Magsjukans uppsida

Jag skulle vilja börja med att slå fast att magsjuka borde förbjudas, bannlysas, förjagas tills den inte längre fanns. Den borde, i rättvisans namn, lagstadgas bort som det brott mot de mänskliga rättigheterna som den faktiskt är. Det är en åsikt som jag står för från det allra innersta av mitt väsen. Men nu vet vi ju alla att det förmodligen inte skulle funka, så därför försöker jag se det hela från den positiva sidan (för det är ju alltid smickrande att tänka på sig själv som en positiv varelse). Efter att ha spytt som räven mellan fyra på morgonen till sju på kvällen, efter att ha varit i dödsriket (eller i alla fall nästan) och återvänt igen, så sitter jag återigen här i min favoritfåtölj och upprättar en lista. Jag funderar på vad jag ska kalla den. "Magsjukans lov" skulle vara att ta i, men jag kan ändå sträcka mig till att kalla den för "Magsjukans uppsida". Ja, så får det bli.



"Magsjukans uppsida"


När, annars än när man är svårt magsjuk, får man tillfälle att verkligen studera nederdelen av toalettstolen och kanterna längs badrumsgolvet och komma till insikt om att man måste börja städa mer noggrant? Jag har ett liv, jag har fyra barn och en stundtals överaktiv hund. Jag har böcker som jag vill läsa, platser jag vill se och saker som jag vill uppleva. Så för mig blir det självklara svaret: aldrig.


När, förutom efter det som jag just har genomlevt, går man ner fyra kilo på mindre än ett dygn? Kanske vid ett triatlon eller något annat vansinnestilltag, men i annat fall måste svaret förmodligen bli: aldrig. Vips (eller vips och vips. Så där jättevipsigt kändes det inte för ett tag sedan) så är jag plötsligt och nästan lustigt nere i den matchvikt som jag hade innan Boppe kom till världen. Rätt kul faktiskt, så här i efterhand.


När, förutom i situationer som dessa, får man lust att storstäda hela huset, tvätta allt löstagbart för att tillsist dränka hela världen i handsprit? Mitt svar får återigen bli ett otvetydigt: aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig. Visst kan även jag drabbas av städil. Visst kan jag det, men bara när jag är gravid. Och nu blir det inga fler barn, så just den känslan var något som jag trodde att jag aldrig mer skulle få uppleva. Men så drabbade den mig återigen, som en blixt ifrån klar himmel, som en oväntad men ändå så varmt välkommen gäst.


Nu hinner jag inte skriva mer, för jag har ungefär arton maskiner tvätt att tvätta. Och när köket har destillerats så ska jag ut och göra vår altan till en mycket bättre plats att vara på. Jag röja bort all gammal bråte, och sedan ska jag plantera ljung. Allt som ett resultat av magsjukans uppsida.

Varför inte?

I senaste numret av Musikermagasinet intervjuas Markus Krunegård, och maken kunde inte låta bli att läsa lite av artikeln högt.

"Uppföljaren är nämligen inte en utan två skivor. Den ena heter Prinsen av Peking och den andra heter Lev som en gris, dö som en hund. En given inledning på vårt samtal blir förstås - varför släppa två plattor på en gång? Markus har hunnit få frågan några gånger vid det här laget men säger ändå:
- Jag har egentligen inget bättre svar än "varför inte?". Jag har en kompis som just har tatuerat in en jättebild på trummisen i Mupparna tvärs över hela magen och jag frågade också varför. Och då sa han just det, "varför inte?". Lite så känner jag."

Tänk så olika vi är ändå, vi människor. Tänk att tatuera in en stor mupp mitt på magen, visserligen en odödlig och legendarisk sådan, men ändå - en simpel mupp. Och när omgivningen sedan står där och undrande frågar varför, så kontrar man bara med ett enkelt "varför inte?". Det känns så otroligt långt ifrån hur mitt resonemang brukar gå.

Kanske komplicerar man saker och ting alldeles för mycket. Kanske borde jag istället för att så ofta ställa frågan "varför?" istället gå över till "varför inte?"-laget... Kanske borde jag också tatuera in en stor mupp på magen. Man skulle ju verkligen kunna följa den, nästan lite som ett husdjur; se den växa och krympa allt eftersom man går upp och ner i vikt. Vi skulle kunna åldras tillsammans, min lilla bläck-mupp och jag. Tänk bara att bli rynkiga och skrynkliga precis samtidigt. Vi skulle faktiskt alltid vara i takt och verkligen kunna förstå varandra så där otroligt väl. Vi skulle verkligen veta hur det känns. Ju mer jag tänker på det, desto mer förnuftig framstår hela grejen, hela den här "varför inte-grejen".

Vätten måste dö

Jag tittar skeptiskt på figuren i spegeln. Hur är jag klädd egentligen? Nattskjorta i flanell. Pyjamasbyxor i flanell. Benvärmare. Ullfrottéstrumpor. Och så den där stickade grå koftan i 100% ull med spetsig luva. Inköpt på Zara och stickad på rätan, och dessutom så är den utrustad med två praktiska fickor på magen. Den ser nästan lite sagolik ut, men inte sagolik som i sagolikt vacker. Tyvärr. Tröjan blir liksom spiken i kistan, och helt plötsligt slår det mig:

Hjälp! Jag ser ju ut som en vätte...

Något måste hända. Jag får se till att ta mig till Lindex eller Twilfit eller något liknande ställe innan det är för sent. Det ska jag verkligen göra, helst redan imorgon. Måste hitta något blankt och formsytt, någon slags halkig nattsärk med smala axelband som kan rädda det lilla som återstår av min kvinnlighet. Jag ryser vid bara tanken, för jag hatar verkligen polyester och jag hatar att frysa. Men jag inser att jag måste. Annars är det bara en tidsfråga innan jag börjar bära tomteluva, och där vill jag inte hamna. Det vill jag verkligen inte.