Det finns så många saker att skriva om och berätta som går tillbaks till de två senaste veckorna i mitt liv. För två veckor sedan inleddes en ny era i våra liv: hund-eran. Aldrig trodde jag att ett djur kunde väcka så mycket känslor. Ialla fall inte av den positiva sorten, och i alla fall inte i mig. Marlon är nu 10 veckor gammal, han är ullig och gullig och om han får välja så kissar han helst på storarumsmattan.
Varför är det så egentligen? Ett hett tips hade varit att åtminstone välja någon av de mer luggslitna mattorna i vår samling. Men icke. Jag tror inte att storarumsmattan är en äkta matta, men den är i alla fall den av våra mattor som framstår som mest äkta. Jag undrar vad han känner när han pinkar på den. Kan det vara så att det är en lite högtidlig känsla som infinner sig? Ungefär som när man får göra sina behov på en riktigt flådig toalett på en flådig resturang. Ni vet sådana där som har blandare i guldimitation och bänk av marmor, en sådan som har högtalare inne i själva båset. Och när man gör det som man måste så dränks själva ljudet till tonerna av självaste Mozart. I värsta fall är det Kenny G som skvalar (ur högtalarna, vill säga). Men även det kan stundtals uppfattas som rent ut högtidligt.
De här veckorna har varit till brädden fulla av hund. När vi inte har rastat Marlon så har vi uppfostrat honom, gosat med honom eller pratat om honom. Och när vi inte har gjort det så har vi hängt över någon av våra nyinköpta hundböcker. Maken har gjort seriösa försök att få tag på DVD-boxen som innehåller alla avsnitt av Mannen som talar med hundar. Skrämmande men sant. Jag antar att det är ungefär lika patetiskt som det låter, men vi har faktiskt haft riktigt kul under tiden.
Jag har snöat in på det här med listor på sistone. Därför har jag valt att dela in några av de allra mest minnesvärda ögonblicken sedan Marlons inträde i tre olika kategorier: Mest bisarra ögonblick, Mest förnedrande ögonblick och Mest skrattretande ögonblick.
Mest bisarra ögonblick: Jag ska just ställa ner matskålen till Marlon när maken hejdar mig.
Maken: "Vänta! Du ska låtsas som att du äter av hans mat innan du ställer ner den. Säg "Nam nam nam eller något, och håll munnen intill matskålen så att han tror att du äter."
Jag: "Men...men varför det?", frågar jag olyckligt. Jag har egentligen ingen lust alls att ha mitt ansikte nära den sörjan av uppblött hundmat.
Maken: "Det är en makthandling som stärker din ställning som flockledare, jag läste om det i en bok. Den säger till hunden att 'jag får äta av din mat men du får inte äta av min. Alltså är jag över dig i flocken'. Något sådant tror jag att det stod..."
Jag hejdar mig ett ögonblick och tittar vädjande på mannen jag älskar. Till slut bryter jag tystnaden och frågar (med tydliga spår av skepsis i rösten): "Så jag ska säga nam nam nam?"
Maken: "Ja, och håll ansiktet nära skålen."
Jag: "Nam nam nam."
Marlon: ???
Barnen: !?!?!
Vad gör man inte för att stärka sin ställning som flockledare...
Mest förnedrande ögonlick: Segerstatyetten går i detta fall till när jag lade ut bajsspår (av Marlons bajs, det måste sägas) i det höga gräset. Jag gjorde detta för att få honom att göra sina behov där vi inte behöver jobba så mycket med de gröna påsarna. Jag tänkte att om jag flyttar en del av hans avträde, hans träck, och smetar ut det där ingen människor vistas, så skulle han i fortsättningen göra sin toalett där. Det skulle verkligen innebära förhöjd livskvalité att slippa plocka upp eländet, men dessvärre funkade det inte. Marlon bara tittade på mig med äcklad uppsyn och galopperade sin väg. Han föredrar helt enkelt det kortklippta gräset just intill altankanten. Äkta/halväkta mattor verkar också gå bra...
