Tvätthögar, utanförskap och det lilla ordet mañana

Idag skulle jag: ha tvättat x (i detta fall många) maskiner tvätt.
ha städat övervåningen
ha städat nedervåningen
ha städat kaninburen

Idag gjorde jag: inte just så mycket alls.

Vet inte hur det går till sådana här dagar. Var finns effektiviteten? Var finns min överväxel? Har jag överhuvudtaget en överväxel? Var någonstans i mig finns den driftiga företagsgen ur vilken jag är sprungen? Den borde rimligtvis vara skriven över hela mig, ristad in i mitt själva väsen, speciellt då den kommer från två håll. Med min genetiska påbrå borde jag rimligtvis vara så mycket mer lik en chippad ekorre än den sköldpadda jag kom att bli. Nu blev det som det blev. Faktum är att det tog mig en hel eftermiddag att sortera mina barns kritor, och så väldigt många kritor var det faktiskt inte i den där burken.

Till min fördel ska sägas att jag har hunnit läsa en hel del idag i boken som jag fick i julklapp. Inte för att det vare sig hjälper kaninerna eller fyller de gapande hålen i våra halvtomma garderober, men ändå. Vi har haft en härlig dag, och det där andra kan jag ju faktiskt ta mig an i mañana.

Mañana är ett så vackert ord, tycker jag. Så mjukt och förlåtande, så hoppfyllt och bekymmerslöst. Därtill är det en av de väldigt få spanskaglosor som jag lyckades arkivera i min minnesbank från min tid som spanskastudent. Om min man hade fått tillägga någonting här, och det kan han väl få göra, så hade han påpekat att jag inte är kapabel bilda en enda mening på spanska. Jag är böjd att förlåta honom, för tyvärr så stämmer det.

Men vem vet vad som händer i mañana? Jag kanske, när allt kommer omkring, undlåter att ta tag i all den där städningen i mañana också. Jag kanske får för mig att börja plugga spanska på heltid istället för att feja och mocka, och då, då minsann skulle det vara slut på allt pikandet! Det skulle bara vara en tidsfråga innan jag bildade meningar på löpande band, det är jag säker på. "Oh, por favor señor!" skulle jag t.ex. kunna säga osv,osv. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag gjorde barnen tvåspråkiga på kuppen.

Tänk vad gulligt det skulle vara med en hel liten hög med lintottar som springer runt och svänger sig med latinska kraftuttryck och kärleksförklaringar om vartannat. Tänk bara vilken omväxling det skulle innebära! Och så rätt vad det var skulle lärarna börja ringa hem och fråga varför vi aldrig hade begärt hemspråksundervisning åt våra barn. "Självklart ska barnen ha hemspråksundervisning, du har helt rätt", skulle jag svara läraren. "Så försumligt av mig att neka barnen denna fördjupning i det som har kommit att bli en så vital del av deras mänskliga rotsystem."

Och på den vägen skulle det bara fortsätta och fortsätta, ända tills maken blev så illa tvungen att sätta sig vid skolbänken. Under en sträng spansk lärarinnas tunga hand skulle glosorna nötas och grammatiken tragglas; allt för att överhuvudtaget kunna hänga med i konversationen vid frukostbordet. Och när han till slut körde fast på allvar i de sliriga grammatiska träskmarkerna skulle vi alla turas om att föklara hur allt hänger i hop. Jag skulle trösta honom med att det är trixigt, det här med spanska språket. Det skulle jag göra, och i smyg skulle jag låtsas att det var jag och inte han som hade en intelligenskvot uppmätt till 122 på IQskalan. Och allt detta, hela denna storslagna framgångssaga blev sann (eller skulle åtminstone i teorin kunna komma att bli sann) bara för att det fanns en kvinna som ignorerade tvätthögarna och som hade lärt sig att stava till mañana.

Björn, Benny och FM Franzén

Två sånger har mer än andra varit mina trogna följeslagare under december, två sånger av vitt skilda karaktärer och teman. Den ena är en ABBA-låt och den andra är en snart 200 år gammal psalm. Här kommer en kortfattad och ofullständig presentation av december månads allra största smashing hits: Slipping Through My Fingers och Bereden väg för Herran . Störtst går först, så vi börjar väl med Bereden väg (första och tredje versen).

Psalm 103

Bereden väg förHerran! Berg sjunken djup stån upp!
Han kommer, han som fjärran var sedd av fäderns hopp
Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste
Välsignad vare han som kom i Herrens namn

Gör dina portar vida för Herrens härlighet
Se, folken kring dig bida att nå sin salighet
Kring jordens länder alla skall denna lovsång skalla
Välsignad vare han som kom i Herrens namn

Hela psalmen är fantastisk. Den är så bombastisk och storslagen att vilken pudelrockande 80-talsballad som helst bleknar och framstår lam och platt. Just de ovan nämnda versarna är de som har berört mig mest. De är utmanande, men framför allt hoppingivande. Det är allmänt kännt att vi inte kan frälsa oss själva, och då än mindre någon annan. Men en sak kan vi alltid göra: vi kan alltid bereda väg för Jesus, vi kan alltid be! Tänk vilken maktfaktor! Och det allra bästa är att han inte är nödbedd, aldrig någonsin behöver vi övertala honom om att hjälpa oss.

