Stearinljus och tryckare

Jag tror på allvar att romantiken är ett underskattat inslag i tillvaron. Jag tror att vi borde tända mer stearinljus, och att fler människor borde dansa tryckare i vardagsrummet när barnen har somnat. Jag tror stenhårt på kraften i att titta varandra djupt i ögonen och att aldrig glömma vad det var man föll för.

Visst ska vi vaka över vår allmänbildning , och tacka Gud för att Studiefrämjandet finns. Det är bra att kunna gå runt i sitt hem utan att behöva snubbla över saker, och det är ärbart att vika sin egen tvätt. Att kunna öppna till tvättstugan utan att behöva lägga hela sin tyngd på dörren är något fint. Självklart så ska vi hjälpa våra barn med läxorna, lyssna på dem, pussa på dem och se till att de är hela och rena. Och ingen har väl påstått att det inte är viktigt med en fiberrik kost, eller att räkningar inte är till för att betalas (och då allra helst i tid). Alla vet att det är fult att löka på jobbet, och att man blir glad när man gör sitt bästa. Att vara flitig och inte lat; det är för människan en dyrbara skatt.

Men när allt det där är gjort, eller ännu hellre mitt i, så får man inte glömma den älskade. Det är livsfarligt! Bara en idiot skulle sätta ut sitt barn i skogen och sedan önska det lycka till. Alla vet att barnet är beroende, att det behöver omsorg, mat och värme. Alla vet att barnet inte reder sig själv. Det är liksom allmänt känt. Likadant med kärleken, med relationen. Man kan ju inte ta något av det finaste man har, sätta ut det i skogen och sedan lämna det åt dess öde. Ingen har råd att ta kärleken för given.

Vi har inte råd att inte stanna upp - det har ingen råd med. Priset blir för högt, vi blir känslomässigt barskrapade och har inte råd att betala vad det kostar.

Sanningen är att om vi slutar att titta varandra djupt i ögonen så dör vi.

Så låt stearinljuskontot skjuta i höjden och låt oss se det som en investering. Sedan så dansar vi tätt omslingrade när falukorvsångorna har lagt sig; du iförd jeans och din urtvättade t-shirt med yoghurtfläckar - jag, helt täckt i ull och flanell. Eller så snajdar vi om till något lite mer glamouröst, det får du bestämma.

Keith Urban, en stor poet med cowboy-boots och slingat hår, sjunger en sång som jag älskar. Den handlar om evig kärlek, om trohet och om att fortsätta att stjäla varandras uppmärksamhet igen och igen och igen. Faktum är att den duger utmärkt att dansa till...

Making memories of us

I'm gonna be here for you, baby
I'll be a man of my words
Speak the language in a voice that you have never heard
I wanna sleep with you forever
and I wanna die in your arms
In a cabin by a meadow where the wild bees swarm

And I'm gonna love you
like nobody loves you
And I'll earn your trust
making memories of us

I wanna honour your mother
I wanna learn from your pa
I wanna steal your attention like a bad outlaw
I wanna stand out in a crowd for you
A man among men
I wanna make your world better than it's ever been

We'll follow the rainbow
wherever the four winds blow
And there'll be a new day
coming your way

I'm gonna be here for you from now on
This you know somehow
You've been stretched to the limits
but it's allright now
I'm gonna make you this promise
In this life after this
I'm gonna be there to meet you with a warm wet kiss
Yes, I am

I'm gonna love you
like nobody loves you
And I'll win your trust
making memories of us

Några tankar om livets träd så här i adventstid

Det finns vissa strofer som verkar komma nästan tvångsmässigt över människans läppar när speciella händelser inträffar. Orden, själva flosklern, verkar infinna sig vare sig man vill eller inte, ungefär som en julhelg eller sista inlämningsdag för deklaration. Man bara måste få säga just de där orden med just det där tonfallet. Jag vet hur det är.

Min privata lilla tvångstanke är att varje gång som någon tänder ett nytt ljus i adventsljusstaken så måste jag säga med undervisande ton:

"Vi tänder det (och så säger jag vilket ljus det är man tänder; första, andra, tredje osv.) ljuset i advent".

Jag tycker inte ens om att säga så, och jag har faktiskt alltid stört mig på när någon annan gör det. Varför påpeka det uppenbara? Alla ser ju vad som händer. Jag har aldrig kommmit på någon med att sitta och kliar sig i huvudet och febrilt försöka lista ut vad det är som pågår. Vissa saker behöver förklaras och förtydligas, men detta är inteen av dem. Ändå så bara måste jag...

Mannen ler översseende. Barnen har slutat att reagera. De undrar inte längre över varför mamma stelnar till och blir lite glansig i blicken. De vet att det här är något som den vuxna kvinnan på andra sidan frukostbordet är av nöd tvungen att kläcka ur sig. Inte för att hon vill, inte för att hon tycker att det är så roligt, utan för att hon helt enkelt måste.

Ett annat skede som verkar vara förknippat med en hel del tvång är när moderkakan kommer kommer ut. Då kan man hoppa upp och sätta sig på (fast just då är de flesta av oss inte i stånd att hoppa upp) att barnmorskan kommer att hålla upp den blodiga klumpen mot ljuset och med andakt i rösten utbrista; "Livets träd". Kanske tillägger någon också lite fyndigt att det är en etta med kök, men det är inte självklart. Men att barnmorskan ska säga "livets träd", det bara vet man.

Jag har funderat på varför barnmorskorna måste säga så. Får de lönepåslag när de säger "livets träd"? Kompledigt? Eller kanske en extra semesterdag? Jag har ju just fött barn, fått reda på om det är en pojke eller flicka. Jag är just i full färd med att upptäcka om den här lilla röda, älskade, halkiga klumpen har mammas axlar eller pappas händer. Livets träd kunde faktiskt inte, i det läget, intressera mig mindre.

Fyra gånger har jag fött barn, tre gånger har barnmorskan sagt "livets träd". Den fjärde gången verkade barnmorskan inte ha något behov av att överhuvudtaget nämna moderkakan. Jag har funderat mycket över varför, som du säkert förstår. Kanske berodde de på att han var man, kanske berodde det på att han var från ett annat land. Kanske hade ingen berättat för honom om lönepåslaget, om kompledigheten eller den där extra semesterdagen. Eller så hade han helt enkelt inga tvångstankar. Jag misstänker att det här är en av många obesvarade frågor som jag kommer att få leva med.

Så jag nöjer mig med att konstatera att jag är glad och lycklig över att ha gjort mitt för att dra ner medelåldern på den svenska befolkningen. Och tänk att imorgon så är det söndag igen... Då får jag återigen vältra mig i tvång och tradition. Ännu en gång kommer jag att få lyssna till när min egen röst (inställd på autopilot) förkunnar orden: "Vi tänder det andra ljuset i advent". I just can't wait!

Ett förtroende med fransk senap och framtidsplaner

Vi äter toast med fransk senap, barnen och jag. Smält ost rinner ner på bordet och Marlon gör så gott han kan för att sno åt sig ett obevakat hörn av någon överbliven smörgås. Självklart lyckas han - ikväll igen. Enligt informations-DVD:n "Välkommen valp" (som alla nyblivna hundägare får, och framför vilken vi har suttit som trollbundna) så är det bara 6% av alla svenska hundar som inte får några rester. Till Marlons stora sorg så sorterar han in under dessa sorgliga 6%, men han gör vad han kan för att byta lag. Ninni skruvar lite på sig. Det syns på hela henne att hon har något på hjärtat, att hon vill berätta något men som det inte verkar helt lätt att få fram. Men så rätar hon på sig och sedan säger hon med stort allvar i rösten:


"Av sånt där kristet arbete så skulle jag vilja dela ut mat...hjälpa fattiga och så där. Det skulle jag vilja göra när jag blir stor".

Det spritter till lite i hjärtat på mig. Det gör det alltid gör när något av barnen inviger mig i något hemligt, något heligt. Hon kunde ha valt att behålla sina tankar för sig själv, men det gjorde hon inte. Istället berättade hon - för mig, för oss. Inget ristat i sten förstås, ingen eldskrift på väggen. Bara hennes tankar, jag vet, men för mig är de pärlor. Tillfällen som de här får mig att känna mig speciell och utvald. Mamma-utvald, skulle man nog kunna säga (och för den som undrar så har Ninni gett sitt ok atill tt jag skriver om den här lilla episoden på bloggen).


Lala tittar storögt på sin fyra år äldre idol. Jag tror på fullaste allvar att hon skulle äta daggmask om hennes storasyster bad henne att göra det (och det är inte uteslutet att storasyster, i en svag stund, faktiskt skulle kunna göra det för att få prov på hur långt lillasysterns lojalitet sträcker sig). Lala dyrkar marken som Ninni går på, och det är Ninni väl medveten om. Lala sköljer ner en lite för stor tugga med en ännu större klunk mjölk. Hon torkar hon av munnen med ovansidan av handen och blottar sin nyvunna glugg. Hon är sex år och ätbar. Sedan förkunnar Lala högtidligt, under det att hon sneglar åt Ninnis håll:

"...Och jag ska bli mattant".

Bomullsrondeller och revbensspjäll

Maken har färdats över de sju haven och kommer inte tillbaka förrän på tisdag morgon. Vårt hem har intagits av diverse baciller, och kommit att förvandla läget till något som skulle kunna liknas vid Stockholms blodbad. Översatt till vår situation, som jag inte vill beskriva som svår med tanke på hur det ser ut i vår värld idag, så skulle det kunna kallas Länna snorbad. En ofräsch men ändå rätt så verklighetsnära bild av vår hemsituation, om jag får säga det själv.

Till och med hunden har drabbats av en åkomma, ögoninfektion, och den förväntas jag nu att behandla. Det känns som att det nästan rör sig om någon form av solidaritetshandling, att han liksom gör ALLT för att passa in i flocken. Jag kanske borde bekräfta honom mer än vad jag gör... Då kanske han skulle känna att han duger gott som han är. Då kanske han skulle förstå att ingen tycker att han är häftig bara för att han har ögoninfektion.

Som om det inte skulle vara nog med att vi är så svårt förkylda; vi har också slut på toapapper. Jodå, så illa är det. Detta har i sin tur resulterat i att vi får torka oss med bomullsrondeller, och det känns...mjukt. Det enda alternativet till bomullsrondellerna är de blommönstrade servetterna från IKEA som jag tyckte så mycket om att duka med i somras. De ligger i en prydlig hög brevid toastolen i inväntan på att jag ska ta mig i kragen och rulla ner till macken och återställa ordningen.

Det här med sommmarservetterna och bomullsrondellerna skulle egentligen aldrig behövt hända om jag bara hade kommit ihåg att säga till min pappa att det saknades. Han har hämtat, skjutsat, väntat och handlat sedan maken for så till den milda grad att nu tror jag att jag vet hur det känns att ha en butler. Han ringde och frågade om jag behövde något, och jag svarade att jag behövde några liter mjök och tunnbröd. Ungefär så. När han kom tillbaka lämpade han av tre fulla matkassar, bland annat inehållande revbensspjäll som jag äääälskar. Det kallar jag kärlek, det - faderskärlek på hög nivå. Butlernivå, skulle man nästan kunna säga.

Årets julklapp är en bok...

Ni na ni na ni na naa, ni nannan na ni na

Ni na ni na ninni nannan na ninni nannan naa ni naa

Nannan naa ni naa

Ni na ni nannan na ni nam ninni nannan naa ni naa

Ni na ni na ninni nannan na ninni nannan naa ni naa

Nannan naa ni naa


Dagens boktips:

"Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" av Carl-Henric Jaktlund

Om du lyckats para ihop ovanstående "Ni na ni na"-text med rätt melodi (det bevisar i så fall att du inte föddes igår eller så är du kanske ifrån Norge), om du är är troende, så bör du läsa Carl-Henrik Jaktlunds bok. Faktum är att man skulle kunna läsa den med stor behållning även om man inte är ett dugg intresserad av kristna frågor av den enkla anledningen att den är så illa välskriven.



Överraskande och omväxlande, dödsallvarlig och underhållande. Det här är en väldigt ärlig bok. Ena stunden bränner tårarna under ögonlocken (kanske mest av allt för att igenkänningsfaktorn stundtals blir så hög), och sedan, i nästa stund så skrattar man högt. Författaren är frikostig och bjussar på sonens reflektioner över luggen som inte längre finns; "Men du pappa, du har ju bara panna. Vi får köpa nytt hår till dig, på Ikea". Vilken klassiker!



Men mest av allt så blir jag tröstad; tröstad, uppmuntrad och lite lättad på något sätt. Det är alltid lika fantastiskt när någon lyckas sätta ord på saker och ting. Särskilt då på sådant som man själv har vänt och vridit på och skärskådat intill navelskådning, utan att för den skull riktigt lyckas bena ut och än mindre formulera.



