Jag har en flugodling i min skötväska

Min come back till bloggsfären blir inte mer grandios än att jag öppnar upp med att berätta om det som överskriften redan skvallrat om; att jag har en flugodling i min skötvätska.

Allt började så oskyldigt och välmenande. Allt jag ville var att vara en praktisk och näringsorienterad mamma, så jag lade en potatisskalare i skötväskan. Perfekt att ha den där, tänkte jag. När som helst, när jag är på stan, i kyrkan, i bilen, på Gränby kan jag bara slita upp min lilla vän och skala ett äpple rikt på vitaminer och ge till min son (förutsatt att jag inte har glömt att ta med själva äpplet). Det skulle bli så bra, så organiserat, så helylle. Flugodlingen var inte en del av min föreställning av hur det skulle vara att ha en potatisskalare i väskan. Faktum är att jag inte ens visste att bananflugor trivdes i väskor, men jag har vuxit som människa. Idag vet jag att skötväskor (och olika saker som man stoppar i dem) kan utgöra en utmärkt grogrund för flugsvärmar.

Varje gång jag öppnar skötväskan för att leta efter något oumbärligt bolmar det av liv. En svärm av virriga, encelliga varelser blir till en obarmhärtig påminnelse om att jag är född slarver. När jag lade tillbaks skalen efter att ha skalat äpplet, eller när jag beslöt mig för att det halvätna äpplet skulle få återvända ner i väskan, så tillstår jag att det inte var något genomtänkt beslut. Men det var en tillfällig lösning som just där och då framstod som... praktisk. Jag vill vidhålla att det verkligen var praktiskt att tillfälligt förvara avfallet i väskan, om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag glömde att plocka bort avfallet. Skruttarna och skalen, alltså.

Nu är det som det är: jag har lärt mig något nytt, och på kuppen har jag fått ett gäng överlevnadskonstnärer på halsen. Det verkar inte ens bekomma dem att jag plockade bort deras julbord för flera dagar sedan, och att de i själva verket inte längre har något att leva av därnere bland allt cellstoff och alla våtservetter. Tids nog kommer verkligheten ikapp dem, och måtte det bli snart. Jag längtar efter att få ha min skötväska för mig själv igen...