Stearinljus och tryckare

Jag tror på allvar att romantiken är ett underskattat inslag i tillvaron. Jag tror att vi borde tända mer stearinljus, och att fler människor borde dansa tryckare i vardagsrummet när barnen har somnat. Jag tror stenhårt på kraften i att titta varandra djupt i ögonen och att aldrig glömma vad det var man föll för.

Visst ska vi vaka över vår allmänbildning , och tacka Gud för att Studiefrämjandet finns. Det är bra att kunna gå runt i sitt hem utan att behöva snubbla över saker, och det är ärbart att vika sin egen tvätt. Att kunna öppna till tvättstugan utan att behöva lägga hela sin tyngd på dörren är något fint. Självklart så ska vi hjälpa våra barn med läxorna, lyssna på dem, pussa på dem och se till att de är hela och rena. Och ingen har väl påstått att det inte är viktigt med en fiberrik kost, eller att räkningar inte är till för att betalas (och då allra helst i tid). Alla vet att det är fult att löka på jobbet, och att man blir glad när man gör sitt bästa. Att vara flitig och inte lat; det är för människan en dyrbara skatt.

Men när allt det där är gjort, eller ännu hellre mitt i, så får man inte glömma den älskade. Det är livsfarligt! Bara en idiot skulle sätta ut sitt barn i skogen och sedan önska det lycka till. Alla vet att barnet är beroende, att det behöver omsorg, mat och värme. Alla vet att barnet inte reder sig själv. Det är liksom allmänt känt. Likadant med kärleken, med relationen. Man kan ju inte ta något av det finaste man har, sätta ut det i skogen och sedan lämna det åt dess öde. Ingen har råd att ta kärleken för given.

Vi har inte råd att inte stanna upp - det har ingen råd med. Priset blir för högt, vi blir känslomässigt barskrapade och har inte råd att betala vad det kostar.

Sanningen är att om vi slutar att titta varandra djupt i ögonen så dör vi.

Så låt stearinljuskontot skjuta i höjden och låt oss se det som en investering. Sedan så dansar vi tätt omslingrade när falukorvsångorna har lagt sig; du iförd jeans och din urtvättade t-shirt med yoghurtfläckar - jag, helt täckt i ull och flanell. Eller så snajdar vi om till något lite mer glamouröst, det får du bestämma.

Keith Urban, en stor poet med cowboy-boots och slingat hår, sjunger en sång som jag älskar. Den handlar om evig kärlek, om trohet och om att fortsätta att stjäla varandras uppmärksamhet igen och igen och igen. Faktum är att den duger utmärkt att dansa till...

Making memories of us

I'm gonna be here for you, baby
I'll be a man of my words
Speak the language in a voice that you have never heard
I wanna sleep with you forever
and I wanna die in your arms
In a cabin by a meadow where the wild bees swarm

And I'm gonna love you
like nobody loves you
And I'll earn your trust
making memories of us

I wanna honour your mother
I wanna learn from your pa
I wanna steal your attention like a bad outlaw
I wanna stand out in a crowd for you
A man among men
I wanna make your world better than it's ever been

We'll follow the rainbow
wherever the four winds blow
And there'll be a new day
coming your way

I'm gonna be here for you from now on
This you know somehow
You've been stretched to the limits
but it's allright now
I'm gonna make you this promise
In this life after this
I'm gonna be there to meet you with a warm wet kiss
Yes, I am

I'm gonna love you
like nobody loves you
And I'll win your trust
making memories of us

Några tankar om livets träd så här i adventstid

Det finns vissa strofer som verkar komma nästan tvångsmässigt över människans läppar när speciella händelser inträffar. Orden, själva flosklern, verkar infinna sig vare sig man vill eller inte, ungefär som en julhelg eller sista inlämningsdag för deklaration. Man bara måste få säga just de där orden med just det där tonfallet. Jag vet hur det är.

Min privata lilla tvångstanke är att varje gång som någon tänder ett nytt ljus i adventsljusstaken så måste jag säga med undervisande ton:

"Vi tänder det (och så säger jag vilket ljus det är man tänder; första, andra, tredje osv.) ljuset i advent".