Jag inser att boken i stora drag handlar om varför så många unga människor "växer upp och bort" från församlingen, som författaren uttrycker det. Men trots att mitt liv inte har tagit vägen bort från församlingen, så kan jag ändå inte bli kvitt känslan att det är mig han skriver om. Han skriver om mitt drygt 20-30 åriga jag som jag upptäckte, inte utan viss förskräckelse. Han skriver om mig just den tid i livet då jag stod med blöjor upp till armbågarna och började upptäcka att det finns något som kallas för gråzoner. Han skriver om någon som plötsligt står där med fler frågor än svar, men som Jesus ändå frivilligt väljer att slå följe med...



Jag ska inte paja hela boktipset genom att lägga upp en hel massa lösryckta citat (även om jag har god lust för det finns så många guldkorn). Men ett till citat måste jag få ta med. Så här skriver Carl-Henric:



"För några år sedan läste jag en debattartikel av en frustrerad femtiotalist som suckade över sin egen generation, och andra vuxna, som verkar ha förlorat sin första kärlek och lutar sig tillbaka medan de överlåter åt de unga att 'föra väckelsen vidare'. Det finns en osund ungdomskult inom kristenheten var hans slutsats.

Jag delar den uppfattningen, men från en annan vinkel. Tänk om en del vuxna tar ett eller flera steg tillbaka av helt andra orsaker än att de fokuserat på materialism, världslighet och bekvämlighet. Tänk om de tagit sina steg tillbaka för att de bär på en skam över vilka de blivit. Eller rättare sagt: Vilka de inte längre är.

Tänk om den där ungdomskulten faktiskt, minst lika mycket som att överlämna allt till de unga, handlar om att vuxna känner att de borde vara som de unga.

Jag tror att det är så. Somliga behöver utmaningen att vända tillbaka till något man tappat men minst lika många - jag tror fler - behöver snarare uppmanas och utmanas att frimodigt leva ut sin tro där de nu är. Mitt i vuxenlivet.

Ungdomsåren är en stor gåva, en möjlighet att tränga nära Gud. Men det blir ett problem om den livsperioden blir en måttståck som innebär ett hinder för att möta och tjäna Gud i andra skeden av livet"

Så skönt att inte behöva tråna efter en kristen tidsmaskin som tar en tillbaks till det som var, till känslor som man hade och upplevelser som man gjorde. Tänk att istället få tacka Gud för allt som han har gjort och gett, och tryggt vila i att Han är här och nu. Vår Pappa, universums Herre, är inte rädd för vare sig våra känslor eller vår brist på sådana, och det bästa av allt är Han gärna slår följe med oss.

Jag antar att det vid det här laget är onödigt att påpeka att årets julklapp är en bok...

Livet är inte rättvist med Gud är god

Vi delade upp oss idag. Lillen-killen följde med mig hem, hem till värmen och de tända ljusen. Hem till sagostunden och hämt-pizzan som vi plockade upp i Funbo. Flickorna + Debbisen följde med mannen till Fyrishov, badhuset som Gud gl.... Nej, Han glömde det inte, för Han glömmer ingenting. Men ibland får jag känslan av att Han i alla fall inte riktigt prioriterar det.

Jag tänker på alla hårbollar i hörnen, på alla uppblötta plåster som guppar runt i den klordränkta böljan. Kylan... Varför är det så kallt på Fyrishov? Vem har bestämt att först så ska människor betala inträde och sedan ska de människorna frysa? Jag fattar inte vitsen. Det är inte så att det är förtvivlat kallt. Men några grader för kallt är det, så pass att kroppen hinner bli fundamentalt nedkyld. Till allt detta kommer alla håriga ryggar och en ljudnivå som är direkt miljöfarlig. Brevid alla flytkuddar borde det hänga sådana där Peltorlurar, för människan har bara ett par öron och öron är ömtåliga saker. Som om bägaren inte redan skulle vara full så blir ett besök på Fyrsihov också en orgie i hudavlagringar och spandex.

Spandex är ett praktiskt material som torkar snabbt och som avger minimalt med fibrer. Men måste det verkligen finnas Speedos? Jag skulle vilja uppmana alla män i världen som äger ett par sådana att göra upp med den typen av mörker. Fredsaktivisten drömmer om att samla in alla vapen och skrota eländet. Jag drömmer om att göra ett jättebål av all världens Speedos-badbyxor så att ingen mer behöver se eländet. Håll er anatomi för er själva vetja!

Där är de som jag älskar, i kylan, i det våta, i klorstanken och larmet. De är i badhuset, helt enkelt. Här är vi i värmen. Boppen dolar på, och jag plöjer inredningstidningar samtidigt som jag sörplar thé och äter djupfrysta Sandermanskakor. Ytligt sett så är det jobbigaste i mitt liv just nu att hunden har fismage, och att han envisas med att ligga nedanför mina fötter. Man kan fråga sig vari rättvisan finns i en sådan fördelning... Men jag tror att man kommer leta förgäves, för i detta finnes helt enkelt ingen rättvisa. Så jag nöjer mig med att konstatera att livet är inte rättvist, men Gud är god.

Magsjukans uppsida

Jag skulle vilja börja med att slå fast att magsjuka borde förbjudas, bannlysas, förjagas tills den inte längre fanns. Den borde, i rättvisans namn, lagstadgas bort som det brott mot de mänskliga rättigheterna som den faktiskt är. Det är en åsikt som jag står för från det allra innersta av mitt väsen. Men nu vet vi ju alla att det förmodligen inte skulle funka, så därför försöker jag se det hela från den positiva sidan (för det är ju alltid smickrande att tänka på sig själv som en positiv varelse). Efter att ha spytt som räven mellan fyra på morgonen till sju på kvällen, efter att ha varit i dödsriket (eller i alla fall nästan) och återvänt igen, så sitter jag återigen här i min favoritfåtölj och upprättar en lista. Jag funderar på vad jag ska kalla den. "Magsjukans lov" skulle vara att ta i, men jag kan ändå sträcka mig till att kalla den för "Magsjukans uppsida". Ja, så får det bli.



"Magsjukans uppsida"


När, annars än när man är svårt magsjuk, får man tillfälle att verkligen studera nederdelen av toalettstolen och kanterna längs badrumsgolvet och komma till insikt om att man måste börja städa mer noggrant? Jag har ett liv, jag har fyra barn och en stundtals överaktiv hund. Jag har böcker som jag vill läsa, platser jag vill se och saker som jag vill uppleva. Så för mig blir det självklara svaret: aldrig.


När, förutom efter det som jag just har genomlevt, går man ner fyra kilo på mindre än ett dygn? Kanske vid ett triatlon eller något annat vansinnestilltag, men i annat fall måste svaret förmodligen bli: aldrig. Vips (eller vips och vips. Så där jättevipsigt kändes det inte för ett tag sedan) så är jag plötsligt och nästan lustigt nere i den matchvikt som jag hade innan Boppe kom till världen. Rätt kul faktiskt, så här i efterhand.


När, förutom i situationer som dessa, får man lust att storstäda hela huset, tvätta allt löstagbart för att tillsist dränka hela världen i handsprit? Mitt svar får återigen bli ett otvetydigt: aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig. Visst kan även jag drabbas av städil. Visst kan jag det, men bara när jag är gravid. Och nu blir det inga fler barn, så just den känslan var något som jag trodde att jag aldrig mer skulle få uppleva. Men så drabbade den mig återigen, som en blixt ifrån klar himmel, som en oväntad men ändå så varmt välkommen gäst.


Nu hinner jag inte skriva mer, för jag har ungefär arton maskiner tvätt att tvätta. Och när köket har destillerats så ska jag ut och göra vår altan till en mycket bättre plats att vara på. Jag röja bort all gammal bråte, och sedan ska jag plantera ljung. Allt som ett resultat av magsjukans uppsida.

Varför inte?

I senaste numret av Musikermagasinet intervjuas Markus Krunegård, och maken kunde inte låta bli att läsa lite av artikeln högt.

"Uppföljaren är nämligen inte en utan två skivor. Den ena heter Prinsen av Peking och den andra heter Lev som en gris, dö som en hund. En given inledning på vårt samtal blir förstås - varför släppa två plattor på en gång? Markus har hunnit få frågan några gånger vid det här laget men säger ändå:
- Jag har egentligen inget bättre svar än "varför inte?". Jag har en kompis som just har tatuerat in en jättebild på trummisen i Mupparna tvärs över hela magen och jag frågade också varför. Och då sa han just det, "varför inte?". Lite så känner jag."

Tänk så olika vi är ändå, vi människor. Tänk att tatuera in en stor mupp mitt på magen, visserligen en odödlig och legendarisk sådan, men ändå - en simpel mupp. Och när omgivningen sedan står där och undrande frågar varför, så kontrar man bara med ett enkelt "varför inte?". Det känns så otroligt långt ifrån hur mitt resonemang brukar gå.

Kanske komplicerar man saker och ting alldeles för mycket. Kanske borde jag istället för att så ofta ställa frågan "varför?" istället gå över till "varför inte?"-laget... Kanske borde jag också tatuera in en stor mupp på magen. Man skulle ju verkligen kunna följa den, nästan lite som ett husdjur; se den växa och krympa allt eftersom man går upp och ner i vikt. Vi skulle kunna åldras tillsammans, min lilla bläck-mupp och jag. Tänk bara att bli rynkiga och skrynkliga precis samtidigt. Vi skulle faktiskt alltid vara i takt och verkligen kunna förstå varandra så där otroligt väl. Vi skulle verkligen veta hur det känns. Ju mer jag tänker på det, desto mer förnuftig framstår hela grejen, hela den här "varför inte-grejen".

Vätten måste dö

Jag tittar skeptiskt på figuren i spegeln. Hur är jag klädd egentligen? Nattskjorta i flanell. Pyjamasbyxor i flanell. Benvärmare. Ullfrottéstrumpor. Och så den där stickade grå koftan i 100% ull med spetsig luva. Inköpt på Zara och stickad på rätan, och dessutom så är den utrustad med två praktiska fickor på magen. Den ser nästan lite sagolik ut, men inte sagolik som i sagolikt vacker. Tyvärr. Tröjan blir liksom spiken i kistan, och helt plötsligt slår det mig:

Hjälp! Jag ser ju ut som en vätte...

Något måste hända. Jag får se till att ta mig till Lindex eller Twilfit eller något liknande ställe innan det är för sent. Det ska jag verkligen göra, helst redan imorgon. Måste hitta något blankt och formsytt, någon slags halkig nattsärk med smala axelband som kan rädda det lilla som återstår av min kvinnlighet. Jag ryser vid bara tanken, för jag hatar verkligen polyester och jag hatar att frysa. Men jag inser att jag måste. Annars är det bara en tidsfråga innan jag börjar bära tomteluva, och där vill jag inte hamna. Det vill jag verkligen inte.

Författaren och hans barn

Svindyra kurser i personlighetsutveckling och självförverkligande i all ära; när ska vi sluta gå över ån efter vatten? Han som kan oss utan och innan är ju alldeles nära.

"Varje männsiska har ett eget innersta rum som ingen annan får tränga in i. Det är där man har stämt träff med Gud. Ingen utom han har insyn, ingen utom han har nyckeln. Vår fullständiga identitet finns bara i Gud. Vi är en osynlig skrift som bara Gud kan tyda. Han är ju författaren."
Ur "Morgonens nåd och nattens trofasthet" av Anders Piltz

En biobiljett och en enkel biljett

Det är kvällen före morgonen då jag ska resa bort och vara hemma i en vecka och maken ska vara hemma. Ensam ska han ratta den intressanta kombon barn+valp+jobb, och veckan som ligger framför kommer att bli ett slags gesällprov i livspusslande. Inte för att han inte redan har bevisat att han klarar det galant. Vid det här laget är han proffs på gräsänklingslivet, och han är helt grym på att få det att funka. Morfar kommer att agera privatchaufför åt barnen, och farmor kommer att fylla i med barnvakteri när hon kan och där det behövs. Bless them! Det som kommer att ge de kommande dagarna en ytterligare dimension är utan tvekan valpen. Den icke helt rumsrena valpen, den icke helt färdigfostrade valpen.

Jag sneglar på honom i bilen på väg hem. Det är inte så att han ser ledsen ut, och betryckt skulle vara ett alldeles för starkt ord. Men han ser lite blek ut, aningens beklämd faktiskt.

