tisdag 16 december 2008

Familjens tusenårsrike - en verklighet i vår tid

Kan inte riktigt släppa att helgen blev så lyckad och rofylld. Vi gjorde... i stort sett ingenting. Jag har för länge sedan insett att det är då vi som familj fungerar som allra bäst. Ändå finns där en benägenhet att trycka in på tok för många föresatser på alldeles för lite tid. Detta trors att vi har ett väl inarbetat valspråk som lyder "De lata vinner i längden". Fattar inte riktigt hur det går till...


Speciellt glädjande var att konstatera att barnen bråkade mindre än vanligt den här helgen. Mycket mindre! Vi har genomgått en rejäl formsvacka på det området under hösten, men jag intalar mig att den här helgen innebar en vändpunkt, ett avstamp. Början på något nytt! Jag ser för mitt inre en helt ny fas av fredlighet inträda i vårat hemman, vårat hulda hemman, där lejon sova brevid lamm, där hårda ord inte längre hagla likasom regndroppar under monsunen. Där knytnävar inte längre vina genom atmosfären, där retet inte längre är allestädes närvarande så fort mer än ett barn vistas i samma rum. Jag ser barn som pärlar utan att vandalisera sina syskons pärlplattor, jag hör barn som säger: "Javisst, kära syster! Du får låna min mössa, idag igen!". Och när det påminns om att kaninerna behöver matas hör jag pigga barnaröster som glatt utbrister: "Jajjamensan, lilla mamma. Varför skjuta upp till imorgon det vi kan göra idag!". Och som på givet kommando traskar de ut till fyrfacksburen och utför sina sysslor under ystra tillrop och munter sång. Och om jag blundar riktigt hårt, är det inte ännu ett scenario som utspelar sig för mina ögon... jo, visst är det så! Vad är det då jag ser? Ett under, så stort som något annat, spelas upp för min inre syn. Den här gången ser jag barn som inte bryr sig om var i bilen de ska sitta. De är alla bara så glada för ATT de får sitta. De ler och skrattar mot varandra, och sedan säger de unisont, med en mun; "Tack snälla mamma och pappa för att vi inte behöver åka kollektivt idag. Tänk så bra vi har det!". Och det största undret är att alla barnen är våra! En ny tidsålder, ett familjens tusenårsrike är vad jag vädrar, och det gör mig yr av lycka...



Vid en viss kritisk tidpunkt höll det på att gå över styr även denna helg. Vi hade just hämtat in granarna, och höll på som allra bäst med själva smyckandet. Lala börjar hänga kulorna i en väldigt koncentrerad, begränsad del av granen. Tätt, tätt hänger hon dem utan någon större hänsyn till The Big Picture. Bell tycker inte att det ser klokt ut, så hon börjar följaktligen att placera om kulorna som lillasyster har hängt upp. Lala hämnas i sin tur med att flytta på de kulor som Bell har hängt upp, och så är det hela igång... Jag känner hur modet sjunker och färgen i ansiktet stiger. "Men ni måste ju respektera varandras julpynt!" hör jag mig själv utbrista. Rösten är gäll och lite sprucken, och har en tydlig anstrykning av desperation. Systrarna tittar förvånat upp, och vedergällningsaktioner upphör tvärt. Det är återigen fred på jorden. Kvar sitter jag i ett hav av julgranskulor och multifärgad julgransbelysning, chockerad över att mina ord fick sådan effekt.



Resten av helgen flyter som sagt var på som en fridsam bäck en vacker aprildag, och det mesta går som jag vill. Kevin vinner Idol, och jag får dricka mitt te medan det fortfarande är varmt. Tack gode Gud för livet!

11 kommentarer:

Frida sa...

Å kära. Jag ser allt framför mig. Du är fantastisk på att måla med språket. Tänk den dagen då dina kåserier kommer ut i inbunden form till glädje och tröst för rikets småbarns - tonårsmödrar. Jag längtar. Jag ska köpa den till alla som fyller år, har namnsdag eller bara råkar ha en torsdag eller så.

