tisdag 31 mars 2009

Några utdrag ur "Kom, var mitt ljus"

För ett tag sedan läste jag Moder Teresas (halvt ofrivilliga?) självbiografi "Kom, var mitt ljus". Boken bygger på breven som utväxlades mellan Moder Teresa och hennes själasörjare från det att hon lämnade Albanien som ung kvinna tills dess att hon dog 1997. Jag har ulkat och snörvlat mig igenom större delen av boken, både tagen och tröstad. Tänk att alla har sin kamp att utkämpa! Inte ens Moder Teresa, som förmodligen måste vara en av de mest respekterade kristna i modern tid, slapp undan.

Den här boken kommer du förmodligen aldrig att hitta insprängd bland de övriga kioskvältarna i hyllan på Pressbyrån. Däremot är det en bok att ta fram om man vill bli uppmuntrad, utmanad, tröstad och påmind om vad det är att älska Jesus. "Kom, var mitt ljus" är otroligt magstark, och vissa delar ska jag villigt erkänna att jag inte riktigt begriper mig på. Men jag lämnar det jag inte förstår utan att haka upp mig och plocka isär i all oändlighet. Hennes liv talar så högt, och jag vill bara lyssna. Här kommer några av mina favoritcitat.

"VEM ÄR JESUS FÖR MIG?
Jesus är Ordet som blivit Kött.
Jesus är livets bröd.
Jesus är offret som offras för våra synder på korset.
Jesus är offergåvan som frambärs i den heliga Mässan för världens och mina synder.
Jesus är order - att uttala.
Jesus är sanningen - att berätta.
Jesus är vägen - att vandra.
Jesus är ljuset - som ska tändas.
Jesus är livet - att leva.
Jesus är kärleken - att älska.
Jesus är glädjen - att dela.
Jesus är offergåvan - att frambära.
Jesus är friden - att ge.
Jesus är livets Bröd - att äta.
Jesus är den hungrige - att mätta.
Jesus är den törstige - vars törst ska släckas.
Jesus är den nakne - att kläda.
Jesus är den hemlösa - att bjuda in.
Jesus är den sjuke - att bota.
Jesus är den ensamme - att älska.
Jesus är den oönskade - som ska bli önskad.
Jesus är den leprasjuke - vars sår ska tvättas.
Jesus är tiggaren - som ska få ett leende.
Jesus är den druckne - som jag ska lyssna till.
Jesus är den utvevcklingsstörde - att beskydda.
Jesus är det lilla barnet - att ta i famn.
Jesus är den blinde - att leda.
Jesus är den stumme - att tala för.
Jesus är den handikappade - att gå tillsammans med.
Jesus är den drogberoende - att behandla som en vän.
Jesus är den prostituerade - att ta ur faran och hjälpa.
Jesus är fången - att besöka.
Jesus är gamlingen - att betjäna."

Moder Teresa berättar från en av sina många dagar i slummen:
"För tre dagar sedan plockade vi upp två personer som åts levande av maskar. Korsets kval speglades i deras ansikten. -Så fasansfull fattigdomen är, om man inte är älskad. -Efter att vi hade gjort det bekvämt för dem - ni skulle ha sett förändringen. Den gamle mannen bad om en cigarett och så underbart av Gud - i min väska fanns två paket med de bästa cigaretterna. En rik man gav dem till mig samma morgon på gatan. Gud tänkte på vad denne gamle man längtade efter."

Jag undrar i mitt stilla sinne vad jag skulle sagt om någon hade kommit fram till mig på gatan och velat ge mig två paket cigaretter. Förmodligen något i stil med "men så snällt av dig att vilja ge mig dina cigaretter! Men nu är det faktiskt så att jag röker inte, det är ju både dyrt och skadligt för kroppen... bla bla bla... lungcancer... bla bla bla... och sämre kondition.... bla bla bla... och har du förresten hörst talas om Non smoking generation...bla bla bla... och jag är förresten kristen så jag behöver inte den där nikotinkicken för jag är så lycklig och avslappad i alla fall...". I sådana här lägen tänker man att det är ju för väl att alla inte är som jag.

