En alternativ kärleksförklaring

Den blå bilen lever sitt eget liv. Den har hittat en favoritväxel, ett slags trivselläge. Den blå bilen är utrustad med automatisk växellåda. Vanligen innebär detta att bilen växlar upp när föraren trampar på gasen, och ner igen när farten minskar. Det gäller inte den blå bilen. Den har förälskat sig i tvåan och trean, och struntar blankt i om jag har en tid att passa eller ett barn att hämta. Den blå bilen och jag har helt kört fast, och det känns som att vi bara nöter på varandra. Någonting som fanns där förut har dött, och jag funderar nu allvarligt på att göra slut.

Tills vidare har jag övergått till att nyttja den svarta bilen. Vanligtvis så är det maken som kör den, men nu när han är bortrest så njuter jag av att köra en bil som faktiskt fungerar. På utsidan ser båda bilarna ungefär lika skitiga ut, men när man öppnar dörren så är skillnaden slående.

Den blå bilens interiör liknar mer än något annat en rullande soptipp, medan den svarta fortfarande har sin värdighet i behåll. Om finanskrisen skulle fortsätta att rasa tills det blev ont om mat i Sverige, så skulle jag ändå inte behöva oroa mig för våran fortlevnad. I den blå bilen finns det så mycket gamla pommes frites och halvätna nuggets insprängda mellan sätena att våran familj, våran släkt och alla vänner och bekanta skulle kunna hålla sig flytande till Sverige kom på rätt köl igen. Det är positivt ur överlevnadssynpunkt, samtidigt som det onekligen är rätt så ofräscht. Maken gör sitt bästa för att rensa ur även den blå bilen med jämna mellanrum, men han arbetar i en motvind som gränsar till kulingvarning. Jag för min del, städar inte bilen. Det är något som... som jag helt enkelt aldrig skulle få för mig att göra. Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag antar att det har något med stereotypa könsroller att göra.

Sedan jag har övergått till att köra den svarta bilen så skulle man väl kunna säga att den delvis har kommit att byta skepnad. Lite mindre sidbena och lite mera tuppkam, är en omskrivning som skulle kunna passa bra. Från preppy till grunge är en annan. Det har hänt en hel del på ordningsfronten med den svarta bilen de senaste dagarna, men det är inget som inte går att rätta till (så ja, lugn nu bara älskling!).

Tänk så här när du öppnar bildörren på måndag, min kärlek, tänk så här. Skicket du kommer att hitta den svarta bilen i är ett slags kärleksbrev. Kärleksbrevet, som man i och för sig kan tycka är skrivet på ett ganska invecklat och svårtolkat fikonspråk, handlar om tillit. Tillit och närvaro. Jag tänker inte förleda dig att tro att det är skrivet i bläck med en sån' där snajsig gåsfjäderpenna. Jag, eller rättare sagt vi, för alla dina barn har varit med och skrivit det här brevet, har arbetat med alternativa material. Läsk, drickyoghurt och upplandslera är bara några av dem.

Allt som du kommer att hitta i den läderklädda kupén, allt ifrån bananmoset på växelspaken längst fram till lervällingen i det uppfällda extrasätet längst där bak ropar ut att jag är trygg i din kärlek. Och inte bara är jag trygg i din kärlek; jag är också trygg i att det är du som kommer att städa bilen. Visst är det en vacker tanke ändå, att en mosad pommes frites kanske inte bara är en mosad pommes frites, utan faktiskt kan vara något så mycket mer! Och tänk att en vällingpöl inte behöver vara något negativt (så länge man inte sätter sig i den), utan att den lilla gråvita lämningen får ligga där utspridd som en hel liten predikan. En predikan som handlar om kravlös kärlek och en näst intill barnsligt orubblig trygghet.

