torsdag 31 januari 2008

Kaniner bortskänkes

Den person som anser att dåligt samvete är en bristvara i tillvaron, bör skaffa sig ett (eller varför inte fem som vi så klokt har gjort) husdjur. Per omgående. Husdjur alstrar dåligt samvete lika tveklöst som en polyestertopp alstrar armsvett.

Jag vet så väl med mig att det är synd om våra kaniner, men det är väl ändå inte mitt fel? Eller är det mitt fel? Vi hade ju en överenskommelse, föräldrar och barn emellan, att föräldrarna inte skulle lyfta ett finger för att göra något för kaninernas fortbestånd. Vi var ju så rörande överens om det i början av juni. Det faktum att den yngsta blivande kaninägaren var just fyllda fyra verkade inte framstå som ett hinder att räkna med för de klarsynta föräldrarna. Inte heller att en annan av de tilltänkta kanininnehavarna inte egentligen gillar djur. Mycket moget agerat av föräldrarna. Nu, i mörka, snöslaskiga januari är det som om alla barnen har drabbats av en kollektiv minneslucka. Kaninerna, på delad förstaplats med föräldrarna, är de stora förlorarna.

Det var alldeles för länge sedan någon bytte i burarna nu. Det har gått så lång tid att jag undviker att få ögonkontakt med de små ulliga när jag går förbi. Jag skäms över mig själv och oss som familj, över att vi har låtit deras värld på 0,5 x 1m (per kanin) förfalla så dramatiskt. Jag vill inte veta vad de tänker om människosläktet.

Och som för att ytterligare strö salt i såren läste jag idag en artikel om barnfamiljens förhållande till husdjur. Där uttalade sig en expert, och hon kunde inte nog trycka på det faktum att man inte kan lägga över ansvaret på barnen. Hon menade att det var helt orimligt att tänka att det skulle fungera. Var var du, Gun, i somras när jag verkligen hade behövt dig och dina snusförnuftiga argument? Jag menar, det är ju alltid lätt att komma i efterhand och komma...

Men så kom dock en trösterik tanke till mig. I Afrika gör man än idag både husväggar och golv av kospillning, och det sägs vara både praktiskt och trivsamt. Kan kaniner tänkas ha ett liknande förhållande till sin spillning? Hur som helst; imorgon ska föräldern masa sig ut och byta på de stackars djuren. Barnen ska på JG, barnkalas och maskerad, och de har ju hur som helst ändå förträngt sommarens avtal.

5 kommentarer:

Linus sa...

Tänk, detta "kåseri" fick mig att skratta redan från början. Men ändå blir den största behållningen att höra uttrycket "JG" igen. Det bringar tillbaka många härliga minnen...

Sen kan jag rekommendera våran kaninmodell. Vi skaffade oss en svåger (Rakels bror) som föder upp kaniner för deras goda kött och fina skinn. Sen erbjöd vi oss att ta hand om två gulliga kaninungar och husera dem över sommaren. Lagom till september var kaninerna återlämnade till svågern som sedan slaktade dem, åt upp dem och gjorde en kappa av deras skinn...

Kanon, va?

Anna sa...

Förstår nu varför vi aldrig haft djur i vår familj...

Makena sa...

Stackars kaniner! *snyft* Och just för att det är så där det blir ska mina barn aldrig få några kaniner! Stackars barn ;)

Rakel sa...

Det blev en väldigt fin kappa.

Agda-Magda sa...

Linus och Rakel! Så hysteriskt kul!!! Jag ska föreslå barnen en liknande lösning. Det räcker förmodligen inte till en hel kappa, men säkert till varma handskar till sportlovet.

Anna! Vissa saker förstår man inte förrän man blir vuxen, så är det bara.

Makena!Stå på dig, stå fast. Det finns ingen hållbar anledning till att skaffa husdjur.

 
gästbok och besöksräknare