När Moder Teresa på äldre dagar började resa runt i världen, i bl.a. Europa och U.S.A., upptäckte hon en för henne ny sorts fattigdom: ensamheten och isoleringen hos välbeställda människor. Hon kallade det för en av de stora sjukdomarna, värre än både tuberkulos och cancer. Så här skrev hon i ett av sina brev:
"De var välbeställda människor. De hade allting i sitt hem. Ändå höll de på att dö av ensamhet och längtade ihjäl sig efter att få höra en kärleksfull röst.
Hur vet vi att det inte finns någon sådan människa intill vårt hem? Vet vi vilka de är, var de finns? Låt oss leta reda på dem och, när vi hittar dem, älska dem. Sedan när vi älskar dem ska vi tjäna dem.
Idag älskar Gud världen så mycket att Han utger er, Han utger mig, till att älska världen, till att vara hans kärlek, hans medlidande. Det är en sådan vacker tanke för oss - och en övertygelse - att ni och jag kan vara den kärleken och det medlidandet.
Vet vi vilka våra egna fattiga är? Känner vi vår granne, de fattiga i vårt eget område? Det är så lätt att tala om de fattiga på annat håll. Mycket ofta har vi dem som lider, vi har de ensamma, vi har människorna - gamla, oönskade, eländiga till sinnes - och de finns nära oss och vi känner dem inte ens. Vi har inte ens tid att le mot dem."

Slut på citat.

måndag 23 mars 2009

1900-talets främsta uppfinning

Jag äter kvällsmat tillsammans med flickorna, och passar samtidigt på att förhöra mig hur det ser ut på läxfronten. Bell konstaterar att det är ungefär samma läxor som det brukar vara, bortsett från att Veckans ord är ersatt av Muntlig framställning.

"Jag ska hålla ett föredrag om toaletten", berättar hon. Det rycker lite i ena mungipan, men hon sköljer ner leendet med en klunk mjölk. Sedan fortsätter hon lungt och förklarar hur det kommer sig, det här att hon av alla saker ska hålla en muntlig framställning om just toaletten.

"Man ska hålla ett föredrag för klassen om någon uppfinning, vilken som helst, som uppfanns under 1900-talet. Man kunde välja mellan glödlampan, bilen, glödlampan, toaletten...". Hon tystnar och tittar lite tankspritt ut i luften. Hon är 12 år och är alldeles, alldeles underbar. Och så är hon ganska disträ också, men det klär henne på något sätt.

"Och du valde toaletten?", fortsätter jag.
"Ja, just det", säger hon utan att verka ha något större behov av att utveckla sitt resonemang. Vi sitter tysta en stund medan vi låter det här med toaletten sjunka in i våra medvetanden.

"Jag hade absolut valt att berätta om tampongen", kontrar jag efter ett tag. Hon säger ingenting utan tittar bara på mig, och sedan ler hon. Denna gång bryr hon sig inte om att svälja leendet, utan ler fullt ut. Det är ett överseende, nästintill förlåtande leende hon fyrar av. Översatt till ren svenska så tror jag att det betyder något i stil med; "Mamma lilla, du är allt bra skruvad du".Vi pratar inte så mycket mer om det, och jag bryr mig inte om att lägga ut texten för den förbryllade tolvåringen. Men jag menar det jag sade: tampongen är verkligen en storslagen uppfinning.

Tänk att med så enkla medel, bara lite bomull och tråd, kunna bereda så många kvinnor så mycket lättnad. I all sin enkelhet är den onekligen genial. Detta trots total avsaknad av allt vad komplicerade elektromagnetiska kretsar och högteknologiska USB-portar heter. Räddning och komfort i fickformat; de ru! Tampongen är ett kapitel för sig, om än ett ofta bortglömt sådant när man pratar om 1900-talets mest viktiga uppfinningar.