Jag tryker honom över armen, och frågar med deltagande i rösten om det inte är så att han skulle behöva åka iväg ikväll och titta på en våldsfilm på bio. Bara få lite luft innan en krävande vecka drar igång, bara få vara i sin egen zon på sina egna villkor som Andreas brukar uttrycka det. Jag tar läggningen själv, det är ändå bara mysigt, fortsätter jag. Jag ska vara borta i flera dagar, och du ska dra hela lasset själv...

Han låter mina ord sjunka in, och medger efter ett tag att "jo, det skulle faktiskt vara ganska skönt att få dra iväg en sväng". Valet faller på en Beck-film, den sena föreställningen, och jag tycker mig ana ett litet stråk av lättnad i hans vackra ansikte.

Våra barn ser helst att ingen av föräldrarna avviker ifrån flocken. De ser helst att ingen drar iväg på separata upptåg, och har väldigt svårt att förstå vitsen med "egentid". Därför svarar maken lite undvikande när frågorna börjar hagla om vart han ska ta vägen. Efter ett tag kryper det dock fram att han ska se en film efter att han har tankat bilen och gjort sina ärenden. Helt väntat utbryter kaos, och bitter barnagråt studsar mellan väggarna. Pappan förklarar barnen sin kärlek, och försöker få dem att förstå att det är helt normalt att pappor behöver gå på bio ibland. Brandtalet verkar inte nå ända fram, men han åker i alla fall. Väl på väg in mot stan så plingar det till i mobilen. Någon har visst skickat ett SMS:

"Bara så du vet så köpte du en enkel biljet till en jobig vecka./NIKKI"

Det var ju inte så snällt skrivet. Men hon ångrade sig i säck och aska innan hon lade huvudet på kudden, och häsade förlåt till pappan. Två stavfel lyckades hon också klämma in i en enda liten mening; biljet och jobig. Ändå så stod vi bara där och log när vi läste det arga lilla sms:et, hennes pappa och jag. Motvilligt spred sig krökta små leenden över våra läppar. Vilken slagfärdighet! Hon är bara tio år gammal, och förstår sig på att använda en metafor. Jag tänker inte berätta det för någon, men i hemlighet så kunde jag känna hjärtat svälla därinne. Och det värsta av allt är att jag tror att det var av pur stolthet...

Två veckor senare...

Det finns så många saker att skriva om och berätta som går tillbaks till de två senaste veckorna i mitt liv. För två veckor sedan inleddes en ny era i våra liv: hund-eran. Aldrig trodde jag att ett djur kunde väcka så mycket känslor. Ialla fall inte av den positiva sorten, och i alla fall inte i mig. Marlon är nu 10 veckor gammal, han är ullig och gullig och om han får välja så kissar han helst på storarumsmattan.

Varför är det så egentligen? Ett hett tips hade varit att åtminstone välja någon av de mer luggslitna mattorna i vår samling. Men icke. Jag tror inte att storarumsmattan är en äkta matta, men den är i alla fall den av våra mattor som framstår som mest äkta. Jag undrar vad han känner när han pinkar på den. Kan det vara så att det är en lite högtidlig känsla som infinner sig? Ungefär som när man får göra sina behov på en riktigt flådig toalett på en flådig resturang. Ni vet sådana där som har blandare i guldimitation och bänk av marmor, en sådan som har högtalare inne i själva båset. Och när man gör det som man måste så dränks själva ljudet till tonerna av självaste Mozart. I värsta fall är det Kenny G som skvalar (ur högtalarna, vill säga). Men även det kan stundtals uppfattas som rent ut högtidligt.

De här veckorna har varit till brädden fulla av hund. När vi inte har rastat Marlon så har vi uppfostrat honom, gosat med honom eller pratat om honom. Och när vi inte har gjort det så har vi hängt över någon av våra nyinköpta hundböcker. Maken har gjort seriösa försök att få tag på DVD-boxen som innehåller alla avsnitt av Mannen som talar med hundar. Skrämmande men sant. Jag antar att det är ungefär lika patetiskt som det låter, men vi har faktiskt haft riktigt kul under tiden.

Jag har snöat in på det här med listor på sistone. Därför har jag valt att dela in några av de allra mest minnesvärda ögonblicken sedan Marlons inträde i tre olika kategorier: Mest bisarra ögonblick, Mest förnedrande ögonblick och Mest skrattretande ögonblick.

Mest bisarra ögonblick: Jag ska just ställa ner matskålen till Marlon när maken hejdar mig.
Maken: "Vänta! Du ska låtsas som att du äter av hans mat innan du ställer ner den. Säg "Nam nam nam eller något, och håll munnen intill matskålen så att han tror att du äter."
Jag: "Men...men varför det?", frågar jag olyckligt. Jag har egentligen ingen lust alls att ha mitt ansikte nära den sörjan av uppblött hundmat.
Maken: "Det är en makthandling som stärker din ställning som flockledare, jag läste om det i en bok. Den säger till hunden att 'jag får äta av din mat men du får inte äta av min. Alltså är jag över dig i flocken'. Något sådant tror jag att det stod..."
Jag hejdar mig ett ögonblick och tittar vädjande på mannen jag älskar. Till slut bryter jag tystnaden och frågar (med tydliga spår av skepsis i rösten): "Så jag ska säga nam nam nam?"
Maken: "Ja, och håll ansiktet nära skålen."
Jag: "Nam nam nam."
Marlon: ???
Barnen: !?!?!
Vad gör man inte för att stärka sin ställning som flockledare...

Mest förnedrande ögonlick: Segerstatyetten går i detta fall till när jag lade ut bajsspår (av Marlons bajs, det måste sägas) i det höga gräset. Jag gjorde detta för att få honom att göra sina behov där vi inte behöver jobba så mycket med de gröna påsarna. Jag tänkte att om jag flyttar en del av hans avträde, hans träck, och smetar ut det där ingen människor vistas, så skulle han i fortsättningen göra sin toalett där. Det skulle verkligen innebära förhöjd livskvalité att slippa plocka upp eländet, men dessvärre funkade det inte. Marlon bara tittade på mig med äcklad uppsyn och galopperade sin väg. Han föredrar helt enkelt det kortklippta gräset just intill altankanten. Äkta/halväkta mattor verkar också gå bra...

Mest skrattretande ögonblick: Vinnaren i denna kategori är den sekvens som utspelar sig dag två. Plötsligt ser jag honom komma älgande över golvet med valpen i famnen, endast iförd kallingar, svarta kostymstrumpor och träskor. Blicken är stel och hållningen lite krum, och det hela är över på bara några sekunder. Från valpen droppar lämningar av det som vi så hemskt gärna vill ska hamna utomhus (och allra helst då i det höga gräset). Han blir stående på gräsmattan, i stort sett oklädd. Hela hans fokus är på den lurvige. Morgonen är vacker, krispig, och solen har just orkat upp. Man behöver inte vara metrolog för att inse att det kommer att bli en väldigt vacker dag. Mitt i allt står en lättklädd man i träskor och tittar på en hund som bajsar. Jag ska för alltid bära med mig mig detta synminne som en dyrbar skatt. Den finns i säkert förvar i min minnesbank. Sådana stunder är inget man tar sig; det är något som blir en givet.

Min sommar i siffror

Det här med siffror är svårt. Så har alltid varit för mig och kommer troligtvis att vara så för all framtid (förlåt min negativism). Siffror, oavsett om det nu rör sig om priser, personnummer eller datum, flyr mitt minne som... bara den. Jag har fortfarande inte helt klart för mig om min pappa fyller den 30 eller den 31 (förlåt pappa) och jag kan inte mina barns fyra sista siffror (förlåt barnen). Jag har gjort tappra försök, men utan att lyckas. Och trots att det är jag som nästan alltid handlar här hemma så vet jag inte vad en liter mjölk kostar. Jag tror att det är något ensiffrigt, typ 6, 7, 8 eller 9:-,  men jag vet inte helt säkert. Det är ju lite skrämmande nu när jag trots allt har varit hemmafru i över 12 år. Kanske lider jag av en simpel blockering av något slag. Kanske skulle det gå att råda bot på mitt sifferlösa minne med hjälp av gammal hederlig psykoterapi, vad vet jag. Det kommer vi förmodligen aldrig få reda på för jag har ingen möjlighet att klämma in psykoterapi i mitt liv just nu. Jag får helt enkelt leva med ett svart hål i min hjärna där alla nummer och sifferkombinationer försvinner spårlöst. Det får lov att gå bra i alla fall.

Likväl har jag en kväll som denna valt att klä min sommar i siffror. Bara för att.

2 - så många hamstrar har vår husdjurssamling (som under en kort tid var nere på noll     husdjur) utökats med.

5 - så många flaskor med solskyddskräm har jag inhandlat sedan slutet av maj.

165 - det blir talet om jag räknar ihop faktorsiffrorna på alla solskyddskrämer jag har köpt. Och nej, man kan inte påstå att vi är jättbruna i vår familj.

0 - så många gånger har jag legat inne på förlossningen i sommar. 

6 - så många krukväxter är jag fostermamma åt fram till maj nästa år. Min vän har gått in i det här med öppna ögon, och vi får se hur många som finns kvar när hon kommer hem. Jag har lovar att göra mitt allra yttersta för att de ska få leva vidare. Alltså växterna.

4 - så många gånger har min telefon varit borttappad mellan perioden juni-augusti.

0 - så många förlag har ringt upp mig och frågat om de får ge ut min nästa bok (som för övrigt ännu inte finns). Fattar inte att det ska vara så trögt.

100003 - ungefär så många blöta pussar har jag fått mig till skänks i sommar. Jag badar i ett hav av tillgivenhet, och jag älskar det. Ibland krusas havet av ett och annat vredesutbrott och en och annan orättvis beskyllning. Då är jag dummast i hela världen, och fattar tydligen INGENTING (ordagrant citat, faktiskt). Men det brukar lägga sig ganska snabbt. Innan jag vet ordet av så är jag bäst i världen igen, och pussregnet strilar i vanlig ordning.

35 - höll på att glömma den magiska siffran! Så många år har jag visst fyllt.

2 - så många barnkalas anordnade jag idag; ett för 4-åringen och ett för 6-åringen. Tycker själv att det var väldigt simultant gjort av mig.

23 - vid det klockslaget har våra fyra barn oftast inte hunnit somna i denna ljuva sommartid.

1 - så många gånger lyckades jag med det omöjliga: att springa vilse i Böda samhälle.

2 -  så många gånger fick jag be främmande människor om att få låna deras telefonen. "Jag har nämligen sprungit vilse, förstår ni, så jag skulle behöva ringa mina man så att han kan hitta mig...". Slutligen blev jag upphittad, utsjasad och rödmosig, utanför ett bageri i centrala Böda. En ganska förnedrande tillställning, på det hela taget.

1 - så många valpar blir vi ägare till på måndag. So help us God!

Prinsdrottningen Boppe

Storasyster Ninni jagar lillebror Boppe över gräsmattan. Tunna spaghetti-ben hamrar mot marken, fortare och fortare. En rundlagd vällingsäck guppar i otakt i lekens vilda virvlar. Allt är på skoj, och här finns inga onda avsikter. De springer över gräsmattan, men när storasyster hämtar in på lillebrors försprång tar leken plötsligt en annan vändning. Med sin örnblick skymtar han leksakspistolen som sticker upp ur storasysters bakficka. Blotta åsynen av High Chaparall-souveniren måste ha skrämt vettet ur hans 4-åriga själ. Han fryser till is, och vrålar sedan så att det hörs över hela gården:

"Jag vill inte dö! Inte än!"

Det här bekräftar bara det som vi har misstänkt hela tiden. Familjens lille prins är också familjens största drama queen.

In your presence

Father I am waiting
I need to hear from you
Don't know if you’re approving
of what I say and do
Cause nothing really satisfies
like when you speak my name
Tell me that you'll never leave
and everything will be ok

In your presence all fear is gone
In you presence
In your presence is where I belong
In your presence

Father I'm returning
to things I used to do
Cause somewhere on the journey
I think I lost hold of the truth
Cause nothing really satisfies
like when you speak my name
So tell me that you'll never leave
and everything will be ok

Tyvärr så hittar jag inte omslaget, så jag är inte helt säker på om det är killen som sjunger som också har gjort text och musik. Men jag tror tror att det är han som har gjort den, och han heter Jason Upton.

En glimt räcker

Vissa dagar känns det som att himlen är gjord av betong. Innerst inne så vet jag att den inte är det, men känslan kan vara nog så påfrestande. Det vill till ett mirakel för att allt ska bli bra igen. En riktig kraftansträngning från Guds sida är vad som krävs för att Han ska få rätsida på min tilltrasslade tillvaro.

