Magsjukans uppsida

Jag skulle vilja börja med att slå fast att magsjuka borde förbjudas, bannlysas, förjagas tills den inte längre fanns. Den borde, i rättvisans namn, lagstadgas bort som det brott mot de mänskliga rättigheterna som den faktiskt är. Det är en åsikt som jag står för från det allra innersta av mitt väsen. Men nu vet vi ju alla att det förmodligen inte skulle funka, så därför försöker jag se det hela från den positiva sidan (för det är ju alltid smickrande att tänka på sig själv som en positiv varelse). Efter att ha spytt som räven mellan fyra på morgonen till sju på kvällen, efter att ha varit i dödsriket (eller i alla fall nästan) och återvänt igen, så sitter jag återigen här i min favoritfåtölj och upprättar en lista. Jag funderar på vad jag ska kalla den. "Magsjukans lov" skulle vara att ta i, men jag kan ändå sträcka mig till att kalla den för "Magsjukans uppsida". Ja, så får det bli.



"Magsjukans uppsida"


När, annars än när man är svårt magsjuk, får man tillfälle att verkligen studera nederdelen av toalettstolen och kanterna längs badrumsgolvet och komma till insikt om att man måste börja städa mer noggrant? Jag har ett liv, jag har fyra barn och en stundtals överaktiv hund. Jag har böcker som jag vill läsa, platser jag vill se och saker som jag vill uppleva. Så för mig blir det självklara svaret: aldrig.


När, förutom efter det som jag just har genomlevt, går man ner fyra kilo på mindre än ett dygn? Kanske vid ett triatlon eller något annat vansinnestilltag, men i annat fall måste svaret förmodligen bli: aldrig. Vips (eller vips och vips. Så där jättevipsigt kändes det inte för ett tag sedan) så är jag plötsligt och nästan lustigt nere i den matchvikt som jag hade innan Boppe kom till världen. Rätt kul faktiskt, så här i efterhand.


När, förutom i situationer som dessa, får man lust att storstäda hela huset, tvätta allt löstagbart för att tillsist dränka hela världen i handsprit? Mitt svar får återigen bli ett otvetydigt: aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig. Visst kan även jag drabbas av städil. Visst kan jag det, men bara när jag är gravid. Och nu blir det inga fler barn, så just den känslan var något som jag trodde att jag aldrig mer skulle få uppleva. Men så drabbade den mig återigen, som en blixt ifrån klar himmel, som en oväntad men ändå så varmt välkommen gäst.


Nu hinner jag inte skriva mer, för jag har ungefär arton maskiner tvätt att tvätta. Och när köket har destillerats så ska jag ut och göra vår altan till en mycket bättre plats att vara på. Jag röja bort all gammal bråte, och sedan ska jag plantera ljung. Allt som ett resultat av magsjukans uppsida.

Varför inte?

I senaste numret av Musikermagasinet intervjuas Markus Krunegård, och maken kunde inte låta bli att läsa lite av artikeln högt.

"Uppföljaren är nämligen inte en utan två skivor. Den ena heter Prinsen av Peking och den andra heter Lev som en gris, dö som en hund. En given inledning på vårt samtal blir förstås - varför släppa två plattor på en gång? Markus har hunnit få frågan några gånger vid det här laget men säger ändå:
- Jag har egentligen inget bättre svar än "varför inte?". Jag har en kompis som just har tatuerat in en jättebild på trummisen i Mupparna tvärs över hela magen och jag frågade också varför. Och då sa han just det, "varför inte?". Lite så känner jag."

Tänk så olika vi är ändå, vi människor. Tänk att tatuera in en stor mupp mitt på magen, visserligen en odödlig och legendarisk sådan, men ändå - en simpel mupp. Och när omgivningen sedan står där och undrande frågar varför, så kontrar man bara med ett enkelt "varför inte?". Det känns så otroligt långt ifrån hur mitt resonemang brukar gå.

Kanske komplicerar man saker och ting alldeles för mycket. Kanske borde jag istället för att så ofta ställa frågan "varför?" istället gå över till "varför inte?"-laget... Kanske borde jag också tatuera in en stor mupp på magen. Man skulle ju verkligen kunna följa den, nästan lite som ett husdjur; se den växa och krympa allt eftersom man går upp och ner i vikt. Vi skulle kunna åldras tillsammans, min lilla bläck-mupp och jag. Tänk bara att bli rynkiga och skrynkliga precis samtidigt. Vi skulle faktiskt alltid vara i takt och verkligen kunna förstå varandra så där otroligt väl. Vi skulle verkligen veta hur det känns. Ju mer jag tänker på det, desto mer förnuftig framstår hela grejen, hela den här "varför inte-grejen".

