Författaren och hans barn

Svindyra kurser i personlighetsutveckling och självförverkligande i all ära; när ska vi sluta gå över ån efter vatten? Han som kan oss utan och innan är ju alldeles nära.

"Varje männsiska har ett eget innersta rum som ingen annan får tränga in i. Det är där man har stämt träff med Gud. Ingen utom han har insyn, ingen utom han har nyckeln. Vår fullständiga identitet finns bara i Gud. Vi är en osynlig skrift som bara Gud kan tyda. Han är ju författaren."
Ur "Morgonens nåd och nattens trofasthet" av Anders Piltz

En biobiljett och en enkel biljett

Det är kvällen före morgonen då jag ska resa bort och vara hemma i en vecka och maken ska vara hemma. Ensam ska han ratta den intressanta kombon barn+valp+jobb, och veckan som ligger framför kommer att bli ett slags gesällprov i livspusslande. Inte för att han inte redan har bevisat att han klarar det galant. Vid det här laget är han proffs på gräsänklingslivet, och han är helt grym på att få det att funka. Morfar kommer att agera privatchaufför åt barnen, och farmor kommer att fylla i med barnvakteri när hon kan och där det behövs. Bless them! Det som kommer att ge de kommande dagarna en ytterligare dimension är utan tvekan valpen. Den icke helt rumsrena valpen, den icke helt färdigfostrade valpen.

Jag sneglar på honom i bilen på väg hem. Det är inte så att han ser ledsen ut, och betryckt skulle vara ett alldeles för starkt ord. Men han ser lite blek ut, aningens beklämd faktiskt.

Jag tryker honom över armen, och frågar med deltagande i rösten om det inte är så att han skulle behöva åka iväg ikväll och titta på en våldsfilm på bio. Bara få lite luft innan en krävande vecka drar igång, bara få vara i sin egen zon på sina egna villkor som Andreas brukar uttrycka det. Jag tar läggningen själv, det är ändå bara mysigt, fortsätter jag. Jag ska vara borta i flera dagar, och du ska dra hela lasset själv...

Han låter mina ord sjunka in, och medger efter ett tag att "jo, det skulle faktiskt vara ganska skönt att få dra iväg en sväng". Valet faller på en Beck-film, den sena föreställningen, och jag tycker mig ana ett litet stråk av lättnad i hans vackra ansikte.

Våra barn ser helst att ingen av föräldrarna avviker ifrån flocken. De ser helst att ingen drar iväg på separata upptåg, och har väldigt svårt att förstå vitsen med "egentid". Därför svarar maken lite undvikande när frågorna börjar hagla om vart han ska ta vägen. Efter ett tag kryper det dock fram att han ska se en film efter att han har tankat bilen och gjort sina ärenden. Helt väntat utbryter kaos, och bitter barnagråt studsar mellan väggarna. Pappan förklarar barnen sin kärlek, och försöker få dem att förstå att det är helt normalt att pappor behöver gå på bio ibland. Brandtalet verkar inte nå ända fram, men han åker i alla fall. Väl på väg in mot stan så plingar det till i mobilen. Någon har visst skickat ett SMS:

"Bara så du vet så köpte du en enkel biljet till en jobig vecka./NIKKI"

Det var ju inte så snällt skrivet. Men hon ångrade sig i säck och aska innan hon lade huvudet på kudden, och häsade förlåt till pappan. Två stavfel lyckades hon också klämma in i en enda liten mening; biljet och jobig. Ändå så stod vi bara där och log när vi läste det arga lilla sms:et, hennes pappa och jag. Motvilligt spred sig krökta små leenden över våra läppar. Vilken slagfärdighet! Hon är bara tio år gammal, och förstår sig på att använda en metafor. Jag tänker inte berätta det för någon, men i hemlighet så kunde jag känna hjärtat svälla därinne. Och det värsta av allt är att jag tror att det var av pur stolthet...

Två veckor senare...