Jag sänder en tacksamhetens tanke till dig, du som uppfann denna minsta bland sanitetsartiklar. Det är en tacksamhet som är inställd på repeat, ett slags månatlig boomerang. Du gjorde livet lite lättare att leva, och för det ska du ha stort tack. Kanske finns det dagar när du känner att du inte får den uppskattning som du borde få. Kanske finns det stunder när du brottas med missunnsamhet mot Edison och de andra killarna som figurerar i historieböckerna.

" Än jag då?", kanske du tänker. Sedan kanske du ångrar att du inte uppfann något annat, något lite mera rumsrent och könsneutralt, som penicillinet eller värktabletten. För även om en och annan man skulle kunna komma att nyttja tampongen vid en riktigt kraftig näsblödning eller så, så utgör han ändå bara undantaget som bekräftar regeln. Tampongen är och förblir kvinnans egendom, och något mer än en sista utväg blir den aldrig för mannen.

När detta faktum sjunker in i ditt medvetande är det som om luften går ur dig. Som luften rymmer ur en punkterad ballong pyser den lilla yrkesstolthet som fanns kvar ut. Pfzzz, säger det, och sedan kommer tankarna i en strid ström som du omöjligt kan stoppa."Varför uppfinna överhuvudtaget? Varför tog jag inte och bara skrev en riktig kioskvältare när jag ändå var igång? Eller en sån' där riktig monsterhit, som 'Waterloo' eller 'Mamma Mia'? Varför gjorde jag inte det istället?!". Jag ser framför mig hur grämelsen har slagit sina smutsiga klor i dig, och jag ser att det gör ont. Det sista jag vill är att sparka på den som redan ligger, men någon måste ändå säga sanningen, och det verkar vara jag: Om Björn och Benny hade uppfunnit tampongen hade de aldrig missat det här med royalties...

torsdag 12 mars 2009

Peace in our time

Redan på ett tidigt stadium märkte jag att det var något som inte stämde. Det var så genomskinligt, så uppenbart, detta faktum att datorn har något emot mig. Mig personligen, alltså. Om jag bara kunde förstå varför...

Jag är ju en fredlig människa med fredliga avsikter. Jag har aldrig vandaliserat en datasal eller dränkt en server i grisblod (även om jag medger att jag kan ha lekt med tanken). Jag har aldrig programmerat ett virus, eller roat mig med att avsiktligt radera allt som finns på hårddisken. Vad har jag då gjort för att gång på gång drabbas av detta illmariga, elektroniska godtycke?

Mitt mejl raderades just, för tredje gången i rad under loppet av några timmar. Allt jag ville göra var att skicka iväg det. Allt jag ville var att göra mitt jobb. Jag vet inte vad jag gjort för att få datorn att behandla mig så orättvist. Det är som att vilka tangenter jag än trycker på, så verkar datorn ha bestämt sig för att missuppfatta mig.

Det började illa med Oil Panic, för att bli ännu lite värre med Winter Games, Summer Games och de andra gamesen. När jag inte trodde att det kunde bli så mycket tråkigare drog min älskade bror igång en svårartad övertalningskampanj. Han förklarade för pappa på sitt eget lilla (manipulativa) vis att vi borde få en ny dator. Inte bara borde vi få en; vi behövde verkligen ha en (VIC 120, tror jag att det var) för att inte hamna efter i utvecklingen. Den var ju så förtvivlat mycket bättre och mer allsidig än 64:an. Pappa gav med sig, men på ett villkor: vi skulle först gå en datakurs.

Men vänta lite. Vad hände här? "Vi behöver en ny dator?" Vilka vi?! Jag var den sista personen på jordens yta som ville ha en ny dator. Jag ville spela tvärflöjt. Jag ville ligga platt fall på gräsmattan och stirra upp i det väldiga lövverket och hänge mig åt dagdrömmar. Jag ville låta döpa mig. Jag ville sitta på mitt rum i självvald ensamhet och lyssna på Barry Manilow och bara låta tårarna komma om de kände för det. Vissa sällsynta dagar när jag eftersträvade mer drag under galoscherna ville jag ta bussen till turkaffären på Hulta torg . Där köpte jag torkad frukt tillsammans med mina underbara, lika underliga vänner. Men aldrig, aldrig, överhuvudtaget aldrig någonsin, önskade jag mig en ny dator. Ändå skrevs både jag och min bror in på den datakurs som TBV anordnade.

