tisdag 3 mars 2009

En liten berättelse om (o)tacksamhet

Det är söndageftermiddag, och Ninni är upprörd. Och uttråkad. Hon är så uttråkad så att klockorna skulle stanna om de bara visste hur tråååkigt hon tycker att allting är. Stegen dunsar i trappan, och hon ställer sig framför oss med armarna i kors över bröstet. Hon tar ett djupt andetag och spänner ögonen i oss, och sedan kommer orden i en strid ström. Det är ganska sällan som hon låter oss leva i ovisshet om vad det är som pågår där inne, och den här gången är inget undantag. Efter att ha gett luft åt sin ärliga uppfattning om vår oförmåga att aktivera oss, går hon över till att kritisera den sunkiga soffan i vardagsrummet och och det faktum att den blå bilen så gott som alltid krånglar.

"Och kolla bara på alla högar som ligger överallt!", fortsätter hon med ökad intensitet. "Det ser ju inte klokt ut här hemma!".

Maken och jag låter våra trötta blickar mötas, och försöker oss på ett lamt försvar. "Visst finns det lite högar här och var, men inte är det så farligt..." Jag låter blicken svepa över rummet, och inser snabbt att på den punkten så måste jag ändå ge henne rätt. Bordsytorna syns faktiskt inte, inte bänkytorna heller... Så märkligt. Vårt hem är nerbäddat i ett tjockt täcke av saker; leksaker, papper, kläder, och så alla dessa travar med böcker. Alltsammans har bildat en slags oregelbunden väv, och väven ifråga är faktiskt ganska missklädsam.

Vi försöker styra in flickan på ett mer positivt tänkande. Vi turas om att peka på alla de mjuka värden som faktiskt är intakta även om växellådan i bilen inte är det. Resonerandet kring att vi älskar varandra, det faktum att vi har jobb som vi trivs med och att vi alla är friska faller platt till marken. Som torra höstlöv singlar de ner och formar istället en brasa som eldar på det missnöjda barnets frustration. Istället tätnar diskussionen ytterligare, för att bli ännu lite mer tillspetsad för varje minut som går. "Men är du inte tacksam för någonting av allt det det här?" säger maken och slänger ut med armarna i en uppgiven gest. Nej, det hävdar hon bestämt att hon inte är. Då får maken nog, och skickar upp den lilla älskade på sitt rum. Här verkar det finnas ett akut behov av eftertanke.

"Kom ner när du har skrivit upp tio saker som du kan vara tacksam för", säger pappan till dottern. Dottern ger motvilligt med sig, och hasar långsamt uppför trappan. I det här läget tror vi att det kommer att dröja ganska länge innan Ninni kommer ner igen. Efter dagens diskussion så känns det faktiskt troligt att tjälen kommer hinna gå ur marken innan hon lyckas komma på så pass många tacksägelseämnen. Men se det var en vanföreställning. Efter bara några minuter hörs stegen på nytt, och med sig har hon sitt tacksamhetsmanifest. Ett leende leker över hennes läppar...

Lappen är hastigt nerpräntad, det ser man direkt. Bokstäverna lutar brant till höger, och är skrivna i tjock orange tusch på baksidan av ett gammalt veckobrev. "Varsågod", säger dottern med triumf i blicken. Pappan vecklar ut pappret med skeptisk uppsyn. Så här stod det på den lapp som skulle komma att tjäna som hennes biljett ut ur rumsarresten:

"Jag kan vara tacksam för:
1. Mig
2. Mig
3. Mig
4. Mig
5. Mig
6. Mig
7. Mig
8. Mig
9. Mig
10. Mig

Jomenvisst. Det är väl alltid en bra början, det här med att vara tacksam för sig själv. Det duger i krig, och det duger i brist på annat. Tilläggas bör väl också, i rättvisans namn, att Ninni kvällen efter höll en mycket rörande föreläsning för sin yngre syster. Länge och väl pratade hon om hur viktigt det är att vara just... tacksam!

5 kommentarer:

Frida sa...

Hahahaha. Hihi. Fyndig tjej. Vem brås hon på måntro? Och för övrigt skulle jag behöva en tacksamhetslektion av Ninni. Vårt hem är inte bara täckt av en väv utan av ett täcke av ogenomtränglig oreda som kan få vem som helst att bli frustrerad. Jag kanske också ska bli tacksam för "mig"?! Tack för denna inblick i ert liv! Kramar

Charlotte sa...

Vilken fin och rörande händelse! Den får en verkligen att tänka efter.
kram

Marianne sa...

hahahaha, hon är ju för skön. Känner dock igen beteendet, vi har det i en light form här hemma. Märks att tjejen börjar bli stor:)

Agda-Magda sa...

Frida! Tacksam för "mig" är alltid en bra början! Vad gäller påbrå så är jag böjd att påstå att hon liknar en som börjar på m och slutar på ormor. Lika driftig, varmhjärtad och slagfärdig

Charlotte! Just när det hela utspelade sig så kändes det nog mer upprörande än rörande, men så här i efterhand...Ja, du har helt rätt i att det faktiskt får en att tänka efter! Blir så nyfiken på vilken Charlotte det är...

Marianne! Kan tänka mig att det är ruter i eran lilla J även om hon alltid uppfört sig exemplariskt när jag har varit med!

Ingela sa...

alltså så underbart!!!!! hahahahahha

 
gästbok och besöksräknare