Mest skrattretande ögonblick: Vinnaren i denna kategori är den sekvens som utspelar sig dag två. Plötsligt ser jag honom komma älgande över golvet med valpen i famnen, endast iförd kallingar, svarta kostymstrumpor och träskor. Blicken är stel och hållningen lite krum, och det hela är över på bara några sekunder. Från valpen droppar lämningar av det som vi så hemskt gärna vill ska hamna utomhus (och allra helst då i det höga gräset). Han blir stående på gräsmattan, i stort sett oklädd. Hela hans fokus är på den lurvige. Morgonen är vacker, krispig, och solen har just orkat upp. Man behöver inte vara metrolog för att inse att det kommer att bli en väldigt vacker dag. Mitt i allt står en lättklädd man i träskor och tittar på en hund som bajsar. Jag ska för alltid bära med mig mig detta synminne som en dyrbar skatt. Den finns i säkert förvar i min minnesbank. Sådana stunder är inget man tar sig; det är något som blir en givet.
söndag 30 augusti 2009
fredag 14 augusti 2009
Min sommar i siffror
Det här med siffror är svårt. Så har alltid varit för mig och kommer troligtvis att vara så för all framtid (förlåt min negativism). Siffror, oavsett om det nu rör sig om priser, personnummer eller datum, flyr mitt minne som... bara den. Jag har fortfarande inte helt klart för mig om min pappa fyller den 30 eller den 31 (förlåt pappa) och jag kan inte mina barns fyra sista siffror (förlåt barnen). Jag har gjort tappra försök, men utan att lyckas. Och trots att det är jag som nästan alltid handlar här hemma så vet jag inte vad en liter mjölk kostar. Jag tror att det är något ensiffrigt, typ 6, 7, 8 eller 9:-, men jag vet inte helt säkert. Det är ju lite skrämmande nu när jag trots allt har varit hemmafru i över 12 år. Kanske lider jag av en simpel blockering av något slag. Kanske skulle det gå att råda bot på mitt sifferlösa minne med hjälp av gammal hederlig psykoterapi, vad vet jag. Det kommer vi förmodligen aldrig få reda på för jag har ingen möjlighet att klämma in psykoterapi i mitt liv just nu. Jag får helt enkelt leva med ett svart hål i min hjärna där alla nummer och sifferkombinationer försvinner spårlöst. Det får lov att gå bra i alla fall.
Likväl har jag en kväll som denna valt att klä min sommar i siffror. Bara för att.
2 - så många hamstrar har vår husdjurssamling (som under en kort tid var nere på noll husdjur) utökats med.
5 - så många flaskor med solskyddskräm har jag inhandlat sedan slutet av maj.
165 - det blir talet om jag räknar ihop faktorsiffrorna på alla solskyddskrämer jag har köpt. Och nej, man kan inte påstå att vi är jättbruna i vår familj.
0 - så många gånger har jag legat inne på förlossningen i sommar.
6 - så många krukväxter är jag fostermamma åt fram till maj nästa år. Min vän har gått in i det här med öppna ögon, och vi får se hur många som finns kvar när hon kommer hem. Jag har lovar att göra mitt allra yttersta för att de ska få leva vidare. Alltså växterna.
4 - så många gånger har min telefon varit borttappad mellan perioden juni-augusti.
0 - så många förlag har ringt upp mig och frågat om de får ge ut min nästa bok (som för övrigt ännu inte finns). Fattar inte att det ska vara så trögt.
100003 - ungefär så många blöta pussar har jag fått mig till skänks i sommar. Jag badar i ett hav av tillgivenhet, och jag älskar det. Ibland krusas havet av ett och annat vredesutbrott och en och annan orättvis beskyllning. Då är jag dummast i hela världen, och fattar tydligen INGENTING (ordagrant citat, faktiskt). Men det brukar lägga sig ganska snabbt. Innan jag vet ordet av så är jag bäst i världen igen, och pussregnet strilar i vanlig ordning.
35 - höll på att glömma den magiska siffran! Så många år har jag visst fyllt.
2 - så många barnkalas anordnade jag idag; ett för 4-åringen och ett för 6-åringen. Tycker själv att det var väldigt simultant gjort av mig.
23 - vid det klockslaget har våra fyra barn oftast inte hunnit somna i denna ljuva sommartid.
1 - så många gånger lyckades jag med det omöjliga: att springa vilse i Böda samhälle.
2 - så många gånger fick jag be främmande människor om att få låna deras telefonen. "Jag har nämligen sprungit vilse, förstår ni, så jag skulle behöva ringa mina man så att han kan hitta mig...". Slutligen blev jag upphittad, utsjasad och rödmosig, utanför ett bageri i centrala Böda. En ganska förnedrande tillställning, på det hela taget.
