En marmeladsmörgås med avundsjuka, tack!

Emanuel Karlsten på Dagen letar sommarbloggare. På bloggen kan man läsa att han redan har lyckats hitta ett "fynd", som han själv uttrycker det. Fyndet i fråga heter Maria Hellgren, en 17-årig gymnasieelev från Göteborg.

Jag biter ihop käkarna lite hårdare där jag sitter vid frukostbordet, och spiller ingen tid på det som jag vanligtvis brukar läsa först när jag går in på Dagen.se. Jaktlunds marginalanteckningar får helt enkelt vänta. Måste kolla in det här nya stjärnskottet innan jag gör något annat. Mitt thé kallnar under tiden, något som jag brukar göra allt jag kan för att förhindra. Men idag låter jag det hända. Jag dricker halvvvarmt thé och klämmer i mig tre mackor i rask takt utan att ens känna vad marmeladen smakar. Det är ett stort avsteg ifrån den sedvanliga lördagsliturgin, där just hallon-rabarber marmeladen spelar en framträdande roll. Jag är helt fixerad vid min marmelad, ett av helgens riktigt stora glädjeämnen. Idag är jag helt enkelt för uppjagad för att kunna glädja mig över pålägg.

Jag skrollar och läser och finner till min stora... ja, jag vet inte vad.... att hon verkligen skriver bra. Hon har en riktigt skön ton, och jag får lust att läsa mer. Så jag går in på hennes personliga blogg, bara för att finna att den faktiskt är ännu bättre. Jag tittar förstrött ner på mina husmorshänder, och registrerar motvilligt att mina knogar är vita. Inte av nare den här gången, utan av anspänning.

"Men så kul för henne att hon får sommarblogga", tvingar jag mig själv tänka. "Verkligen jättekul". Men jag lurar ju ändå ingen, så efter en stunds hycklande ger jag upp och erkänner för mig själv hur avundsjuk jag egentligen är. Sotis på att hon får chansen att göra det som jag så gärna skulle vilja göra. Det är inget stolt ögonblick, men det är åtminstone skönt att slippa låtsas. Det hade varit så mycket lättare om Maria hade varit ett riktigt stolpskott. Då hade det varit enklare för mig att både avfärda och förlåta henne för att det var hon som blev upptäckt och inte jag.

Men nu är det ju inte så. Maria är ung, charmig, rolig och begåvad, och jag är säker på att hon kommer att vara en ren fröjd att följa i sommar på bloggen. Jag kommer i alla fall att läsa det hon skriver. Om jag hade vetat hur man länkar till en annan blogg så kanske jag ändå inte hade länkat till henne i det här inlägget, tyvärr. Jag måste få lite tid att läka först. Men kanske i nästa, eller nästnästnästa.

Jag känner mig som den korpulente mannen i Telia-reklamen som gick på 4:an för ett bra tag sedan. Han har gått vilse bland granarna och pulsar runt i meterdjup snö. Med ena handen håller han telefonen, och med den andra handen drar han rocken allt tätare omkring sig. Han pustar och stönar, andhämtningen är tung och rösten desperat. "Ni måste hitta mig snart", flåsar han på bredaste skånska. "Jag är en nyckelkompetens på företaget...".

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv; Ni måste hitta mig snart! Tills det händer så får jag hålla till godo med den ringa men trogna skara läsare den här bloggen har. Om ni bara visste vad ni betyder...