Ordet söndagsbilist har fått en helt ny innebörd sedan man ändrade på saker och ting i våran församling. Sedan det bestämdes att barnpassningen ska stänga 5 minuter innan mötet börjar, har trafiken i Uppsala med närområden blivit avsevärt hetsigare just innan 10-snåret.
Söndagsbilist före söndagsskolereformen = en äldre man, ofta kepsprydd, som planlöst färdas längs med vägen i sakta mak. En söndagsbilist ska inte förväxlas med en fartbestämmare, även om effekten ofta blir densamma (d.v.s. att hans medtrafikanter ofrivilligt tvingas sänka farten) då denne är ett kapitel för sig. Fartbestämmaren kör sakta p.g.a. att han är en bitter moralist som är besviken på samhället. Han är butter för att han inte vill vara något annat, och han kör helt enkelt sakta av princip . Det som utmärker en fartbestämmare är att han inte bara nöjer sig med att själv köra sakta; han är inte nöjd förrän du också kör sakta. Att lägga sig 10 km under hastighetsbegränsningen och göra allt vad han kan för att ingen ska lyckas köra om är den enda kontrollen han vet att utöva. Det är gräddan i hans tillvaro. Väl hemma har han inte mycket att säga till om, och han har ingen brådska att komma hem till sin dominanta fru. Längst därinne hos så gott som varje fartbestämmare döljer sig en krossad dröm om en karriär inom polis- eller tull-väsendet som aldrig blev verklighet. Om han hade varit en hund hade han varit en terrier, en skällig och ettrig sådan med jättekorta ben.
Söndagsbilisten från förr kör däremot inte sakta för att han gillar att provocera folk. Han har helt enkelt inget mål med sin utflykt, och han har heller ingen tid att passa. Att han har en dämpande inverkerkan på medelhastigheten beror inte på uträknad elakhet eller upplagrade aggressioner. Hans sävliga körstil är snarare kopplad till hans tillbakalagda personlighetstyp, och det faktum att han uppskattar att göra saker långsamt. Om söndagsbilisten inte hade haft körkort och lagt all sin lediga tid på att blockera trafiken hade han varit en slipad fågelskådare eller en hängiven frimärkssamlare. Om han hade varit en hund hade han varit en labrador eller någon typ av spaniel som inte kommer sig för att skälla när familjens två-åring använder honom som häst.
Nu över till den nya tidens söndagsbilist.
Den nya tidens söndagsbilist är betydligt yngre än sin föregångare, och nu kan det också röra sig om en kvinna. Men vi fortsätter ändå att kalla vårt objekt för "han", för enkelhetens och skull och för att bibehålla en politiskt korrekt könsmaktsordning i vårat resonemang. Den här söndagsbilisten har minst två barn, ofta fler, och han får ågren av blotta tanken på att tvingas sitta i överföringsrummet under större delen av predikan. Så han fartsyndar hela vägen in till söndagsmötet, inte 10-15 kilometer eller så, utan snarare en bra bit över körkortsgränsen. Och tack vare att han har förhärdat sitt samvete såpass, har han mitt under brinnande vansinnesfärd mage att gång på gång be "Gode Gud, gör ett mirakel. Gör så att barnen hinner in på söndagsskolan, Snälla, gode Gud, bara den här söndagen också...".
Hans fru sitter brevid och sminkar sig. Hon känner vägen som sin egen ficka, och vet precis när guppen kommer då man gör bäst i att inte jobba med mascaran. Hon har för länge sedan slutat tro att hon ska sluta sin levnad i de dödsföraktande farterna. Visst märker hon att hennes man fartsyndar, det är ju inte det att hon är i förnekelse eller så. Men hon vet att han gör det för ett syfte, och det räcker gott för henne.