Vätten måste dö

Jag tittar skeptiskt på figuren i spegeln. Hur är jag klädd egentligen? Nattskjorta i flanell. Pyjamasbyxor i flanell. Benvärmare. Ullfrottéstrumpor. Och så den där stickade grå koftan i 100% ull med spetsig luva. Inköpt på Zara och stickad på rätan, och dessutom så är den utrustad med två praktiska fickor på magen. Den ser nästan lite sagolik ut, men inte sagolik som i sagolikt vacker. Tyvärr. Tröjan blir liksom spiken i kistan, och helt plötsligt slår det mig:

Hjälp! Jag ser ju ut som en vätte...

Något måste hända. Jag får se till att ta mig till Lindex eller Twilfit eller något liknande ställe innan det är för sent. Det ska jag verkligen göra, helst redan imorgon. Måste hitta något blankt och formsytt, någon slags halkig nattsärk med smala axelband som kan rädda det lilla som återstår av min kvinnlighet. Jag ryser vid bara tanken, för jag hatar verkligen polyester och jag hatar att frysa. Men jag inser att jag måste. Annars är det bara en tidsfråga innan jag börjar bära tomteluva, och där vill jag inte hamna. Det vill jag verkligen inte.

Författaren och hans barn

Svindyra kurser i personlighetsutveckling och självförverkligande i all ära; när ska vi sluta gå över ån efter vatten? Han som kan oss utan och innan är ju alldeles nära.

"Varje männsiska har ett eget innersta rum som ingen annan får tränga in i. Det är där man har stämt träff med Gud. Ingen utom han har insyn, ingen utom han har nyckeln. Vår fullständiga identitet finns bara i Gud. Vi är en osynlig skrift som bara Gud kan tyda. Han är ju författaren."
Ur "Morgonens nåd och nattens trofasthet" av Anders Piltz

En biobiljett och en enkel biljett

Det är kvällen före morgonen då jag ska resa bort och vara hemma i en vecka och maken ska vara hemma. Ensam ska han ratta den intressanta kombon barn+valp+jobb, och veckan som ligger framför kommer att bli ett slags gesällprov i livspusslande. Inte för att han inte redan har bevisat att han klarar det galant. Vid det här laget är han proffs på gräsänklingslivet, och han är helt grym på att få det att funka. Morfar kommer att agera privatchaufför åt barnen, och farmor kommer att fylla i med barnvakteri när hon kan och där det behövs. Bless them! Det som kommer att ge de kommande dagarna en ytterligare dimension är utan tvekan valpen. Den icke helt rumsrena valpen, den icke helt färdigfostrade valpen.

Jag sneglar på honom i bilen på väg hem. Det är inte så att han ser ledsen ut, och betryckt skulle vara ett alldeles för starkt ord. Men han ser lite blek ut, aningens beklämd faktiskt.

Jag tryker honom över armen, och frågar med deltagande i rösten om det inte är så att han skulle behöva åka iväg ikväll och titta på en våldsfilm på bio. Bara få lite luft innan en krävande vecka drar igång, bara få vara i sin egen zon på sina egna villkor som Andreas brukar uttrycka det. Jag tar läggningen själv, det är ändå bara mysigt, fortsätter jag. Jag ska vara borta i flera dagar, och du ska dra hela lasset själv...

Han låter mina ord sjunka in, och medger efter ett tag att "jo, det skulle faktiskt vara ganska skönt att få dra iväg en sväng". Valet faller på en Beck-film, den sena föreställningen, och jag tycker mig ana ett litet stråk av lättnad i hans vackra ansikte.

Våra barn ser helst att ingen av föräldrarna avviker ifrån flocken. De ser helst att ingen drar iväg på separata upptåg, och har väldigt svårt att förstå vitsen med "egentid". Därför svarar maken lite undvikande när frågorna börjar hagla om vart han ska ta vägen. Efter ett tag kryper det dock fram att han ska se en film efter att han har tankat bilen och gjort sina ärenden. Helt väntat utbryter kaos, och bitter barnagråt studsar mellan väggarna. Pappan förklarar barnen sin kärlek, och försöker få dem att förstå att det är helt normalt att pappor behöver gå på bio ibland. Brandtalet verkar inte nå ända fram, men han åker i alla fall. Väl på väg in mot stan så plingar det till i mobilen. Någon har visst skickat ett SMS:

"Bara så du vet så köpte du en enkel biljet till en jobig vecka./NIKKI"

Det var ju inte så snällt skrivet. Men hon ångrade sig i säck och aska innan hon lade huvudet på kudden, och häsade förlåt till pappan. Två stavfel lyckades hon också klämma in i en enda liten mening; biljet och jobig. Ändå så stod vi bara där och log när vi läste det arga lilla sms:et, hennes pappa och jag. Motvilligt spred sig krökta små leenden över våra läppar. Vilken slagfärdighet! Hon är bara tio år gammal, och förstår sig på att använda en metafor. Jag tänker inte berätta det för någon, men i hemlighet så kunde jag känna hjärtat svälla därinne. Och det värsta av allt är att jag tror att det var av pur stolthet...