"Gör dina portar vida för Herrens härlighet..." Varför leva det kristna livet på något annat sätt?! Allt annat måste ju vara vansinne, lite i klass med att gå på julbord och äta sig mätt på potatis (dödssynd enligt min pappa) fast ännu värre, förstås...

Nu tar vi ett raskt kliv över till Björn och Benny. Visst hade jag hört den massa gånger förut, men när jag såg filmen då HÖRDE jag den på riktigt. Jag grät så att tårarna skvalade, okontrollerat och ulkande. Långt ut på parkeringen fortsatte jag, ända tills maken tittade lite hjälplöst på mig och undrade hur det var ställt. Var det inte trots allt en komedi vi hade tittat på? Dog någon av huvudpersonerna när han var på toa? "Sången...den där sången...", är allt jag får fram. Mitt ansikte är rödgråtet och rockärmen är snorig. Så här går den.

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that I'm loosing her forever
And without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
That funny little girl

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
Each time I think I'm close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my ffingers all the time

Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table
Barely awake I let precious time go by
Then when she's gone, there's that odd melancholy feeling
And a sense of guilt i can't deny
What happened to the wonderful adventures
The places I had planned for us to go
Well, some of it we did, but most we didn't
And why I just don't know

Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers

Sentimental. Tveklöst. Melankolisk. Jomenvisst. Ingen kan med bästa vilja hävda något annat. Men den är också finstämd, vacker och fruktansvärt träffsäker. När jag hör den känns det som att Björn och Benny har borrat en lycka in i min skalle och plankat tankar och sinnesstämningar rakt av. Nu var det ju inte så eftersom att jag bara var typ 5-6 år när de skrev den här låten, men det är precis så det känns.

Då blir nästa fråga: är det nyttigt att släppa efter för den här sortens melankoli?Att ge rum för ett sentiment som osvikligen får tårkanalerna att jobba för högtryck? Kanske. Absolut inte jämt, kanske inte ens någon längre stund. Men att en liten stund våga stanna upp vid det faktum att barn är en gåva som man får låna ett litet tag, det kan nog faktiskt vara ganska nyttigt. Visst; mina barn är alltid mina barn, men jag kommer inte att få bre deras mackor för evigt och jag kommer inte alltid få pussa dem godnatt. So what om mitt thè kallnar i morgonrushen, och vad spelar det egentligen för roll att man blir avbruten mest hela tiden? Jag är hyfsat säker på att det kommer att komma stunder när alla barnen är utflugna, då man skulle göra en hel del för att återigen få vara en del av gamla tiders morgonkaos. Samma kaos som man nu tar sig igenom med andan i halsen, och öron röda av irritation...

Med Guds hjälp , och om man spelar sina kort väl nu när de fortfarande är hyfsat små, så bör det när de växer upp finnas mer kvar av realtionen än spridda telefonsamtal och den brokiga samling smörknivar och ljusstakar som alstrades i träslöjden. Med Guds hjälp och alla mina jordiska krafter till förfogande så ska vi nog vara allra de bästa vänner, jag och mina små, även när de blir stora. Däremellan ska jag se till att njuta så mycket jag bara kan!

En ödmjuk önskan i juletid

Familjen sitter samlad vid frukostbordet i godan ro, och föräldrarna passar på att slänga in en liten undersökning. Dagens fråga lyder: "Vad vill du allra helst ha i julklapp? ". Denna fråga hade kanske gjort sig ännu bättre för en månad sedan när köerna i butikerna var aningen kortare och tiden inte var lika knapp. Nu är det som det är, och någon ska ju ändå hålla all extrapersonal på stan sysselsatt.

Bell önskar sig smink, Nikki vill ha Lego, Lala vill ha en kassa-apparat, jag vill ha en morgonrock, och maken vill ha en världsomspännande turné som steaming hot låtskrivare och sologirtarrist. När turen kommer till Adam och han får frågan vad han önskar sig i julklapp tystnar han och säger efter en stunds eftertanke:

"Öh...äppeljuice".

Ja, min son. Jag tar på mig ansvaret för att uppfylla din önskan. Vilken sorts äppeljuice vill du ha? Blir Bravo bra? Eller skulle du föredra Ica:s? Är det rent av så att du tycker att Coop:s smakar bäst? Eller ska mamma slå på stort och investera i ett paket Tropoikana? Det är en omoraliskt dyr variant, men så är det ju också bara jul en gång om året. Det blir ditt och ingen annans, och jag kan linda det i celofan och sidenband. Någon annan får sörja för smink och kassa-apparat, Lego och världsturné. Låt mig få bli din lyckas fé!