Väl framme ramlar barnen ur bilen nästan i farten, bara för att deras föräldrar skyndar på dem så mycket. Sedan springer dem så att det bara ryker om fötterna, ivrigt påhetsade av de sina för att inte snubbla på målsnöret. Barnen hinner till söndagsskolan, och föräldrarna kan i lugn och ro gå och hitta sig en stol inne i möteslokalen. Mamma är färdigsminkad, lugn, glad och hyfsat harmonisk. Pappa däremot tar lite tid på sig innan han kommer ner från adrenalintoppen han fick efter att han gjorde den där trippel-omkörningen. Men efter pålysningarna är även han närvarande, till ande, själ och kropp. Om den nya tiden söndagsbilist inte hade burit hela försörjningsbördan för sin stora familj på sina axlar, hade han vågat satsa och gett drömmen om att bli Formel1-förare en ärlig chans. Och om han hade varit en hund hade han varit en StBernad: snäll som bara den nästan jämnt, men stark och snabb när det verkligen behövs.
måndag 28 maj 2007
lördag 26 maj 2007
Mamma
Du är varm och rolig, explosiv och spännande. Du är allt eller inget och obotligt svartvit. Du är det mjukaste och ömsintaste man kan tänka sig, och ändå vet jag ingen som kan leverera sådana utskällningar som du. Du är konstnär och entrepenör, och tusen gånger driftigare än jag (vilket kanske inte säger så mycket, men i alla fall). Du är mamma, och en bättre kunde jag aldrig fått.
Mig har du alltid beskyddat och trott på, nästan blint. När jag var liten var jag prinsessan, och min bror var prinsen, och nåde den som gjorde något mot oss. "Ska jag blänga på henne?", frågande du och knyckte på huvudet i riktning mot tjejen som hade varit taskig mot mig, när vi gick över skolgården för ca 26 år sedan. "Nej mamma, det behövs nog inte", svarade jag, trogen mitt diplomatkall.
När grannens tax bet av tassen på min kanin, låste du och pappa in taxen i garaget och ställde bilen för. När grannen fick nys om vad som hade hänt ringde han upp, och du svarade. Han gruffade något om att "...har du en bössa så får jag väl skjuta hunden då". Jag tror att han tyckte att han tog i när han sade så. Men du svarade utan vidare betänketid att "hade jag en bössa så skulle jag skjuta dig!". Det var ord och inga visor det, ingen tax skulle få bita av tassen på min kanin. Men ett litet tag senare ringde du upp taxgrannen och bad om förlåtelse, för du är verkligen mjuk därinne.
Jag har alltid fått höra, av bägge mina föräldrar, att jag är det finaste som finns och att jag har språköra. När jag kom hem med typ noll rätt på matteproven, strök du mig bara över kinden och sade med värme i rösten: "Mangamela, du är precis som din mamma. Du ska se att det ordnar sig i alla fall". Och du fick ju rätt i det. Jag har alltid känt mig älskad och sedd, och det har jag kommit långt på, trots mina bristande kunskaper i matematik.
Nu när jag har börjat skriva och blogga igen, finns det ingen som är bättre på det än jag. Enligt dig. Dina uppmuntringar och lovord är vet ingen gräns, men så är du ju heller inte först och främst balanserad. I dina ögon är mina texter oslagbara, Ernest Hemingway kan bara slänga sig i väggen (fast det kan han ju inte, för han är ju död). Du överskattar mig, som många gånger annars, men det värmer. Jag antar att det är det som vi mammor är till för; att överskatta våra barn så att de får en så bra start i livet som möjligt.
Jag älskar dina kramar, och jag älskar din mat. Jag älskar när du kommer förbi, och jag älskar att du är en sådan hängiven mormor. Jag älskar att du älskar min pappa, och jag älskar att du älskar Jesus. Och så älskar jag att du älskar mig!
Mig har du alltid beskyddat och trott på, nästan blint. När jag var liten var jag prinsessan, och min bror var prinsen, och nåde den som gjorde något mot oss. "Ska jag blänga på henne?", frågande du och knyckte på huvudet i riktning mot tjejen som hade varit taskig mot mig, när vi gick över skolgården för ca 26 år sedan. "Nej mamma, det behövs nog inte", svarade jag, trogen mitt diplomatkall.
När grannens tax bet av tassen på min kanin, låste du och pappa in taxen i garaget och ställde bilen för. När grannen fick nys om vad som hade hänt ringde han upp, och du svarade. Han gruffade något om att "...har du en bössa så får jag väl skjuta hunden då". Jag tror att han tyckte att han tog i när han sade så. Men du svarade utan vidare betänketid att "hade jag en bössa så skulle jag skjuta dig!". Det var ord och inga visor det, ingen tax skulle få bita av tassen på min kanin. Men ett litet tag senare ringde du upp taxgrannen och bad om förlåtelse, för du är verkligen mjuk därinne.