Jag tycker inte ens om att säga så, och jag har faktiskt alltid stört mig på när någon annan gör det. Varför påpeka det uppenbara? Alla ser ju vad som händer. Jag har aldrig kommmit på någon med att sitta och kliar sig i huvudet och febrilt försöka lista ut vad det är som pågår. Vissa saker behöver förklaras och förtydligas, men detta är inteen av dem. Ändå så bara måste jag...

Mannen ler översseende. Barnen har slutat att reagera. De undrar inte längre över varför mamma stelnar till och blir lite glansig i blicken. De vet att det här är något som den vuxna kvinnan på andra sidan frukostbordet är av nöd tvungen att kläcka ur sig. Inte för att hon vill, inte för att hon tycker att det är så roligt, utan för att hon helt enkelt måste.

Ett annat skede som verkar vara förknippat med en hel del tvång är när moderkakan kommer kommer ut. Då kan man hoppa upp och sätta sig på (fast just då är de flesta av oss inte i stånd att hoppa upp) att barnmorskan kommer att hålla upp den blodiga klumpen mot ljuset och med andakt i rösten utbrista; "Livets träd". Kanske tillägger någon också lite fyndigt att det är en etta med kök, men det är inte självklart. Men att barnmorskan ska säga "livets träd", det bara vet man.

Jag har funderat på varför barnmorskorna måste säga så. Får de lönepåslag när de säger "livets träd"? Kompledigt? Eller kanske en extra semesterdag? Jag har ju just fött barn, fått reda på om det är en pojke eller flicka. Jag är just i full färd med att upptäcka om den här lilla röda, älskade, halkiga klumpen har mammas axlar eller pappas händer. Livets träd kunde faktiskt inte, i det läget, intressera mig mindre.

Fyra gånger har jag fött barn, tre gånger har barnmorskan sagt "livets träd". Den fjärde gången verkade barnmorskan inte ha något behov av att överhuvudtaget nämna moderkakan. Jag har funderat mycket över varför, som du säkert förstår. Kanske berodde de på att han var man, kanske berodde det på att han var från ett annat land. Kanske hade ingen berättat för honom om lönepåslaget, om kompledigheten eller den där extra semesterdagen. Eller så hade han helt enkelt inga tvångstankar. Jag misstänker att det här är en av många obesvarade frågor som jag kommer att få leva med.

Så jag nöjer mig med att konstatera att jag är glad och lycklig över att ha gjort mitt för att dra ner medelåldern på den svenska befolkningen. Och tänk att imorgon så är det söndag igen... Då får jag återigen vältra mig i tvång och tradition. Ännu en gång kommer jag att få lyssna till när min egen röst (inställd på autopilot) förkunnar orden: "Vi tänder det andra ljuset i advent". I just can't wait!

Ett förtroende med fransk senap och framtidsplaner

Vi äter toast med fransk senap, barnen och jag. Smält ost rinner ner på bordet och Marlon gör så gott han kan för att sno åt sig ett obevakat hörn av någon överbliven smörgås. Självklart lyckas han - ikväll igen. Enligt informations-DVD:n "Välkommen valp" (som alla nyblivna hundägare får, och framför vilken vi har suttit som trollbundna) så är det bara 6% av alla svenska hundar som inte får några rester. Till Marlons stora sorg så sorterar han in under dessa sorgliga 6%, men han gör vad han kan för att byta lag. Ninni skruvar lite på sig. Det syns på hela henne att hon har något på hjärtat, att hon vill berätta något men som det inte verkar helt lätt att få fram. Men så rätar hon på sig och sedan säger hon med stort allvar i rösten:


"Av sånt där kristet arbete så skulle jag vilja dela ut mat...hjälpa fattiga och så där. Det skulle jag vilja göra när jag blir stor".

Det spritter till lite i hjärtat på mig. Det gör det alltid gör när något av barnen inviger mig i något hemligt, något heligt. Hon kunde ha valt att behålla sina tankar för sig själv, men det gjorde hon inte. Istället berättade hon - för mig, för oss. Inget ristat i sten förstås, ingen eldskrift på väggen. Bara hennes tankar, jag vet, men för mig är de pärlor. Tillfällen som de här får mig att känna mig speciell och utvald. Mamma-utvald, skulle man nog kunna säga (och för den som undrar så har Ninni gett sitt ok atill tt jag skriver om den här lilla episoden på bloggen).


