En ödmjuk önskan i juletid

Familjen sitter samlad vid frukostbordet i godan ro, och föräldrarna passar på att slänga in en liten undersökning. Dagens fråga lyder: "Vad vill du allra helst ha i julklapp? ". Denna fråga hade kanske gjort sig ännu bättre för en månad sedan när köerna i butikerna var aningen kortare och tiden inte var lika knapp. Nu är det som det är, och någon ska ju ändå hålla all extrapersonal på stan sysselsatt.

Bell önskar sig smink, Nikki vill ha Lego, Lala vill ha en kassa-apparat, jag vill ha en morgonrock, och maken vill ha en världsomspännande turné som steaming hot låtskrivare och sologirtarrist. När turen kommer till Adam och han får frågan vad han önskar sig i julklapp tystnar han och säger efter en stunds eftertanke:

"Öh...äppeljuice".

Ja, min son. Jag tar på mig ansvaret för att uppfylla din önskan. Vilken sorts äppeljuice vill du ha? Blir Bravo bra? Eller skulle du föredra Ica:s? Är det rent av så att du tycker att Coop:s smakar bäst? Eller ska mamma slå på stort och investera i ett paket Tropoikana? Det är en omoraliskt dyr variant, men så är det ju också bara jul en gång om året. Det blir ditt och ingen annans, och jag kan linda det i celofan och sidenband. Någon annan får sörja för smink och kassa-apparat, Lego och världsturné. Låt mig få bli din lyckas fé!

Familjens tusenårsrike - en verklighet i vår tid

Kan inte riktigt släppa att helgen blev så lyckad och rofylld. Vi gjorde... i stort sett ingenting. Jag har för länge sedan insett att det är då vi som familj fungerar som allra bäst. Ändå finns där en benägenhet att trycka in på tok för många föresatser på alldeles för lite tid. Detta trors att vi har ett väl inarbetat valspråk som lyder "De lata vinner i längden". Fattar inte riktigt hur det går till...


Speciellt glädjande var att konstatera att barnen bråkade mindre än vanligt den här helgen. Mycket mindre! Vi har genomgått en rejäl formsvacka på det området under hösten, men jag intalar mig att den här helgen innebar en vändpunkt, ett avstamp. Början på något nytt! Jag ser för mitt inre en helt ny fas av fredlighet inträda i vårat hemman, vårat hulda hemman, där lejon sova brevid lamm, där hårda ord inte längre hagla likasom regndroppar under monsunen. Där knytnävar inte längre vina genom atmosfären, där retet inte längre är allestädes närvarande så fort mer än ett barn vistas i samma rum. Jag ser barn som pärlar utan att vandalisera sina syskons pärlplattor, jag hör barn som säger: "Javisst, kära syster! Du får låna min mössa, idag igen!". Och när det påminns om att kaninerna behöver matas hör jag pigga barnaröster som glatt utbrister: "Jajjamensan, lilla mamma. Varför skjuta upp till imorgon det vi kan göra idag!". Och som på givet kommando traskar de ut till fyrfacksburen och utför sina sysslor under ystra tillrop och munter sång. Och om jag blundar riktigt hårt, är det inte ännu ett scenario som utspelar sig för mina ögon... jo, visst är det så! Vad är det då jag ser? Ett under, så stort som något annat, spelas upp för min inre syn. Den här gången ser jag barn som inte bryr sig om var i bilen de ska sitta. De är alla bara så glada för ATT de får sitta. De ler och skrattar mot varandra, och sedan säger de unisont, med en mun; "Tack snälla mamma och pappa för att vi inte behöver åka kollektivt idag. Tänk så bra vi har det!". Och det största undret är att alla barnen är våra! En ny tidsålder, ett familjens tusenårsrike är vad jag vädrar, och det gör mig yr av lycka...



Vid en viss kritisk tidpunkt höll det på att gå över styr även denna helg. Vi hade just hämtat in granarna, och höll på som allra bäst med själva smyckandet. Lala börjar hänga kulorna i en väldigt koncentrerad, begränsad del av granen. Tätt, tätt hänger hon dem utan någon större hänsyn till The Big Picture. Bell tycker inte att det ser klokt ut, så hon börjar följaktligen att placera om kulorna som lillasyster har hängt upp. Lala hämnas i sin tur med att flytta på de kulor som Bell har hängt upp, och så är det hela igång... Jag känner hur modet sjunker och färgen i ansiktet stiger. "Men ni måste ju respektera varandras julpynt!" hör jag mig själv utbrista. Rösten är gäll och lite sprucken, och har en tydlig anstrykning av desperation. Systrarna tittar förvånat upp, och vedergällningsaktioner upphör tvärt. Det är återigen fred på jorden. Kvar sitter jag i ett hav av julgranskulor och multifärgad julgransbelysning, chockerad över att mina ord fick sådan effekt.



