Mysteriet med den nya trivselvikten

Nu har jag gått omkring och tänkt på min kropp - igen! Jag har förvisso avhandlat det här ämnet i ett tidigare inlägg, men jag känner ändå ett behov av att närma mig det - igen. Sedan barn nummer fyra anlände har min kropp inte riktigt hittat till sitt ursprungliga startfält, rent viktmässigt talat. Fem små trivselkilon har ihärdigt klarat sig fast vid min bål som en icke simkunnig klamrar sig fast vid sin livboj mitt ute på ett stormigt havet. Fem små pannor tyckte att det var så trevligt att ha en tillhörighet, och själva tillhörigheten, det var jag. Men så har jag tänkt för mig själv, att "äsch, de får hållas. Tids nog så tröttnar de säkert. Rätt var det är så rinner de av mig av bara farten som de alltid har brukat göra...", och så har jag firat mig själv med ytterligare ett smörat digestive kex med ost på, och det har alltid kännts lika rätt. Men den här gången verkar naturen vilja annorlunda.

Jag blir 33 år i sommar, och jag har aldrig bantat eller gått på någon diet. Det är ofattbart men sant. Fram tills det att jag fyllde 20 var jag en gänglig ben-get utan vare sig muskelmassa eller underhudsfett att tala om. Jag moffade i mig så mycket mat och godis som jag bara orkade, jag bad till Gud att han skulle göra ett under och sakta ner min förbränning. Bönesvaret kom så småningom, men dock från något oväntat håll.

När jag började äta p-piller just innan bröllopet förklarade min gynekolog att det fanns vissa biverkningar. "Det kan bli så att du kan komma att gå upp lite i vikt", sade hon och gjorde en konstpaus som för att vänta in min reaktion. "Men det är ju helt fantastiskt! Menar du verkligen det?", utbrast jag. Glädjetårar brände innanför ögonlocken på mig - äntligen skulle jag få gå upp i vikt! Gynekologen gav mig en förbryllad blick, och konstaterade att det var en ovanlig reaktion som jag just gav uttryck för. Idag, 13 år senare och exakt 13 kg tyngre, kan jag tycka att min reaktion där på vårdcentralen var lite överdriven. Men vid den tidpunkten kom också att ett par extra kilo som en dyrbar skänk ifrån ovan.

Efter första graviditeten ändrades dock saker och ting, och helt plötsligt kunde jag gå upp i vikt som alla andra. Jag gick aldrig ner alla grav-kilona, men det var heller inget mål. Det tog sin lilla tid, men rätt vad det var så hittade jag en ny trivselvikt, allt utan någon egentlig ansträngning. Levis-jeansen från pro-barn tiden förpassades till Luther-hjälpen, och jag införskaffade mig ett par nya vänner från Filippa K, denna gång i stretch.

Nu står jag återigen inför samma situation. Historien upprepar sig, och jag påminns om att inget är nytt under solen. Jag har väntat tålmodigt i inte mindre än två år, men de här extra-pannorna verkar ha slått ner sina bopålar, och det djupt. Frågan jag har ställt mig de senaste dagarna är om detta tillägg till min kropp, detta påslag, faktiskt är något som ska vara. Tänk om det är Ödet som vill att jag ska väga 5 kilo mer (och här vill jag tillägga att jag inte tror på ödet i några andra sammanhang). Tänk om det är meningen är att jag ska omfamna den här utökningen av mig själv. Jag menar, även om inte jag gör det så kommer i alla fall min man (tillsvidare) att få göra det. I vilket fall har jag svårt att förlika mig med tanken på att jag helt plötsligt ska börja motionera regelbundet och äta rätt, när jag inte har behövt göra det hittills. Nej, så illa kan det väl ändå inte vara; att jag utöver alla krav som följer med att vara vuxen nu också skulle vara dömd till ett liv i asketism och näringsmässig relevnad. Ett sådant scenario känns... utopiskt!

Vad blir i sådana fall nästa steg? Ska jag börja orientera på helgerna? Eller dricka vatten när jag blir godissugen? Eller varför inte börja sopsortera, nu när kravodjuret ändå är satt på fri fot? Jag blir matt av bara tanken.

Idag luftade jag mitt vikt-resonemang med mamma. Jag anförtrodde henne att jag funderade på att fira min nya trivselvikt med ett par nya jeans som inte skär in så smärtsamt i midjan som de gamla gör. Hon tittade på mig, i alla kärlek förstås, och konstaterade torrt att hennes viktuppgång började skena när hon bytte ut sina jeans mot stickade kjolar med resår i midjan. Det förstås... Men vem har egentligen sagt att man behöver byta ut jeansen mot stickade kjolar? Är det inte så enkelt, att om man bara köper jeans i en storlek större så är problemet löst?På så sätt får man ut det bästa av två världar : bibehållen bekvämlighet och ett par nya jeans! 2000-talets kvinnliga svar på Sherlock Holmes har talat, och hon önskar alla er därute en riktigt härlig, livsbejakande dag.