Familjens tusenårsrike - en verklighet i vår tid

Kan inte riktigt släppa att helgen blev så lyckad och rofylld. Vi gjorde... i stort sett ingenting. Jag har för länge sedan insett att det är då vi som familj fungerar som allra bäst. Ändå finns där en benägenhet att trycka in på tok för många föresatser på alldeles för lite tid. Detta trors att vi har ett väl inarbetat valspråk som lyder "De lata vinner i längden". Fattar inte riktigt hur det går till...


Speciellt glädjande var att konstatera att barnen bråkade mindre än vanligt den här helgen. Mycket mindre! Vi har genomgått en rejäl formsvacka på det området under hösten, men jag intalar mig att den här helgen innebar en vändpunkt, ett avstamp. Början på något nytt! Jag ser för mitt inre en helt ny fas av fredlighet inträda i vårat hemman, vårat hulda hemman, där lejon sova brevid lamm, där hårda ord inte längre hagla likasom regndroppar under monsunen. Där knytnävar inte längre vina genom atmosfären, där retet inte längre är allestädes närvarande så fort mer än ett barn vistas i samma rum. Jag ser barn som pärlar utan att vandalisera sina syskons pärlplattor, jag hör barn som säger: "Javisst, kära syster! Du får låna min mössa, idag igen!". Och när det påminns om att kaninerna behöver matas hör jag pigga barnaröster som glatt utbrister: "Jajjamensan, lilla mamma. Varför skjuta upp till imorgon det vi kan göra idag!". Och som på givet kommando traskar de ut till fyrfacksburen och utför sina sysslor under ystra tillrop och munter sång. Och om jag blundar riktigt hårt, är det inte ännu ett scenario som utspelar sig för mina ögon... jo, visst är det så! Vad är det då jag ser? Ett under, så stort som något annat, spelas upp för min inre syn. Den här gången ser jag barn som inte bryr sig om var i bilen de ska sitta. De är alla bara så glada för ATT de får sitta. De ler och skrattar mot varandra, och sedan säger de unisont, med en mun; "Tack snälla mamma och pappa för att vi inte behöver åka kollektivt idag. Tänk så bra vi har det!". Och det största undret är att alla barnen är våra! En ny tidsålder, ett familjens tusenårsrike är vad jag vädrar, och det gör mig yr av lycka...



Vid en viss kritisk tidpunkt höll det på att gå över styr även denna helg. Vi hade just hämtat in granarna, och höll på som allra bäst med själva smyckandet. Lala börjar hänga kulorna i en väldigt koncentrerad, begränsad del av granen. Tätt, tätt hänger hon dem utan någon större hänsyn till The Big Picture. Bell tycker inte att det ser klokt ut, så hon börjar följaktligen att placera om kulorna som lillasyster har hängt upp. Lala hämnas i sin tur med att flytta på de kulor som Bell har hängt upp, och så är det hela igång... Jag känner hur modet sjunker och färgen i ansiktet stiger. "Men ni måste ju respektera varandras julpynt!" hör jag mig själv utbrista. Rösten är gäll och lite sprucken, och har en tydlig anstrykning av desperation. Systrarna tittar förvånat upp, och vedergällningsaktioner upphör tvärt. Det är återigen fred på jorden. Kvar sitter jag i ett hav av julgranskulor och multifärgad julgransbelysning, chockerad över att mina ord fick sådan effekt.



Resten av helgen flyter som sagt var på som en fridsam bäck en vacker aprildag, och det mesta går som jag vill. Kevin vinner Idol, och jag får dricka mitt te medan det fortfarande är varmt. Tack gode Gud för livet!

Bilen är paxad

Lala, nu 5 och ett halvt, sitter uppkrupen i sin pappas famn. Hon är på allra bästa goshumör, pladdrar på om allt och inget. Helt plötsligt sätter hon sig upp, stryker honom över kinden säger:
" Pappa... har du skrivit ett sådant där papper som man skriver innan man dör?" Hon tittar stinnt på honom med sina blå ögon. Den semiobligatoriska elvan är på god väg att rymma ur näsan, men med ett vant snörvel drar hon in den igen.
"Menar du ett testamente?", undrar pappan och tittar frågande på sin dotter.
"Ja, just det. Ett sånt där papper där det står vem som ska få dina saker", förtydligar dottern.
"Nej, det har jag inte gjort ännu", säger pappan (35 år gammal och kärnfrisk).
Lala ler lite urskuldande, och sedan säger hon med sin allra lenaste röst:"Du...du kan väl skriva att jag ska få bilen" .

Det gäller att alltid ligga steget före, och att i alla lägen se till att ha en god framförhållning. Bilen går till Lala, snart 5 och ett halvt. Kasta nyckeln i sjön och ingen kan ta upp den.