Men även jag har mina ljusa stunder, små korta glimtar av helig insikt. Tyvärr så är det inget som jag kan berömma mig av, för det skulle ju annars ha suttit ganska gött. Men sanningen är den att allt är på Bästa Vännens initiativ. Kanske ligger det verkliga miraklet i att Han inte ger upp på mig, att Han står ut med all min olydnad, allt trots, all denna likgiltighet.

För efter alla dessa år som barn i Huset, efter bibelskola och tonvis av undervisning, slänger jag fortfarande min smutstvätt på golvet med jämna mellanrum. Det borde inte vara så, men det är så i alla fall. Jag sparkar in den i något hörn där jag tänker att Jesus inte ska se den, men Han hittar den alltid. Han har full koll på alla mina gömmor. Jag vet inte hur många gånger Han har gjort det fullständigt klart för mig att Han vill ha ALL min smutstvätt. Oavsett hur lumpen, solkig och rent ut sagt äcklig den är - Han vill ha den! Jag behöver inte ens sortera den först. Det enda Han kräver är att jag kommer med den till Honom.

Det är allt jag behöver göra, att komma med den till Honom. Resten tar Han hand om. Jag vet att jag behöver aldrig oroa mig för att fläckarna är för svåra eller att lorten sitter för hårt. Jag vet att Han fixar det.

När jag sitter där och väntar på Guds dramatiska ingripande står det plötsligt klart för mig: Vi behöver ingen eldskrift på väggen. Inte egentligen. Allt vi behöver är en glimt av Jesus, en droppe av Hans blod räcker. Så klart strålar Han, så vitt är ljuset som går ut ifrån Honom. Hopplösheten lägger benen på ryggen och flyr, och mörkret har inte en suck. När jag får bada i det ljuset, om så bara för en kort sekund, så står det helt plötsligt klart att himlen inte alls är gjord av betong. Tvärtom, så är himlen faktiskt väldigt nära.

Värsta 35

Så har det hänt, att jag har gått och fyllt 35. Eller värsta 35, som jag vill minnas att jag uttryckte det för ca 15 år sedan när Ingela (då 35) stod brevid. Det har Ingela aldrig låtit mig glömma, även om jag är säker på att hon i sitt hjärta har förlåtit mig.


Man kan inte bli mer vuxen än 35 år. När man uppnår den åldern slår mognadsbarometern i botten och helt plötsligt går det liksom inte att ta sin vuxenhet till nya nivåer. 36 och 37 må vara äldre, men det är inte på något sätt och vis mognare än 35. På avstånd har trettiofem framstått som nästan lite skrämmande etablerat, som själva motsatsen till allt roligt och spontant. Värsta 35, helt enkelt.


Trettiofem. Varför inte roa oss med att smaka på det magiska talet på några olika språk? Det tycker jag att vi gör. Thirty five. Låter lite överslätande och ursäktande kan jag tycka, som att man lider av en ganska svår släng av åldersnoja. En person som bara högst motvilligt svarar när någon undrar hur gammal hon/han är använder sig med fördel av engelskans motsvarighet till 35. Fünf und dreizig. Har en kraftfull och etablerad klang. Här saknas varken kylväska eller påsklämmor, och semestern bokar vi ett år i förväg. Avbeställningsskydd? Jawohl. Selbstverständlich! Treinta y cinco. Så heter det om jag inte minns fel ifrån spanskalektioner under gymnasietiden, men förmodligen minns jag fel. Jag minns så chockerande lite ifrån de lektionerna. Lägg sedan till att det var ca 18 år sedan jag gick gymnasiet så minskar chansen att treinta y cinco skulle vara korrekt spanska ytterligare. Halv fjers. Jag tänker mig att det är 35 på danska, men det kanske det egentligen inte är.


Om trettiofem inte bara är en ålder bland andra åldrar, vad exakt är det då? Trettiofem är ett tillstånd, en fas, ett stadie. Nedan har jag listat några säkra tecken på att jag har förändrats som människa under det senaste året. Vi snackar inte om någon total kursändring, men likväl finns det säkra tecken på att något radiaklt har hänt.


För knappt ett år sedan började mina smakfönster att öppnas. Helt plötsligt fann jag att det inte går att leva utan mörk choklad. Mörk choklad med chili. Mörk choklad med havssalt. Mörk choklad med mint. Mörk choklad med ingefära... Listan kan göras ännu längre, men jag har redan varit långrandig. Kontentan är att jag har börjat föredra beska framför sötma. Vart leder det här? Kommer jag att om tio år roffa åt mig de äckliga bitarna i Alladin-asken, de som smakar sprit och som är fyllda med genomskinligt daller? Kommer jag att strunta i trillingnöten och istället sätta i mig de praliner som är inslagna i färgglatt foliepapper (de vidriga med körsbärslikör i). Och när jag har länsat Alladin på det äckligaste han har att erbjuda sneglar jag på klockan och svamlar något om att "nu är det dags att tänka på refrängen" och "tänk vilken fest vi kom på!" Är detta vad som väntar mig? Det är nästan så att man föredra att inget veta.


Nästa ålderssymptom är att jag har börjat läsa Bodil Malmsten, och jag gör det med stor behållning. Och det blir värre. Bodil har fått sällskap av inte mindre än två olika nobelpristagare, och det här är verkligen inte likt mig. Jag läser inte nobelpristagare, inte egentligen. Men i år, i detta mitt trettiofemte levnadsår, har jag helt plötsligt upptäckt att jag tycker om att läsa väslkrivna böcker.


Jag har blivit känslig för drag. Jag har försökt att ignorera symptomen som trofast har uppträtt så fort jag har vistats i luftkonditionerad miljö; allmän stelhet, värk och en ihållande form av nackspärr. Jag har försökt att förtränga det faktum att jag börjar längta efter halsduk så fort jag sätter mig i en modern bil, men nu har jag äntligen abdikerat. Jag har fyllt trettiofem och har inte längre någon ungdom att förlora. Vad tjänar det till att förneka att man har gått och blivit känslig för drag? Inget alls. Därför har jag inhandlat olika schalar och scarves som jag ser till att ha till hands när jag vet att jag kommer att exponeras för...drag. Scarvesen och schalarna bär jag med viss motvilja. Jag har alltid tyckt att mitt huvud ser så litet ut när jag virar något stort kring nacken. Men jag har landat och mognat som människa. Jag har insett att det är bättre att mitt huvud uppfattas underdimensionerat än att det inte går att vrida på nacken.


Nu kanske någon yngre läsare undrar hur det är att vara värsta 35. Är det så illa som det låter? På den frågan måste jag svara nej. Livet är t.o.m. riktigt härligt, och det är inte alls så illa som jag trodde att fylla mogen. Jesus är fortfarande Jesus och jag är fortfarande jag. Sedan underlättar det förstås om man ser till att ha vissa saker till hands, som t.ex. lite chilichoklad, en ullig schal och så gärna också någon bok av Bodil Malmsten.

Älska är bättre än att beundra

Dök in i en bok som jag fick härom dagen, och läste något som var så fantastiskt bra. Just på den sidan som jag slog upp går kärlek en rond mot beundran. Kärlek avgår med en förkrossande seger.

"Prästen hade lyft sina knäppta händer mot pannan. Han stödde armbågarna mot knäna. Så såg han upp.
- Om tant visste, vad jag beundrar Gunnar - trots allt som har hänt. Jag tänker på honom varje dag, när jag går därhemma i värmen i prästgården. Ett sådant offer som hans har jag inte varit mäktig.
Den gamla såg vemodigt ut i rymden.
-Du ska inte beundra, min gosse. Ingenting mänskligt håller måttet. Du ska älska istället. Älska får man göra - också det som är brutet och snedvuxet."
Ur "Stengrunden" av Bo Giertz

Om man vill vara fin...

"Tänker du på något speciellt?". Det är maken som undrar, och han tittar på mig med en utforskande blick. "Nej", svarar jag. "Jag är bara ganska stel i nacken".

Lite senare slår mig tanken att jag kanske t.o.m. passar i lite stel nacke. Han frågade ju faktiskt om jag tänkte på något speciellt, så jag antar att jag måste se tänkande ut med min min käppraka rygg och huvudet lite vinklat åt vänster. Kanske ser det ut som att jag tänker på något ganska komplicerat. Som att jag håller på att knäcka en mattenöt eller att jag är i full färd med att lösa en komplicerad filosofisk frågeställning. Någon annan kanske tror att jag grunnar på en djupsinnig teologisk lärosats där jag känner att jag verkligen behöver ta ställning. Hela tiden är huvudet lite på sned, lätt framåtlutat. Jag måste erkänna att det är en ganska tilltalande tanke, det här att jag min fysiska åkomma får mig att se mer mentalt aktiv ut...

Och varför inte? Folk klär i mustasch och folk klär i glasögon (dock inte jag eftersom att jag har en sådan framträdande näsrygg). Skulle det då inte, rent hypotetiskt, kunna vara så att jag faktiskt klär i nackspärr? Jag tror inte att vi helt kan utesluta den möjligheten.

Det är nästan så att jag får lust att fråga maken vad han anser om saken. Men han har redan åkt och det kanske är svårt att avgöra sådant per telefon. Det kan ju vara så att han känner att han behöver slänga ett extra öga och kolla en gång till för att kunna svara helt sanningsenligt, så jag ringer aldrig upp och frågar. Istället tar jag mig en Ipren och lägger mig för att sova med min käppraka rygg och mitt vinklade huvud. Det spänner och sträcker långt ner mellan skulderbladen, men än sen? Om man vill vara fin så får man lida pin.

Generös eller bara boreliasmittad?

Hela familjen sitter i bilen när följande konversation utspelar sig mellan flickan och hennes pappa.

Flickan: "Mormor har borelia". Hon skrattar till när hon säger det, frustar och harklar sig lite. "Hon sitter på kontoret och boreliar sig", konstaterar flickan vidare.

Pappan: "Jaha...". Svaret kommer något dröjande. En förklaring till varför flickan skrattar så uppsluppet skulle kunna vara på sin plats.

Flickan: "Pappa, vad händer när man får borelia?" Hon har slutat skratta nu, och förefaller plötsligt något mera samlad.

Pappan: "Man kan få hjärhinneinflammation och så", förklarar pappan.

Flickan frilansar sedan sommarlovets inträde som oombedd knalle/bagare på gården där vi bor. Entrepenörsgenen som finns bakåt i släkten har slagit ned med full kraft i det lilla flickebarnet. På kort tid har hon skrapat ihop en mindre förmögenhet på sin försäljning av hembakta kladdkakor och avlagda, skabbiga leksaker. Mormor och morfar utsätts för mer försäljningsräder än de andra grannarna, en naturlig följd av att de har visat sig vara köpstarka kunder. Helt plötsligt bryts tystnaden från baksätet. Tankar har tänkts och slutledningar har dragits.

Flickan: "Jaha, det var därför som mormor betalade 30:- för en bit kladdkaka. Jag sade att hon kunde få den för en tia, men då sade hon att hon ville betala 30:-".

Diagnosen är härmed fastställd. Att någon självmant trissar upp priset för en bit kladdkaka långt utöver fastställt marknadsvärde tolkas som ett solklart fall av hjärnhinneinflammation. Stackars mormor som bara ville vara generös...

Please pass me another sandwich...

Man (eller rättare sagt jag) är ju tyvärr ganska flack ibland, och civilkuraget är inte alltid vad det borde vara. Jag kan bara säga att i texten nedan är igenkännings-faktorn plågsamt hög...

"Domenica remembered how, some years previously, she had been invited for a picnic by some people who had quite casually mentioned that the rug upon which they were sitting had been lifted from an airline. It had astonished her to think that these people imagined that she would not be shocked, or at least disapproving. She had wanted to say: "But that's theft!" but had lacked the courage to that, and had simply said: "Please pass me another sandwich."
Ur The world according to Bertie av Alexander McCall Smith

Det gäller att tänka framåt

Det går åt enorma mängder mjölk här hemma sedan sommarlovet började. I torsdags kväll inhandlade jag fyra liter mjölk Jag tänkte att nu tar jag i så att det räcker ett par dagar. Men på fredag kväll, ganska exakt 24 timmar senare, finns där ingen mjölk när jag ska duka fram den. Fyra liter mjölk har uppslukats och är ingenstans att finna i vårt kylskåp.

Jag undrar om mina barn har skaffat sig ett nytt fritidsintresse, om de i det fördolda anordnar mjölkhävartävlingar för alla ungar som bor på gården. Eller tänk, det vore faktiskt ännu värre, tänk om de ställer till med Rave-fester när vi är på jobbet. Vi sådana tillställningar har jag hört att det dricks enorma mängder vatten. Kanske har våra barn gjort en liten försvenskad twist på det hela, så att de hinkar mjölk istället för vatten. Det skulle förstås också kunna vara så att de har tagit bussen in till närmsta samhälle och delat ut mjölk till hemlösa och behövande. Nu har jag aldrig sett till några hemlösa just där, men det kan ändå inte uteslutas.