Det finns så många saker att skriva om och berätta som går tillbaks till de två senaste veckorna i mitt liv. För två veckor sedan inleddes en ny era i våra liv: hund-eran. Aldrig trodde jag att ett djur kunde väcka så mycket känslor. Ialla fall inte av den positiva sorten, och i alla fall inte i mig. Marlon är nu 10 veckor gammal, han är ullig och gullig och om han får välja så kissar han helst på storarumsmattan.

Varför är det så egentligen? Ett hett tips hade varit att åtminstone välja någon av de mer luggslitna mattorna i vår samling. Men icke. Jag tror inte att storarumsmattan är en äkta matta, men den är i alla fall den av våra mattor som framstår som mest äkta. Jag undrar vad han känner när han pinkar på den. Kan det vara så att det är en lite högtidlig känsla som infinner sig? Ungefär som när man får göra sina behov på en riktigt flådig toalett på en flådig resturang. Ni vet sådana där som har blandare i guldimitation och bänk av marmor, en sådan som har högtalare inne i själva båset. Och när man gör det som man måste så dränks själva ljudet till tonerna av självaste Mozart. I värsta fall är det Kenny G som skvalar (ur högtalarna, vill säga). Men även det kan stundtals uppfattas som rent ut högtidligt.

De här veckorna har varit till brädden fulla av hund. När vi inte har rastat Marlon så har vi uppfostrat honom, gosat med honom eller pratat om honom. Och när vi inte har gjort det så har vi hängt över någon av våra nyinköpta hundböcker. Maken har gjort seriösa försök att få tag på DVD-boxen som innehåller alla avsnitt av Mannen som talar med hundar. Skrämmande men sant. Jag antar att det är ungefär lika patetiskt som det låter, men vi har faktiskt haft riktigt kul under tiden.

Jag har snöat in på det här med listor på sistone. Därför har jag valt att dela in några av de allra mest minnesvärda ögonblicken sedan Marlons inträde i tre olika kategorier: Mest bisarra ögonblick, Mest förnedrande ögonblick och Mest skrattretande ögonblick.

Mest bisarra ögonblick: Jag ska just ställa ner matskålen till Marlon när maken hejdar mig.
Maken: "Vänta! Du ska låtsas som att du äter av hans mat innan du ställer ner den. Säg "Nam nam nam eller något, och håll munnen intill matskålen så att han tror att du äter."
Jag: "Men...men varför det?", frågar jag olyckligt. Jag har egentligen ingen lust alls att ha mitt ansikte nära den sörjan av uppblött hundmat.
Maken: "Det är en makthandling som stärker din ställning som flockledare, jag läste om det i en bok. Den säger till hunden att 'jag får äta av din mat men du får inte äta av min. Alltså är jag över dig i flocken'. Något sådant tror jag att det stod..."
Jag hejdar mig ett ögonblick och tittar vädjande på mannen jag älskar. Till slut bryter jag tystnaden och frågar (med tydliga spår av skepsis i rösten): "Så jag ska säga nam nam nam?"
Maken: "Ja, och håll ansiktet nära skålen."
Jag: "Nam nam nam."
Marlon: ???
Barnen: !?!?!
Vad gör man inte för att stärka sin ställning som flockledare...

Mest förnedrande ögonlick: Segerstatyetten går i detta fall till när jag lade ut bajsspår (av Marlons bajs, det måste sägas) i det höga gräset. Jag gjorde detta för att få honom att göra sina behov där vi inte behöver jobba så mycket med de gröna påsarna. Jag tänkte att om jag flyttar en del av hans avträde, hans träck, och smetar ut det där ingen människor vistas, så skulle han i fortsättningen göra sin toalett där. Det skulle verkligen innebära förhöjd livskvalité att slippa plocka upp eländet, men dessvärre funkade det inte. Marlon bara tittade på mig med äcklad uppsyn och galopperade sin väg. Han föredrar helt enkelt det kortklippta gräset just intill altankanten. Äkta/halväkta mattor verkar också gå bra...

