Många ord om ett litet ämne

Ikväll tänkte jag berätta vad jag sätter på mig när jag ska gå och lägga mig. Det är förmodligen ingen som någonsin har undrat över det här, med det drar ihop sig till läggdags och omdömet börjar som vanligt att svikta. Jag är medveten om att jag har snuddat vid ämnet i ett tidigare inlägg, och att det kanske borde kunna räcka. Men jag tyckte att det var ett så hisnande intressant spår, det här med mina olika nattsärkar. Förlåt mig för att jag inte kunde motstå frestelsen att göra en mer detaljerad uppställning.


Jag har flera olika uppsättningar, men favoriten är helt klart den randiga nattskjortan i flanell. Den brukar kombineras med ett par rutiga pyjamasbyxor, också de i flanell. För att undvika kalla fötter så brukar det åka på ett par riktigt ihopfiltade ullfrottéstrumpor just innan sänggåendet. De är så där svampigt omhuldande, och sticks på ett behagligt sätt när man vickar på tårna. Men så är det det här med mina anklar som brukar bli så där stela ock kalla där det bildas en glipa mellan pyjamasbyxan och ullfrottéstrumpan. Den glipan är ett minne blott efter benvärmarens renässans.


Jag har ett passionerat förhållande till benvärmare, och har det varit ända sedan jag såg TV-serien Fame (den med Coco, Leroy, Bruno, Danny och de andra) som 10-åring. För mig symboliserar benvärmaren estetisk talang och spontana dansnummer som ingen övat in men som alla inblandade ändå sätter perfekt. Benvärmaren finns där som ett motgift mot den grå vardagstristessen, mot det inrutade och påtvingade. Den säger "If you can dream it you can have it", men det är bara den som verkligen lyssnar som kan höra benvärmaren tala.

Vi har så mycket att ta igen, benvärmaren och jag. Under nästan två decennier förnekade jag mig själv att bära detta plagg som jag tycker så innerligt mycket om. Jag var ett offer för den allmänna opinionen som sa att benvärmaren gick i graven när Susanne Lanefeldt slutade knipträna svenska folket. Det var naturligetvis inte sant, och idag vet alla att benvvärmaren är odödlig. Nu har vi återförenats igen, och jag har i dagsläget inte mindre fyra par i min strumplåda. Tre par grå i olika nyanser och tjocklekar och ett par lila. Vi har kommit varandra så nära det sista året, och jag skulle aldrig få för mig att kojsa utan detta komplement från ovan.

När jag har satt på mig flanellstassen, ullfrottéstrumporna och benvärmarna så brukar jag toppa med att dra på mig en fleecetröja som fyller 12 år i år. Den köpte jag på Ströget i Köpenhamn när Bell var nyfödd. Vid det här laget ser den ut som något som katten har släpat in, men den fyller sin funktion på ett helt enastående sätt.

Bäddningen är en ritual för sig, men för att göra en lång historia kort så kan man säga att jag jobbar ganska mycket med lager på lager. Grunden utgörs av en ullpläd som jag lägger ovanpå lakanet för att den ska alstra värme underifrån . Tack vare den så slipper jag slipper frysa om ryggen. Sedan lägger jag en andra ullpläd över mig för att förvissa mig om att slippa frysa om framsidan av kroppen. För att kapsla in värmen som flanellen, fleecen och ullen ger så drar jag även ett duntäcke över allt sammans. Sist men inte minst så har jag det matlasserade överkastet som fungerar som en slags topping över hela härligheten. Det här överkastet är för mig vad parmesanen är för italienarna ; utan det haltar måltiden. Jag viker det dubbelt och drar upp överkastet ända till hakan tills det täcker allt utom huvudet. Annars fryser jag.

En journalist frågade en gång Marilyn Monroe vad hon hade på sig när hon sov. Hennes legendarisk svar på den frågan var: "Chanel nr5". Jag fryser bara jag tänker på det, och gratulerar Marilyn till hennes enastående blodcirkulation.