Lala tittar storögt på sin fyra år äldre idol. Jag tror på fullaste allvar att hon skulle äta daggmask om hennes storasyster bad henne att göra det (och det är inte uteslutet att storasyster, i en svag stund, faktiskt skulle kunna göra det för att få prov på hur långt lillasysterns lojalitet sträcker sig). Lala dyrkar marken som Ninni går på, och det är Ninni väl medveten om. Lala sköljer ner en lite för stor tugga med en ännu större klunk mjölk. Hon torkar hon av munnen med ovansidan av handen och blottar sin nyvunna glugg. Hon är sex år och ätbar. Sedan förkunnar Lala högtidligt, under det att hon sneglar åt Ninnis håll:

"...Och jag ska bli mattant".

Bomullsrondeller och revbensspjäll

Maken har färdats över de sju haven och kommer inte tillbaka förrän på tisdag morgon. Vårt hem har intagits av diverse baciller, och kommit att förvandla läget till något som skulle kunna liknas vid Stockholms blodbad. Översatt till vår situation, som jag inte vill beskriva som svår med tanke på hur det ser ut i vår värld idag, så skulle det kunna kallas Länna snorbad. En ofräsch men ändå rätt så verklighetsnära bild av vår hemsituation, om jag får säga det själv.

Till och med hunden har drabbats av en åkomma, ögoninfektion, och den förväntas jag nu att behandla. Det känns som att det nästan rör sig om någon form av solidaritetshandling, att han liksom gör ALLT för att passa in i flocken. Jag kanske borde bekräfta honom mer än vad jag gör... Då kanske han skulle känna att han duger gott som han är. Då kanske han skulle förstå att ingen tycker att han är häftig bara för att han har ögoninfektion.

Som om det inte skulle vara nog med att vi är så svårt förkylda; vi har också slut på toapapper. Jodå, så illa är det. Detta har i sin tur resulterat i att vi får torka oss med bomullsrondeller, och det känns...mjukt. Det enda alternativet till bomullsrondellerna är de blommönstrade servetterna från IKEA som jag tyckte så mycket om att duka med i somras. De ligger i en prydlig hög brevid toastolen i inväntan på att jag ska ta mig i kragen och rulla ner till macken och återställa ordningen.

Det här med sommmarservetterna och bomullsrondellerna skulle egentligen aldrig behövt hända om jag bara hade kommit ihåg att säga till min pappa att det saknades. Han har hämtat, skjutsat, väntat och handlat sedan maken for så till den milda grad att nu tror jag att jag vet hur det känns att ha en butler. Han ringde och frågade om jag behövde något, och jag svarade att jag behövde några liter mjök och tunnbröd. Ungefär så. När han kom tillbaka lämpade han av tre fulla matkassar, bland annat inehållande revbensspjäll som jag äääälskar. Det kallar jag kärlek, det - faderskärlek på hög nivå. Butlernivå, skulle man nästan kunna säga.

Årets julklapp är en bok...

Ni na ni na ni na naa, ni nannan na ni na

Ni na ni na ninni nannan na ninni nannan naa ni naa

Nannan naa ni naa

Ni na ni nannan na ni nam ninni nannan naa ni naa

Ni na ni na ninni nannan na ninni nannan naa ni naa

Nannan naa ni naa


Dagens boktips:

"Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" av Carl-Henric Jaktlund

Om du lyckats para ihop ovanstående "Ni na ni na"-text med rätt melodi (det bevisar i så fall att du inte föddes igår eller så är du kanske ifrån Norge), om du är är troende, så bör du läsa Carl-Henrik Jaktlunds bok. Faktum är att man skulle kunna läsa den med stor behållning även om man inte är ett dugg intresserad av kristna frågor av den enkla anledningen att den är så illa välskriven.



Överraskande och omväxlande, dödsallvarlig och underhållande. Det här är en väldigt ärlig bok. Ena stunden bränner tårarna under ögonlocken (kanske mest av allt för att igenkänningsfaktorn stundtals blir så hög), och sedan, i nästa stund så skrattar man högt. Författaren är frikostig och bjussar på sonens reflektioner över luggen som inte längre finns; "Men du pappa, du har ju bara panna. Vi får köpa nytt hår till dig, på Ikea". Vilken klassiker!