Allt det andra; de halvfulla pappmuggarna, de delvis uppätna kycklingbitarna, kärnhusen du hittar under plastmattorna, alltsammans tjänar till att understryka och tydliggöra denna gåtfulla kärleksförklaring. SMS och mejl i all ära, men det kändes liksom bara sååå mainstream. Jag ville göra något nyskapande. Det här med omfriseringen av din bil däremot, det känns mycket mera cutting edge. Lite som en modern form av flaskpost, fast utan någon flaska. Och när du lirkar ut själva meddelandet ur den imaginära flaskan (läs: när du städar bilen) så är jag säker på att du kommer att tycka att vårt budskap både var tydligt och lättläst: "We were here".

En liten berättelse om (o)tacksamhet

Det är söndageftermiddag, och Ninni är upprörd. Och uttråkad. Hon är så uttråkad så att klockorna skulle stanna om de bara visste hur tråååkigt hon tycker att allting är. Stegen dunsar i trappan, och hon ställer sig framför oss med armarna i kors över bröstet. Hon tar ett djupt andetag och spänner ögonen i oss, och sedan kommer orden i en strid ström. Det är ganska sällan som hon låter oss leva i ovisshet om vad det är som pågår där inne, och den här gången är inget undantag. Efter att ha gett luft åt sin ärliga uppfattning om vår oförmåga att aktivera oss, går hon över till att kritisera den sunkiga soffan i vardagsrummet och och det faktum att den blå bilen så gott som alltid krånglar.

"Och kolla bara på alla högar som ligger överallt!", fortsätter hon med ökad intensitet. "Det ser ju inte klokt ut här hemma!".

Maken och jag låter våra trötta blickar mötas, och försöker oss på ett lamt försvar. "Visst finns det lite högar här och var, men inte är det så farligt..." Jag låter blicken svepa över rummet, och inser snabbt att på den punkten så måste jag ändå ge henne rätt. Bordsytorna syns faktiskt inte, inte bänkytorna heller... Så märkligt. Vårt hem är nerbäddat i ett tjockt täcke av saker; leksaker, papper, kläder, och så alla dessa travar med böcker. Alltsammans har bildat en slags oregelbunden väv, och väven ifråga är faktiskt ganska missklädsam.

Vi försöker styra in flickan på ett mer positivt tänkande. Vi turas om att peka på alla de mjuka värden som faktiskt är intakta även om växellådan i bilen inte är det. Resonerandet kring att vi älskar varandra, det faktum att vi har jobb som vi trivs med och att vi alla är friska faller platt till marken. Som torra höstlöv singlar de ner och formar istället en brasa som eldar på det missnöjda barnets frustration. Istället tätnar diskussionen ytterligare, för att bli ännu lite mer tillspetsad för varje minut som går. "Men är du inte tacksam för någonting av allt det det här?" säger maken och slänger ut med armarna i en uppgiven gest. Nej, det hävdar hon bestämt att hon inte är. Då får maken nog, och skickar upp den lilla älskade på sitt rum. Här verkar det finnas ett akut behov av eftertanke.

"Kom ner när du har skrivit upp tio saker som du kan vara tacksam för", säger pappan till dottern. Dottern ger motvilligt med sig, och hasar långsamt uppför trappan. I det här läget tror vi att det kommer att dröja ganska länge innan Ninni kommer ner igen. Efter dagens diskussion så känns det faktiskt troligt att tjälen kommer hinna gå ur marken innan hon lyckas komma på så pass många tacksägelseämnen. Men se det var en vanföreställning. Efter bara några minuter hörs stegen på nytt, och med sig har hon sitt tacksamhetsmanifest. Ett leende leker över hennes läppar...