Resten av helgen flyter som sagt var på som en fridsam bäck en vacker aprildag, och det mesta går som jag vill. Kevin vinner Idol, och jag får dricka mitt te medan det fortfarande är varmt. Tack gode Gud för livet!

Bilen är paxad

Lala, nu 5 och ett halvt, sitter uppkrupen i sin pappas famn. Hon är på allra bästa goshumör, pladdrar på om allt och inget. Helt plötsligt sätter hon sig upp, stryker honom över kinden säger:
" Pappa... har du skrivit ett sådant där papper som man skriver innan man dör?" Hon tittar stinnt på honom med sina blå ögon. Den semiobligatoriska elvan är på god väg att rymma ur näsan, men med ett vant snörvel drar hon in den igen.
"Menar du ett testamente?", undrar pappan och tittar frågande på sin dotter.
"Ja, just det. Ett sånt där papper där det står vem som ska få dina saker", förtydligar dottern.
"Nej, det har jag inte gjort ännu", säger pappan (35 år gammal och kärnfrisk).
Lala ler lite urskuldande, och sedan säger hon med sin allra lenaste röst:"Du...du kan väl skriva att jag ska få bilen" .

Det gäller att alltid ligga steget före, och att i alla lägen se till att ha en god framförhållning. Bilen går till Lala, snart 5 och ett halvt. Kasta nyckeln i sjön och ingen kan ta upp den.

Vem har skapat Piff och Puff?

Det är läggdags, och han är inte på allra bästa läggdagshumör. När vällingen tar slut protesterar han med ett gällt skrik, och jag undrar än en gång vad meningen är med en så stark röst på ett så litet barn. Hade det inte varit idé att barn fick växa i sina röster lite eftersom, liksom? Det stora ljudet verkar överdimensionerat när man skymtar den lilla flanellklädda kroppen som kränger i utdragssängen. Jag ligger alldeles intill, så för att undvika tinnitus drar jag igång med "Vem har skapat (valfritt djur alt. människa)", en av Boppes absoluta favoritsånger. Som den borne pedagog jag är, låter jag själva sonen avgöra vilken av Guds skapelser vi ska sjunga om ikväll. Jag inleder min avledande manöver med att klämma i med "Vem har skapat...", och sedan tystnar jag i väntan på att han ska fylla i och fortsätta att leda oss i sång istället för att gorma.

Det funkar. En ny sång ljuder i natten. Den kommer förmodligen inte att hamna på nästa barnskiva för den är inte teologiskt riktig, men den fyller sitt syfte som tröstnapp.

"Vem har skapat Piff och Puff, Piff och Puff, Piff och Puff
Ja, vem har skapat Piff och Puff
Gud i himmelen"

Sedan radar han upp ytterligare en hop Disneyfigurer, som samtliga klassas som Guds skapelser; Musse, Kalle, Långben m.fl. Han sjunger med värme och inlevelse, och hans trosvisshet är total. Det är en hel del som han har fått om bakfoten, men jag har absolut inte hjärta att rätta honom. Efter en lång stund tystnar skönsången och ersätts av slagen hjältes snusande andhämtning. Brevid ligger jag på det hårda golvet med ömmande rygg, och med ett leende på mina läppar. Ikväll är jag så glad för att jag får vara med; tänk att jag får vara med!

Mordhot och frigörelseprocess

Ninni, nio år i vår, har den senaste tiden haft ett gigantiskt frigörelsebehov. Det tar sig uttryck på alla tänkbara plan, men först och främst på kommentarsplanet. Om vi säger att vi hoppas att att Carola och Andreas Jonssom ska gå vidare i "Andra chansen", så deklarerar hon att hon hellre ser att Nordman vinner (med sin pyrotekniska häxprocess-låt). Hon tycker tvärtom per automatik.