Vem har skapat Piff och Puff?

Det är läggdags, och han är inte på allra bästa läggdagshumör. När vällingen tar slut protesterar han med ett gällt skrik, och jag undrar än en gång vad meningen är med en så stark röst på ett så litet barn. Hade det inte varit idé att barn fick växa i sina röster lite eftersom, liksom? Det stora ljudet verkar överdimensionerat när man skymtar den lilla flanellklädda kroppen som kränger i utdragssängen. Jag ligger alldeles intill, så för att undvika tinnitus drar jag igång med "Vem har skapat (valfritt djur alt. människa)", en av Boppes absoluta favoritsånger. Som den borne pedagog jag är, låter jag själva sonen avgöra vilken av Guds skapelser vi ska sjunga om ikväll. Jag inleder min avledande manöver med att klämma i med "Vem har skapat...", och sedan tystnar jag i väntan på att han ska fylla i och fortsätta att leda oss i sång istället för att gorma.

Det funkar. En ny sång ljuder i natten. Den kommer förmodligen inte att hamna på nästa barnskiva för den är inte teologiskt riktig, men den fyller sitt syfte som tröstnapp.

"Vem har skapat Piff och Puff, Piff och Puff, Piff och Puff
Ja, vem har skapat Piff och Puff
Gud i himmelen"

Sedan radar han upp ytterligare en hop Disneyfigurer, som samtliga klassas som Guds skapelser; Musse, Kalle, Långben m.fl. Han sjunger med värme och inlevelse, och hans trosvisshet är total. Det är en hel del som han har fått om bakfoten, men jag har absolut inte hjärta att rätta honom. Efter en lång stund tystnar skönsången och ersätts av slagen hjältes snusande andhämtning. Brevid ligger jag på det hårda golvet med ömmande rygg, och med ett leende på mina läppar. Ikväll är jag så glad för att jag får vara med; tänk att jag får vara med!

Mordhot och frigörelseprocess

Ninni, nio år i vår, har den senaste tiden haft ett gigantiskt frigörelsebehov. Det tar sig uttryck på alla tänkbara plan, men först och främst på kommentarsplanet. Om vi säger att vi hoppas att att Carola och Andreas Jonssom ska gå vidare i "Andra chansen", så deklarerar hon att hon hellre ser att Nordman vinner (med sin pyrotekniska häxprocess-låt). Hon tycker tvärtom per automatik.

För inte så långe sedan satt storflickorna och maken i soffan och diskuterade det här med släktskap. "Om inte mormor och morfar hade träffats så hade inte mamma funnits", resonerar Bell. "Inte du heller", säger Ninni och tittar på sin pappa. "Jo, jag hade ju funnits ändå...", försöker pappan. "Ja" kontrar Ninni, "men du hade inte haft något jobb" (syftande till att pappan jobbar i det av morföräldrarna ägda företaget, red anm.)

Härom dagen berättade hon i förbifarten att hon hade hotat Erik, sin bänkkamrat, att mörda honom på rasten. Vet inte riktigt varför hon tog till ett sådant grovt hot, men när hon berättade det sade hon det lite sådär i förbifarten, ungefär som om hon hade berättat att de hade lärt sig något nytt i matten på lektionen. Så konstigt det måste ha tett sig, alltihopa, när hon satt där och sade det där hemska, med sina långa flätor och stora blå ögon.

Samma flicka som levererar mordhot och dräpande kommentarer kramas i nästa stund så att det känns ända in i själen. Hon får mig att känna mig som världens bästa mamma! Och när hon sätter den sidan till, så har hon en värme som skulle kunna smälta självaste Arktis (som i och för sig smälter i alla fall tack vare den globala uppvärmningen). Fastän jag vet allt detta, så kan jag ändå komma på mig själv med att önska att hon skulle säga något riktigt fromt ibland, lite för omväxlings skull bara. Eller att hon skulle ta ett humanitärt initiativ, som t.ex. att samla pantburkar och ge hela vinsten till klassens fadderbarn. Det skulle bekräfta det jag redan vet, och alla andra skulle få en chans att se det som jag redan ser. I väntan på det får jag nöja mig med vetskapen att hon aldrig skulle göra verklighet av sitt hot att bära hand på sin klasskompis, och att hon har ett hjärta av guld. Det får räcka tills vidare...

Tånaglar och tidens gång

Kan man bli tårögd av att se sitt barn klippa sina egna tånaglar, på alldeles eget initiativ? Nej, inte om man är mentalt stabil, kanske någon säger. Jodå, bara man är tillräckligt sentimentalt lagd, kanske någon annan (t.ex. jag) säger...

