Skägg

Idag så var vi på tygmässa i Stockholm. Vi hittade så många vackra tyger, och jag såg så många skägg.

På lunchrestaurangen fastnade min blick på mannen vid bordet intill. Närmare 50, spensligt byggd, överkam med begynnande måne. Han konverserar livligt med sina forskarkollegor genom hela lunchen. Jag tror i alla fall att de var forskare för de såg alla så rysligt intelligenta ut, som att de var något stort på spåren. Men det som verkligen fångar min uppmärksamhet är mannens skägg. Egentligen så var det inte så anmärkningsvärt långt. Jag har sett många män med mycket längre skägg än hans - ta bara t.ex. alla talibaner i Afghanistan. Deras skägg är helt klart längre. Det som är så häpnadsväckande i just det här fallet volymen, själva massan av hår. Ansiktshår.

Så när jag sitter där och petar i mig min örtslungade potatis så kan jag inte låta bli att stirra. Jag vet att det är ett otyg, men min blick vandrar motvilligt, nästan tvångsmässigt, till mannen och hans skägg. Det är så tätt, så tätt, och när han äter står det nästan vågrätt ut i luften, lite som en tjock limpmacka direkt utsprungen ur ansiktet. Jag är helt fascinerad. Han tuggar intensivt, och den massiva hårbollen på hakan rör sig i takt med käkarna. Jag sneglar på kvinnan som sitter bredvid och försöker utröna om det kanske fläktar lite i hennes hår när hennes granne tuggar så målmedvetet och samtidigt har ett så stort skägg, men det gör det inte. I alla fall inte vad jag kan se.

Sara märker att jag har fått stirr. Hon lutar sig mot mig och frågar vad jag tror skulle hända om han skulle råka spilla sås i sitt skägg. Hur tror jag att han skulle få rent allra längst in, i själva skäggets hjärta, om det råkade rinna sås där? Jag ryser till och drar handen över min egen haka, och svarar att jag inte vet. Sedan skäms jag lite över att vi är så omogna, och försöker istället styra över mitt fokus på min potatis som har svalnat för länge sedan. Den ligger där på tallriken bland örter och legymer och väntar så tålmodigt på att bli uppäten. Jag får inte göra den besviken.

Sedan tänker jag att det skulle vara svårt för mig om Paul en vacker dag bestämde sig för att odla ut ett sådant massivt skägg. Det skulle vara så trist, för då skulle det kittlas i hela ansiktet och på halsen när vi pussades, ja, kanske ända ner på nyckelbenen om han valde att verkligen spara ut. Vi skulle få sluta pussas, och helt enkelt nöja oss med att hålla handen. Just nu så har han inte den fysiska möjligheten att odla den typen av baffa-skägg, som han själv skulle kalla det, men man vet aldrig vad framtiden bär i sitt sköte. Jag måste prata igenom det här med honom när han kommer hem i kväll.

Jag tycker att skägg är snyggt, men jag har svårt för skägg som vill för mycket. Skägg som först vill ta över hela ansiktet, sedan resten av samhället - skägg som egentligen inte nöjer sig med något mindre än världsherravälde. Det finns något lömskt och hotfullt med sådant.

Sedan fortsätter det hela dagen, och jag ser skägg överallt. Mörkt och ljust, kort och långt, tätt och glest, fint och fult. Och nu, innan klockan har hunnit slå midnatt, så har jag skrivit ett inlägg där ordet "skägg" har förekommit inte mindre än sexton (sjutton om man räknar med överskriften) gånger. Dags att skaffa ett liv, kanske?

Skolstart och spottbubblor

Sitter själv vid matbordet, och häpnar över hur tyst det faktiskt kan vara i det här huset. Det är bara jag, hunden, fåglarna och Gud som är här, och jag måste erkänna att jag njuter av stillheten.

Idag började barnen i skolan igen, Adam för första gången. Jag var pirrig och och lite stirrig och kände, är han inte lite för liten förskolan? Egentligen? Han hade nya klargröna korviga byxor på sig dagen till ära, och väl i klassrummet så kämpar han tappert med att färglägga sin namnskylt. När han kommer till det andra a:et så vänder han sig om och frågar om inte jag kan göra resten. Det gör jag inte, men vi hjälps åt att välja färg och tillslut så är alla bokstäver ifyllda.