Kanske vore det idé att skaffa sig en egen mjölkko så att man slapp det här eviga släpandet på tunga kassar. Den yttersta tiden närmar sig ju trots allt, och man kan inte leva på bara gurkor och sockerärtor. Jag tänker att den skulle kunna hålla till i hagen som gränsar till våran trädgård. Om den är av en sådan sort som inte gillar regn skulle den få kunna få vara i car porten om det dåliga vädret ser ut att hålla i sig. Där bodde våra vanvårdade kaniner innan de flyttade till andra sidan stan (till vad som för dem måste framstå som kaninhimlen).  Jag tror att kossan skulle kunna trivas riktigt bra där, inklämd mellan vinterdäck, sparkcyklar och allsköns plastleksaker. 

Inte bara skulle vi alltid ha mjölk på bordet; vi skulle också kunna lära oss att ysta ost och göra vår egen filmjölk. Våra redan långa barn skulle bli ännu längre, och den bistra, yttersta tiden kanske blev något, lite lättare att uthärda. Och inte skulle vi kalla henne för Rosa eller Tindra eller något annat menlöst och intetsägande som kor har hetat i alla tider. Nej, Harmageddon skulle hon heta, vår alldeles egen lilla mjölkko.  Och eftersom att jag redan sköter det mesta av tvätt och inhandling i det här hushållet, så tycker jag att det inte är mer än rätt att någon annan i familjen mockar. Ja, ju mer jag tänker på det... pax att inte mocka.

Rabarber, penseér och vilddjurets märke

Det är ganska mycket ole dole doff över mina planteringar, ändå har jag kommit att nästan älska dem. Man ser ingen röd tråd, hur man än letar, utan det mesta faller sig ganska slumpartat och spontant. Lite gullök, några tomatplantor, en ensam liten pensé och några andra blommor som jag inte kan namnet på. I början kunde jag smyga ut flera gånger om dagen för att kolla om det hade kommit några tjuvskott på mina tomatplantor, och ängsligt undra över om min salladstapet någonsin skulle ta sig. Ungefär dubbelt så många gånger besökte jag mina skötebarn i tankarna, och nu har jag bara fått bestämma mig för att inte prata om mina planteringar med alla jag kommer i kontakt med. Det ger ett så ingrott intryck, och jag vill ju så gärna verka aktiv och intressant.

Det här med balans har alltid varit svårt för mig, men jag jobbar verkligen på det. Balans är nyttigt, klädsamt, gynnsamt och en enormt lyckad egenskap att ha att dra fram ur rockärmen. Det har jag insett för länge sedan. Ändå är det inget som på något sätt kommer naturligt för mig.

När mitt nyvunna trädgårdsintresse började gräva ett allt för djupt hål i plånboken, kom jag på mig själv med att ursäkta och förklara mig själv för... öh...mig själv. Det gick så långt att jag t.o.m. lyckades ge min nya last andliga förteckan. Ett av de tyngre argumenten för att det är o.k. att jag åker till Plantagen flera dagar i veckan (och handlar fröer och sånt) har med den yttersta tiden att göra. Då kommer man inte att få köpa eller sälja om man inte har vilddjurets märke i pannan. Så tro mig; då kommer det minsann inte att vara så livat om man sitter helt i knät på sin närmaste ICA-handlare (om man inte heter Marie då förstås ;-)). I dessa bistra tider kommer jag ändå att stå pall. Jag har minsann lärt mig att driva upp mina egna gurkor och jag vet att tomaterna blir glada när de får gödning en gång i veckan. Så vem vet; mina timmar på Plantagen kommer kanske att betyda skillnaden mellan liv och död, i alla fall på lång sikt. Mina ungar kommer i alla fall aldrig att få skörbjugg.

Det är läggdags, och jag har brukat jorden på min altan nästan oavbrutet sedan jag kom hem ifrån jobbet. Jag har frid i sinnet och avsevärda mängder jord under naglarna. När vi ska ta upp kvällens böneämnen och barnen har lättat sina hjärtan, hör jag mig själv säga:
"Vi kan väl be för våra växter också, att de ska klara sig och bli riktigt stora och fina...". Jag riktigt hör hur angelägen jag låter. Ingen av barnen reagerar det minsta på kvällens böneämne, så de ber för salladen och smultronplantan och allt det andra. De är vana vid att det går att be för vad som helst, litet som stort. Några dagar tidigare ville Ninni att vi skulle be för att hon brakarfå tandställning och att hon skulle bli rik. Nästa kväll ville Lala att vi skulle be att hennes fröken skulle tycka att hennes frisyr var cool, bara för att ta några exempel.

Vi ber, godnattpussas, släcker och säger godnatt. På väg ner i trappen känner jag mig lite kluven. Kan det verkligen vara rätt att jag ber för mina rabarber mitt i en tid av etnisk rensning och AIDS-epedemi? Jag menar, här smälter polarisarna och så lyfter vi upp våran brysselkål i bön. Kan det verkligen vara försvarbart? Jag känner mig förbryllad, och lämnar frågan hängande obesvarad i den svala kvällsluften. Innan jag kryper ner i sängen slänger jag en sista blick på ärtskotten i den stora krukan på altanen. De verkar sova för natten.

Jag har fortfarande inte kommit fram till något riktigt vattentätt svar till den här frågeställningen. Jag lutar nog ändå åt att det är o.k. att be för mossiga och relativt oviktiga saker, så länge det inte är det enda som ryms på bönelistan. Här kan det verkligen sitta fint med lite balans.

Många ord om ett litet ämne

Ikväll tänkte jag berätta vad jag sätter på mig när jag ska gå och lägga mig. Det är förmodligen ingen som någonsin har undrat över det här, med det drar ihop sig till läggdags och omdömet börjar som vanligt att svikta. Jag är medveten om att jag har snuddat vid ämnet i ett tidigare inlägg, och att det kanske borde kunna räcka. Men jag tyckte att det var ett så hisnande intressant spår, det här med mina olika nattsärkar. Förlåt mig för att jag inte kunde motstå frestelsen att göra en mer detaljerad uppställning.


Jag har flera olika uppsättningar, men favoriten är helt klart den randiga nattskjortan i flanell. Den brukar kombineras med ett par rutiga pyjamasbyxor, också de i flanell. För att undvika kalla fötter så brukar det åka på ett par riktigt ihopfiltade ullfrottéstrumpor just innan sänggåendet. De är så där svampigt omhuldande, och sticks på ett behagligt sätt när man vickar på tårna. Men så är det det här med mina anklar som brukar bli så där stela ock kalla där det bildas en glipa mellan pyjamasbyxan och ullfrottéstrumpan. Den glipan är ett minne blott efter benvärmarens renässans.


Jag har ett passionerat förhållande till benvärmare, och har det varit ända sedan jag såg TV-serien Fame (den med Coco, Leroy, Bruno, Danny och de andra) som 10-åring. För mig symboliserar benvärmaren estetisk talang och spontana dansnummer som ingen övat in men som alla inblandade ändå sätter perfekt. Benvärmaren finns där som ett motgift mot den grå vardagstristessen, mot det inrutade och påtvingade. Den säger "If you can dream it you can have it", men det är bara den som verkligen lyssnar som kan höra benvärmaren tala.

Vi har så mycket att ta igen, benvärmaren och jag. Under nästan två decennier förnekade jag mig själv att bära detta plagg som jag tycker så innerligt mycket om. Jag var ett offer för den allmänna opinionen som sa att benvärmaren gick i graven när Susanne Lanefeldt slutade knipträna svenska folket. Det var naturligetvis inte sant, och idag vet alla att benvvärmaren är odödlig. Nu har vi återförenats igen, och jag har i dagsläget inte mindre fyra par i min strumplåda. Tre par grå i olika nyanser och tjocklekar och ett par lila. Vi har kommit varandra så nära det sista året, och jag skulle aldrig få för mig att kojsa utan detta komplement från ovan.

När jag har satt på mig flanellstassen, ullfrottéstrumporna och benvärmarna så brukar jag toppa med att dra på mig en fleecetröja som fyller 12 år i år. Den köpte jag på Ströget i Köpenhamn när Bell var nyfödd. Vid det här laget ser den ut som något som katten har släpat in, men den fyller sin funktion på ett helt enastående sätt.

Bäddningen är en ritual för sig, men för att göra en lång historia kort så kan man säga att jag jobbar ganska mycket med lager på lager. Grunden utgörs av en ullpläd som jag lägger ovanpå lakanet för att den ska alstra värme underifrån . Tack vare den så slipper jag slipper frysa om ryggen. Sedan lägger jag en andra ullpläd över mig för att förvissa mig om att slippa frysa om framsidan av kroppen. För att kapsla in värmen som flanellen, fleecen och ullen ger så drar jag även ett duntäcke över allt sammans. Sist men inte minst så har jag det matlasserade överkastet som fungerar som en slags topping över hela härligheten. Det här överkastet är för mig vad parmesanen är för italienarna ; utan det haltar måltiden. Jag viker det dubbelt och drar upp överkastet ända till hakan tills det täcker allt utom huvudet. Annars fryser jag.

En journalist frågade en gång Marilyn Monroe vad hon hade på sig när hon sov. Hennes legendarisk svar på den frågan var: "Chanel nr5". Jag fryser bara jag tänker på det, och gratulerar Marilyn till hennes enastående blodcirkulation.

En marmeladsmörgås med avundsjuka, tack!

Emanuel Karlsten på Dagen letar sommarbloggare. På bloggen kan man läsa att han redan har lyckats hitta ett "fynd", som han själv uttrycker det. Fyndet i fråga heter Maria Hellgren, en 17-årig gymnasieelev från Göteborg.

Jag biter ihop käkarna lite hårdare där jag sitter vid frukostbordet, och spiller ingen tid på det som jag vanligtvis brukar läsa först när jag går in på Dagen.se. Jaktlunds marginalanteckningar får helt enkelt vänta. Måste kolla in det här nya stjärnskottet innan jag gör något annat. Mitt thé kallnar under tiden, något som jag brukar göra allt jag kan för att förhindra. Men idag låter jag det hända. Jag dricker halvvvarmt thé och klämmer i mig tre mackor i rask takt utan att ens känna vad marmeladen smakar. Det är ett stort avsteg ifrån den sedvanliga lördagsliturgin, där just hallon-rabarber marmeladen spelar en framträdande roll. Jag är helt fixerad vid min marmelad, ett av helgens riktigt stora glädjeämnen. Idag är jag helt enkelt för uppjagad för att kunna glädja mig över pålägg.

Jag skrollar och läser och finner till min stora... ja, jag vet inte vad.... att hon verkligen skriver bra. Hon har en riktigt skön ton, och jag får lust att läsa mer. Så jag går in på hennes personliga blogg, bara för att finna att den faktiskt är ännu bättre. Jag tittar förstrött ner på mina husmorshänder, och registrerar motvilligt att mina knogar är vita. Inte av nare den här gången, utan av anspänning.

"Men så kul för henne att hon får sommarblogga", tvingar jag mig själv tänka. "Verkligen jättekul". Men jag lurar ju ändå ingen, så efter en stunds hycklande ger jag upp och erkänner för mig själv hur avundsjuk jag egentligen är. Sotis på att hon får chansen att göra det som jag så gärna skulle vilja göra. Det är inget stolt ögonblick, men det är åtminstone skönt att slippa låtsas. Det hade varit så mycket lättare om Maria hade varit ett riktigt stolpskott. Då hade det varit enklare för mig att både avfärda och förlåta henne för att det var hon som blev upptäckt och inte jag.

Men nu är det ju inte så. Maria är ung, charmig, rolig och begåvad, och jag är säker på att hon kommer att vara en ren fröjd att följa i sommar på bloggen. Jag kommer i alla fall att läsa det hon skriver. Om jag hade vetat hur man länkar till en annan blogg så kanske jag ändå inte hade länkat till henne i det här inlägget, tyvärr. Jag måste få lite tid att läka först. Men kanske i nästa, eller nästnästnästa.

Jag känner mig som den korpulente mannen i Telia-reklamen som gick på 4:an för ett bra tag sedan. Han har gått vilse bland granarna och pulsar runt i meterdjup snö. Med ena handen håller han telefonen, och med den andra handen drar han rocken allt tätare omkring sig. Han pustar och stönar, andhämtningen är tung och rösten desperat. "Ni måste hitta mig snart", flåsar han på bredaste skånska. "Jag är en nyckelkompetens på företaget...".

