Klassresan har börjat

De fyra första dagarna under Lalas inskolning på Lammungarna kom vi inte bara sist av alla, utan vi kom även för sent. Varenda dag denna första kritiska inskolningsvecka ramlade vi in med andan i halsen, och jag kunde skönja en viss frustration hos fröknarna över att jag gav min lilla en sådan flygande start på hennes nya tillvaro som Lammunge. De var inte ensamma om att känna indignation; jag var också frustrerad över mig.

Idag skrev vi historia. 7.42 var vi framme vid förskolan, d.v.s hela 18 minuter innan det hela drog igång. 18 minuter tidig, gott folk! I min värld är det inget mindre än ett fullskaligt mirakel! När jag hade stängt av motorn och sminkat mig satt jag bara där i bilen och kände mig viktig och lyckad . Jag tummade på ratten och djupandades medan jag väntade på att klockan skulle bli 8.00. Jag firade min personliga seger med att riktigt gotta mig i hur bra det är när folk ser till att komma i tid, och att jag nu de facto var en av dem, en i passa-tiden-klubben. Jag försökte komma på när det hände senast att jag var på plats så pass tidigt till en avtalad tid. Efter mycket funderade kom jag fram till att det aldrig någonsin har hänt tidigare (om man inte får räkna med de gånger som man har missat övergången till vintertid) i mitt 33 åriga liv. Det insikten tog udden av den hybris som jag för en kort stund anfäktades av där på parkeringen.

Kanske kommer jag aldrig bli en fullvärdig medlem i den statusfyllda vi-som-alltid-passar-tiden-klubben. Det vore orealistiskt att tro det efter decennier av sena ankomster och genetiskt betingad tidsoptimism i bagaget. Men efter det jag upplevde idag kommer jag definitivt att vara en hang-around, en slags bubblare med svulstiga ambitioner att en dag bli en bättre medborgare. En vacker dag, efter en lång och besvärlig klassresa från försovningarnas och morgonstresslandets hetsiga tillvaro, kommer vi att nå vår slutdestination. Fråga mig inte hur, men jag bara vet att det kommer att bli så. Efter morgonens banbrytande upplevelse är jag full av hopp, och jag är säker på att jag kommer få både asyl och permanent uppehållstillstånd i det förlovade landet, landet där alla de välplanerade bor. Må min väg dit vara kantad av förlåtande människor, tro på det goda och tonvis med goodwill.