Kan inte låta bli att undra hur det ska gå när de ska börja skriva och räkna, om han tycker att det är besvärligt att färglägga. Det välbekanta orosmolnet gör sig påmint igen, när Adam återigen vänder sig om och kallar på min uppmärksamhet.

Jag böjer mig ner och frågar vad det är, men han bara tittar på mig och blåser en stor spottbubbla. Sedan flinar han, och jag ser att han är fullkomligt obrydd över att hans namnskylt är bristfälligt färglagd, att det tog lite extra tid. Jag inser att han faktiskt inte bekymrar sig över någonting alls; han ägnar inte sin finmotorik en tanke, och han grubblar inte över hur han ska lyckas koncentrera sig. Han är här och nu, på det sätt som bara ett barn kan vara.

Då tänker jag; kan han, så kan jag. Jag ska i alla fall försöka att inte bekymra mig, försöka att vara lite mer som ett barn...

En ensam kvinnas strävan...

Har just börjat läsa den fantastiska berättelsen om Greg Mortenson, "Tre koppar te". Greg är en renodlad nutidshjälte, som under ett par års tid grundar inte mindre än 55 skolor för mer än 25000 elever. Det hade varit en bedrift som heter duga att göra det i den mer lättillgängliga delen av världen, den som har en fungerande infrastruktur, rinnande vatten och demokrati. Men Greg lyckas utföra detta konststycke i norra Pakistan. Här vill jag pausa och brista ut i en spontan applåd, för man inser allt eftersom man läser att det inte var en enkel resa.

Det är kanske onödigt att påpeka att Greg Mortenson är en extraordinär person, en man som går "all in", så att säga. Önskar så hett att jag hade lite mer av den varan.

På omslaget, strax under boktiteln, står det en en mening som har fångat min uppmärksamhet. Den syftar till att sammanfatta bokens handling på ett kortfattat, kärnfullt (och kanske till viss del också säljande) sätt, och jag tycker faktiskt att förläggaren, eller författaren eller vem det nu var som kläckte meningen, lyckas väl med sina föresatser.

"En ensam mans strävan att främja fred...en skola i taget"

Eftersom att jag har en tendens att vara lite introvert, så kan jag inte låta bli att undra vad det hade stått om boken hade handlat om mig. Till att börja med så hade man fått ändra titeln till "Tre jättelika koppar te om dagen", för jag har kommit att utveckla ett nästintill abnormt förhållande till just te. Varje dag så sätter jag i mig drygt 1.5 liter te, och ofta blir det ännu mer. Om det skulle finnas en te-sekt så skulle jag inte bara vara en en enkel sektmedlem. Jag skulle vara den oomstridda sektledaren som manipulerade mina medlemmar att överge alla andra drycker till förmån för de välsignade bladen som växer på sluttningar världen över. När jag talade om den äkta varan, det må vara Assam, Long Jing eller en riktig hederlig Earl Grey, så skulle min blick bli både glansig och glasartad - precis som hos en sektledare.

Men sedan då, under titeln, vad skulle det stå där? Allt beror ju på hur man ser på saken, men vid en första anblick så kanske inte mitt liv framstår just extraordinärt. Härligt? Absolut. Avundsvärt? På många sätt. Men extraordinärt? Njae... Det är liksom lite för mycket vardag, och för lite framgångssaga över det hela. Det vill säga, om inte något drastiskt skulle hända och vardagsbestyren plötsligt fick lite mer statuspoäng. Då skulle det kunna låta så här...

"En ensam (jag låter ensam stå kvar här även om jag är lyckligt gift, för det låter bättre) kvinnas strävan att besegra tvättberget...en lortig strumpa i taget"

Eller "En ensam kvinnas strävan att hålla sina barn rena och välvårdade...en snorig näsa i taget"

Den här är inte heller dum: "En ensam kvinnas strävan att förse sin familj med lättlagad och ändå hyfsat näringsrik kost...en falukorv i taget"

"En ensam kvinnas strävan att komma i tid till jobbet...en morgon i taget" är också ett alternativ.

Annars så skulle man också kunna skriva "En ensam kvinnas strävan att avvärja bråk i hemmet...ett uppretat syskon i taget"

Jag skulle kunna fortsätta in i det oändliga, men frågan är om någon av dem skulle få önskad effekt, den Greg Mortenson effekt som slutar i ett köp. Skulle den tilltänkta bokköparen känna "wow, hur lyckades hon med det egentligen? Jag betalar 298:- för att få läsa mer om hur hon bar sig åt". Jag avskyr att vara pessimist, men nog är det tveksamt på gränsen till osannolikt.