1 - så många valpar blir vi ägare till på måndag. So help us God!
onsdag 29 juli 2009
Prinsdrottningen Boppe
Storasyster Ninni jagar lillebror Boppe över gräsmattan. Tunna spaghetti-ben hamrar mot marken, fortare och fortare. En rundlagd vällingsäck guppar i otakt i lekens vilda virvlar. Allt är på skoj, och här finns inga onda avsikter. De springer över gräsmattan, men när storasyster hämtar in på lillebrors försprång tar leken plötsligt en annan vändning. Med sin örnblick skymtar han leksakspistolen som sticker upp ur storasysters bakficka. Blotta åsynen av High Chaparall-souveniren måste ha skrämt vettet ur hans 4-åriga själ. Han fryser till is, och vrålar sedan så att det hörs över hela gården:
"Jag vill inte dö! Inte än!"
Det här bekräftar bara det som vi har misstänkt hela tiden. Familjens lille prins är också familjens största drama queen.
"Jag vill inte dö! Inte än!"
Det här bekräftar bara det som vi har misstänkt hela tiden. Familjens lille prins är också familjens största drama queen.
söndag 26 juli 2009
In your presence
Father I am waiting
I need to hear from you
Don't know if you’re approving
of what I say and do
Cause nothing really satisfies
like when you speak my name
Tell me that you'll never leave
and everything will be ok
In your presence all fear is gone
In you presence
In your presence is where I belong
In your presence
Father I'm returning
to things I used to do
Cause somewhere on the journey
I think I lost hold of the truth
Cause nothing really satisfies
like when you speak my name
So tell me that you'll never leave
and everything will be ok
Tyvärr så hittar jag inte omslaget, så jag är inte helt säker på om det är killen som sjunger som också har gjort text och musik. Men jag tror tror att det är han som har gjort den, och han heter Jason Upton.
I need to hear from you
Don't know if you’re approving
of what I say and do
Cause nothing really satisfies
like when you speak my name
Tell me that you'll never leave
and everything will be ok
In your presence all fear is gone
In you presence
In your presence is where I belong
In your presence
Father I'm returning
to things I used to do
Cause somewhere on the journey
I think I lost hold of the truth
Cause nothing really satisfies
like when you speak my name
So tell me that you'll never leave
and everything will be ok
Tyvärr så hittar jag inte omslaget, så jag är inte helt säker på om det är killen som sjunger som också har gjort text och musik. Men jag tror tror att det är han som har gjort den, och han heter Jason Upton.
torsdag 23 juli 2009
En glimt räcker
Vissa dagar känns det som att himlen är gjord av betong. Innerst inne så vet jag att den inte är det, men känslan kan vara nog så påfrestande. Det vill till ett mirakel för att allt ska bli bra igen. En riktig kraftansträngning från Guds sida är vad som krävs för att Han ska få rätsida på min tilltrasslade tillvaro.
Men även jag har mina ljusa stunder, små korta glimtar av helig insikt. Tyvärr så är det inget som jag kan berömma mig av, för det skulle ju annars ha suttit ganska gött. Men sanningen är den att allt är på Bästa Vännens initiativ. Kanske ligger det verkliga miraklet i att Han inte ger upp på mig, att Han står ut med all min olydnad, allt trots, all denna likgiltighet.
För efter alla dessa år som barn i Huset, efter bibelskola och tonvis av undervisning, slänger jag fortfarande min smutstvätt på golvet med jämna mellanrum. Det borde inte vara så, men det är så i alla fall. Jag sparkar in den i något hörn där jag tänker att Jesus inte ska se den, men Han hittar den alltid. Han har full koll på alla mina gömmor. Jag vet inte hur många gånger Han har gjort det fullständigt klart för mig att Han vill ha ALL min smutstvätt. Oavsett hur lumpen, solkig och rent ut sagt äcklig den är - Han vill ha den! Jag behöver inte ens sortera den först. Det enda Han kräver är att jag kommer med den till Honom.
Det är allt jag behöver göra, att komma med den till Honom. Resten tar Han hand om. Jag vet att jag behöver aldrig oroa mig för att fläckarna är för svåra eller att lorten sitter för hårt. Jag vet att Han fixar det.
När jag sitter där och väntar på Guds dramatiska ingripande står det plötsligt klart för mig: Vi behöver ingen eldskrift på väggen. Inte egentligen. Allt vi behöver är en glimt av Jesus, en droppe av Hans blod räcker. Så klart strålar Han, så vitt är ljuset som går ut ifrån Honom. Hopplösheten lägger benen på ryggen och flyr, och mörkret har inte en suck. När jag får bada i det ljuset, om så bara för en kort sekund, så står det helt plötsligt klart att himlen inte alls är gjord av betong. Tvärtom, så är himlen faktiskt väldigt nära.