Lappen är hastigt nerpräntad, det ser man direkt. Bokstäverna lutar brant till höger, och är skrivna i tjock orange tusch på baksidan av ett gammalt veckobrev. "Varsågod", säger dottern med triumf i blicken. Pappan vecklar ut pappret med skeptisk uppsyn. Så här stod det på den lapp som skulle komma att tjäna som hennes biljett ut ur rumsarresten:

"Jag kan vara tacksam för:
1. Mig
2. Mig
3. Mig
4. Mig
5. Mig
6. Mig
7. Mig
8. Mig
9. Mig
10. Mig

Jomenvisst. Det är väl alltid en bra början, det här med att vara tacksam för sig själv. Det duger i krig, och det duger i brist på annat. Tilläggas bör väl också, i rättvisans namn, att Ninni kvällen efter höll en mycket rörande föreläsning för sin yngre syster. Länge och väl pratade hon om hur viktigt det är att vara just... tacksam!

Dagens Piltzner

"Också i mörkret hoppas tron mot allt hopp och tackar himlaljusens Fader från vilken alla fullkomliga gåvor kommer. Tron är den rena offergåvan som gläder Gud allra mest. Lovsången i mörkret, den gåvan som änglarna inte kan ge, är den dyrbaraste gåvan, den allra högsta formen av vishet"
Ur Morgonens nåd och nattens trofasthet av Anders Piltz

Den oanade kraften i en riktigt snygg gubbruta

Jag hade bestämt mig, det hade jag verkligen. Det enda kritieriet på min nya vinterjacka var att den skulle vara varm. Sak samma hur den ser ut, utseendet spelar ingen roll, ingen ser mig när jag går runt ute i obygden, resonerade jag för mig själv när jag satt i bilen på väg till Stadium.

Väl inne i butiken får jag syn på den på långt håll. Gubbrutan. Jag som älskar gubbrutor! Den ropar till mig, ömson bedjande, ömsom kommenderande. Jag har varit med om det så många gånger förut, och jag vet redan den stund jag styr mina steg mot den smäckra skaljackan att det kommer att sluta med ett köp som strider mot allt förnuft.

Men vänta lite nu. Den här jackan är ju inte varm. Nej, det må vara hänt, men den är ju gubbrutig. Jamen, jag kommer ju att frysa i den här jackan. Det är ju en vårjacka i vinterulvskläder, helt i avsaknad av både dun annat värmande material. Jag behöver dun på vintern. Min blodcirkulation räcker ju bara ner till knäna så här års. Jag sover som en upp-och-nervänd prinsessan på ärten på natten med så många lager bolster och flanell att min man knappt hittar mig när han kryper ner i sängen. Jag måste ha långkalsonger på mig även när jag uteslutande vistas inomhus. Det säger sig självt att en skaljacka inte är vad jag behöver. Då ropar den igen, och avbryter mig i mina förnuftiga funderingar. Jag lämnar affären 10 minuter senare, besegrad av en gubbruta.

Det som inte fick hända har hänt. Igen! Hur i hela friden gick det till? Hur svag får en konsument bli egentligen? Jag börjar soul-searcha, och efter en utförlig amatöranalys på alldeles egen hand får jag ljus över orsaken till mitt rubbade konsumtionsmönster.

Det är en arbetsskada, plötsligt ser jag det så klart framför mig. Självklart är det så att jackan som jag nyss köpte är ett resultat av att jag jobbat som inköpare under flera år. Jag har fått lära mig att estetik står över funktion, att det vackra vinner över det praktiska. Således är det en yrkesskada.

Nästa fråga blir osökt: borde jag anmäla det här till Försäkringskassan? Jag menar, som arbetsskada borde den väl rimligtvis hamna på deras bord, och det borde väl i sin tur resultera i någon form av ekonomisk kompensation. Det känns redan mycket bättre, och jag kommer på mig själv med att riktigt glädja mig över välfärdssamhället. Och om någon inte redan har lyckats lista ut vad jag kommer att göra med pengarna så kan jag avslöja det här och nu. Jag kommer att åka raka vägen till Stadiun och köpa mig en riktigt varm vinterjacka.