Jag har alltid fått höra, av bägge mina föräldrar, att jag är det finaste som finns och att jag har språköra. När jag kom hem med typ noll rätt på matteproven, strök du mig bara över kinden och sade med värme i rösten: "Mangamela, du är precis som din mamma. Du ska se att det ordnar sig i alla fall". Och du fick ju rätt i det. Jag har alltid känt mig älskad och sedd, och det har jag kommit långt på, trots mina bristande kunskaper i matematik.
Nu när jag har börjat skriva och blogga igen, finns det ingen som är bättre på det än jag. Enligt dig. Dina uppmuntringar och lovord är vet ingen gräns, men så är du ju heller inte först och främst balanserad. I dina ögon är mina texter oslagbara, Ernest Hemingway kan bara slänga sig i väggen (fast det kan han ju inte, för han är ju död). Du överskattar mig, som många gånger annars, men det värmer. Jag antar att det är det som vi mammor är till för; att överskatta våra barn så att de får en så bra start i livet som möjligt.
Jag älskar dina kramar, och jag älskar din mat. Jag älskar när du kommer förbi, och jag älskar att du är en sådan hängiven mormor. Jag älskar att du älskar min pappa, och jag älskar att du älskar Jesus. Och så älskar jag att du älskar mig!
Park-ångest
Nu behöver jag inre helande - igen. Idag har vi tillbringat större delen av dagen på Skansen, helt frivilligt och utan ersättning från staten. Vi, eller i alla fall jag, gjorde det enbart för barnens skull. Jag har sedan en tid tillbaka varit medveten om att jag bär på ett slags obearbetat trauma inom mig. Detta leder till att jag blir känslomässigt blockerad i samma stund som jag sätter foten på en nöjes-park (eller någon annan släkting till nöjes-parken). Det spelar ingen roll om jag är på Disney World, Kolmården, Liseberg eller Gröna Lund (eller Skansen); helt plötsligt tappar jag förmågan att se det roliga i tillvaron och jag får svårt att känna inre glädje. Mitt annars ganska glada kynne blir som förbytt, och jag blir cynisk och surmulen. Jag kan bara inte sluta snegla på klockan och undra hur lång tid som är kvar av vårat besök. Jag kan kort sagt inte bärga mig tills vi kan komma därifrån. Min allra mörkaste hemlighet är att det inte ens hjälper att barnen tycker att det är jätteroligt. Så svårartad är den, min känslomässiga blockering.
Efter att ha cirkulerat runt på Djurgården i närmare en timmes tid och letat efter en parkeringsplats som inte fanns, släppte maken till slut av mig och barnen i närheten av Skansen. Det var förresten efter det att en liten ettrig man i en vit bil helt oprovocerat hade gett honom fingret. Medan han drog över till fastlandet för att fortsätta sökandet efter en parkeringsplats, gick jag och barnen till närmsta korvmoj och för att utfodra oss själva. Jag har inget sinne för ekonomi, faktiskt inget alls. Min hjärna lagrar ogärna information om siffror och priser på saker och ting. Men idag när jag skulle betala för två Mer och två Pucko hajade jag till på riktigt. 17 kronor ville de ha för en tetraförpackad Äppel-Mer. 17 riksdaler! Det är ju rent oetiskt dyrt. Jag vände och vred på min lilla Mer för att se om den var speciell på något sätt eftersom att den var så kostsam. Var just den här Äppel-Meren berikad med tryffel-extrakt? Eller var den rentav överdragen med bladguld? Nej, svaret låg i att vi befann oss på Djurgården. Där får en Mer kosta 17 spänn. Nästa år ( om vi åker till Skansen då) ska jag ta med Äppel-Mer som jag har köpt på Kvantum i Uppsala. Sedan ska jag smygsitta med min familj på någon av bänkarna utanför korvkiosken och vi ska skåla i medtagen Mer (fast jag egentligen ogillar att skåla). Jag ska sitta där och känna mig ekonomisk, och bara ömka mig över alla stackars kunder som betalar 17 spänn för sina tetra-Mer. Det ska jag göra.