Idag har vi firat vår stora, lilla 11 åring. När hon lade sig var hon just sådär nöjd som man vill att ens födelsedagsbarn ska vara. På önskelistan stod smink, kläder, böcker och en gitarr. För första gången någonsin fanns inga leksaker med, och det känns ganska märkligt, nästan lite tomt. 152 cm lång älskad flicka sträckte ut sig i sängen och somnade till slut med magen full av tårta. Jag vet att det är en plågsamt sliten klyscha, men jag måste änså få säga det: tiden går så fort!

Bell var det förstfödda barnbarnet på båda sidor släkten, och därmed också centrum i hela släkt-universum. Vid två års ålder pratade hon ungefär lika tydligt som talpedagogen som jag gick hos på högstadiet . Redan vid 1 och 1/2 års ålder gjorde hon tappra försök att konversera sina jämnåriga kamrater på söndagsskolan. "Tjevligt att tjäffas", kläckte hon ur sig när det var dags att gå hem. Innan hon fyllde två kunde hon alfabetet som ett rinnande vatten, och på given signal namngav hon U.S:A:s president, Storbritanniens premiärminister och FN:s generalsekreterare. Helt plötsligt var alla småord och ändelser på plats, och det var aldrig så mycket till barnspråk att tala om.

Man ska inte jämföra, speciellt inte sina barn, men jag kan bara inte hålla mig.

Boppe, yngst i våran barnaskara, fyller 3 år i början av juni. Hans utbildningsnivå är... inte helt obefintlig, men bra nära. Vart tredje ord som kommer över hans läppar är "tlaktol (=traktor)", och det här med anatomi verkar inte över huvud taget vara något som bekommer honom.

När man frågar var hans öga är, så petar han trosvisst upp ett finger i ena näsborren och säger "häj äj min öga". Om man frågar var ansiktet är, så klappar han sig på underarmen och förklarar högtidligt att "häj äj min ansikte". Och jag säger bara: nåde den som tar det ur honom. Boppe, med sina tunga morgonblöjor och sin stinna vällingmage, har ännu inte lyckats lokalisera sin egen navel och det är just så jag vill ha det. Ett bra tag till vill jag faktiskt ha det så. Jag tänker mig att det kan vara ett vettigt sätt att bromsa tidens framfart, i alla fall ett litet tag.

Man ska leva som man lär

Jag har en hyfsat rik erfarenhet av att vara gräsänka. Ett par gånger om året gör maken, älsklingen, veckolånga utflykter till platser långt borta. Det är nästan löjligt att ens beröra ämnet, speciellt när det finns så många som är ensamma mest hela tiden med sina barn, som så gott som alltid får dra hela lasset själva. Av dem är jag djupt imponerad. De är hjältar allihopa, ofrivilliga hjältar många av dem, men de är alla hjältar.

Nu är det inte så för mig, och jag känner en ödmjuk, förbryllad tacksamhet inför detta faktum. Jag har en stor samling märkliga egenheter inpräntade in min person, och flertalet av dem misstänker jag (eller faktiskt vet med säkerhet) kan vara ganska enerverande. Hur som helst. Med jämna mellanrum dyker de där veckorna upp då han är på resa och jag är utelämnad till min egen förmåga (och min stora släkts välvilja. Tack gode Gud för storfamiljen!). I dessa lägen har jag upptäckt att det är helt avgörande att man har en strategi, en väl utarbetad plan med tydliga hållpunkter som man sedan följer slaviskt. Nedan följer ett förslag på ett strategiskt riktigt upplägg som bör resultera i en lyckad utgång.

Jag brukar börja ensamvistelsen, eller självständiga veckan som jag kallar en när jag känner mig positiv, med att sätta mig ner vid köksbordet och riktigt gråta ut en fem-tio minuter eller så. Vanligtvis så gråter vi i flerstämmigt, flickorna och jag, innan jag lyckas samla mig för att säga någonting uppmuntrande och samlande. Det kan t.ex. vara något i stil med: "En vecka går så fort, och nu ska vi se till att ha riktigt roligt. Om ni bara lovar att lyda mig blint ska ni se att vi kommer att få det riktigt trevligt tillsammans". Sedan kanske vi åker iväg och köper ett kilo lösviktsgodis, även om det råkar vara onsdag. Det är ett beprövat knep som kan rädda ur vilken tåredal som helst. Första och sista dagen är enligt min erfarenhet nästan alltid värst, varför det kan vara klokt att lägga in ett godisevent någon av de dagarna, eller varför inte bägge.

När alla har gråtit klart och snytit ur är det dags att skriva en lista, ett slags schema över när ni ska göra vad och vilka ni ska försöka se till att träffa. Här är nyckelorde lagom. Om man stämmer träff med halva stan kan det ha en uppstressande effekt, och det är inte stress vi är ute efter här. Men se för allt i världen till i att hamna i passivitet. I situationer som dessa är det viktigt med ett tydligt ledarskap, och det bör vara föräldern som håller i spiran.