Mest skrattretande ögonblick: Vinnaren i denna kategori är den sekvens som utspelar sig dag två. Plötsligt ser jag honom komma älgande över golvet med valpen i famnen, endast iförd kallingar, svarta kostymstrumpor och träskor. Blicken är stel och hållningen lite krum, och det hela är över på bara några sekunder. Från valpen droppar lämningar av det som vi så hemskt gärna vill ska hamna utomhus (och allra helst då i det höga gräset). Han blir stående på gräsmattan, i stort sett oklädd. Hela hans fokus är på den lurvige. Morgonen är vacker, krispig, och solen har just orkat upp. Man behöver inte vara metrolog för att inse att det kommer att bli en väldigt vacker dag. Mitt i allt står en lättklädd man i träskor och tittar på en hund som bajsar. Jag ska för alltid bära med mig mig detta synminne som en dyrbar skatt. Den finns i säkert förvar i min minnesbank. Sådana stunder är inget man tar sig; det är något som blir en givet.

Min sommar i siffror

Det här med siffror är svårt. Så har alltid varit för mig och kommer troligtvis att vara så för all framtid (förlåt min negativism). Siffror, oavsett om det nu rör sig om priser, personnummer eller datum, flyr mitt minne som... bara den. Jag har fortfarande inte helt klart för mig om min pappa fyller den 30 eller den 31 (förlåt pappa) och jag kan inte mina barns fyra sista siffror (förlåt barnen). Jag har gjort tappra försök, men utan att lyckas. Och trots att det är jag som nästan alltid handlar här hemma så vet jag inte vad en liter mjölk kostar. Jag tror att det är något ensiffrigt, typ 6, 7, 8 eller 9:-,  men jag vet inte helt säkert. Det är ju lite skrämmande nu när jag trots allt har varit hemmafru i över 12 år. Kanske lider jag av en simpel blockering av något slag. Kanske skulle det gå att råda bot på mitt sifferlösa minne med hjälp av gammal hederlig psykoterapi, vad vet jag. Det kommer vi förmodligen aldrig få reda på för jag har ingen möjlighet att klämma in psykoterapi i mitt liv just nu. Jag får helt enkelt leva med ett svart hål i min hjärna där alla nummer och sifferkombinationer försvinner spårlöst. Det får lov att gå bra i alla fall.

Likväl har jag en kväll som denna valt att klä min sommar i siffror. Bara för att.

2 - så många hamstrar har vår husdjurssamling (som under en kort tid var nere på noll     husdjur) utökats med.

5 - så många flaskor med solskyddskräm har jag inhandlat sedan slutet av maj.

165 - det blir talet om jag räknar ihop faktorsiffrorna på alla solskyddskrämer jag har köpt. Och nej, man kan inte påstå att vi är jättbruna i vår familj.

0 - så många gånger har jag legat inne på förlossningen i sommar. 

6 - så många krukväxter är jag fostermamma åt fram till maj nästa år. Min vän har gått in i det här med öppna ögon, och vi får se hur många som finns kvar när hon kommer hem. Jag har lovar att göra mitt allra yttersta för att de ska få leva vidare. Alltså växterna.

4 - så många gånger har min telefon varit borttappad mellan perioden juni-augusti.

0 - så många förlag har ringt upp mig och frågat om de får ge ut min nästa bok (som för övrigt ännu inte finns). Fattar inte att det ska vara så trögt.

100003 - ungefär så många blöta pussar har jag fått mig till skänks i sommar. Jag badar i ett hav av tillgivenhet, och jag älskar det. Ibland krusas havet av ett och annat vredesutbrott och en och annan orättvis beskyllning. Då är jag dummast i hela världen, och fattar tydligen INGENTING (ordagrant citat, faktiskt). Men det brukar lägga sig ganska snabbt. Innan jag vet ordet av så är jag bäst i världen igen, och pussregnet strilar i vanlig ordning.

35 - höll på att glömma den magiska siffran! Så många år har jag visst fyllt.

2 - så många barnkalas anordnade jag idag; ett för 4-åringen och ett för 6-åringen. Tycker själv att det var väldigt simultant gjort av mig.

23 - vid det klockslaget har våra fyra barn oftast inte hunnit somna i denna ljuva sommartid.

1 - så många gånger lyckades jag med det omöjliga: att springa vilse i Böda samhälle.