De flesta brukar ju komma undan med att skylla alla sina knepigheter på barndomen, så det tänkte jag också göra trots att min uppväxt var så lycklig. Jag vet att vi var på Liseberg när vi var små, och jag tror att vi var där tillsammans som familj mer än en gång. Jag vill också minnas att pappa och mamma inte tyckte att det var så där höjdarkul att vara där. Det var som att under den upparbetade glädjen över att vara med familjen på Liseberg så kunde man någonstans skönja ett drag av plågsamhet. Faktum att att jag upprepade gånger fick höra det berättas att min nästan två meter långa far skadade sitt knä när han, för mig och brorsans skull kan jag tänka, tråcklade ner sig i en radiobil för att delta i leken. Efter den händelsen längtade aldrig pappa efter att åka till Liseberg igen. Kanske var det rentav så att radiobils-krocken kom att bli till ett trauma för pappa... Så det jag undrar nu är om man kan ärva ett trauma från någon närstående. Kan man det? För jag fattar liksom inte annars varför jag känner som jag gör.
Eftersom linbanan var ur funktion så fick maken dra det dryga 40 kg tunga ekipaget (35 kg barn och ca 7 kg dubbelvagn) uppför de branta backarna. Vi delade upp det så efterom jag är kvinna. Sedan gjorde jag allt vad jag kunde för att hålla uppe takten på våran storfamilj. Jag kunde inte snabbt nog lotsa/forcera oss förbi älgarna och lo-djuren (som man så klart inte såg en skymt av) och verkstäderna från förr och allt annat som är så svårt att intressera sig för. Ibland blir det så tråkigt så att jag bara vill fly. När vi sent om sider fram till den verkliga höjdpunkten, fikat, fick Bell trots våra ingående frågor en sockerfri kaka istället för en glutenfri, och min chokladboll visade sig vara oätlig. Den smakade som det den ser ut att vara, innan man har hunnit rulla den i kokos.
Varför ska det vara så svårt att ha roligt på beställning? Varför kan jag inte se det värdefulla med att titta på djur innanför stängsel och låta mig fascineras av hur verkstäderna såg ut för 100 år sedan? Varför bär jag på detta djupt rotade förakt mot knätofsar och folkdräkter? Finns det någon därute som kan rekommendera en riktigt bra terapeut? Jag skulle nämligen behöva få ordning på min ångest innan sommarlovet börjar...
Efter att ha cirkulerat runt på Djurgården i närmare en timmes tid och letat efter en parkeringsplats som inte fanns, släppte maken till slut av mig och barnen i närheten av Skansen. Det var förresten efter det att en liten ettrig man i en vit bil helt oprovocerat hade gett honom fingret. Medan han drog över till fastlandet för att fortsätta sökandet efter en parkeringsplats, gick jag och barnen till närmsta korvmoj och för att utfodra oss själva. Jag har inget sinne för ekonomi, faktiskt inget alls. Min hjärna lagrar ogärna information om siffror och priser på saker och ting. Men idag när jag skulle betala för två Mer och två Pucko hajade jag till på riktigt. 17 kronor ville de ha för en tetraförpackad Äppel-Mer. 17 riksdaler! Det är ju rent oetiskt dyrt. Jag vände och vred på min lilla Mer för att se om den var speciell på något sätt eftersom att den var så kostsam. Var just den här Äppel-Meren berikad med tryffel-extrakt? Eller var den rentav överdragen med bladguld? Nej, svaret låg i att vi befann oss på Djurgården. Där får en Mer kosta 17 spänn. Nästa år ( om vi åker till Skansen då) ska jag ta med Äppel-Mer som jag har köpt på Kvantum i Uppsala. Sedan ska jag smygsitta med min familj på någon av bänkarna utanför korvkiosken och vi ska skåla i medtagen Mer (fast jag egentligen ogillar att skåla). Jag ska sitta där och känna mig ekonomisk, och bara ömka mig över alla stackars kunder som betalar 17 spänn för sina tetra-Mer. Det ska jag göra.