Så tills vidare så får jag nöja mig med att läsa om Gregs stordåd, och trösta mig med att det med största säkerhet fanns någon som lagade hans mat, tvättade hans strumpor och såg till att han tog ett bad när det behövdes. Kanske en liten mamma, kanske någon som jag...

Bekännelser

Jag längtar efter tystnad och stillhet. Jag längtar efter ordning och rutiner (känns nästan exotiskt avlägset just nu). Jag längtar efter att gå upp på berget och söka Gud. Parallellt med allt detta så längtar jag också efter att titta på TV. Jag skulle vilja se en hel säsong av någon serie i sträck, kvittar nästan vilken, bara jag får vara ifred och titta klart. Jag skulle vilja plöja avsnitt efter avsnitt, och avbryta endast för att gå på dass. Äta skulle jag kunna göra under tiden, kanske någon pizza-slice nedsköljd med lite läsk.

Självklart så kommer detta aldrig att inträffa. Vi är sex personer på en TV, och i det här sammanhanget så är det först till kvarn som gäller. Innan jag hinner fram till kvarn så är det så mycket annat som ska hinnas med först: här talar jag naturligtvis om mitt husmors-kors. Dessutom så förvärvsarbetar jag, vilket försvårar förverkligandet av mitt TV-maraton ytterligare. Och det är kanske lika bra det, när allt kommer omkring.

Det är nästan lite beklämmande, att jag känner så här med TV-tittandet. I vanliga fall så brukar jag tveklöst föredra en bok framför burken, tycker att det brukar kännas så tomt när man har suttit och zappat en stund. Kanske är någon slags släng av trötthet efter husbygget som får mig att reagera på det här sättet. Jag tycker att vi säger så - att allt beror på att vi har varit så flitiga och involverade i huset det senaste året. Den bekvämlighetsknarkande soffpotatis som jag håller på att utvecklas till är bara en förvanskad version av mitt sanna, verkliga jag. Eller...? Jo, så måste det vara.

Makens liv har tagit en helt annan vändning. I samband med att vi flyttade in så drog han igång med en bibelläsningsplan som går ut på att man läser hela Bibeln på tre månader. Detta innebär i runda slängar att man bör avverka sjutton (17!) kapitel om dagen. För vissa människor (typ munkar, präster, teologistudenter utan egna familjer) så är det kanske inget märkvärdigt med det. Men för en fyrbarnspappa med ett ansvarsfullt jobb och en bara delvis anlagd trädgård så är det en ansenlig mängd bibeltext att plöja.

Tidigare under kvällen så frågar jag lite försiktigt hur det går med bibelläsningsplanen nu när den första månaden snart är till ända. Han svarar med en suck.

- Det går väl sådär, säger han och tittar upp lite förstrött. Just nu så ligger jag tre Moseböcker efter...

Själv så har inte läst en enda Mosebok den senaste månaden, så jag är ändå ohämmat imponerad över hans tilltag - de tre Moseböckerna till trots. Någonstans inom mig så bär jag en liten förhoppning att hans bibelläsningsiver ska smitta av sig på mig. Det måste väl ändå vara ett gott tecken...

Jag är uppstånden

Det är med lite lätt darrande hand som jag återvänder hit till bloggen. Jag har inget direkt storslaget på gång, däremot en handfull triviala reflektioner som jag längtar efter att dela med dig, kära läsare. Du ska veta att du är väldigt betydelsefull i min värld. Jag upphör aldrig att förvånas över att intelligenta människor med meningsfulla liv faktiskt lägger tid på att läsa mina inlägg, men det är hur glädjande och smickrande som helst. Att sedan ytterligare någon tar sig tid att kommentera är...dubbelkul! Nu är husbygget i hamn, så nu hoppas jag att allt ska återgå till det normala (i den mån som nu det är normalt). Jag hoppas att du fortfarande finns därute någonstans, du som läser det jag skriver, för det vore väldigt tomt och tråkigt utan dig...

Hur vill du dö?