Så här i efterhand förstår jag logiken, visst gör jag det. Man slår två flugor i en smäll, förenar nytta med nöje, liksom. Men innerst inne, pappa, så tror jag nog att du insåg det redan när du betalade kursavgiften: Jag skulle inte vara mer behjälpt av den där dataundervisningen än en dövstum av ett skivkontrakt.


Datakursen hos TBV... jag blir illa berörd bara jag tänker på den. Aldrig har väl pengar varit mer bortkastade, aldrig har minutvisaren släpat sig fram mera motvilligt. De onsdageftermiddagarna framträder mer än något annat som ett svart hål i min annars lyckliga barndom. Jag minns lukten av damm, och jag minns att killen som satt bakom mig och min bror hade problemhy och tjocka, hornbågade glasögon. Något mer minns jag inte av det som var tänkt att förbereda mig på en tillvaro tillsammans med en något mer avancerad dator. Tristessen som präglade timmarna i det lilla trånga rummet i TBV:s lokaler är intill denna dag oöverträffad. Det är förstås om man bortser från den privata extraundervisningen i matte som jag utsattes för i sjätte klass.

Det som jag har haft allra svårast att försona mig med när det gäller extraundervisningen i matte var den grymma schemaläggningen. Varje fredageftermiddag efter skolans slut när alla andra barn var fria att njuta av helgen, var det dags för mig att gnugga de geniknölar som inte fanns. Jag var dömd att under två timmars tid ägna mig åt det som jag var allra minst lämpad för: att räkna matte.

I själva verket så kanske det ändå slutade oavgjort i denna olympiska gren i uttråkning: Datakunskap versus Privatundervisning i matematik för trögtänkta. Men då ska man ändå säga till den matematiska extraundervisningens försvar att den räddade mitt betyg. Eller räddade och räddade. Räddade är ett väl starkt ord i sammanhanget. Den hjälpte mig att försvara den svaga tvåa som, för att citera min mattelärare, hängde på en "mycket (och här gjorde han en konstpaus och petade upp glasögonen med sitt matematiska långfinger) skör tråd".

Det här med datakursen har jag däremot haft svårare att smälta. Varje gång jag släpade mig dit så gjorde jag det med känslan hos en som sonar ett brott som hon aldrig har begått. Varje onsdageftermiddag föll jag offer för ett justitiemord i miniformat. Ett justitiemord som i och för sig var utfört i all välvilja. I vetskapen om denna uppriktiga välvilja har jag hittat kraften att förlåta och gå vidare.

Nu återstår bara att komma fram till ett eld upphör i den infekterade kampen mellan mig och min dator. Jag räknar inte med att vi ska bli vänner - så blåögd är jag inte. Men jag vill ändå tro att vi ska kunna leva sida vid sida trots våra olikheter, utan att göra livet surt för varandra. Hoppet är det sista som lämnar en människa. Därför säger jag: Peace in our time...

fredag 6 mars 2009

En alternativ kärleksförklaring

Den blå bilen lever sitt eget liv. Den har hittat en favoritväxel, ett slags trivselläge. Den blå bilen är utrustad med automatisk växellåda. Vanligen innebär detta att bilen växlar upp när föraren trampar på gasen, och ner igen när farten minskar. Det gäller inte den blå bilen. Den har förälskat sig i tvåan och trean, och struntar blankt i om jag har en tid att passa eller ett barn att hämta. Den blå bilen och jag har helt kört fast, och det känns som att vi bara nöter på varandra. Någonting som fanns där förut har dött, och jag funderar nu allvarligt på att göra slut.

Tills vidare har jag övergått till att nyttja den svarta bilen. Vanligtvis så är det maken som kör den, men nu när han är bortrest så njuter jag av att köra en bil som faktiskt fungerar. På utsidan ser båda bilarna ungefär lika skitiga ut, men när man öppnar dörren så är skillnaden slående.