De flesta brukar ju komma undan med att skylla alla sina knepigheter på barndomen, så det tänkte jag också göra trots att min uppväxt var så lycklig. Jag vet att vi var på Liseberg när vi var små, och jag tror att vi var där tillsammans som familj mer än en gång. Jag vill också minnas att pappa och mamma inte tyckte att det var så där höjdarkul att vara där. Det var som att under den upparbetade glädjen över att vara med familjen på Liseberg så kunde man någonstans skönja ett drag av plågsamhet. Faktum att att jag upprepade gånger fick höra det berättas att min nästan två meter långa far skadade sitt knä när han, för mig och brorsans skull kan jag tänka, tråcklade ner sig i en radiobil för att delta i leken. Efter den händelsen längtade aldrig pappa efter att åka till Liseberg igen. Kanske var det rentav så att radiobils-krocken kom att bli till ett trauma för pappa... Så det jag undrar nu är om man kan ärva ett trauma från någon närstående. Kan man det? För jag fattar liksom inte annars varför jag känner som jag gör.
Eftersom linbanan var ur funktion så fick maken dra det dryga 40 kg tunga ekipaget (35 kg barn och ca 7 kg dubbelvagn) uppför de branta backarna. Vi delade upp det så efterom jag är kvinna. Sedan gjorde jag allt vad jag kunde för att hålla uppe takten på våran storfamilj. Jag kunde inte snabbt nog lotsa/forcera oss förbi älgarna och lo-djuren (som man så klart inte såg en skymt av) och verkstäderna från förr och allt annat som är så svårt att intressera sig för. Ibland blir det så tråkigt så att jag bara vill fly. När vi sent om sider fram till den verkliga höjdpunkten, fikat, fick Bell trots våra ingående frågor en sockerfri kaka istället för en glutenfri, och min chokladboll visade sig vara oätlig. Den smakade som det den ser ut att vara, innan man har hunnit rulla den i kokos.
Varför ska det vara så svårt att ha roligt på beställning? Varför kan jag inte se det värdefulla med att titta på djur innanför stängsel och låta mig fascineras av hur verkstäderna såg ut för 100 år sedan? Varför bär jag på detta djupt rotade förakt mot knätofsar och folkdräkter? Finns det någon därute som kan rekommendera en riktigt bra terapeut? Jag skulle nämligen behöva få ordning på min ångest innan sommarlovet börjar...
fredag 25 maj 2007
Rosita
Rosita. Varje gång jag byter lakan (och andra gånger också så klart) tänker jag på min vän Rosita. Hon byter lakan varje vecka, och det tycker jag är så storslaget! Sådan skulle jag också vilja vara, men det är jag inte. Låt oss bara konstatera att jag inte byter lakan varje vecka, och sedan behöver vi inte rota mer i det.
Lite mer om Rosita. Hon har stora, vackra bruna ögon och ett smittsamt skratt. Hon har nära till hjärtat, och är rolig att vara med. Sedan kan hon allt som är värt att veta om gourmetmat, väskor och skor. Hon är inget vidare på att teckna, men har däremot arbetskapacitet som en Ardennerhäst. När vi är på mässa ihop turas vi om att glömma våra värdesaker på olika ställen, och ingen klandrar den andre. Vi bara förstår varandra.
Jag gillar dig, Rosita, och idag har jag bytt lakan och vädrat våra bolster. Ville bara att du skulle veta det.
Lite mer om Rosita. Hon har stora, vackra bruna ögon och ett smittsamt skratt. Hon har nära till hjärtat, och är rolig att vara med. Sedan kan hon allt som är värt att veta om gourmetmat, väskor och skor. Hon är inget vidare på att teckna, men har däremot arbetskapacitet som en Ardennerhäst. När vi är på mässa ihop turas vi om att glömma våra värdesaker på olika ställen, och ingen klandrar den andre. Vi bara förstår varandra.
Jag gillar dig, Rosita, och idag har jag bytt lakan och vädrat våra bolster. Ville bara att du skulle veta det.
torsdag 24 maj 2007
Dagens Message
"Jesus was matter-of-fact: "Embrace this God-life. Really embrace it, and nothing will be too much for you. This mountain, for instance: Just say, 'Go jump in the lake' - no shufflingor shilly-shallying - and it's as good as dome. That's why I urge you to pray for absolutely everything, ranging from small to large. Include everything as you embrace this God-life, and you'll get God's everything. And when you assume the posture of prayer, remember that it's not all asking. If you have anything against someone, forgive - only then will your heavenly Father be inclined to also wipe your slate clean of sins." Mark 11:22-25
onsdag 23 maj 2007
Varför?