För inte så långe sedan satt storflickorna och maken i soffan och diskuterade det här med släktskap. "Om inte mormor och morfar hade träffats så hade inte mamma funnits", resonerar Bell. "Inte du heller", säger Ninni och tittar på sin pappa. "Jo, jag hade ju funnits ändå...", försöker pappan. "Ja" kontrar Ninni, "men du hade inte haft något jobb" (syftande till att pappan jobbar i det av morföräldrarna ägda företaget, red anm.)

Härom dagen berättade hon i förbifarten att hon hade hotat Erik, sin bänkkamrat, att mörda honom på rasten. Vet inte riktigt varför hon tog till ett sådant grovt hot, men när hon berättade det sade hon det lite sådär i förbifarten, ungefär som om hon hade berättat att de hade lärt sig något nytt i matten på lektionen. Så konstigt det måste ha tett sig, alltihopa, när hon satt där och sade det där hemska, med sina långa flätor och stora blå ögon.

Samma flicka som levererar mordhot och dräpande kommentarer kramas i nästa stund så att det känns ända in i själen. Hon får mig att känna mig som världens bästa mamma! Och när hon sätter den sidan till, så har hon en värme som skulle kunna smälta självaste Arktis (som i och för sig smälter i alla fall tack vare den globala uppvärmningen). Fastän jag vet allt detta, så kan jag ändå komma på mig själv med att önska att hon skulle säga något riktigt fromt ibland, lite för omväxlings skull bara. Eller att hon skulle ta ett humanitärt initiativ, som t.ex. att samla pantburkar och ge hela vinsten till klassens fadderbarn. Det skulle bekräfta det jag redan vet, och alla andra skulle få en chans att se det som jag redan ser. I väntan på det får jag nöja mig med vetskapen att hon aldrig skulle göra verklighet av sitt hot att bära hand på sin klasskompis, och att hon har ett hjärta av guld. Det får räcka tills vidare...

Tånaglar och tidens gång

Kan man bli tårögd av att se sitt barn klippa sina egna tånaglar, på alldeles eget initiativ? Nej, inte om man är mentalt stabil, kanske någon säger. Jodå, bara man är tillräckligt sentimentalt lagd, kanske någon annan (t.ex. jag) säger...

Idag har vi firat vår stora, lilla 11 åring. När hon lade sig var hon just sådär nöjd som man vill att ens födelsedagsbarn ska vara. På önskelistan stod smink, kläder, böcker och en gitarr. För första gången någonsin fanns inga leksaker med, och det känns ganska märkligt, nästan lite tomt. 152 cm lång älskad flicka sträckte ut sig i sängen och somnade till slut med magen full av tårta. Jag vet att det är en plågsamt sliten klyscha, men jag måste änså få säga det: tiden går så fort!

Bell var det förstfödda barnbarnet på båda sidor släkten, och därmed också centrum i hela släkt-universum. Vid två års ålder pratade hon ungefär lika tydligt som talpedagogen som jag gick hos på högstadiet . Redan vid 1 och 1/2 års ålder gjorde hon tappra försök att konversera sina jämnåriga kamrater på söndagsskolan. "Tjevligt att tjäffas", kläckte hon ur sig när det var dags att gå hem. Innan hon fyllde två kunde hon alfabetet som ett rinnande vatten, och på given signal namngav hon U.S:A:s president, Storbritanniens premiärminister och FN:s generalsekreterare. Helt plötsligt var alla småord och ändelser på plats, och det var aldrig så mycket till barnspråk att tala om.

Man ska inte jämföra, speciellt inte sina barn, men jag kan bara inte hålla mig.

Boppe, yngst i våran barnaskara, fyller 3 år i början av juni. Hans utbildningsnivå är... inte helt obefintlig, men bra nära. Vart tredje ord som kommer över hans läppar är "tlaktol (=traktor)", och det här med anatomi verkar inte över huvud taget vara något som bekommer honom.

När man frågar var hans öga är, så petar han trosvisst upp ett finger i ena näsborren och säger "häj äj min öga". Om man frågar var ansiktet är, så klappar han sig på underarmen och förklarar högtidligt att "häj äj min ansikte". Och jag säger bara: nåde den som tar det ur honom. Boppe, med sina tunga morgonblöjor och sin stinna vällingmage, har ännu inte lyckats lokalisera sin egen navel och det är just så jag vill ha det. Ett bra tag till vill jag faktiskt ha det så. Jag tänker mig att det kan vara ett vettigt sätt att bromsa tidens framfart, i alla fall ett litet tag.