Viktigt att komma ihåg är att man bör hitta en balans mellan att hålla på rutiner och att inte hålla på rutiner. Alla rutiner intakt kan skapa utmattning hos den hemmavarande föräldern. Inga rutiner intakt skapar kaos och anarki. Inget av dem är att önska, så man gör helt enkelt bäst i att hålla på några få utvalda. Det brukar funka bäst.

Du kommer behöva all goodwill som dina barn kan tänkas uppbringa, och tro mig, det är inte speciellt svårt att hjälpa dem på traven. Släng in en överraskning i mitten av veckan; städa kaninburen (eller kaninburarna) så att dina barn slipper. Köp hem pizza. Lägg något fint under deras kuddar. Lek sagotant. Eller varför inte chocka de små med en skogspromenad, något de garanterat aldrig glömmer.

Överraskningar och hämtpizza i all ära; det viktigaste är ändå att försöka upprätthålla ett gott och jämt humör. Att inte tappa tålamodet. Att inte kasta föremål omkring sig. Att inte prata med mörk röst (om man är kvinna). Andas djupt och håll huvudet kallt; det har alla allt att vinna på.

Hur har då min vecka, min självständiga vecka sett ut? Efter ovanstående principer kan man förmoda. Jag menar, man är ju inte direkt ny i gemet... men icke. Icke har man följt Gräsänkans tumregler, trots att man har författat dem själv. Jag har brutit mot alla regler och det bidde inte så bra. Ingen strategi, inget godis, inga överraskningar, inget tålamod (inte i slutet av veckan i alla fall). Det resulterade i inte så speciellt glada och samarbetsvilliga barn och en hel massa motvind som vi hade klarat oss bra utan.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Till våren åker jag på encounter (eller retreat som det heter nu för tiden) - igen! Jag har insett att det finns en del att ta itu med, allra längst därinne.

En illa tilltygad köpupplevelse

Här om dagen var jag med om något traumatiskt som jag känner att jag helt enkelt bara måste få bearbeta. Så här var det.

Inne på Nilssons skor i Uppsala hittade vi sandalerna med stort S, Rosita och jag. Det var av en sådan sort som inte lämnar en inbiten skoälskare oberörd, sådana skodon som väcker känslor. Det är troligt att om man verkligen anstränger sig och lyssnar riktigt noga så skulle man höra dem tala. Knappt hörbart, viskandes, kan den riktigt uppmärksamma konsumenten höra små, små ord av övertalning; "Köp oss, köp oss". Om man ändå inte köper dem utan våldför sig på sig själv och går vidare till nästa butik, så finns de ändå kvar där på näthinnan när man blinkar, exponerade ifrån sin allra mest fördelaktiga vinkel.

Sandalerna i fråga har en hög kilklack i kork med "Replay" broderat på sidan. Små, tunna remmar i brunt läder med nätta metallspännen håller vidundret på plats, och ja, ni har förstått vart jag vill komma; de är fulländade. Priset var inte lika fulländat, närmare bestämt 998:-. Niohundranittioåtta svenska riksdaler är i alla lägen alldeles för mycket för ett par sandaler, likväl så fick de följa med hem. Vägen dit var kantad av tistlar och törne och bristande engagemang.

Efter moget övervägande banar jag mig väg fram till de båda expediterna som står bakom disken. Vid det här laget har vi varit i butiken i ungefär 5 minuter, och vi har redan hunnit bli otrevligt bemötta två gånger, solidariskt uppdelat på en förorätt till oss var. Inte så pass att man blev ledsen eller så, utan snarare små markeringar för att låta oss veta att vi inte var betydelsefulla.

Det är ganska mycket folk framför kassan nu, ändå är det bara den ena av dem, vi kallar honom trettiofemåringen, som tar betalt. Tjejen står med ryggen mot den växande folkmassan (o.k. lätt överdrift) och fortsätter envist med sin syssla. Vi kan kalla henne nittonåringen, för enkelhetens skull. Jag sneglar på klockan, har faktiskt ganska bråttom, och försöker förtvivlat få ögonkontakt. Till slut händer det. Hon tittar upp och våra blickar möts, och i samma ögonblick drar något mörkt över hennes (nittonåriga) ansikte. "De blir bra, jag tar dem" säger jag och lägger upp 998kronors-sandalerna på disken. Hon drar en knappt hörbar suck och ger mig den berömda varför-kan-jag-inte-få-prismärka-ifred-blicken.

Motvilligt tar hon sig an den töntiga kunden i yngre medelåldern på andra sidan disken. När hon gör det så är det med samma entusiasm som en kommunalarbetare städar Baja-Major efter en urartad Hultsfredsfestival. Jag känner mig som en obehaglig överraskning, som en plump i hennes nittonåriga prismärkar-protokoll. Förlåt för att jag stör. Förlåt för besväret jag åsamkar dig, o nittonåring, när jag köper de här sandalerna för 998:- .