Men även jag har mina ljusa stunder, små korta glimtar av helig insikt. Tyvärr så är det inget som jag kan berömma mig av, för det skulle ju annars ha suttit ganska gött. Men sanningen är den att allt är på Bästa Vännens initiativ. Kanske ligger det verkliga miraklet i att Han inte ger upp på mig, att Han står ut med all min olydnad, allt trots, all denna likgiltighet.
För efter alla dessa år som barn i Huset, efter bibelskola och tonvis av undervisning, slänger jag fortfarande min smutstvätt på golvet med jämna mellanrum. Det borde inte vara så, men det är så i alla fall. Jag sparkar in den i något hörn där jag tänker att Jesus inte ska se den, men Han hittar den alltid. Han har full koll på alla mina gömmor. Jag vet inte hur många gånger Han har gjort det fullständigt klart för mig att Han vill ha ALL min smutstvätt. Oavsett hur lumpen, solkig och rent ut sagt äcklig den är - Han vill ha den! Jag behöver inte ens sortera den först. Det enda Han kräver är att jag kommer med den till Honom.
Det är allt jag behöver göra, att komma med den till Honom. Resten tar Han hand om. Jag vet att jag behöver aldrig oroa mig för att fläckarna är för svåra eller att lorten sitter för hårt. Jag vet att Han fixar det.
När jag sitter där och väntar på Guds dramatiska ingripande står det plötsligt klart för mig: Vi behöver ingen eldskrift på väggen. Inte egentligen. Allt vi behöver är en glimt av Jesus, en droppe av Hans blod räcker. Så klart strålar Han, så vitt är ljuset som går ut ifrån Honom. Hopplösheten lägger benen på ryggen och flyr, och mörkret har inte en suck. När jag får bada i det ljuset, om så bara för en kort sekund, så står det helt plötsligt klart att himlen inte alls är gjord av betong. Tvärtom, så är himlen faktiskt väldigt nära.
måndag 20 juli 2009
Värsta 35
Så har det hänt, att jag har gått och fyllt 35. Eller värsta 35, som jag vill minnas att jag uttryckte det för ca 15 år sedan när Ingela (då 35) stod brevid. Det har Ingela aldrig låtit mig glömma, även om jag är säker på att hon i sitt hjärta har förlåtit mig.
Man kan inte bli mer vuxen än 35 år. När man uppnår den åldern slår mognadsbarometern i botten och helt plötsligt går det liksom inte att ta sin vuxenhet till nya nivåer. 36 och 37 må vara äldre, men det är inte på något sätt och vis mognare än 35. På avstånd har trettiofem framstått som nästan lite skrämmande etablerat, som själva motsatsen till allt roligt och spontant. Värsta 35, helt enkelt.
Trettiofem. Varför inte roa oss med att smaka på det magiska talet på några olika språk? Det tycker jag att vi gör. Thirty five. Låter lite överslätande och ursäktande kan jag tycka, som att man lider av en ganska svår släng av åldersnoja. En person som bara högst motvilligt svarar när någon undrar hur gammal hon/han är använder sig med fördel av engelskans motsvarighet till 35. Fünf und dreizig. Har en kraftfull och etablerad klang. Här saknas varken kylväska eller påsklämmor, och semestern bokar vi ett år i förväg. Avbeställningsskydd? Jawohl. Selbstverständlich! Treinta y cinco. Så heter det om jag inte minns fel ifrån spanskalektioner under gymnasietiden, men förmodligen minns jag fel. Jag minns så chockerande lite ifrån de lektionerna. Lägg sedan till att det var ca 18 år sedan jag gick gymnasiet så minskar chansen att treinta y cinco skulle vara korrekt spanska ytterligare. Halv fjers. Jag tänker mig att det är 35 på danska, men det kanske det egentligen inte är.
Om trettiofem inte bara är en ålder bland andra åldrar, vad exakt är det då? Trettiofem är ett tillstånd, en fas, ett stadie. Nedan har jag listat några säkra tecken på att jag har förändrats som människa under det senaste året. Vi snackar inte om någon total kursändring, men likväl finns det säkra tecken på att något radiaklt har hänt.