Jag har försummat tvätten i över två veckor nu. Jag har ägnat mig åt nödtvätt, och mer bara satt en tvätt när det har varit helt slut på jeans, och sedan satt en till när vi inte har haft några rena strumpor. Det är inte så man ska sköta tvätten i ett hushåll på sex personer. Om jag ska hålla undan hyfsat på tvättfronten bör jag sätta minst en maskin om dagen. Sedan bör jag ändå ta en dag i veckan då jag tvättar ett par maskiner, för att inte tvättberget ska hinna äta upp allt för stor yta av mitt pyttelilla tvättrum.
För det är mitt tvättrum, detta rum som jag inte delar med någon annan familjemedlem. Städar gör vi (då och då) allihop. Förvärvsarbete, betalning av alla räkningar, tvättning och tankning av bilen, kontakten med Försäkringskassan och alla andra kontakter med samhället, de flesta påfyllnadshandlingar samt skjutsning till alla aktiviteter skjöts av min hulda make. Trädgården sköter morfar med viss hjälp av Peter och Jocke. Så tvätten är min uppgift, och t.o.m. jag ser att det inte är mer än rätt. Men det faktum att det är min rättmätiga uppgift i livet att tvätta, hindrar inte att det ibland känns en smula förlamande att ta sig an denna dagliga syssla.
De senaste två veckorna har jag lidit av svår tvättångest. När jag har stuckit näsan innanför dörren till min privata helgedom har tvätten unisont ropat:"Du är inte välkommen hit! Inte idag, inte just nu. Försök i morgon igen." Så har jag försökt dagen därpå, men svaret har varit detsamma, motståndet lika kompakt. Och för varje dag som har gått har tvätten, eller "textilmonstret" som min bror lite hånfullt kommit att kalla den obändiga massan, kopplat greppet ännu lite starkare. Men så igår gick morgonrådnaden upp över mitt liv.
Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, slog motivationen ner i mitt liv. Jag gick in för att möta jätten och satte den första (av väldigt många) maskiner tvätt. Men det lät så konstigt från min Miele, den liksom klagade och visslade på ett så märkligt sätt. Så börjar en varningslampa lysa. Texten brevid den ivrigt blinkande lilla pricken lyder "Kontrollera tillopp". Tillopp - jag visste inte ens att det var ett riktigt ord. Hittar man ordet tillopp i en svensk ordbok? Sak samma. Tillopp har pajat min tvättdag. Tillopp har punkterat min benådade motivation - bara så där! Och vad är det som säger att när väl tillopp behagar fungera igen, att inspirationen och drivet att tvätta ska infinna sig som på kommando? Jag vill mena att det är högst otroligt. Det funkar inte så. Det innebär i sin tur att jag kommer att tvingas röja mitt tvättrum på ren vilja och rå beslutsamhet. Och med hjälp av grupptrycket från en familj som snart står helt uten rena kläder. Huvaligen.
Som för att ytterligerligare strö salt i mina husmorssår så går dammsugarslangen av och spolfunktionen på toan slutar att fungera samma dygn som tvättmaskinen ger upp. Är vi utsatta för en kosmisk konspiration? Är det någon där ute som inte vill att vi ska hålla oss rena? Jag bara undrar.
För det är mitt tvättrum, detta rum som jag inte delar med någon annan familjemedlem. Städar gör vi (då och då) allihop. Förvärvsarbete, betalning av alla räkningar, tvättning och tankning av bilen, kontakten med Försäkringskassan och alla andra kontakter med samhället, de flesta påfyllnadshandlingar samt skjutsning till alla aktiviteter skjöts av min hulda make. Trädgården sköter morfar med viss hjälp av Peter och Jocke. Så tvätten är min uppgift, och t.o.m. jag ser att det inte är mer än rätt. Men det faktum att det är min rättmätiga uppgift i livet att tvätta, hindrar inte att det ibland känns en smula förlamande att ta sig an denna dagliga syssla.
De senaste två veckorna har jag lidit av svår tvättångest. När jag har stuckit näsan innanför dörren till min privata helgedom har tvätten unisont ropat:"Du är inte välkommen hit! Inte idag, inte just nu. Försök i morgon igen." Så har jag försökt dagen därpå, men svaret har varit detsamma, motståndet lika kompakt. Och för varje dag som har gått har tvätten, eller "textilmonstret" som min bror lite hånfullt kommit att kalla den obändiga massan, kopplat greppet ännu lite starkare. Men så igår gick morgonrådnaden upp över mitt liv.
Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, slog motivationen ner i mitt liv. Jag gick in för att möta jätten och satte den första (av väldigt många) maskiner tvätt. Men det lät så konstigt från min Miele, den liksom klagade och visslade på ett så märkligt sätt. Så börjar en varningslampa lysa. Texten brevid den ivrigt blinkande lilla pricken lyder "Kontrollera tillopp". Tillopp - jag visste inte ens att det var ett riktigt ord. Hittar man ordet tillopp i en svensk ordbok? Sak samma. Tillopp har pajat min tvättdag. Tillopp har punkterat min benådade motivation - bara så där! Och vad är det som säger att när väl tillopp behagar fungera igen, att inspirationen och drivet att tvätta ska infinna sig som på kommando? Jag vill mena att det är högst otroligt. Det funkar inte så. Det innebär i sin tur att jag kommer att tvingas röja mitt tvättrum på ren vilja och rå beslutsamhet. Och med hjälp av grupptrycket från en familj som snart står helt uten rena kläder. Huvaligen.
Som för att ytterligerligare strö salt i mina husmorssår så går dammsugarslangen av och spolfunktionen på toan slutar att fungera samma dygn som tvättmaskinen ger upp. Är vi utsatta för en kosmisk konspiration? Är det någon där ute som inte vill att vi ska hålla oss rena? Jag bara undrar.
Jultomten är skjuten
Jultomten är död. Det tragiska beskedet nådde mig idag vid frukostbordet. Lala, satt som vanligt och bubblade om allt och inget istället för att äta sin macka. Jag satt mitt emot henne och hämtade andan efter att ha letat efter galonbyxor, rett ut tovigt hår, förhört läxor och hetsat i skolflickorna frukosten, allt under 30 intensiva minuter. Jag lyssnade bara med ett halvt öra, när Lala plötsligt släpper bomben.
Lala: "Jultomten äj död."
Jag: "Men älskling, vad är det du säger?"
Lala: "Två pappoj, lika stoja som våjan pappa, sköt honom. De sköt honom med fleja skott. Jag såg det inte, men jag vet att det äj så."
Jag: (Kvävt frust) "Så du menar att han är död nu?"
Lala: "Ja, han haj åkt upp till himlen. Han äj hos Jesus nu. Cujjy äj däj också, föj Calle skjöt Cujjy (Calle är min bror, och Curry är familjens katt, min anm.). Så nu vill Jesus vaja ifjed med barnen och Cujjy...(kort konstpaus med rum för eftertanke). Cujjy ville vejkligen följa Jesus...".
Jag: (Ännu ett kvävt frust). Jaha, så det här med Jultomten... han kommer inte till Jul nu då?
Lala: "Näe."
Jag kan redan se de stora löpen ropa ut den chockerande nyheten: "Jultomten kallblodigt mördad av två pappor. Skjöts med flera skott, motiv okänt...". Tänk att vi fick veta det först av alla...
Lala: "Jultomten äj död."
Jag: "Men älskling, vad är det du säger?"
Lala: "Två pappoj, lika stoja som våjan pappa, sköt honom. De sköt honom med fleja skott. Jag såg det inte, men jag vet att det äj så."
Jag: (Kvävt frust) "Så du menar att han är död nu?"
Lala: "Ja, han haj åkt upp till himlen. Han äj hos Jesus nu. Cujjy äj däj också, föj Calle skjöt Cujjy (Calle är min bror, och Curry är familjens katt, min anm.). Så nu vill Jesus vaja ifjed med barnen och Cujjy...(kort konstpaus med rum för eftertanke). Cujjy ville vejkligen följa Jesus...".
Jag: (Ännu ett kvävt frust). Jaha, så det här med Jultomten... han kommer inte till Jul nu då?
Lala: "Näe."
Jag kan redan se de stora löpen ropa ut den chockerande nyheten: "Jultomten kallblodigt mördad av två pappor. Skjöts med flera skott, motiv okänt...". Tänk att vi fick veta det först av alla...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