Den blå bilens interiör liknar mer än något annat en rullande soptipp, medan den svarta fortfarande har sin värdighet i behåll. Om finanskrisen skulle fortsätta att rasa tills det blev ont om mat i Sverige, så skulle jag ändå inte behöva oroa mig för våran fortlevnad. I den blå bilen finns det så mycket gamla pommes frites och halvätna nuggets insprängda mellan sätena att våran familj, våran släkt och alla vänner och bekanta skulle kunna hålla sig flytande till Sverige kom på rätt köl igen. Det är positivt ur överlevnadssynpunkt, samtidigt som det onekligen är rätt så ofräscht. Maken gör sitt bästa för att rensa ur även den blå bilen med jämna mellanrum, men han arbetar i en motvind som gränsar till kulingvarning. Jag för min del, städar inte bilen. Det är något som... som jag helt enkelt aldrig skulle få för mig att göra. Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag antar att det har något med stereotypa könsroller att göra.

Sedan jag har övergått till att köra den svarta bilen så skulle man väl kunna säga att den delvis har kommit att byta skepnad. Lite mindre sidbena och lite mera tuppkam, är en omskrivning som skulle kunna passa bra. Från preppy till grunge är en annan. Det har hänt en hel del på ordningsfronten med den svarta bilen de senaste dagarna, men det är inget som inte går att rätta till (så ja, lugn nu bara älskling!).

Tänk så här när du öppnar bildörren på måndag, min kärlek, tänk så här. Skicket du kommer att hitta den svarta bilen i är ett slags kärleksbrev. Kärleksbrevet, som man i och för sig kan tycka är skrivet på ett ganska invecklat och svårtolkat fikonspråk, handlar om tillit. Tillit och närvaro. Jag tänker inte förleda dig att tro att det är skrivet i bläck med en sån' där snajsig gåsfjäderpenna. Jag, eller rättare sagt vi, för alla dina barn har varit med och skrivit det här brevet, har arbetat med alternativa material. Läsk, drickyoghurt och upplandslera är bara några av dem.

Allt som du kommer att hitta i den läderklädda kupén, allt ifrån bananmoset på växelspaken längst fram till lervällingen i det uppfällda extrasätet längst där bak ropar ut att jag är trygg i din kärlek. Och inte bara är jag trygg i din kärlek; jag är också trygg i att det är du som kommer att städa bilen. Visst är det en vacker tanke ändå, att en mosad pommes frites kanske inte bara är en mosad pommes frites, utan faktiskt kan vara något så mycket mer! Och tänk att en vällingpöl inte behöver vara något negativt (så länge man inte sätter sig i den), utan att den lilla gråvita lämningen får ligga där utspridd som en hel liten predikan. En predikan som handlar om kravlös kärlek och en näst intill barnsligt orubblig trygghet.

Allt det andra; de halvfulla pappmuggarna, de delvis uppätna kycklingbitarna, kärnhusen du hittar under plastmattorna, alltsammans tjänar till att understryka och tydliggöra denna gåtfulla kärleksförklaring. SMS och mejl i all ära, men det kändes liksom bara sååå mainstream. Jag ville göra något nyskapande. Det här med omfriseringen av din bil däremot, det känns mycket mera cutting edge. Lite som en modern form av flaskpost, fast utan någon flaska. Och när du lirkar ut själva meddelandet ur den imaginära flaskan (läs: när du städar bilen) så är jag säker på att du kommer att tycka att vårt budskap både var tydligt och lättläst: "We were here".

tisdag 3 mars 2009

En liten berättelse om (o)tacksamhet

Det är söndageftermiddag, och Ninni är upprörd. Och uttråkad. Hon är så uttråkad så att klockorna skulle stanna om de bara visste hur tråååkigt hon tycker att allting är. Stegen dunsar i trappan, och hon ställer sig framför oss med armarna i kors över bröstet. Hon tar ett djupt andetag och spänner ögonen i oss, och sedan kommer orden i en strid ström. Det är ganska sällan som hon låter oss leva i ovisshet om vad det är som pågår där inne, och den här gången är inget undantag. Efter att ha gett luft åt sin ärliga uppfattning om vår oförmåga att aktivera oss, går hon över till att kritisera den sunkiga soffan i vardagsrummet och och det faktum att den blå bilen så gott som alltid krånglar.