Men mest av allt så blir jag tröstad; tröstad, uppmuntrad och lite lättad på något sätt. Det är alltid lika fantastiskt när någon lyckas sätta ord på saker och ting. Särskilt då på sådant som man själv har vänt och vridit på och skärskådat intill navelskådning, utan att för den skull riktigt lyckas bena ut och än mindre formulera.



Jag inser att boken i stora drag handlar om varför så många unga människor "växer upp och bort" från församlingen, som författaren uttrycker det. Men trots att mitt liv inte har tagit vägen bort från församlingen, så kan jag ändå inte bli kvitt känslan att det är mig han skriver om. Han skriver om mitt drygt 20-30 åriga jag som jag upptäckte, inte utan viss förskräckelse. Han skriver om mig just den tid i livet då jag stod med blöjor upp till armbågarna och började upptäcka att det finns något som kallas för gråzoner. Han skriver om någon som plötsligt står där med fler frågor än svar, men som Jesus ändå frivilligt väljer att slå följe med...



Jag ska inte paja hela boktipset genom att lägga upp en hel massa lösryckta citat (även om jag har god lust för det finns så många guldkorn). Men ett till citat måste jag få ta med. Så här skriver Carl-Henric:



"För några år sedan läste jag en debattartikel av en frustrerad femtiotalist som suckade över sin egen generation, och andra vuxna, som verkar ha förlorat sin första kärlek och lutar sig tillbaka medan de överlåter åt de unga att 'föra väckelsen vidare'. Det finns en osund ungdomskult inom kristenheten var hans slutsats.

Jag delar den uppfattningen, men från en annan vinkel. Tänk om en del vuxna tar ett eller flera steg tillbaka av helt andra orsaker än att de fokuserat på materialism, världslighet och bekvämlighet. Tänk om de tagit sina steg tillbaka för att de bär på en skam över vilka de blivit. Eller rättare sagt: Vilka de inte längre är.

Tänk om den där ungdomskulten faktiskt, minst lika mycket som att överlämna allt till de unga, handlar om att vuxna känner att de borde vara som de unga.

Jag tror att det är så. Somliga behöver utmaningen att vända tillbaka till något man tappat men minst lika många - jag tror fler - behöver snarare uppmanas och utmanas att frimodigt leva ut sin tro där de nu är. Mitt i vuxenlivet.

Ungdomsåren är en stor gåva, en möjlighet att tränga nära Gud. Men det blir ett problem om den livsperioden blir en måttståck som innebär ett hinder för att möta och tjäna Gud i andra skeden av livet"

Så skönt att inte behöva tråna efter en kristen tidsmaskin som tar en tillbaks till det som var, till känslor som man hade och upplevelser som man gjorde. Tänk att istället få tacka Gud för allt som han har gjort och gett, och tryggt vila i att Han är här och nu. Vår Pappa, universums Herre, är inte rädd för vare sig våra känslor eller vår brist på sådana, och det bästa av allt är Han gärna slår följe med oss.

Jag antar att det vid det här laget är onödigt att påpeka att årets julklapp är en bok...

Livet är inte rättvist med Gud är god

Vi delade upp oss idag. Lillen-killen följde med mig hem, hem till värmen och de tända ljusen. Hem till sagostunden och hämt-pizzan som vi plockade upp i Funbo. Flickorna + Debbisen följde med mannen till Fyrishov, badhuset som Gud gl.... Nej, Han glömde det inte, för Han glömmer ingenting. Men ibland får jag känslan av att Han i alla fall inte riktigt prioriterar det.

Jag tänker på alla hårbollar i hörnen, på alla uppblötta plåster som guppar runt i den klordränkta böljan. Kylan... Varför är det så kallt på Fyrishov? Vem har bestämt att först så ska människor betala inträde och sedan ska de människorna frysa? Jag fattar inte vitsen. Det är inte så att det är förtvivlat kallt. Men några grader för kallt är det, så pass att kroppen hinner bli fundamentalt nedkyld. Till allt detta kommer alla håriga ryggar och en ljudnivå som är direkt miljöfarlig. Brevid alla flytkuddar borde det hänga sådana där Peltorlurar, för människan har bara ett par öron och öron är ömtåliga saker. Som om bägaren inte redan skulle vara full så blir ett besök på Fyrsihov också en orgie i hudavlagringar och spandex.

