måndag 8 juni 2009

Rabarber, penseér och vilddjurets märke

Det är ganska mycket ole dole doff över mina planteringar, ändå har jag kommit att nästan älska dem. Man ser ingen röd tråd, hur man än letar, utan det mesta faller sig ganska slumpartat och spontant. Lite gullök, några tomatplantor, en ensam liten pensé och några andra blommor som jag inte kan namnet på. I början kunde jag smyga ut flera gånger om dagen för att kolla om det hade kommit några tjuvskott på mina tomatplantor, och ängsligt undra över om min salladstapet någonsin skulle ta sig. Ungefär dubbelt så många gånger besökte jag mina skötebarn i tankarna, och nu har jag bara fått bestämma mig för att inte prata om mina planteringar med alla jag kommer i kontakt med. Det ger ett så ingrott intryck, och jag vill ju så gärna verka aktiv och intressant.

Det här med balans har alltid varit svårt för mig, men jag jobbar verkligen på det. Balans är nyttigt, klädsamt, gynnsamt och en enormt lyckad egenskap att ha att dra fram ur rockärmen. Det har jag insett för länge sedan. Ändå är det inget som på något sätt kommer naturligt för mig.

När mitt nyvunna trädgårdsintresse började gräva ett allt för djupt hål i plånboken, kom jag på mig själv med att ursäkta och förklara mig själv för... öh...mig själv. Det gick så långt att jag t.o.m. lyckades ge min nya last andliga förteckan. Ett av de tyngre argumenten för att det är o.k. att jag åker till Plantagen flera dagar i veckan (och handlar fröer och sånt) har med den yttersta tiden att göra. Då kommer man inte att få köpa eller sälja om man inte har vilddjurets märke i pannan. Så tro mig; då kommer det minsann inte att vara så livat om man sitter helt i knät på sin närmaste ICA-handlare (om man inte heter Marie då förstås ;-)). I dessa bistra tider kommer jag ändå att stå pall. Jag har minsann lärt mig att driva upp mina egna gurkor och jag vet att tomaterna blir glada när de får gödning en gång i veckan. Så vem vet; mina timmar på Plantagen kommer kanske att betyda skillnaden mellan liv och död, i alla fall på lång sikt. Mina ungar kommer i alla fall aldrig att få skörbjugg.

Det är läggdags, och jag har brukat jorden på min altan nästan oavbrutet sedan jag kom hem ifrån jobbet. Jag har frid i sinnet och avsevärda mängder jord under naglarna. När vi ska ta upp kvällens böneämnen och barnen har lättat sina hjärtan, hör jag mig själv säga:
"Vi kan väl be för våra växter också, att de ska klara sig och bli riktigt stora och fina...". Jag riktigt hör hur angelägen jag låter. Ingen av barnen reagerar det minsta på kvällens böneämne, så de ber för salladen och smultronplantan och allt det andra. De är vana vid att det går att be för vad som helst, litet som stort. Några dagar tidigare ville Ninni att vi skulle be för att hon brakarfå tandställning och att hon skulle bli rik. Nästa kväll ville Lala att vi skulle be att hennes fröken skulle tycka att hennes frisyr var cool, bara för att ta några exempel.

Vi ber, godnattpussas, släcker och säger godnatt. På väg ner i trappen känner jag mig lite kluven. Kan det verkligen vara rätt att jag ber för mina rabarber mitt i en tid av etnisk rensning och AIDS-epedemi? Jag menar, här smälter polarisarna och så lyfter vi upp våran brysselkål i bön. Kan det verkligen vara försvarbart? Jag känner mig förbryllad, och lämnar frågan hängande obesvarad i den svala kvällsluften. Innan jag kryper ner i sängen slänger jag en sista blick på ärtskotten i den stora krukan på altanen. De verkar sova för natten.

Jag har fortfarande inte kommit fram till något riktigt vattentätt svar till den här frågeställningen. Jag lutar nog ändå åt att det är o.k. att be för mossiga och relativt oviktiga saker, så länge det inte är det enda som ryms på bönelistan. Här kan det verkligen sitta fint med lite balans.

6 kommentarer:

Unknown sa...

Det är ju precis det där som vår älskade Fader vill ha... vår vardagliga-minut-mittilivet-bönen...
Såklart du får be för rabarberna, tomaterna, brysselkålen och omvändelse i en enda bön...
Sen kanske man kan ta tid till en sak i taget lite då och då och vara mer precis fokuserad... :)))
Love you
Ingela

Granncharlotten sa...

Jag förstår faktiskt ditt beroende till växter, jag är själv i en sådan period just nu. Pappa är på konferans så han har gett mig uppdraget att sköta om vårat land och vattna det och rensa det varje kväll. Jag har märkt att så fort jag börjar påta lite i det kan jag inte sluta och efter en lång tid kommer jag på att det har blivit sent och att sängen kallar!

Kram!

Linus sa...

Fantastiskt. Som vanligt.

Kul att du skriver så ofta nuförtiden. Alla tråkiga stunder på jobbet blir plötsligt mycket, mycket roligare.

Anna sa...

Växter är gjorda för att tas om hand. Jag har börjat min lilla bana på balkongen utan ljus och i köksfönstret. Basilikan och chilin får mycket uppmärksamhet och omtanke varje dag. Tack, för övrigt, för att du förgyller mina dagar med dina ord.

Rösten från kylan sa...

Det är ok att be för växterna.
Kul förresten att denna sida av pinguns personlighet utvecklats så påtagligt den senaste tiden.
Det finns dessutom inget bättre sätt att studera kopplingen mellan sådd och skörd.
Men, med tanke på att domänerna expanderar i en rasande takt och en inte helt oproblematisk historik på detta område, bed även att uthållighetens ande må stå dig bi.

Agda-Magda sa...

Ingela! Så du tycker att det låter ok att be för allt det där? Då kör vi på det :-)!

Granncharlotten! Skönt att det finns likasinnade, kram!

Linus! Men tack så mycket för de orden; de värmde verkligen!

Anna! Man kan tro att man ska kunna hålla sitt trädgårdsintresse i schack, men det är faktiskt svårare än vad det verkar. Det börjar i all oskuld med en chili och en liten basilikaplanta, men det är väldigt sällan det slutar där. Välkommen in i träsket;-)!

Rösten från kylan! Man tackar för de uppmuntrande orden, och inser samtidigt att du har helt rätt i det här med uthållighet. Det lär behövas. Vi får väl se hur rabatten ter sig ut i slutet av augusti när den värsta entusiasmen kanske har lagt sig...

 
gästbok och besöksräknare