"Och kolla bara på alla högar som ligger överallt!", fortsätter hon med ökad intensitet. "Det ser ju inte klokt ut här hemma!".

Maken och jag låter våra trötta blickar mötas, och försöker oss på ett lamt försvar. "Visst finns det lite högar här och var, men inte är det så farligt..." Jag låter blicken svepa över rummet, och inser snabbt att på den punkten så måste jag ändå ge henne rätt. Bordsytorna syns faktiskt inte, inte bänkytorna heller... Så märkligt. Vårt hem är nerbäddat i ett tjockt täcke av saker; leksaker, papper, kläder, och så alla dessa travar med böcker. Alltsammans har bildat en slags oregelbunden väv, och väven ifråga är faktiskt ganska missklädsam.

Vi försöker styra in flickan på ett mer positivt tänkande. Vi turas om att peka på alla de mjuka värden som faktiskt är intakta även om växellådan i bilen inte är det. Resonerandet kring att vi älskar varandra, det faktum att vi har jobb som vi trivs med och att vi alla är friska faller platt till marken. Som torra höstlöv singlar de ner och formar istället en brasa som eldar på det missnöjda barnets frustration. Istället tätnar diskussionen ytterligare, för att bli ännu lite mer tillspetsad för varje minut som går. "Men är du inte tacksam för någonting av allt det det här?" säger maken och slänger ut med armarna i en uppgiven gest. Nej, det hävdar hon bestämt att hon inte är. Då får maken nog, och skickar upp den lilla älskade på sitt rum. Här verkar det finnas ett akut behov av eftertanke.

"Kom ner när du har skrivit upp tio saker som du kan vara tacksam för", säger pappan till dottern. Dottern ger motvilligt med sig, och hasar långsamt uppför trappan. I det här läget tror vi att det kommer att dröja ganska länge innan Ninni kommer ner igen. Efter dagens diskussion så känns det faktiskt troligt att tjälen kommer hinna gå ur marken innan hon lyckas komma på så pass många tacksägelseämnen. Men se det var en vanföreställning. Efter bara några minuter hörs stegen på nytt, och med sig har hon sitt tacksamhetsmanifest. Ett leende leker över hennes läppar...

Lappen är hastigt nerpräntad, det ser man direkt. Bokstäverna lutar brant till höger, och är skrivna i tjock orange tusch på baksidan av ett gammalt veckobrev. "Varsågod", säger dottern med triumf i blicken. Pappan vecklar ut pappret med skeptisk uppsyn. Så här stod det på den lapp som skulle komma att tjäna som hennes biljett ut ur rumsarresten:

"Jag kan vara tacksam för:
1. Mig
2. Mig
3. Mig
4. Mig
5. Mig
6. Mig
7. Mig
8. Mig
9. Mig
10. Mig

Jomenvisst. Det är väl alltid en bra början, det här med att vara tacksam för sig själv. Det duger i krig, och det duger i brist på annat. Tilläggas bör väl också, i rättvisans namn, att Ninni kvällen efter höll en mycket rörande föreläsning för sin yngre syster. Länge och väl pratade hon om hur viktigt det är att vara just... tacksam!

Dagens Piltzner

"Också i mörkret hoppas tron mot allt hopp och tackar himlaljusens Fader från vilken alla fullkomliga gåvor kommer. Tron är den rena offergåvan som gläder Gud allra mest. Lovsången i mörkret, den gåvan som änglarna inte kan ge, är den dyrbaraste gåvan, den allra högsta formen av vishet"
Ur Morgonens nåd och nattens trofasthet av Anders Piltz
 
gästbok och besöksräknare