Peace in our time

Redan på ett tidigt stadium märkte jag att det var något som inte stämde. Det var så genomskinligt, så uppenbart, detta faktum att datorn har något emot mig. Mig personligen, alltså. Om jag bara kunde förstå varför...

Jag är ju en fredlig människa med fredliga avsikter. Jag har aldrig vandaliserat en datasal eller dränkt en server i grisblod (även om jag medger att jag kan ha lekt med tanken). Jag har aldrig programmerat ett virus, eller roat mig med att avsiktligt radera allt som finns på hårddisken. Vad har jag då gjort för att gång på gång drabbas av detta illmariga, elektroniska godtycke?

Mitt mejl raderades just, för tredje gången i rad under loppet av några timmar. Allt jag ville göra var att skicka iväg det. Allt jag ville var att göra mitt jobb. Jag vet inte vad jag gjort för att få datorn att behandla mig så orättvist. Det är som att vilka tangenter jag än trycker på, så verkar datorn ha bestämt sig för att missuppfatta mig.

Det började illa med Oil Panic, för att bli ännu lite värre med Winter Games, Summer Games och de andra gamesen. När jag inte trodde att det kunde bli så mycket tråkigare drog min älskade bror igång en svårartad övertalningskampanj. Han förklarade för pappa på sitt eget lilla (manipulativa) vis att vi borde få en ny dator. Inte bara borde vi få en; vi behövde verkligen ha en (VIC 120, tror jag att det var) för att inte hamna efter i utvecklingen. Den var ju så förtvivlat mycket bättre och mer allsidig än 64:an. Pappa gav med sig, men på ett villkor: vi skulle först gå en datakurs.

Men vänta lite. Vad hände här? "Vi behöver en ny dator?" Vilka vi?! Jag var den sista personen på jordens yta som ville ha en ny dator. Jag ville spela tvärflöjt. Jag ville ligga platt fall på gräsmattan och stirra upp i det väldiga lövverket och hänge mig åt dagdrömmar. Jag ville låta döpa mig. Jag ville sitta på mitt rum i självvald ensamhet och lyssna på Barry Manilow och bara låta tårarna komma om de kände för det. Vissa sällsynta dagar när jag eftersträvade mer drag under galoscherna ville jag ta bussen till turkaffären på Hulta torg . Där köpte jag torkad frukt tillsammans med mina underbara, lika underliga vänner. Men aldrig, aldrig, överhuvudtaget aldrig någonsin, önskade jag mig en ny dator. Ändå skrevs både jag och min bror in på den datakurs som TBV anordnade.

Så här i efterhand förstår jag logiken, visst gör jag det. Man slår två flugor i en smäll, förenar nytta med nöje, liksom. Men innerst inne, pappa, så tror jag nog att du insåg det redan när du betalade kursavgiften: Jag skulle inte vara mer behjälpt av den där dataundervisningen än en dövstum av ett skivkontrakt.


Datakursen hos TBV... jag blir illa berörd bara jag tänker på den. Aldrig har väl pengar varit mer bortkastade, aldrig har minutvisaren släpat sig fram mera motvilligt. De onsdageftermiddagarna framträder mer än något annat som ett svart hål i min annars lyckliga barndom. Jag minns lukten av damm, och jag minns att killen som satt bakom mig och min bror hade problemhy och tjocka, hornbågade glasögon. Något mer minns jag inte av det som var tänkt att förbereda mig på en tillvaro tillsammans med en något mer avancerad dator. Tristessen som präglade timmarna i det lilla trånga rummet i TBV:s lokaler är intill denna dag oöverträffad. Det är förstås om man bortser från den privata extraundervisningen i matte som jag utsattes för i sjätte klass.

Det som jag har haft allra svårast att försona mig med när det gäller extraundervisningen i matte var den grymma schemaläggningen. Varje fredageftermiddag efter skolans slut när alla andra barn var fria att njuta av helgen, var det dags för mig att gnugga de geniknölar som inte fanns. Jag var dömd att under två timmars tid ägna mig åt det som jag var allra minst lämpad för: att räkna matte.

I själva verket så kanske det ändå slutade oavgjort i denna olympiska gren i uttråkning: Datakunskap versus Privatundervisning i matematik för trögtänkta. Men då ska man ändå säga till den matematiska extraundervisningens försvar att den räddade mitt betyg. Eller räddade och räddade. Räddade är ett väl starkt ord i sammanhanget. Den hjälpte mig att försvara den svaga tvåa som, för att citera min mattelärare, hängde på en "mycket (och här gjorde han en konstpaus och petade upp glasögonen med sitt matematiska långfinger) skör tråd".

Det här med datakursen har jag däremot haft svårare att smälta. Varje gång jag släpade mig dit så gjorde jag det med känslan hos en som sonar ett brott som hon aldrig har begått. Varje onsdageftermiddag föll jag offer för ett justitiemord i miniformat. Ett justitiemord som i och för sig var utfört i all välvilja. I vetskapen om denna uppriktiga välvilja har jag hittat kraften att förlåta och gå vidare.

Nu återstår bara att komma fram till ett eld upphör i den infekterade kampen mellan mig och min dator. Jag räknar inte med att vi ska bli vänner - så blåögd är jag inte. Men jag vill ändå tro att vi ska kunna leva sida vid sida trots våra olikheter, utan att göra livet surt för varandra. Hoppet är det sista som lämnar en människa. Därför säger jag: Peace in our time...