Ändå så kommer jag på mig själv med att vänta på att någon av de båda människorna bakom disken ska kommentera de fantastiska sandalerna. Det är ju trots allt rykande färska vårnyheter som max kan ha varit inne i butiken i någon vecka eller två. Det är ju för allt i världen kilklackssandaler med broderad korksula! Sandaler vars läderremmar förmodligen har gnuggats med tandborste innan de fick lämna fabriken för att få den rätta, använda looken. Det är konst i storlek 39 som får ögonen att tåras. Men de är inga konstälskare, det märks tydligt. Varken trettiofemåringen eller nittonåringen så mycket som höjer på ett ögonbryn, än mindre kommenterar de mästerverket som ligger framför dem på disken.

Utan ett ord drar hon 998:- från mitt kort, utan ett ord räcker hon mig påsen med det dyrbara innhållet. Som för att riktigt markera hur oansenligt mitt besök har varit i "hennes" butik, så vänder hon bort blicken när hon ger mig påsen. Innan jag ens har hunnit stoppa ner plånboken och samla ihop mina saker har hon redan hunnit återgå till sysslan som hon älskar mest; att prismärka.

Det är då det slår mig. De här människorna, nittonåringen och trettiofemåringen, de tycker inte om kunder! Och jag håller det för troligt att de inte ens tycker om skor...

Jag vill avsluta mitt inlägg med att önska butikspersonalen på Nilssons i Uppsala allt gott, som t.e.x. långt liv och lycka. Och varför inte slå till på en ny karriär på behörigt avstånd ifrån allt vad både kunder och skor heter när vi ändå är i farten.

Kaniner bortskänkes

Den person som anser att dåligt samvete är en bristvara i tillvaron, bör skaffa sig ett (eller varför inte fem som vi så klokt har gjort) husdjur. Per omgående. Husdjur alstrar dåligt samvete lika tveklöst som en polyestertopp alstrar armsvett.

Jag vet så väl med mig att det är synd om våra kaniner, men det är väl ändå inte mitt fel? Eller är det mitt fel? Vi hade ju en överenskommelse, föräldrar och barn emellan, att föräldrarna inte skulle lyfta ett finger för att göra något för kaninernas fortbestånd. Vi var ju så rörande överens om det i början av juni. Det faktum att den yngsta blivande kaninägaren var just fyllda fyra verkade inte framstå som ett hinder att räkna med för de klarsynta föräldrarna. Inte heller att en annan av de tilltänkta kanininnehavarna inte egentligen gillar djur. Mycket moget agerat av föräldrarna. Nu, i mörka, snöslaskiga januari är det som om alla barnen har drabbats av en kollektiv minneslucka. Kaninerna, på delad förstaplats med föräldrarna, är de stora förlorarna.

Det var alldeles för länge sedan någon bytte i burarna nu. Det har gått så lång tid att jag undviker att få ögonkontakt med de små ulliga när jag går förbi. Jag skäms över mig själv och oss som familj, över att vi har låtit deras värld på 0,5 x 1m (per kanin) förfalla så dramatiskt. Jag vill inte veta vad de tänker om människosläktet.

Och som för att ytterligare strö salt i såren läste jag idag en artikel om barnfamiljens förhållande till husdjur. Där uttalade sig en expert, och hon kunde inte nog trycka på det faktum att man inte kan lägga över ansvaret på barnen. Hon menade att det var helt orimligt att tänka att det skulle fungera. Var var du, Gun, i somras när jag verkligen hade behövt dig och dina snusförnuftiga argument? Jag menar, det är ju alltid lätt att komma i efterhand och komma...

Men så kom dock en trösterik tanke till mig. I Afrika gör man än idag både husväggar och golv av kospillning, och det sägs vara både praktiskt och trivsamt. Kan kaniner tänkas ha ett liknande förhållande till sin spillning? Hur som helst; imorgon ska föräldern masa sig ut och byta på de stackars djuren. Barnen ska på JG, barnkalas och maskerad, och de har ju hur som helst ändå förträngt sommarens avtal.

Tidsbroms någon?

För en vecka sedan blev Bell, min äldsta, stolt ägare till sin första deodorant. Inte mycket till bloggämne kan man tycka, men sett till helheten så är det ändå anmärkningsvärt. Jag fick den stora äran att införskaffa den och valet föll till slut på en Date. Cirkeln är sluten.

I söndags efter mötet åkte vi till Gränby Centrum och lommade runt i timtal innan det slutligen blev Bells tur hos frisören. När hon gick in och satte sig var hon tio år, på god väg att bli elva. Fyrtio minuter och en uppklippt frisyr senare kommer hon ut och är helt plötsligt tretton och ett halvt.

På torsdag så tar hon bussen hem från skolan i sällskap med en klasskompis, helt utan min hjälp. Kan någon tala om för mig vad det är som händer?! Och är det någon som vet om det finns någon slags tidsbroms att dra i i sådana här lägen? Jag är faktiskt inte säker på att jag går med på det här... inte egentligen.