Två veckor senare...

Det finns så många saker att skriva om och berätta som går tillbaks till de två senaste veckorna i mitt liv. För två veckor sedan inleddes en ny era i våra liv: hund-eran. Aldrig trodde jag att ett djur kunde väcka så mycket känslor. Ialla fall inte av den positiva sorten, och i alla fall inte i mig. Marlon är nu 10 veckor gammal, han är ullig och gullig och om han får välja så kissar han helst på storarumsmattan.

Varför är det så egentligen? Ett hett tips hade varit att åtminstone välja någon av de mer luggslitna mattorna i vår samling. Men icke. Jag tror inte att storarumsmattan är en äkta matta, men den är i alla fall den av våra mattor som framstår som mest äkta. Jag undrar vad han känner när han pinkar på den. Kan det vara så att det är en lite högtidlig känsla som infinner sig? Ungefär som när man får göra sina behov på en riktigt flådig toalett på en flådig resturang. Ni vet sådana där som har blandare i guldimitation och bänk av marmor, en sådan som har högtalare inne i själva båset. Och när man gör det som man måste så dränks själva ljudet till tonerna av självaste Mozart. I värsta fall är det Kenny G som skvalar (ur högtalarna, vill säga). Men även det kan stundtals uppfattas som rent ut högtidligt.

De här veckorna har varit till brädden fulla av hund. När vi inte har rastat Marlon så har vi uppfostrat honom, gosat med honom eller pratat om honom. Och när vi inte har gjort det så har vi hängt över någon av våra nyinköpta hundböcker. Maken har gjort seriösa försök att få tag på DVD-boxen som innehåller alla avsnitt av Mannen som talar med hundar. Skrämmande men sant. Jag antar att det är ungefär lika patetiskt som det låter, men vi har faktiskt haft riktigt kul under tiden.

Jag har snöat in på det här med listor på sistone. Därför har jag valt att dela in några av de allra mest minnesvärda ögonblicken sedan Marlons inträde i tre olika kategorier: Mest bisarra ögonblick, Mest förnedrande ögonblick och Mest skrattretande ögonblick.

Mest bisarra ögonblick: Jag ska just ställa ner matskålen till Marlon när maken hejdar mig.
Maken: "Vänta! Du ska låtsas som att du äter av hans mat innan du ställer ner den. Säg "Nam nam nam eller något, och håll munnen intill matskålen så att han tror att du äter."
Jag: "Men...men varför det?", frågar jag olyckligt. Jag har egentligen ingen lust alls att ha mitt ansikte nära den sörjan av uppblött hundmat.
Maken: "Det är en makthandling som stärker din ställning som flockledare, jag läste om det i en bok. Den säger till hunden att 'jag får äta av din mat men du får inte äta av min. Alltså är jag över dig i flocken'. Något sådant tror jag att det stod..."
Jag hejdar mig ett ögonblick och tittar vädjande på mannen jag älskar. Till slut bryter jag tystnaden och frågar (med tydliga spår av skepsis i rösten): "Så jag ska säga nam nam nam?"
Maken: "Ja, och håll ansiktet nära skålen."
Jag: "Nam nam nam."
Marlon: ???
Barnen: !?!?!
Vad gör man inte för att stärka sin ställning som flockledare...

Mest förnedrande ögonlick: Segerstatyetten går i detta fall till när jag lade ut bajsspår (av Marlons bajs, det måste sägas) i det höga gräset. Jag gjorde detta för att få honom att göra sina behov där vi inte behöver jobba så mycket med de gröna påsarna. Jag tänkte att om jag flyttar en del av hans avträde, hans träck, och smetar ut det där ingen människor vistas, så skulle han i fortsättningen göra sin toalett där. Det skulle verkligen innebära förhöjd livskvalité att slippa plocka upp eländet, men dessvärre funkade det inte. Marlon bara tittade på mig med äcklad uppsyn och galopperade sin väg. Han föredrar helt enkelt det kortklippta gräset just intill altankanten. Äkta/halväkta mattor verkar också gå bra...