Spandex är ett praktiskt material som torkar snabbt och som avger minimalt med fibrer. Men måste det verkligen finnas Speedos? Jag skulle vilja uppmana alla män i världen som äger ett par sådana att göra upp med den typen av mörker. Fredsaktivisten drömmer om att samla in alla vapen och skrota eländet. Jag drömmer om att göra ett jättebål av all världens Speedos-badbyxor så att ingen mer behöver se eländet. Håll er anatomi för er själva vetja!

Där är de som jag älskar, i kylan, i det våta, i klorstanken och larmet. De är i badhuset, helt enkelt. Här är vi i värmen. Boppen dolar på, och jag plöjer inredningstidningar samtidigt som jag sörplar thé och äter djupfrysta Sandermanskakor. Ytligt sett så är det jobbigaste i mitt liv just nu att hunden har fismage, och att han envisas med att ligga nedanför mina fötter. Man kan fråga sig vari rättvisan finns i en sådan fördelning... Men jag tror att man kommer leta förgäves, för i detta finnes helt enkelt ingen rättvisa. Så jag nöjer mig med att konstatera att livet är inte rättvist, men Gud är god.

Magsjukans uppsida

Jag skulle vilja börja med att slå fast att magsjuka borde förbjudas, bannlysas, förjagas tills den inte längre fanns. Den borde, i rättvisans namn, lagstadgas bort som det brott mot de mänskliga rättigheterna som den faktiskt är. Det är en åsikt som jag står för från det allra innersta av mitt väsen. Men nu vet vi ju alla att det förmodligen inte skulle funka, så därför försöker jag se det hela från den positiva sidan (för det är ju alltid smickrande att tänka på sig själv som en positiv varelse). Efter att ha spytt som räven mellan fyra på morgonen till sju på kvällen, efter att ha varit i dödsriket (eller i alla fall nästan) och återvänt igen, så sitter jag återigen här i min favoritfåtölj och upprättar en lista. Jag funderar på vad jag ska kalla den. "Magsjukans lov" skulle vara att ta i, men jag kan ändå sträcka mig till att kalla den för "Magsjukans uppsida". Ja, så får det bli.



"Magsjukans uppsida"


När, annars än när man är svårt magsjuk, får man tillfälle att verkligen studera nederdelen av toalettstolen och kanterna längs badrumsgolvet och komma till insikt om att man måste börja städa mer noggrant? Jag har ett liv, jag har fyra barn och en stundtals överaktiv hund. Jag har böcker som jag vill läsa, platser jag vill se och saker som jag vill uppleva. Så för mig blir det självklara svaret: aldrig.


När, förutom efter det som jag just har genomlevt, går man ner fyra kilo på mindre än ett dygn? Kanske vid ett triatlon eller något annat vansinnestilltag, men i annat fall måste svaret förmodligen bli: aldrig. Vips (eller vips och vips. Så där jättevipsigt kändes det inte för ett tag sedan) så är jag plötsligt och nästan lustigt nere i den matchvikt som jag hade innan Boppe kom till världen. Rätt kul faktiskt, så här i efterhand.


När, förutom i situationer som dessa, får man lust att storstäda hela huset, tvätta allt löstagbart för att tillsist dränka hela världen i handsprit? Mitt svar får återigen bli ett otvetydigt: aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig. Visst kan även jag drabbas av städil. Visst kan jag det, men bara när jag är gravid. Och nu blir det inga fler barn, så just den känslan var något som jag trodde att jag aldrig mer skulle få uppleva. Men så drabbade den mig återigen, som en blixt ifrån klar himmel, som en oväntad men ändå så varmt välkommen gäst.


Nu hinner jag inte skriva mer, för jag har ungefär arton maskiner tvätt att tvätta. Och när köket har destillerats så ska jag ut och göra vår altan till en mycket bättre plats att vara på. Jag röja bort all gammal bråte, och sedan ska jag plantera ljung. Allt som ett resultat av magsjukans uppsida.