I-phone+vatten=0

Härom dagen tappade jag min telefon, min vita fyra, rätt ner i vattenklosetten. "Plums" lät det - varken mer eller mindre. Man kan tycka att det borde låta mer när man tappar något som är så dyrbart, att en fadäs av den digniteten skulle ge upphov till ett mindre fyrverkeri. När något som är så dyrt av misstag hamnar i toaletten borde vattnets ytspänningen förstå och göra motstånd. Man kan tycka att naturen på något sätt borde protestera mot den här typen av dubbelklantskallig kapitalförstöring. Men ett ynka "plums" var alltså allt hon gav ifrån sig, den delen av moder jord som huserar i vår toalett.

Innan jag hinner hejda mig så ser jag min hand göra saker som den normalt sett inte gör. Som att gräva i toaletter, för att nämna ett exempel. Sedan sköljer jag av telefonen under rinnande vatten allt medan jag mässar "skit, skit, skit" mellan sammanbitna käkar. Jag torkar den lilla dyrgripen frenetiskt med fållen på min tunika. "Hallå" ropar jag tre gånger på raken in i luren samtidigt som jag pressar den mot örat så hårt jag bara kan. Det är samma lur som fem sekunder tidigare låg i toaletten som jag nu håller väldigt, väldigt nära munnen. Någonstans så förstår jag att det här inte kommer att sluta väl.

Jag hör min svärmors röst, svag och prasslig och som om hon var väldigt långt borta, kanske på Nya Zealand eller Fiji-öarna fastän hon befinner sig i utkanten av Uppsala. Sedan försvinner ljudet helt, och jag inser att katastrofen är ett faktum: Jag har dräpt min I-phone på ovärdigast tänkbara sätt. Adam har fått på sig byxorna nu, men han hade inte hunnit spola. Och ja, jag inser att det där sista kanske var mer än du egentligen ville veta.

Dagen efter händer något märkligt. Eftersom att jag vägrar att acceptera att I-phone+vatten= 0 så bär jag med mig den i väskan hela dagen. Signalen funkar, jag hör ju att folk ringer mig men jag hör absolut ingenting tillbaka. Jag svarar ändå i hopp om att den kanske ska börja fungera, och utöver det så använder jag den som sms-maskin. Men så helt plötsligt så hör jag Louises röst i andra änden, klar och tydlig som aldrig förr. Jag blir chockad och överlycklig och skriker "halleluja, halleluja" rätt ut i bilen. Sedan förklarar jag för min vän att det vi upplever just nu, det är inget mindre än ett elektroniskt mirakel. Jag vill ringa Steve Jobs och berätta, men jag har inte hans telefonnummer. Telefonen fungerar perfekt resten av dagen...

...för att sedan vara fullständigt livlös nästa morgon. Jag trycker och klämmer på alla knappar och öppningar jag kan hitta, men min I-phone vill inte leva längre. Väl uppe på kontoret öppnar jag upp mig för mina kollegor och berättar om det fruktansvärda som har inträffat. Ingen verkar vara det minsta chockad över att det som hänt, och förvåningen lyser med sin frånvaro i deras ögon. Jag förstår att detta att jag skulle komma att ha ihjäl min telefon på något sätt var väntat.

Men jag vill så gärna att den ska fungera, och överväger en kort sekund om jag inte ändå skulle ta och knata upp till Stybbe och be honom lägga sina läkande teknik-händer på min telefon. Han är hela företagets it-diakon, och har utfört många under av just det slag som jag nu är i behov av. Villigt och glatt svarar han på alla våra data-och telefonrelaterade frågor, den ena dummare än den andra (och nu talar jag förstås i första hand för mig själv...och kanske lite för Sara också). Men det vore inte rättvist att be Stybbe meka med min telefon, inte precis efter att jag har avslöjat att den just var i toaletten och vände. Kanske om vi hade haft latexhandskar att tillgå här på kontoret, men när vi nu inte har det...nej, det hade varit att begära lite väl mycket.

Idag ordnade Paul en ny telefon till mig, och jag lovar mig själv att vårda den ömt. Jag ska inte tappa den i toaletten, inte glömma den i passkontrollen eller tappa den från hög höjd. Sedan ska jag se till att skaffa någon typ av skyddande skal för att undvika att det här händer igen. Kanhända så tar jag också och investerar i en packe latexhandskar när jag ändå är i farten. Kartongen skulle kunna stå någonstans i närheten av Stybbes skrivbord - om olyckan mot all förmodan skulle vara framme igen, menar jag...