Mest skrattretande ögonblick: Vinnaren i denna kategori är den sekvens som utspelar sig dag två. Plötsligt ser jag honom komma älgande över golvet med valpen i famnen, endast iförd kallingar, svarta kostymstrumpor och träskor. Blicken är stel och hållningen lite krum, och det hela är över på bara några sekunder. Från valpen droppar lämningar av det som vi så hemskt gärna vill ska hamna utomhus (och allra helst då i det höga gräset). Han blir stående på gräsmattan, i stort sett oklädd. Hela hans fokus är på den lurvige. Morgonen är vacker, krispig, och solen har just orkat upp. Man behöver inte vara metrolog för att inse att det kommer att bli en väldigt vacker dag. Mitt i allt står en lättklädd man i träskor och tittar på en hund som bajsar. Jag ska för alltid bära med mig mig detta synminne som en dyrbar skatt. Den finns i säkert förvar i min minnesbank. Sådana stunder är inget man tar sig; det är något som blir en givet.

Min sommar i siffror

Det här med siffror är svårt. Så har alltid varit för mig och kommer troligtvis att vara så för all framtid (förlåt min negativism). Siffror, oavsett om det nu rör sig om priser, personnummer eller datum, flyr mitt minne som... bara den. Jag har fortfarande inte helt klart för mig om min pappa fyller den 30 eller den 31 (förlåt pappa) och jag kan inte mina barns fyra sista siffror (förlåt barnen). Jag har gjort tappra försök, men utan att lyckas. Och trots att det är jag som nästan alltid handlar här hemma så vet jag inte vad en liter mjölk kostar. Jag tror att det är något ensiffrigt, typ 6, 7, 8 eller 9:-,  men jag vet inte helt säkert. Det är ju lite skrämmande nu när jag trots allt har varit hemmafru i över 12 år. Kanske lider jag av en simpel blockering av något slag. Kanske skulle det gå att råda bot på mitt sifferlösa minne med hjälp av gammal hederlig psykoterapi, vad vet jag. Det kommer vi förmodligen aldrig få reda på för jag har ingen möjlighet att klämma in psykoterapi i mitt liv just nu. Jag får helt enkelt leva med ett svart hål i min hjärna där alla nummer och sifferkombinationer försvinner spårlöst. Det får lov att gå bra i alla fall.

Likväl har jag en kväll som denna valt att klä min sommar i siffror. Bara för att.

2 - så många hamstrar har vår husdjurssamling (som under en kort tid var nere på noll     husdjur) utökats med.

5 - så många flaskor med solskyddskräm har jag inhandlat sedan slutet av maj.

165 - det blir talet om jag räknar ihop faktorsiffrorna på alla solskyddskrämer jag har köpt. Och nej, man kan inte påstå att vi är jättbruna i vår familj.

0 - så många gånger har jag legat inne på förlossningen i sommar. 

6 - så många krukväxter är jag fostermamma åt fram till maj nästa år. Min vän har gått in i det här med öppna ögon, och vi får se hur många som finns kvar när hon kommer hem. Jag har lovar att göra mitt allra yttersta för att de ska få leva vidare. Alltså växterna.

4 - så många gånger har min telefon varit borttappad mellan perioden juni-augusti.

0 - så många förlag har ringt upp mig och frågat om de får ge ut min nästa bok (som för övrigt ännu inte finns). Fattar inte att det ska vara så trögt.

100003 - ungefär så många blöta pussar har jag fått mig till skänks i sommar. Jag badar i ett hav av tillgivenhet, och jag älskar det. Ibland krusas havet av ett och annat vredesutbrott och en och annan orättvis beskyllning. Då är jag dummast i hela världen, och fattar tydligen INGENTING (ordagrant citat, faktiskt). Men det brukar lägga sig ganska snabbt. Innan jag vet ordet av så är jag bäst i världen igen, och pussregnet strilar i vanlig ordning.

35 - höll på att glömma den magiska siffran! Så många år har jag visst fyllt.

2 - så många barnkalas anordnade jag idag; ett för 4-åringen och ett för 6-åringen. Tycker själv att det var väldigt simultant gjort av mig.

23 - vid det klockslaget har våra fyra barn oftast inte hunnit somna i denna ljuva sommartid.

1 - så många gånger lyckades jag med det omöjliga: att springa vilse i Böda samhälle.

2 -  så många gånger fick jag be främmande människor om att få låna deras telefonen. "Jag har nämligen sprungit vilse, förstår ni, så jag skulle behöva ringa mina man så att han kan hitta mig...". Slutligen blev jag upphittad, utsjasad och rödmosig, utanför ett bageri i centrala Böda. En ganska förnedrande tillställning, på det hela taget.

1 - så många valpar blir vi ägare till på måndag. So help us God!