Minnen från en presskonferens

Svägerskan och jag är på jobbresa långt-bort-i-stan. Efter en ganska intensiv dag kraschar vi slutligen i våra respektive sängar, och det är då det händer. Det där riktigt osannolika inträffar: Sara slår på TV:n.

 Av alla kanaler som finns tillgängliga fastnar vi vid CNN -alla nyhetskanalers moder. Bush håller sin sista presskonferens, och vi sitter som fastklistrade  vid rutan, andäktigt lyssnande till vad som verkar vara en ganska stukad man. Vi gör den sensationella upptäckten att det kan vara intressant med politik när man bara lyckas hålla sig ifrån att somna. Vi ser klart hela presskonferensen under tystnad och låter Bush tala till punkt innan vi stänger av. 

Sedan tittar vi på varandra och inser det unika i det som just har hänt. Vi har tittat på nyheter. Vi har tittat på CNN. Vi har tittat på en politiskt betingad presskonferens. Och vi har gjort det helt frivilligt, utan något som helst yttre tvång. 

Till slut bryter jag tystnaden och frågar Sara:

"Tycker du att vi ska ringa hem till våra män och berätta vad som har hänt? Att vi har tittat på CNN och sådär, menar jag..."

Sara funderar fram och tillbaka, utan att riktigt kunna bestämma sig för vad hon ska råda mig till. Det är så som det kryper det fram att hon aldrig tidigare har tittat på ett TV-sänt tal eller en TV-sänd presskonferens med president Bush. Sedan skrattar vi båda hjärligt åt det hela, speciellt jag. Åh, vad jag skrattar, men efter ett tag verkar skrattet fastna i halsen. Någonstans känns det som att det klingar lite falskt, och det är då som det slår mig: Det har faktiskt inte jag heller gjort...

2009 - tandens år

Ett nytt år ligger framför oss, en helt onödig upplysning som jag ändå inte för mitt liv kan låta bli att droppa. Lika lite som barnmorskan kan låta bli att säga: "Livets träd", och hålla upp den sladdriga enrummare som bebisen just frigjort sig ifrån, lika lite kan jag hålla mig ifrån att stanna upp och reflektera inför det faktum att vi nu får byta åttan mot nian.

Jag är en sådan obotlig sucker för allt som har med historiens vingslag att göra. På spridda ställen i huset förvarar jag gamla almanackor med tandläkartider, läkartider, avresetider, föräldramötestider och andra tider mer eller mindre nitiskt uppförda. Inget mer djuplodande än sånt man vanligtvis för upp i sin kalender finns nedskrivet där, likväl är de näst intill omöjliga att kassera vid årets slut. Jag har själsliga band till mina almanackor. Och ja, det finns säkert hjälp att få, hjälp ut ur den här typen av tvångmässigt beteende. Kanske finns det någon form av öppen mottagning där jag kan söka vård och finna stöd i likasinnade.

I stora drag ser mina önskningar och målsättningar ganska lika ut från år till år. Att få vara mitt i Guds perfekta vilja med allt vad det innebär, att vara en så god hustru och mor som möjligt är, att få betyda något för andra och att få se en och annan dröm gå i uppfyllelse är självklart sådant som toppar listan. Utöver det har jag något helt annat som jag sträcker mig efter. Måtte jag när 2009 är över kunna se tillbaka på året och konstatera att jag infriade detta specifika löfte.

I Kina har man för vana att uppkalla åren som kommer och går efter olika djur. Grisens år är ett exempel, apans år ett annat. Eftersom jag inte är någon större djurvän, så känns inte just det här med "djur-benämningarna" helt naturligt för mig. Däremot så klingar "2009 - tandens år" helt naturligt i mina öron.