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv; Ni måste hitta mig snart! Tills det händer så får jag hålla till godo med den ringa men trogna skara läsare den här bloggen har. Om ni bara visste vad ni betyder...

Kvällens intresseduell: Näsben möter nästäppa

Jag har återkommit till den här frågeställningen upprepade gånger på sistone, just det här med näsan och om den växer. Jag skulle kunna sätta en hundring på att min har dragit iväg det senaste året. Det är som att själva skelettet har rest på sig på något sätt, och jag tackar Gud för att jag inte är i behov av glasögon. De skulle ha hängt och dinglat en bra bit ovanför kindbenen, upphöjda på ett ansenligt stycke näsben.

Jag är inte ledsen för att min näsa har haft en tillväxtperiod, det är jag faktiskt inte. Man skulle kunna tycka att den borde tagit och bättrat på luktsinnet när den ändå var i farten, men så roligt skulle vi visst inte ha det. Jag kan bara konstatera att om den fortsätter att utbreda sig på det här sättet så kommer det att bli svårt att stänga locket när det blir dags för min jordfästning om en sisådär 60-70 år. Men det kommer ju ändå inte vara mitt problem.

Råkade få på en dokumentär om The Jonas Brothers häromdagen. Boppe ville titta på Händige Manny när jag ramlade på denna tyngre version av familjen Von Trapp. Jag hänfördes över det faktum att någon kunde komma på tanken att göra en dokumentär om några unga killar som får snuva. HUR. HAMNADE. VI. HÄR?! Har ett produktionsbolag som nappar på en sådan programidé något existensberättigande? Och den verkligt stora frågan lyder: Finns det inte längre någon gräns för hur ovidkommande ett program får vara, även om det riktar sig till barn i förpuberteten? Det verkar som att jag måste svara nej på den frågan.

Kameran sveper över hotellrummet för att slutligen landa på den krullhårige Jona-brothersen. Han sitter på sängkanten med en termometer i munnen och hänger med huvudet en smula. Och jodå, han har temp. Försiktigt tonar en matta av ledsen synthmusik upp sig i bakgrunden som för att liksom undersryka allvaret i situationen. Det jobbiga i det hela. Hur tufft det kan vara för en känd person att vara förkyld.

I nästa klipp så är The Jonas Brothers på besök hos näringspolisen. Där får de lära sig att äta en vitaminrik och allsidig kost och att det är viktigt att få i sig grönsaker. Jajjamensan. Kameran sveper över brödraskaran för att fastna på den rakhårige Jona-brothersen med när han pratar med mat i munnen. När toppen av en kokt morot råkar trilla ur munnen för att landa på tallriken så är dokumentärfilmaren där och lyckas banda händelsen. Vårprimörens flykt ut ur den unge sångarens mun är förevigad. Och det måste väl vara just sådana ögonblick som vi har dokumentärfilmare till? Eller?

Där gick min gräns. Jag byter kanal och räddas av Nalle Phu och hans vänner som väl aldrig har framträtt i ett mer intelligent ljus. Jag orkar inte med den här fördjupningsuppgiften om kädisar i yngre tonåren. Jag vill inte veta vad de äter eller om de är täppta i näsan. Den här dokumentären får Teletubbies att framstå som tänkare och radiosporten (i all sin plågsamma oduglighet) att verka trollbindande i jämförelse. Get a life, tänkte hon som just har lagt tid och energi på att skiva ett inlägg om sitt växande näsben. Det var mitt bidrag till att skapa en intressantare och mer upplyst värld den här kvällen. Det är inte utan att man rodnar i sin ensamhet när man tänker på det.

Jag undrar vem av oss som skulle vinna om vi ställde upp i en tävling som gick ut på att väcka mest intresse hos allmänheten... hm... Mitt näsben vs The Jonas Brothers nästäppa; let the game begin. Det blir 1-0 till The Jonas Brothers. Tveklöst. Till mitt försvar får jag väl lov att påpeka att det bara rör sig om ett litet inlägg på en liten blogg. Jag skulle faktiskt aldrig komma på tanken att göra en Disneyproduktion om min egen näsa.

Det var en gång en käftsmäll

Det var en gång en flicka som bodde med sin familj i ett litet vitt hus på den uppländska landsbygden. I det lilla tunna flickebarnet rymdes mer känslor av alla de slag än vad som kan tyckas vara rimligt. En dag tog flickan sin mammas ansikte mellan sina små späda händer, och tittade henne djupt i ögonen. "Livet är inte värt att leva när du inte är här", sade hon. Rösten var lågmäld, men ändå helt stadig. Mamman kunde ha satt alla sina samlade ATP-poäng att solen gjorde halt på himlen i den stunden, så märkvärdig tycktes den.

Några veckor senare hittar pappan en lapp på dörren till flickans rum. Föräldrarna och flickan ligger i en tillfällig konflikt, och flickan har förvisats till sitt rum för en stund. Där förväntas hon tänka över sitt liv och sina attityder. Pappan räcker fram lappen till mamman som får ta del av det drastiska budskapet:

"Knacka koden på dörren annars så får ni en käftsmäll. Det gäller alla! Alla förutom mamma och pappa för de får en käftsmäll i alla fall och de får ändå inte komma in."

Sedan ångrade sig flickan i säck och aska, och ingen käftsmäll utdelades åt något håll. Föräldrarna och flickan förenades i en lång omfamning, och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Några utdrag ur "Kom, var mitt ljus"

För ett tag sedan läste jag Moder Teresas (halvt ofrivilliga?) självbiografi "Kom, var mitt ljus". Boken bygger på breven som utväxlades mellan Moder Teresa och hennes själasörjare från det att hon lämnade Albanien som ung kvinna tills dess att hon dog 1997. Jag har ulkat och snörvlat mig igenom större delen av boken, både tagen och tröstad. Tänk att alla har sin kamp att utkämpa! Inte ens Moder Teresa, som förmodligen måste vara en av de mest respekterade kristna i modern tid, slapp undan.

Den här boken kommer du förmodligen aldrig att hitta insprängd bland de övriga kioskvältarna i hyllan på Pressbyrån. Däremot är det en bok att ta fram om man vill bli uppmuntrad, utmanad, tröstad och påmind om vad det är att älska Jesus. "Kom, var mitt ljus" är otroligt magstark, och vissa delar ska jag villigt erkänna att jag inte riktigt begriper mig på. Men jag lämnar det jag inte förstår utan att haka upp mig och plocka isär i all oändlighet. Hennes liv talar så högt, och jag vill bara lyssna. Här kommer några av mina favoritcitat.

"VEM ÄR JESUS FÖR MIG?
Jesus är Ordet som blivit Kött.
Jesus är livets bröd.
Jesus är offret som offras för våra synder på korset.
Jesus är offergåvan som frambärs i den heliga Mässan för världens och mina synder.
Jesus är order - att uttala.
Jesus är sanningen - att berätta.
Jesus är vägen - att vandra.
Jesus är ljuset - som ska tändas.
Jesus är livet - att leva.
Jesus är kärleken - att älska.
Jesus är glädjen - att dela.
Jesus är offergåvan - att frambära.
Jesus är friden - att ge.
Jesus är livets Bröd - att äta.
Jesus är den hungrige - att mätta.
Jesus är den törstige - vars törst ska släckas.
Jesus är den nakne - att kläda.
Jesus är den hemlösa - att bjuda in.
Jesus är den sjuke - att bota.
Jesus är den ensamme - att älska.
Jesus är den oönskade - som ska bli önskad.
Jesus är den leprasjuke - vars sår ska tvättas.
Jesus är tiggaren - som ska få ett leende.
Jesus är den druckne - som jag ska lyssna till.
Jesus är den utvevcklingsstörde - att beskydda.
Jesus är det lilla barnet - att ta i famn.
Jesus är den blinde - att leda.
Jesus är den stumme - att tala för.
Jesus är den handikappade - att gå tillsammans med.
Jesus är den drogberoende - att behandla som en vän.
Jesus är den prostituerade - att ta ur faran och hjälpa.
Jesus är fången - att besöka.
Jesus är gamlingen - att betjäna."

Moder Teresa berättar från en av sina många dagar i slummen:
"För tre dagar sedan plockade vi upp två personer som åts levande av maskar. Korsets kval speglades i deras ansikten. -Så fasansfull fattigdomen är, om man inte är älskad. -Efter att vi hade gjort det bekvämt för dem - ni skulle ha sett förändringen. Den gamle mannen bad om en cigarett och så underbart av Gud - i min väska fanns två paket med de bästa cigaretterna. En rik man gav dem till mig samma morgon på gatan. Gud tänkte på vad denne gamle man längtade efter."

Jag undrar i mitt stilla sinne vad jag skulle sagt om någon hade kommit fram till mig på gatan och velat ge mig två paket cigaretter. Förmodligen något i stil med "men så snällt av dig att vilja ge mig dina cigaretter! Men nu är det faktiskt så att jag röker inte, det är ju både dyrt och skadligt för kroppen... bla bla bla... lungcancer... bla bla bla... och sämre kondition.... bla bla bla... och har du förresten hörst talas om Non smoking generation...bla bla bla... och jag är förresten kristen så jag behöver inte den där nikotinkicken för jag är så lycklig och avslappad i alla fall...". I sådana här lägen tänker man att det är ju för väl att alla inte är som jag.

När Moder Teresa på äldre dagar började resa runt i världen, i bl.a. Europa och U.S.A., upptäckte hon en för henne ny sorts fattigdom: ensamheten och isoleringen hos välbeställda människor. Hon kallade det för en av de stora sjukdomarna, värre än både tuberkulos och cancer. Så här skrev hon i ett av sina brev:
"De var välbeställda människor. De hade allting i sitt hem. Ändå höll de på att dö av ensamhet och längtade ihjäl sig efter att få höra en kärleksfull röst.
Hur vet vi att det inte finns någon sådan människa intill vårt hem? Vet vi vilka de är, var de finns? Låt oss leta reda på dem och, när vi hittar dem, älska dem. Sedan när vi älskar dem ska vi tjäna dem.
Idag älskar Gud världen så mycket att Han utger er, Han utger mig, till att älska världen, till att vara hans kärlek, hans medlidande. Det är en sådan vacker tanke för oss - och en övertygelse - att ni och jag kan vara den kärleken och det medlidandet.
Vet vi vilka våra egna fattiga är? Känner vi vår granne, de fattiga i vårt eget område? Det är så lätt att tala om de fattiga på annat håll. Mycket ofta har vi dem som lider, vi har de ensamma, vi har människorna - gamla, oönskade, eländiga till sinnes - och de finns nära oss och vi känner dem inte ens. Vi har inte ens tid att le mot dem."

Slut på citat.

1900-talets främsta uppfinning

Jag äter kvällsmat tillsammans med flickorna, och passar samtidigt på att förhöra mig hur det ser ut på läxfronten. Bell konstaterar att det är ungefär samma läxor som det brukar vara, bortsett från att Veckans ord är ersatt av Muntlig framställning.

"Jag ska hålla ett föredrag om toaletten", berättar hon. Det rycker lite i ena mungipan, men hon sköljer ner leendet med en klunk mjölk. Sedan fortsätter hon lungt och förklarar hur det kommer sig, det här att hon av alla saker ska hålla en muntlig framställning om just toaletten.

"Man ska hålla ett föredrag för klassen om någon uppfinning, vilken som helst, som uppfanns under 1900-talet. Man kunde välja mellan glödlampan, bilen, glödlampan, toaletten...". Hon tystnar och tittar lite tankspritt ut i luften. Hon är 12 år och är alldeles, alldeles underbar. Och så är hon ganska disträ också, men det klär henne på något sätt.

"Och du valde toaletten?", fortsätter jag.
"Ja, just det", säger hon utan att verka ha något större behov av att utveckla sitt resonemang. Vi sitter tysta en stund medan vi låter det här med toaletten sjunka in i våra medvetanden.

"Jag hade absolut valt att berätta om tampongen", kontrar jag efter ett tag. Hon säger ingenting utan tittar bara på mig, och sedan ler hon. Denna gång bryr hon sig inte om att svälja leendet, utan ler fullt ut. Det är ett överseende, nästintill förlåtande leende hon fyrar av. Översatt till ren svenska så tror jag att det betyder något i stil med; "Mamma lilla, du är allt bra skruvad du".Vi pratar inte så mycket mer om det, och jag bryr mig inte om att lägga ut texten för den förbryllade tolvåringen. Men jag menar det jag sade: tampongen är verkligen en storslagen uppfinning.

Tänk att med så enkla medel, bara lite bomull och tråd, kunna bereda så många kvinnor så mycket lättnad. I all sin enkelhet är den onekligen genial. Detta trots total avsaknad av allt vad komplicerade elektromagnetiska kretsar och högteknologiska USB-portar heter. Räddning och komfort i fickformat; de ru! Tampongen är ett kapitel för sig, om än ett ofta bortglömt sådant när man pratar om 1900-talets mest viktiga uppfinningar.

