål. Ibland tror jag att hon saknar en syster som hon kunde leka Barbie tillsammans med. Du kan skriva upp att hon hade tjuvlånat dina kläder och provat dina skor när du var i skolan.
Och så har vi lille Hjalle-Valle! Du hade älskat att bära omkring på den lille klumpen, denna lilla bakelse i mänsklig form. Han är mammas balsam, d.v.s. när han inte klättrar i vitrinskåpet eller lägger rotfrukterna i besticklådan. Han hade överöst dig med blöta, snoriga pussar.
Men allt det här vet du förmodligen redan om. Jag gissar att du har en hyfsat bra överblick där du är, och att du följer tillvaron här nere med största spänning när du inte är upptagen att springa efter lillebror Viktor vill säga. En sak ska du i alla fall veta: du är högt älskad och saknad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