För knappt ett år sedan började mina smakfönster att öppnas. Helt plötsligt fann jag att det inte går att leva utan mörk choklad. Mörk choklad med chili. Mörk choklad med havssalt. Mörk choklad med mint. Mörk choklad med ingefära... Listan kan göras ännu längre, men jag har redan varit långrandig. Kontentan är att jag har börjat föredra beska framför sötma. Vart leder det här? Kommer jag att om tio år roffa åt mig de äckliga bitarna i Alladin-asken, de som smakar sprit och som är fyllda med genomskinligt daller? Kommer jag att strunta i trillingnöten och istället sätta i mig de praliner som är inslagna i färgglatt foliepapper (de vidriga med körsbärslikör i). Och när jag har länsat Alladin på det äckligaste han har att erbjuda sneglar jag på klockan och svamlar något om att "nu är det dags att tänka på refrängen" och "tänk vilken fest vi kom på!" Är detta vad som väntar mig? Det är nästan så att man föredra att inget veta.
Nästa ålderssymptom är att jag har börjat läsa Bodil Malmsten, och jag gör det med stor behållning. Och det blir värre. Bodil har fått sällskap av inte mindre än två olika nobelpristagare, och det här är verkligen inte likt mig. Jag läser inte nobelpristagare, inte egentligen. Men i år, i detta mitt trettiofemte levnadsår, har jag helt plötsligt upptäckt att jag tycker om att läsa väslkrivna böcker.
Jag har blivit känslig för drag. Jag har försökt att ignorera symptomen som trofast har uppträtt så fort jag har vistats i luftkonditionerad miljö; allmän stelhet, värk och en ihållande form av nackspärr. Jag har försökt att förtränga det faktum att jag börjar längta efter halsduk så fort jag sätter mig i en modern bil, men nu har jag äntligen abdikerat. Jag har fyllt trettiofem och har inte längre någon ungdom att förlora. Vad tjänar det till att förneka att man har gått och blivit känslig för drag? Inget alls. Därför har jag inhandlat olika schalar och scarves som jag ser till att ha till hands när jag vet att jag kommer att exponeras för...drag. Scarvesen och schalarna bär jag med viss motvilja. Jag har alltid tyckt att mitt huvud ser så litet ut när jag virar något stort kring nacken. Men jag har landat och mognat som människa. Jag har insett att det är bättre att mitt huvud uppfattas underdimensionerat än att det inte går att vrida på nacken.
Nu kanske någon yngre läsare undrar hur det är att vara värsta 35. Är det så illa som det låter? På den frågan måste jag svara nej. Livet är t.o.m. riktigt härligt, och det är inte alls så illa som jag trodde att fylla mogen. Jesus är fortfarande Jesus och jag är fortfarande jag. Sedan underlättar det förstås om man ser till att ha vissa saker till hands, som t.ex. lite chilichoklad, en ullig schal och så gärna också någon bok av Bodil Malmsten.
Man kan inte bli mer vuxen än 35 år. När man uppnår den åldern slår mognadsbarometern i botten och helt plötsligt går det liksom inte att ta sin vuxenhet till nya nivåer. 36 och 37 må vara äldre, men det är inte på något sätt och vis mognare än 35. På avstånd har trettiofem framstått som nästan lite skrämmande etablerat, som själva motsatsen till allt roligt och spontant. Värsta 35, helt enkelt.
Trettiofem. Varför inte roa oss med att smaka på det magiska talet på några olika språk? Det tycker jag att vi gör. Thirty five. Låter lite överslätande och ursäktande kan jag tycka, som att man lider av en ganska svår släng av åldersnoja. En person som bara högst motvilligt svarar när någon undrar hur gammal hon/han är använder sig med fördel av engelskans motsvarighet till 35. Fünf und dreizig. Har en kraftfull och etablerad klang. Här saknas varken kylväska eller påsklämmor, och semestern bokar vi ett år i förväg. Avbeställningsskydd? Jawohl. Selbstverständlich! Treinta y cinco. Så heter det om jag inte minns fel ifrån spanskalektioner under gymnasietiden, men förmodligen minns jag fel. Jag minns så chockerande lite ifrån de lektionerna. Lägg sedan till att det var ca 18 år sedan jag gick gymnasiet så minskar chansen att treinta y cinco skulle vara korrekt spanska ytterligare. Halv fjers. Jag tänker mig att det är 35 på danska, men det kanske det egentligen inte är.
Om trettiofem inte bara är en ålder bland andra åldrar, vad exakt är det då? Trettiofem är ett tillstånd, en fas, ett stadie. Nedan har jag listat några säkra tecken på att jag har förändrats som människa under det senaste året. Vi snackar inte om någon total kursändring, men likväl finns det säkra tecken på att något radiaklt har hänt.