Jag sänder en tacksamhetens tanke till dig, du som uppfann denna minsta bland sanitetsartiklar. Det är en tacksamhet som är inställd på repeat, ett slags månatlig boomerang. Du gjorde livet lite lättare att leva, och för det ska du ha stort tack. Kanske finns det dagar när du känner att du inte får den uppskattning som du borde få. Kanske finns det stunder när du brottas med missunnsamhet mot Edison och de andra killarna som figurerar i historieböckerna.

" Än jag då?", kanske du tänker. Sedan kanske du ångrar att du inte uppfann något annat, något lite mera rumsrent och könsneutralt, som penicillinet eller värktabletten. För även om en och annan man skulle kunna komma att nyttja tampongen vid en riktigt kraftig näsblödning eller så, så utgör han ändå bara undantaget som bekräftar regeln. Tampongen är och förblir kvinnans egendom, och något mer än en sista utväg blir den aldrig för mannen.

När detta faktum sjunker in i ditt medvetande är det som om luften går ur dig. Som luften rymmer ur en punkterad ballong pyser den lilla yrkesstolthet som fanns kvar ut. Pfzzz, säger det, och sedan kommer tankarna i en strid ström som du omöjligt kan stoppa."Varför uppfinna överhuvudtaget? Varför tog jag inte och bara skrev en riktig kioskvältare när jag ändå var igång? Eller en sån' där riktig monsterhit, som 'Waterloo' eller 'Mamma Mia'? Varför gjorde jag inte det istället?!". Jag ser framför mig hur grämelsen har slagit sina smutsiga klor i dig, och jag ser att det gör ont. Det sista jag vill är att sparka på den som redan ligger, men någon måste ändå säga sanningen, och det verkar vara jag: Om Björn och Benny hade uppfunnit tampongen hade de aldrig missat det här med royalties...

Peace in our time

Redan på ett tidigt stadium märkte jag att det var något som inte stämde. Det var så genomskinligt, så uppenbart, detta faktum att datorn har något emot mig. Mig personligen, alltså. Om jag bara kunde förstå varför...

Jag är ju en fredlig människa med fredliga avsikter. Jag har aldrig vandaliserat en datasal eller dränkt en server i grisblod (även om jag medger att jag kan ha lekt med tanken). Jag har aldrig programmerat ett virus, eller roat mig med att avsiktligt radera allt som finns på hårddisken. Vad har jag då gjort för att gång på gång drabbas av detta illmariga, elektroniska godtycke?

Mitt mejl raderades just, för tredje gången i rad under loppet av några timmar. Allt jag ville göra var att skicka iväg det. Allt jag ville var att göra mitt jobb. Jag vet inte vad jag gjort för att få datorn att behandla mig så orättvist. Det är som att vilka tangenter jag än trycker på, så verkar datorn ha bestämt sig för att missuppfatta mig.

Det började illa med Oil Panic, för att bli ännu lite värre med Winter Games, Summer Games och de andra gamesen. När jag inte trodde att det kunde bli så mycket tråkigare drog min älskade bror igång en svårartad övertalningskampanj. Han förklarade för pappa på sitt eget lilla (manipulativa) vis att vi borde få en ny dator. Inte bara borde vi få en; vi behövde verkligen ha en (VIC 120, tror jag att det var) för att inte hamna efter i utvecklingen. Den var ju så förtvivlat mycket bättre och mer allsidig än 64:an. Pappa gav med sig, men på ett villkor: vi skulle först gå en datakurs.

Men vänta lite. Vad hände här? "Vi behöver en ny dator?" Vilka vi?! Jag var den sista personen på jordens yta som ville ha en ny dator. Jag ville spela tvärflöjt. Jag ville ligga platt fall på gräsmattan och stirra upp i det väldiga lövverket och hänge mig åt dagdrömmar. Jag ville låta döpa mig. Jag ville sitta på mitt rum i självvald ensamhet och lyssna på Barry Manilow och bara låta tårarna komma om de kände för det. Vissa sällsynta dagar när jag eftersträvade mer drag under galoscherna ville jag ta bussen till turkaffären på Hulta torg . Där köpte jag torkad frukt tillsammans med mina underbara, lika underliga vänner. Men aldrig, aldrig, överhuvudtaget aldrig någonsin, önskade jag mig en ny dator. Ändå skrevs både jag och min bror in på den datakurs som TBV anordnade.

Så här i efterhand förstår jag logiken, visst gör jag det. Man slår två flugor i en smäll, förenar nytta med nöje, liksom. Men innerst inne, pappa, så tror jag nog att du insåg det redan när du betalade kursavgiften: Jag skulle inte vara mer behjälpt av den där dataundervisningen än en dövstum av ett skivkontrakt.


Datakursen hos TBV... jag blir illa berörd bara jag tänker på den. Aldrig har väl pengar varit mer bortkastade, aldrig har minutvisaren släpat sig fram mera motvilligt. De onsdageftermiddagarna framträder mer än något annat som ett svart hål i min annars lyckliga barndom. Jag minns lukten av damm, och jag minns att killen som satt bakom mig och min bror hade problemhy och tjocka, hornbågade glasögon. Något mer minns jag inte av det som var tänkt att förbereda mig på en tillvaro tillsammans med en något mer avancerad dator. Tristessen som präglade timmarna i det lilla trånga rummet i TBV:s lokaler är intill denna dag oöverträffad. Det är förstås om man bortser från den privata extraundervisningen i matte som jag utsattes för i sjätte klass.

Det som jag har haft allra svårast att försona mig med när det gäller extraundervisningen i matte var den grymma schemaläggningen. Varje fredageftermiddag efter skolans slut när alla andra barn var fria att njuta av helgen, var det dags för mig att gnugga de geniknölar som inte fanns. Jag var dömd att under två timmars tid ägna mig åt det som jag var allra minst lämpad för: att räkna matte.

I själva verket så kanske det ändå slutade oavgjort i denna olympiska gren i uttråkning: Datakunskap versus Privatundervisning i matematik för trögtänkta. Men då ska man ändå säga till den matematiska extraundervisningens försvar att den räddade mitt betyg. Eller räddade och räddade. Räddade är ett väl starkt ord i sammanhanget. Den hjälpte mig att försvara den svaga tvåa som, för att citera min mattelärare, hängde på en "mycket (och här gjorde han en konstpaus och petade upp glasögonen med sitt matematiska långfinger) skör tråd".

Det här med datakursen har jag däremot haft svårare att smälta. Varje gång jag släpade mig dit så gjorde jag det med känslan hos en som sonar ett brott som hon aldrig har begått. Varje onsdageftermiddag föll jag offer för ett justitiemord i miniformat. Ett justitiemord som i och för sig var utfört i all välvilja. I vetskapen om denna uppriktiga välvilja har jag hittat kraften att förlåta och gå vidare.

Nu återstår bara att komma fram till ett eld upphör i den infekterade kampen mellan mig och min dator. Jag räknar inte med att vi ska bli vänner - så blåögd är jag inte. Men jag vill ändå tro att vi ska kunna leva sida vid sida trots våra olikheter, utan att göra livet surt för varandra. Hoppet är det sista som lämnar en människa. Därför säger jag: Peace in our time...

En alternativ kärleksförklaring

Den blå bilen lever sitt eget liv. Den har hittat en favoritväxel, ett slags trivselläge. Den blå bilen är utrustad med automatisk växellåda. Vanligen innebär detta att bilen växlar upp när föraren trampar på gasen, och ner igen när farten minskar. Det gäller inte den blå bilen. Den har förälskat sig i tvåan och trean, och struntar blankt i om jag har en tid att passa eller ett barn att hämta. Den blå bilen och jag har helt kört fast, och det känns som att vi bara nöter på varandra. Någonting som fanns där förut har dött, och jag funderar nu allvarligt på att göra slut.

Tills vidare har jag övergått till att nyttja den svarta bilen. Vanligtvis så är det maken som kör den, men nu när han är bortrest så njuter jag av att köra en bil som faktiskt fungerar. På utsidan ser båda bilarna ungefär lika skitiga ut, men när man öppnar dörren så är skillnaden slående.

Den blå bilens interiör liknar mer än något annat en rullande soptipp, medan den svarta fortfarande har sin värdighet i behåll. Om finanskrisen skulle fortsätta att rasa tills det blev ont om mat i Sverige, så skulle jag ändå inte behöva oroa mig för våran fortlevnad. I den blå bilen finns det så mycket gamla pommes frites och halvätna nuggets insprängda mellan sätena att våran familj, våran släkt och alla vänner och bekanta skulle kunna hålla sig flytande till Sverige kom på rätt köl igen. Det är positivt ur överlevnadssynpunkt, samtidigt som det onekligen är rätt så ofräscht. Maken gör sitt bästa för att rensa ur även den blå bilen med jämna mellanrum, men han arbetar i en motvind som gränsar till kulingvarning. Jag för min del, städar inte bilen. Det är något som... som jag helt enkelt aldrig skulle få för mig att göra. Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag antar att det har något med stereotypa könsroller att göra.

Sedan jag har övergått till att köra den svarta bilen så skulle man väl kunna säga att den delvis har kommit att byta skepnad. Lite mindre sidbena och lite mera tuppkam, är en omskrivning som skulle kunna passa bra. Från preppy till grunge är en annan. Det har hänt en hel del på ordningsfronten med den svarta bilen de senaste dagarna, men det är inget som inte går att rätta till (så ja, lugn nu bara älskling!).

Tänk så här när du öppnar bildörren på måndag, min kärlek, tänk så här. Skicket du kommer att hitta den svarta bilen i är ett slags kärleksbrev. Kärleksbrevet, som man i och för sig kan tycka är skrivet på ett ganska invecklat och svårtolkat fikonspråk, handlar om tillit. Tillit och närvaro. Jag tänker inte förleda dig att tro att det är skrivet i bläck med en sån' där snajsig gåsfjäderpenna. Jag, eller rättare sagt vi, för alla dina barn har varit med och skrivit det här brevet, har arbetat med alternativa material. Läsk, drickyoghurt och upplandslera är bara några av dem.

Allt som du kommer att hitta i den läderklädda kupén, allt ifrån bananmoset på växelspaken längst fram till lervällingen i det uppfällda extrasätet längst där bak ropar ut att jag är trygg i din kärlek. Och inte bara är jag trygg i din kärlek; jag är också trygg i att det är du som kommer att städa bilen. Visst är det en vacker tanke ändå, att en mosad pommes frites kanske inte bara är en mosad pommes frites, utan faktiskt kan vara något så mycket mer! Och tänk att en vällingpöl inte behöver vara något negativt (så länge man inte sätter sig i den), utan att den lilla gråvita lämningen får ligga där utspridd som en hel liten predikan. En predikan som handlar om kravlös kärlek och en näst intill barnsligt orubblig trygghet.

Allt det andra; de halvfulla pappmuggarna, de delvis uppätna kycklingbitarna, kärnhusen du hittar under plastmattorna, alltsammans tjänar till att understryka och tydliggöra denna gåtfulla kärleksförklaring. SMS och mejl i all ära, men det kändes liksom bara sååå mainstream. Jag ville göra något nyskapande. Det här med omfriseringen av din bil däremot, det känns mycket mera cutting edge. Lite som en modern form av flaskpost, fast utan någon flaska. Och när du lirkar ut själva meddelandet ur den imaginära flaskan (läs: när du städar bilen) så är jag säker på att du kommer att tycka att vårt budskap både var tydligt och lättläst: "We were here".

En liten berättelse om (o)tacksamhet

Det är söndageftermiddag, och Ninni är upprörd. Och uttråkad. Hon är så uttråkad så att klockorna skulle stanna om de bara visste hur tråååkigt hon tycker att allting är. Stegen dunsar i trappan, och hon ställer sig framför oss med armarna i kors över bröstet. Hon tar ett djupt andetag och spänner ögonen i oss, och sedan kommer orden i en strid ström. Det är ganska sällan som hon låter oss leva i ovisshet om vad det är som pågår där inne, och den här gången är inget undantag. Efter att ha gett luft åt sin ärliga uppfattning om vår oförmåga att aktivera oss, går hon över till att kritisera den sunkiga soffan i vardagsrummet och och det faktum att den blå bilen så gott som alltid krånglar.

"Och kolla bara på alla högar som ligger överallt!", fortsätter hon med ökad intensitet. "Det ser ju inte klokt ut här hemma!".