Kapprustning i julens anda

Igår tog jag äntligen ner julpyntet. Lådvis med krafs stuvades ner och bars ut i vårat överbelamrade förråd. Jag släpade och röjde i timmar innan jag äntligen blev klar. Huset kändes alldeles kalt när jag var färdig, så jag firade min insats med en jättekvast tulpaner.

Jag var fast besluten. I år skulle det julpyntas så till den milda grad. I år skulle jag slippa höra mina barn säga: "Men mamma, varför kan inte vi ha det lika mysigt som hos moster Sara? De julpyntar ju på riktigt..." Och faktum är att jag lyckades med mina föresatser, för första gången någonsin. Segerns sötma är söt, även om priset känns aningen högt så här med facit i hand.

Någon gång i slutet av november varje år byter Saras hus gestalt och förvandlas till en amerikansk juldröm. Levande ljus i mängd och parti, julstjärnor i varje fönster, nötter, dadlar, adventsljusstakar, tomtar, änglar, snögubbar, julmusik, enar med utebelysning och inte att förglömma; granen. Granen med stort G. Granen som dignar under ansenliga mängder julpynt som smugglades hem från USA med flyttlasset, helt utan hennes makes (min brors) vetskap. Det kanske låter mer överdådigt än vackert, men vackert är just vad det är. Faktiskt väldigt vackert, och otroligt stämningsfullt. Om man hade översatt julpynt till kärnvapen, så hade Sara varit en supermakt i klass med U.S.A.

Therése, min andra svägerska, julpyntar på ett lite annat sätt men med ungefär samma inlevelse. Hos Tes går julen i vitt, guld och grönt och hon tillverkar det mesta av sitt julpynt själv som det anstår en äkta florist. Installationer i mossa, trollhassel och guldtråd pryder tak, väggar och platsen ovanför den öppna spisen. Även Tes har en gran av modell magnifik med en kjol i vitt och guld som döljer den spartanska julgransfoten. Levande ljus tar hand om resten, och ja, jag behöver väl knappast påpeka att det är mycket vackert. Therése får föreställa Ryssland i min metafor.

Som jag tidigare nämnde så insåg jag på ett tidigt stadium att more is more. Om jag skulle ha någon som helst chans att ro hem priset för Årets julhus visste jag att det gällde att satsa, och då verkligen satsa hårt. Sara och Therése var lyckligt ovetande om den kapprustning som nu iscensattes från min sida.

Efter att ha köpt nytt julpynt för första gången på 8 år lämnade jag butiken 700 kr fattigare. Utöver det tillskottet fick allt julrelaterat krafs som vi har i vår ägo från det att vi gifte oss för 12 år sedan helt plötsligt komma till nåder och användning. Dubbla uppsättningar av plast-julgranar trängdes med med multifärgade lampor och kitchiga julgranskulor. Jullandskapet i glasfiberoptik stod sida vid sida med den hemmagjorda tomten från Öppna förskolan-tiden. Inte mindre än fyra stycken julkrubbor har prytt olika delar av hemmet. Den enögda pappersängeln med en enda stor paljett mitt i pannan i bästa Monsters Inc stil har vakat över oss alla från sin plats i granen. Det hade aldrig hänt i normala fall. När jag var klar var övervåningen så pyntad att själva övervåningen inte längre syntes. Även om nedervåningen var i något bättre skick, så hade huset i stort tagit ganska mycket stryk. Och nej, det var inte vackert. Men barnen fick så de teg, och jag får väl lov att föreställa... Nord Korea.

En vecka innan jul konstaterade Madde (min andra svägerska) i förbifarten att hon fortfarande inte hade hittat sina adventsljusstakar. De har varit mitt i en renoveringsfas av enorma proportioner, och hade gjort bedömningen att det var svårt nog att få plats med köksmöblemanget i vardagsrummet utan att därtill klämma in en julgran. Där och då tyckte jag lite synd om henne, men nu har den känslan bytts i avund. Madde kommer efter avslutad renovering ha mer förvaringsmöjligheter än Sara, Therése och jag tillsammans. Hon kommer säkert kunna leva med att julpyntet fick stryka på foten den här gången. Madde är en en sann pacifist i sammanhanget, faktiskt inte helt olikt Sverige med sin neutralitet och nedmontering av försvaret.

Nu får ni ursäkta mig. Jag har faktiskt lite snöspray som jag behöver gå och skrapa bort...

Nystart eller dödsryckning?

Just när jag äntligen får ändan ur vagnen och börjar blogga igen går strömmen. Ska jag se det som ett tecken att jag borde låta bli? Eller som ett hinder att övervinna? Framtiden får utvisa om detta lilla inlägg är en nystart eller en sista dödsryckning.