Man ska leva som man lär

Jag har en hyfsat rik erfarenhet av att vara gräsänka. Ett par gånger om året gör maken, älsklingen, veckolånga utflykter till platser långt borta. Det är nästan löjligt att ens beröra ämnet, speciellt när det finns så många som är ensamma mest hela tiden med sina barn, som så gott som alltid får dra hela lasset själva. Av dem är jag djupt imponerad. De är hjältar allihopa, ofrivilliga hjältar många av dem, men de är alla hjältar.

Nu är det inte så för mig, och jag känner en ödmjuk, förbryllad tacksamhet inför detta faktum. Jag har en stor samling märkliga egenheter inpräntade in min person, och flertalet av dem misstänker jag (eller faktiskt vet med säkerhet) kan vara ganska enerverande. Hur som helst. Med jämna mellanrum dyker de där veckorna upp då han är på resa och jag är utelämnad till min egen förmåga (och min stora släkts välvilja. Tack gode Gud för storfamiljen!). I dessa lägen har jag upptäckt att det är helt avgörande att man har en strategi, en väl utarbetad plan med tydliga hållpunkter som man sedan följer slaviskt. Nedan följer ett förslag på ett strategiskt riktigt upplägg som bör resultera i en lyckad utgång.

Jag brukar börja ensamvistelsen, eller självständiga veckan som jag kallar en när jag känner mig positiv, med att sätta mig ner vid köksbordet och riktigt gråta ut en fem-tio minuter eller så. Vanligtvis så gråter vi i flerstämmigt, flickorna och jag, innan jag lyckas samla mig för att säga någonting uppmuntrande och samlande. Det kan t.ex. vara något i stil med: "En vecka går så fort, och nu ska vi se till att ha riktigt roligt. Om ni bara lovar att lyda mig blint ska ni se att vi kommer att få det riktigt trevligt tillsammans". Sedan kanske vi åker iväg och köper ett kilo lösviktsgodis, även om det råkar vara onsdag. Det är ett beprövat knep som kan rädda ur vilken tåredal som helst. Första och sista dagen är enligt min erfarenhet nästan alltid värst, varför det kan vara klokt att lägga in ett godisevent någon av de dagarna, eller varför inte bägge.

När alla har gråtit klart och snytit ur är det dags att skriva en lista, ett slags schema över när ni ska göra vad och vilka ni ska försöka se till att träffa. Här är nyckelorde lagom. Om man stämmer träff med halva stan kan det ha en uppstressande effekt, och det är inte stress vi är ute efter här. Men se för allt i världen till i att hamna i passivitet. I situationer som dessa är det viktigt med ett tydligt ledarskap, och det bör vara föräldern som håller i spiran.

Viktigt att komma ihåg är att man bör hitta en balans mellan att hålla på rutiner och att inte hålla på rutiner. Alla rutiner intakt kan skapa utmattning hos den hemmavarande föräldern. Inga rutiner intakt skapar kaos och anarki. Inget av dem är att önska, så man gör helt enkelt bäst i att hålla på några få utvalda. Det brukar funka bäst.

Du kommer behöva all goodwill som dina barn kan tänkas uppbringa, och tro mig, det är inte speciellt svårt att hjälpa dem på traven. Släng in en överraskning i mitten av veckan; städa kaninburen (eller kaninburarna) så att dina barn slipper. Köp hem pizza. Lägg något fint under deras kuddar. Lek sagotant. Eller varför inte chocka de små med en skogspromenad, något de garanterat aldrig glömmer.

Överraskningar och hämtpizza i all ära; det viktigaste är ändå att försöka upprätthålla ett gott och jämt humör. Att inte tappa tålamodet. Att inte kasta föremål omkring sig. Att inte prata med mörk röst (om man är kvinna). Andas djupt och håll huvudet kallt; det har alla allt att vinna på.

Hur har då min vecka, min självständiga vecka sett ut? Efter ovanstående principer kan man förmoda. Jag menar, man är ju inte direkt ny i gemet... men icke. Icke har man följt Gräsänkans tumregler, trots att man har författat dem själv. Jag har brutit mot alla regler och det bidde inte så bra. Ingen strategi, inget godis, inga överraskningar, inget tålamod (inte i slutet av veckan i alla fall). Det resulterade i inte så speciellt glada och samarbetsvilliga barn och en hel massa motvind som vi hade klarat oss bra utan.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Till våren åker jag på encounter (eller retreat som det heter nu för tiden) - igen! Jag har insett att det finns en del att ta itu med, allra längst därinne.