2 -  så många gånger fick jag be främmande människor om att få låna deras telefonen. "Jag har nämligen sprungit vilse, förstår ni, så jag skulle behöva ringa mina man så att han kan hitta mig...". Slutligen blev jag upphittad, utsjasad och rödmosig, utanför ett bageri i centrala Böda. En ganska förnedrande tillställning, på det hela taget.

1 - så många valpar blir vi ägare till på måndag. So help us God!

Prinsdrottningen Boppe

Storasyster Ninni jagar lillebror Boppe över gräsmattan. Tunna spaghetti-ben hamrar mot marken, fortare och fortare. En rundlagd vällingsäck guppar i otakt i lekens vilda virvlar. Allt är på skoj, och här finns inga onda avsikter. De springer över gräsmattan, men när storasyster hämtar in på lillebrors försprång tar leken plötsligt en annan vändning. Med sin örnblick skymtar han leksakspistolen som sticker upp ur storasysters bakficka. Blotta åsynen av High Chaparall-souveniren måste ha skrämt vettet ur hans 4-åriga själ. Han fryser till is, och vrålar sedan så att det hörs över hela gården:

"Jag vill inte dö! Inte än!"

Det här bekräftar bara det som vi har misstänkt hela tiden. Familjens lille prins är också familjens största drama queen.

In your presence

Father I am waiting
I need to hear from you
Don't know if you’re approving
of what I say and do
Cause nothing really satisfies
like when you speak my name
Tell me that you'll never leave
and everything will be ok

In your presence all fear is gone
In you presence
In your presence is where I belong
In your presence

Father I'm returning
to things I used to do
Cause somewhere on the journey
I think I lost hold of the truth
Cause nothing really satisfies
like when you speak my name
So tell me that you'll never leave
and everything will be ok

Tyvärr så hittar jag inte omslaget, så jag är inte helt säker på om det är killen som sjunger som också har gjort text och musik. Men jag tror tror att det är han som har gjort den, och han heter Jason Upton.

En glimt räcker

Vissa dagar känns det som att himlen är gjord av betong. Innerst inne så vet jag att den inte är det, men känslan kan vara nog så påfrestande. Det vill till ett mirakel för att allt ska bli bra igen. En riktig kraftansträngning från Guds sida är vad som krävs för att Han ska få rätsida på min tilltrasslade tillvaro.

Men även jag har mina ljusa stunder, små korta glimtar av helig insikt. Tyvärr så är det inget som jag kan berömma mig av, för det skulle ju annars ha suttit ganska gött. Men sanningen är den att allt är på Bästa Vännens initiativ. Kanske ligger det verkliga miraklet i att Han inte ger upp på mig, att Han står ut med all min olydnad, allt trots, all denna likgiltighet.

För efter alla dessa år som barn i Huset, efter bibelskola och tonvis av undervisning, slänger jag fortfarande min smutstvätt på golvet med jämna mellanrum. Det borde inte vara så, men det är så i alla fall. Jag sparkar in den i något hörn där jag tänker att Jesus inte ska se den, men Han hittar den alltid. Han har full koll på alla mina gömmor. Jag vet inte hur många gånger Han har gjort det fullständigt klart för mig att Han vill ha ALL min smutstvätt. Oavsett hur lumpen, solkig och rent ut sagt äcklig den är - Han vill ha den! Jag behöver inte ens sortera den först. Det enda Han kräver är att jag kommer med den till Honom.

Det är allt jag behöver göra, att komma med den till Honom. Resten tar Han hand om. Jag vet att jag behöver aldrig oroa mig för att fläckarna är för svåra eller att lorten sitter för hårt. Jag vet att Han fixar det.

När jag sitter där och väntar på Guds dramatiska ingripande står det plötsligt klart för mig: Vi behöver ingen eldskrift på väggen. Inte egentligen. Allt vi behöver är en glimt av Jesus, en droppe av Hans blod räcker. Så klart strålar Han, så vitt är ljuset som går ut ifrån Honom. Hopplösheten lägger benen på ryggen och flyr, och mörkret har inte en suck. När jag får bada i det ljuset, om så bara för en kort sekund, så står det helt plötsligt klart att himlen inte alls är gjord av betong. Tvärtom, så är himlen faktiskt väldigt nära.