För knappt ett år sedan började mina smakfönster att öppnas. Helt plötsligt fann jag att det inte går att leva utan mörk choklad. Mörk choklad med chili. Mörk choklad med havssalt. Mörk choklad med mint. Mörk choklad med ingefära... Listan kan göras ännu längre, men jag har redan varit långrandig. Kontentan är att jag har börjat föredra beska framför sötma. Vart leder det här? Kommer jag att om tio år roffa åt mig de äckliga bitarna i Alladin-asken, de som smakar sprit och som är fyllda med genomskinligt daller? Kommer jag att strunta i trillingnöten och istället sätta i mig de praliner som är inslagna i färgglatt foliepapper (de vidriga med körsbärslikör i). Och när jag har länsat Alladin på det äckligaste han har att erbjuda sneglar jag på klockan och svamlar något om att "nu är det dags att tänka på refrängen" och "tänk vilken fest vi kom på!" Är detta vad som väntar mig? Det är nästan så att man föredra att inget veta.
Nästa ålderssymptom är att jag har börjat läsa Bodil Malmsten, och jag gör det med stor behållning. Och det blir värre. Bodil har fått sällskap av inte mindre än två olika nobelpristagare, och det här är verkligen inte likt mig. Jag läser inte nobelpristagare, inte egentligen. Men i år, i detta mitt trettiofemte levnadsår, har jag helt plötsligt upptäckt att jag tycker om att läsa väslkrivna böcker.
Jag har blivit känslig för drag. Jag har försökt att ignorera symptomen som trofast har uppträtt så fort jag har vistats i luftkonditionerad miljö; allmän stelhet, värk och en ihållande form av nackspärr. Jag har försökt att förtränga det faktum att jag börjar längta efter halsduk så fort jag sätter mig i en modern bil, men nu har jag äntligen abdikerat. Jag har fyllt trettiofem och har inte längre någon ungdom att förlora. Vad tjänar det till att förneka att man har gått och blivit känslig för drag? Inget alls. Därför har jag inhandlat olika schalar och scarves som jag ser till att ha till hands när jag vet att jag kommer att exponeras för...drag. Scarvesen och schalarna bär jag med viss motvilja. Jag har alltid tyckt att mitt huvud ser så litet ut när jag virar något stort kring nacken. Men jag har landat och mognat som människa. Jag har insett att det är bättre att mitt huvud uppfattas underdimensionerat än att det inte går att vrida på nacken.
Nu kanske någon yngre läsare undrar hur det är att vara värsta 35. Är det så illa som det låter? På den frågan måste jag svara nej. Livet är t.o.m. riktigt härligt, och det är inte alls så illa som jag trodde att fylla mogen. Jesus är fortfarande Jesus och jag är fortfarande jag. Sedan underlättar det förstås om man ser till att ha vissa saker till hands, som t.ex. lite chilichoklad, en ullig schal och så gärna också någon bok av Bodil Malmsten.
lördag 4 juli 2009
Älska är bättre än att beundra
Dök in i en bok som jag fick härom dagen, och läste något som var så fantastiskt bra. Just på den sidan som jag slog upp går kärlek en rond mot beundran. Kärlek avgår med en förkrossande seger.
"Prästen hade lyft sina knäppta händer mot pannan. Han stödde armbågarna mot knäna. Så såg han upp.
- Om tant visste, vad jag beundrar Gunnar - trots allt som har hänt. Jag tänker på honom varje dag, när jag går därhemma i värmen i prästgården. Ett sådant offer som hans har jag inte varit mäktig.
Den gamla såg vemodigt ut i rymden.
-Du ska inte beundra, min gosse. Ingenting mänskligt håller måttet. Du ska älska istället. Älska får man göra - också det som är brutet och snedvuxet."
Ur "Stengrunden" av Bo Giertz
"Prästen hade lyft sina knäppta händer mot pannan. Han stödde armbågarna mot knäna. Så såg han upp.
- Om tant visste, vad jag beundrar Gunnar - trots allt som har hänt. Jag tänker på honom varje dag, när jag går därhemma i värmen i prästgården. Ett sådant offer som hans har jag inte varit mäktig.
Den gamla såg vemodigt ut i rymden.
-Du ska inte beundra, min gosse. Ingenting mänskligt håller måttet. Du ska älska istället. Älska får man göra - också det som är brutet och snedvuxet."
Ur "Stengrunden" av Bo Giertz
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