Jag har en mardröm som återkommer med jämna, om än inte täta, mellanrum. I drömmen vaknar jag och upptäcker till min fasa att alla mina tänder är lösa. Inte en enda tand sitter fast som den ska, alla går de att rucka på. Jag har fått tandlossning, och det finns inget jag kan göra åt det. Det är helt enkelt för sent! Det är då som jag vaknar, denna gång på riktigt. Jag är kallsvettig och hjärtat slår i 120. Jag drar och rycker frenetiskt i gaddarna och upptäcker till min stora lättnad att de fortfarande sitter fast.

Så här är det att leva med tandbortsskador. Blottade tandhalsar och blödande tandkött är en del av min vardag, tandstickor och flourtandkräm till trots. Jag har haft en trygg uppväxt och är idag lyckligt gift, men jag har aldrig ägt en egen eltandborste. Det fanns en kort tid då jag lånade en av en kompis, men aldrig har jag haft som en var bara min. Det var en lycklig tid, fri från mardrömmar som hemsökte på nätterna. Men så försvann den, och nu ligger laddaren sedan länge övergiven i ett hörn och skräpar (brevid en almanacka från 98 som jag sparat utifall att jag någon gång skulle få lust att gå tillbaka och kika lite i den).

Du kanske tänker:"Men asså, hallå! Ingen eltandborste? Finns det, liksom?! Lever vi inte på 2000-talet, eller vaddå?". Då vill jag berätta något för dig, och sluta inte att läsa nu även om det känns tungt. Det finns en helt annan verklighet än den som är din egen, än den som den stora massan lever i. Det är en verklighet där eltandborstar inte finns.
Det är dags att sluta blunda, och börja våga stirra det dentala mörkret rakt i vitögat.

Sist jag var hos min tansläkare så tittade hon mig djupt i ögonen och fick mig att lova att så snart som möjligt införskaffa en elektroniskt driven tandborste. Det lovade jag att göra. Ändå sitter jag här, lite drygt ett år senare, fortfarande utan eltandborste. Det är nästan som att det har uppsått en låsning, och varje gång jag är på väg att köpa en är det som att något hindrar mig. För tänk om det finns en bättre än den där som jag stå och håller i ? En billigare? En snyggare? Eller en som rentav både är bättre, snyggare och billigare? It's a jungle out there, och I just can't välja. Och allt eftersom tiden går i väntan på att hitta den perfekta eltandborsten lider mina tandhalsar lite mer för varje dag som går.

Men nu vänder vi blad. I år förlåter jag min gamla tandläkare från tonårstiden för att han nekade mig tandställning, trots att jag redan då såg ut som ett dragspel i nederkäken. Han måste ju med lätthet ha kunnat förutse hur mina tandhalsar skulle må och hur mitt tandkött skulle känna sig ett par år längre fram i tiden. En så pass trångt möblerad mun med allt vad det innebär önskar jag inte ens en hjärtlös krigsförbrytare. Jag förlåter honom, bara så där, bara för att jag är så full av hopp och tro inför den ljusnande framtid. Jag ska dansa in det nya året till ljudet av en surrande Braun, och festa på Corsodyl (munhålelösning) och tandstickor indränkta i mint. 2009 är här -tandens år...

Jag-status kontra make-status

Jag-status: ligger just nu nerbäddad i en varm skön säng. Jag befinner mig i ett vackert hotellrum i centrala Stockholm, och har just klämt en större variant av Toast Skagen. Det gick med ljusets hastighet. Jag har läst hela kvällen, och när jag har skrivit klart så ska jag läsa lite till.

Make-status: mannen ifråga befinner sig just nu i vårat hus utanför Uppsala i sällskap av 7 barn (4 egna + 3 kompisar). I rättvisans namn får de alla (förutom minstingen som ännu inte förstått det här med att utkräva rättvisa) ha var sin övernattningsgäst. Maken har gött de små med egenhändigt gjorda pizzamackor som serverades framför TV:n. Gissningsvis så är den allra mest intensiva läggningsfasen över nu, och jag har bara en sak att säga: RESPEKT.