Jag ska erkänna att det var med viss bävan i hjrtat jag läste om allt som tydligen väntar runt hörnet när de blir större de små liven, men å andra sidan. inte kan väl mina änglar bli sådana? ;-)

Unknown sa...

åh så fint.... :) Vi skall sträva efter det vi inte ser eller hur var det nu....
Jag har förövrigt tipsat redaktionen....

Anonym sa...

Tror att denna fredsprocess är starten på något, inte något flyktigt övergående.
No more fighting, no more crying.
Forever peace at home.
Med några små, små undantag som bekräftar regeln förstås.
Jag har verkligen tro för detta.
Men, peace in the car?
No, no, never ever.
Ce n´est pas possible.

Makena sa...

Bilen ja! Hur trött är man inte på det bråket?? Vi har kört olika varianter genom åren för att undvika dessa konflikter. Men hela tiden ändrar det sig ju...Nu har vi infört veckoschema. Ja, jag vet att det låter ambitiöst, men vad gör man inte för att slippa de ständiga krigen utanför bilen varje gång man ska iväg nånstans...Det går iaf ut på att de sitter på varsin plats en vecka i taget på ett rullande schema. Funkar bra så länge mamman kan hålla i huvudet vems vecka det var att sitta i mitten...Men du det där med "De lata vinner i längden" det är väl inte riktigt bibliskt va? ;-)

Anonym sa...

Vad kul att du har börjat skriva igen Magdalena, du är en stor förebild och duktig med råd, stöd och tröst. Saknar dig massor, funderat på att flytta till Norge snart? Hoppas vi kan ses snart. Kram

KÄRIN [I write – therefore I am] sa...

*totalt stum o chockad!!*
Postkodspingu _lever_?!?!?!

Jesus gick ut i öknen i 40 dagar - vissa tar i med 9 månader!

Rödluvan sa...

Haha - du förtjänar en bok. Jag har allaredan döpt den.
MAGDALSTER ska den heta.
(Lite insektsvarning på det namnet kanske?)

Anna sa...

Fantastiskt, som vanligt! Underbart att ha dig tillbaka - hade nästan givit upp hoppet :)

Lallamen sa...

Rödluvan: Insekt - ohyra, potatoe - potato...

Agda-Magda sa...

Frida! Tack för uppmuntran! Självklart så kommer inte dina barn att hålla på det sättet... eller det är i alla fall inte säkert :-).

Ingela!Du får gärna komma och ge mig lite privatlektioner i det här med barnuppfostran någon gång. Av resultatet att döma ser det ut som att du har knäckt koden...

Rösten från kylan! Anar jag spår av ironi i din kommentar, eller har du tro på riktigt? Synd att höra att du lider skeppsbrott när det kommer till fred i bilen. Behöver verkligen allt stöd jag kan få på den punkten!

Makena! Jo vi kör också på rullande schema i bilen, vet inte vad vi skulle ha gjort utan det. Det har helt klart begränsat konflikterna, om än inte eliminerat dem. Och nej, vårat ordspråk är väl inte så där jättebibliskt när man tolkar det bokstavligt. Om man däremot läser det lite mer som "liljorna på ängen som inte bekymrar sig" så blir det bättre. Får kanske fila lite på formuleringen...

Marianne! Jag gillar dig! nej, vi har inga Norge-planer, men hur vore det om ni tog och pallrade er hem till Sverige istället?

Kärin! Jo, jag är uppstånden. Skönt att vara tillbaka från min långa ökenvandring.

Rödluvan!
Nu blir jag smickrad... Ska absolut lägga ditt namnförslag på minnet. Förresten så var du fantastisk igår på skolavslutningen.

Anna! Stor kram till dig.

Lallamen! Nu hänger jag inte med, men jag antar att Rödluvan gör det :-).

Anonym sa...

Har helt glömt bort att läsa din blogg på ett bra tag nu men är sååå glad att jag kom på det ikväll! Skrattar så jag gråter. Du är så skön! Kram Magda

 
gästbok och besöksräknare