Häromdagen kom dottern hem och delgav oss storögt och högtidligt något som hennes vän hade berättat. Lilla vännens gammelmorfar, som var en gudfruktig man som älskade att spela piano i Guds hus, hade uttalat en önskan: att få dö på sin post vid pianot i kyrkan. Utan just någon större förvaning inträffade sedan just detta. Oväntat och chockartat för alla anhöriga, men ändå - det blev som han önskade. Jag såg spår av skräckblandad förtjusning i Ninnis ögon när hon redogjorde för denna märkliga händelse.

Om jag fick välja hur jag skulle vilja dö så skulle jag nog vilja göra en Hanok. Han vandrade så nära Gud att en dag rycktes han helt enkelt upp till himlen, och ingen såg till honom efter den dagen. Den nära gemenskapen med Gud och det faktum att Hanok slapp ifrån själva dödsögonblicket, och det kan jag tycka låter otroligt tilltalande.

Men vi är alla så olika. Ta bara till exempel bibliotekarien. Hon kanske helt enkelt skulle föredra att bli överkörd av en bokbuss. För vilken död vore väl mer värdig än den att få sluta sina dagar under ett rullande bibliotek för den som har vigt still liv åt böcker, litteratur och lärdom? För henne skulle scenariot att få ge upp andan under tyngden av litterära storheter som Strindberg, Ferlin och Dostojevskij faktiskt kunna klassas som ett lyckligt slut. Rent hypotetiskt så skulle det i alla fall kunna vara så.

För en mjölkbonde däremot, skulle en sådan död troligtvis te sig fullständigt meningslöst. Jag föreställer mig en person som har jobbat med mjölkkor hela sitt vuxna liv. Kanske var det så att han redan som barn lekte bland spiltorna, och helt säkert har han hunnit flaskmata både en och två bortstötta kalvar. Han älskar de här djuren, och han älskar mjölken som de ger. Han vill inte, inte för allt smör i Småland, bli överkörd av någon bokbuss. Nej, tvingas han välja så tänker jag mig att valet tveklöst skulle falla på att frontalkrocka med en mjölkbil. Inte en liten gammaldags med glas flaskor i träbackar, utan en sådan där stor, modern tankbil med blandare på taket som är helt sprängfylld med tusentals och åter tusentals liter näringsrik vit vätska. Att som mjölkbonde få gå in i den sista vilan med bilden på näthinnan av den gigantiska mjölkfontän som bildas när tanken briserar - vore inte det nästan lite vackert? Jag menar; snacka om att "dö med stövlarna på".

Men nu är det dags för mig att gå och lägga mig, och imorgon kommer jag förmodligen undra vad som fick mig att posta det här bisarra inlägget.

Psalm 23 enligt Boppe

Psalm 23 är förmodligen en av de mest älskade psalmerna i bibeln. Så här lyder 1917 års översättning:

"En psalm av David. Herren är min herde, mig skall intet fattas.
Han låter mig vla på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.
Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.
Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.
Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag ska åter få bo i Herrens hus evinnerligen."

Det är kväll och jag har krypit ned brevid Boppe. Vi ligger på den madrass som tjänar som hans säng i den utrymda garderob som tjänar som hans rum. Vi har bett och sjungit godnattsången, och nu ligger han tyst och stilla brevid mig. Jag kan inte låta bli att fingra lite på hans kind. Den är slät som siden och spänd som på en liten spädgris, världens lenaste måste den vara. Jag har svårt att accceptera att en dag kommer den vara fjunig och finnig, men jag får väl lov att vänja mig. Plötsligt bryts tystnaden, och han börjar mässa. Med klar och tydlig stämma, och med en förskollärares intonation deklamerar han psalm 23 där vi ligger i mörkret. Men det är inte 1917 års översättning, så mycket kan jag säga...

"Herren är min herde, mej ska inget fattas.
Han låter mej å vila på gröna änglar, han förvandlar mej till vatten så att jag får lugn och ro.
Han skär mig på nacken..."

Sedan tystnar han. Jag biter mig i läppen, och kväver ett skratt som skulle kunna såra den stolthet han uppenbarligen känner över sin nyvunna färdighet. "Så fint det var", säger jag. "Kan du läsa den igen för mamma?". Visst kan han det. Det blir favorit i repris, världens mest älskade psalm i den översättning där han blir förvandlad till vatten och skuren på nacken, men där han också får vila på gröna änglar. Sedan vänder han på sig, och somnar för natten. Idag ska jag kolla med fröknarna på förskolan vilken översättning de läser.