Tvätthögar, utanförskap och det lilla ordet mañana

Idag skulle jag: ha tvättat x (i detta fall många) maskiner tvätt.
ha städat övervåningen
ha städat nedervåningen
ha städat kaninburen

Idag gjorde jag: inte just så mycket alls.

Vet inte hur det går till sådana här dagar. Var finns effektiviteten? Var finns min överväxel? Har jag överhuvudtaget en överväxel? Var någonstans i mig finns den driftiga företagsgen ur vilken jag är sprungen? Den borde rimligtvis vara skriven över hela mig, ristad in i mitt själva väsen, speciellt då den kommer från två håll. Med min genetiska påbrå borde jag rimligtvis vara så mycket mer lik en chippad ekorre än den sköldpadda jag kom att bli. Nu blev det som det blev. Faktum är att det tog mig en hel eftermiddag att sortera mina barns kritor, och så väldigt många kritor var det faktiskt inte i den där burken.

Till min fördel ska sägas att jag har hunnit läsa en hel del idag i boken som jag fick i julklapp. Inte för att det vare sig hjälper kaninerna eller fyller de gapande hålen i våra halvtomma garderober, men ändå. Vi har haft en härlig dag, och det där andra kan jag ju faktiskt ta mig an i mañana.

Mañana är ett så vackert ord, tycker jag. Så mjukt och förlåtande, så hoppfyllt och bekymmerslöst. Därtill är det en av de väldigt få spanskaglosor som jag lyckades arkivera i min minnesbank från min tid som spanskastudent. Om min man hade fått tillägga någonting här, och det kan han väl få göra, så hade han påpekat att jag inte är kapabel bilda en enda mening på spanska. Jag är böjd att förlåta honom, för tyvärr så stämmer det.

Men vem vet vad som händer i mañana? Jag kanske, när allt kommer omkring, undlåter att ta tag i all den där städningen i mañana också. Jag kanske får för mig att börja plugga spanska på heltid istället för att feja och mocka, och då, då minsann skulle det vara slut på allt pikandet! Det skulle bara vara en tidsfråga innan jag bildade meningar på löpande band, det är jag säker på. "Oh, por favor señor!" skulle jag t.ex. kunna säga osv,osv. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag gjorde barnen tvåspråkiga på kuppen.

Tänk vad gulligt det skulle vara med en hel liten hög med lintottar som springer runt och svänger sig med latinska kraftuttryck och kärleksförklaringar om vartannat. Tänk bara vilken omväxling det skulle innebära! Och så rätt vad det var skulle lärarna börja ringa hem och fråga varför vi aldrig hade begärt hemspråksundervisning åt våra barn. "Självklart ska barnen ha hemspråksundervisning, du har helt rätt", skulle jag svara läraren. "Så försumligt av mig att neka barnen denna fördjupning i det som har kommit att bli en så vital del av deras mänskliga rotsystem."

Och på den vägen skulle det bara fortsätta och fortsätta, ända tills maken blev så illa tvungen att sätta sig vid skolbänken. Under en sträng spansk lärarinnas tunga hand skulle glosorna nötas och grammatiken tragglas; allt för att överhuvudtaget kunna hänga med i konversationen vid frukostbordet. Och när han till slut körde fast på allvar i de sliriga grammatiska träskmarkerna skulle vi alla turas om att föklara hur allt hänger i hop. Jag skulle trösta honom med att det är trixigt, det här med spanska språket. Det skulle jag göra, och i smyg skulle jag låtsas att det var jag och inte han som hade en intelligenskvot uppmätt till 122 på IQskalan. Och allt detta, hela denna storslagna framgångssaga blev sann (eller skulle åtminstone i teorin kunna komma att bli sann) bara för att det fanns en kvinna som ignorerade tvätthögarna och som hade lärt sig att stava till mañana.