Maken och jag låter våra trötta blickar mötas, och försöker oss på ett lamt försvar. "Visst finns det lite högar här och var, men inte är det så farligt..." Jag låter blicken svepa över rummet, och inser snabbt att på den punkten så måste jag ändå ge henne rätt. Bordsytorna syns faktiskt inte, inte bänkytorna heller... Så märkligt. Vårt hem är nerbäddat i ett tjockt täcke av saker; leksaker, papper, kläder, och så alla dessa travar med böcker. Alltsammans har bildat en slags oregelbunden väv, och väven ifråga är faktiskt ganska missklädsam.

Vi försöker styra in flickan på ett mer positivt tänkande. Vi turas om att peka på alla de mjuka värden som faktiskt är intakta även om växellådan i bilen inte är det. Resonerandet kring att vi älskar varandra, det faktum att vi har jobb som vi trivs med och att vi alla är friska faller platt till marken. Som torra höstlöv singlar de ner och formar istället en brasa som eldar på det missnöjda barnets frustration. Istället tätnar diskussionen ytterligare, för att bli ännu lite mer tillspetsad för varje minut som går. "Men är du inte tacksam för någonting av allt det det här?" säger maken och slänger ut med armarna i en uppgiven gest. Nej, det hävdar hon bestämt att hon inte är. Då får maken nog, och skickar upp den lilla älskade på sitt rum. Här verkar det finnas ett akut behov av eftertanke.

"Kom ner när du har skrivit upp tio saker som du kan vara tacksam för", säger pappan till dottern. Dottern ger motvilligt med sig, och hasar långsamt uppför trappan. I det här läget tror vi att det kommer att dröja ganska länge innan Ninni kommer ner igen. Efter dagens diskussion så känns det faktiskt troligt att tjälen kommer hinna gå ur marken innan hon lyckas komma på så pass många tacksägelseämnen. Men se det var en vanföreställning. Efter bara några minuter hörs stegen på nytt, och med sig har hon sitt tacksamhetsmanifest. Ett leende leker över hennes läppar...

Lappen är hastigt nerpräntad, det ser man direkt. Bokstäverna lutar brant till höger, och är skrivna i tjock orange tusch på baksidan av ett gammalt veckobrev. "Varsågod", säger dottern med triumf i blicken. Pappan vecklar ut pappret med skeptisk uppsyn. Så här stod det på den lapp som skulle komma att tjäna som hennes biljett ut ur rumsarresten:

"Jag kan vara tacksam för:
1. Mig
2. Mig
3. Mig
4. Mig
5. Mig
6. Mig
7. Mig
8. Mig
9. Mig
10. Mig

Jomenvisst. Det är väl alltid en bra början, det här med att vara tacksam för sig själv. Det duger i krig, och det duger i brist på annat. Tilläggas bör väl också, i rättvisans namn, att Ninni kvällen efter höll en mycket rörande föreläsning för sin yngre syster. Länge och väl pratade hon om hur viktigt det är att vara just... tacksam!

Dagens Piltzner

"Också i mörkret hoppas tron mot allt hopp och tackar himlaljusens Fader från vilken alla fullkomliga gåvor kommer. Tron är den rena offergåvan som gläder Gud allra mest. Lovsången i mörkret, den gåvan som änglarna inte kan ge, är den dyrbaraste gåvan, den allra högsta formen av vishet"
Ur Morgonens nåd och nattens trofasthet av Anders Piltz

Den oanade kraften i en riktigt snygg gubbruta

Jag hade bestämt mig, det hade jag verkligen. Det enda kritieriet på min nya vinterjacka var att den skulle vara varm. Sak samma hur den ser ut, utseendet spelar ingen roll, ingen ser mig när jag går runt ute i obygden, resonerade jag för mig själv när jag satt i bilen på väg till Stadium.

Väl inne i butiken får jag syn på den på långt håll. Gubbrutan. Jag som älskar gubbrutor! Den ropar till mig, ömson bedjande, ömsom kommenderande. Jag har varit med om det så många gånger förut, och jag vet redan den stund jag styr mina steg mot den smäckra skaljackan att det kommer att sluta med ett köp som strider mot allt förnuft.

Men vänta lite nu. Den här jackan är ju inte varm. Nej, det må vara hänt, men den är ju gubbrutig. Jamen, jag kommer ju att frysa i den här jackan. Det är ju en vårjacka i vinterulvskläder, helt i avsaknad av både dun annat värmande material. Jag behöver dun på vintern. Min blodcirkulation räcker ju bara ner till knäna så här års. Jag sover som en upp-och-nervänd prinsessan på ärten på natten med så många lager bolster och flanell att min man knappt hittar mig när han kryper ner i sängen. Jag måste ha långkalsonger på mig även när jag uteslutande vistas inomhus. Det säger sig självt att en skaljacka inte är vad jag behöver. Då ropar den igen, och avbryter mig i mina förnuftiga funderingar. Jag lämnar affären 10 minuter senare, besegrad av en gubbruta.

Det som inte fick hända har hänt. Igen! Hur i hela friden gick det till? Hur svag får en konsument bli egentligen? Jag börjar soul-searcha, och efter en utförlig amatöranalys på alldeles egen hand får jag ljus över orsaken till mitt rubbade konsumtionsmönster.

Det är en arbetsskada, plötsligt ser jag det så klart framför mig. Självklart är det så att jackan som jag nyss köpte är ett resultat av att jag jobbat som inköpare under flera år. Jag har fått lära mig att estetik står över funktion, att det vackra vinner över det praktiska. Således är det en yrkesskada.

Nästa fråga blir osökt: borde jag anmäla det här till Försäkringskassan? Jag menar, som arbetsskada borde den väl rimligtvis hamna på deras bord, och det borde väl i sin tur resultera i någon form av ekonomisk kompensation. Det känns redan mycket bättre, och jag kommer på mig själv med att riktigt glädja mig över välfärdssamhället. Och om någon inte redan har lyckats lista ut vad jag kommer att göra med pengarna så kan jag avslöja det här och nu. Jag kommer att åka raka vägen till Stadiun och köpa mig en riktigt varm vinterjacka.

Minnen från en presskonferens

Svägerskan och jag är på jobbresa långt-bort-i-stan. Efter en ganska intensiv dag kraschar vi slutligen i våra respektive sängar, och det är då det händer. Det där riktigt osannolika inträffar: Sara slår på TV:n.

 Av alla kanaler som finns tillgängliga fastnar vi vid CNN -alla nyhetskanalers moder. Bush håller sin sista presskonferens, och vi sitter som fastklistrade  vid rutan, andäktigt lyssnande till vad som verkar vara en ganska stukad man. Vi gör den sensationella upptäckten att det kan vara intressant med politik när man bara lyckas hålla sig ifrån att somna. Vi ser klart hela presskonferensen under tystnad och låter Bush tala till punkt innan vi stänger av. 

Sedan tittar vi på varandra och inser det unika i det som just har hänt. Vi har tittat på nyheter. Vi har tittat på CNN. Vi har tittat på en politiskt betingad presskonferens. Och vi har gjort det helt frivilligt, utan något som helst yttre tvång. 

Till slut bryter jag tystnaden och frågar Sara:

"Tycker du att vi ska ringa hem till våra män och berätta vad som har hänt? Att vi har tittat på CNN och sådär, menar jag..."

Sara funderar fram och tillbaka, utan att riktigt kunna bestämma sig för vad hon ska råda mig till. Det är så som det kryper det fram att hon aldrig tidigare har tittat på ett TV-sänt tal eller en TV-sänd presskonferens med president Bush. Sedan skrattar vi båda hjärligt åt det hela, speciellt jag. Åh, vad jag skrattar, men efter ett tag verkar skrattet fastna i halsen. Någonstans känns det som att det klingar lite falskt, och det är då som det slår mig: Det har faktiskt inte jag heller gjort...

2009 - tandens år

Ett nytt år ligger framför oss, en helt onödig upplysning som jag ändå inte för mitt liv kan låta bli att droppa. Lika lite som barnmorskan kan låta bli att säga: "Livets träd", och hålla upp den sladdriga enrummare som bebisen just frigjort sig ifrån, lika lite kan jag hålla mig ifrån att stanna upp och reflektera inför det faktum att vi nu får byta åttan mot nian.

Jag är en sådan obotlig sucker för allt som har med historiens vingslag att göra. På spridda ställen i huset förvarar jag gamla almanackor med tandläkartider, läkartider, avresetider, föräldramötestider och andra tider mer eller mindre nitiskt uppförda. Inget mer djuplodande än sånt man vanligtvis för upp i sin kalender finns nedskrivet där, likväl är de näst intill omöjliga att kassera vid årets slut. Jag har själsliga band till mina almanackor. Och ja, det finns säkert hjälp att få, hjälp ut ur den här typen av tvångmässigt beteende. Kanske finns det någon form av öppen mottagning där jag kan söka vård och finna stöd i likasinnade.

I stora drag ser mina önskningar och målsättningar ganska lika ut från år till år. Att få vara mitt i Guds perfekta vilja med allt vad det innebär, att vara en så god hustru och mor som möjligt är, att få betyda något för andra och att få se en och annan dröm gå i uppfyllelse är självklart sådant som toppar listan. Utöver det har jag något helt annat som jag sträcker mig efter. Måtte jag när 2009 är över kunna se tillbaka på året och konstatera att jag infriade detta specifika löfte.

I Kina har man för vana att uppkalla åren som kommer och går efter olika djur. Grisens år är ett exempel, apans år ett annat. Eftersom jag inte är någon större djurvän, så känns inte just det här med "djur-benämningarna" helt naturligt för mig. Däremot så klingar "2009 - tandens år" helt naturligt i mina öron.

Jag har en mardröm som återkommer med jämna, om än inte täta, mellanrum. I drömmen vaknar jag och upptäcker till min fasa att alla mina tänder är lösa. Inte en enda tand sitter fast som den ska, alla går de att rucka på. Jag har fått tandlossning, och det finns inget jag kan göra åt det. Det är helt enkelt för sent! Det är då som jag vaknar, denna gång på riktigt. Jag är kallsvettig och hjärtat slår i 120. Jag drar och rycker frenetiskt i gaddarna och upptäcker till min stora lättnad att de fortfarande sitter fast.

Så här är det att leva med tandbortsskador. Blottade tandhalsar och blödande tandkött är en del av min vardag, tandstickor och flourtandkräm till trots. Jag har haft en trygg uppväxt och är idag lyckligt gift, men jag har aldrig ägt en egen eltandborste. Det fanns en kort tid då jag lånade en av en kompis, men aldrig har jag haft som en var bara min. Det var en lycklig tid, fri från mardrömmar som hemsökte på nätterna. Men så försvann den, och nu ligger laddaren sedan länge övergiven i ett hörn och skräpar (brevid en almanacka från 98 som jag sparat utifall att jag någon gång skulle få lust att gå tillbaka och kika lite i den).

Du kanske tänker:"Men asså, hallå! Ingen eltandborste? Finns det, liksom?! Lever vi inte på 2000-talet, eller vaddå?". Då vill jag berätta något för dig, och sluta inte att läsa nu även om det känns tungt. Det finns en helt annan verklighet än den som är din egen, än den som den stora massan lever i. Det är en verklighet där eltandborstar inte finns.
Det är dags att sluta blunda, och börja våga stirra det dentala mörkret rakt i vitögat.

Sist jag var hos min tansläkare så tittade hon mig djupt i ögonen och fick mig att lova att så snart som möjligt införskaffa en elektroniskt driven tandborste. Det lovade jag att göra. Ändå sitter jag här, lite drygt ett år senare, fortfarande utan eltandborste. Det är nästan som att det har uppsått en låsning, och varje gång jag är på väg att köpa en är det som att något hindrar mig. För tänk om det finns en bättre än den där som jag stå och håller i ? En billigare? En snyggare? Eller en som rentav både är bättre, snyggare och billigare? It's a jungle out there, och I just can't välja. Och allt eftersom tiden går i väntan på att hitta den perfekta eltandborsten lider mina tandhalsar lite mer för varje dag som går.

Men nu vänder vi blad. I år förlåter jag min gamla tandläkare från tonårstiden för att han nekade mig tandställning, trots att jag redan då såg ut som ett dragspel i nederkäken. Han måste ju med lätthet ha kunnat förutse hur mina tandhalsar skulle må och hur mitt tandkött skulle känna sig ett par år längre fram i tiden. En så pass trångt möblerad mun med allt vad det innebär önskar jag inte ens en hjärtlös krigsförbrytare. Jag förlåter honom, bara så där, bara för att jag är så full av hopp och tro inför den ljusnande framtid. Jag ska dansa in det nya året till ljudet av en surrande Braun, och festa på Corsodyl (munhålelösning) och tandstickor indränkta i mint. 2009 är här -tandens år...